Så förändrades tillgång till skola år 2000-2015

Lästid: 4-7 minuter
Kategorier: Ekonomisk geografi
shutterstock_261643652

Jag har för ett par veckor sedan visat på hur (1) antalet skolbarn per kommun ändrats dramatiskt över de senaste femton åren och (2) hur antalet anställda inom skolsektorn per skolbarn faktiskt var överrepresenterat i mindre kommuner vid startpunkten år 2000. Anledningen till att jag vill titta på båda dessa faktorer är att man faktiskt skulle kunna hävda att barnfamiljer flyttat från mindre kommuner eftersom det varit en sämre tillgång till skola än vad som finns i större kommuner. Sett i antalet anställda inom skolsektorn tycks situationen faktiskt ha varit det motsatta men trots det har man tappat en stor mängd skolbarn.

I den här bloggposten tänkte jag titta på hur tillgången till skola (mätt i antal skolbarn per anställd) har förändrats mellan åren 2000 och 2015. Anledningen till att jag väljer att titta på antal anställda och inte antal skolor är att det då finns en risk att dubbelräkna eftersom vissa skolor har både grundskola, särskola och gymnasieskola och då då blir registrerade i tre kategorier istället för en. Dessutom finns det skolor som fanns år 2000 men som lagts ner samtidigt som nya skolor tillkommit vilket gör det lite mer utmanande att titta på antal skolor än om vi ser till antalet anställda inom skolsektorn. Skola i detta sammanhang är grundskola, särskola och gymnasieskola.

Vi börjar med att titta på hur många jobb som tillkommit alt. fallit bort inom skolsektorn i svenska kommuner under dessa femton år. Kartan nedan illustrerar detta:

Förändring Antal anställda inom skola och gymnasium I

Allra flest skoljobb tillkom i Stockholm (ca 9700 st), följt av Linköping (1380), Lund (1100), Västerås (1080) och Örebro (930). Det är viktigt att komma ihåg att detta inte enbart är lärarjobb utan samtliga jobb inom skolsektorn, dvs. även vaktmästare, administrativ personal etc. Dessa kommuner som fått fler arbetstillfällen inom skolsektorn är också kommuner som i hög grad fått en stor ökning i antalet skolbarn under samma tidsperiod. Bland de kommuner som tappade flest arbetstillfällen inom skolsektorn under samma tidsperiod hittar vi Östersund, Västervik, Luleå, Ludvika och Mora som tillsammans tappade drygt 1 500 arbetstillfällen inom skolsektorn.

Korrelationen mellan antalet skolbarn år 2000 och förändring i antal anställda inom skolsektorn mellan åren 2000 och 2015 är positiv och signifikant (0,394) vilket visar att större kommuner också fick fler arbetstillfällen inom denna sektor.

Hur såg det då ut procentuellt sett? Kartan nedan visar detta:

Procentuell förändring anställda inom skola eller gymnasium I

Störst procentuell förändring hade Mölndal, Båstad, Dals-Ed, Vaxholm och Hallsberg – samtliga mer än fördubblade antalet anställda inom skolsektorn under dessa femton år. Den mest omfattande minskningen procentuellt sett hade Ljusnarsberg, Övertorneå, Ragunda, Hallstahammar, och Norberg där minst 40 procent av arbetstillfällena inom skolsektorn hade försvunnit mellan dessa år.

Ser vi på korrelationen mellan antalet skolbarn år 2000 och den procentuella förändringen av antalet anställda inom skolsektorn över tid så är den positiv och signifikant (0,194) vilket indikerar att större kommuner fick en större procentuell ökning över tid. Men hur stor var den procentuella förändringen om vi också tar hänsyn till antalet barn i kommuner? Kartan nedan visar detta:

Procentuell förändring antal skolbarn per anställd

Allra mest ökade (procentuellt sett) antal barn per anställd inom skolsektorn i Ljusnarsberg, Hallstahammar, Upplands-Bro, Lidingö och Övertorneå, Dessa kommuner har alltså fått relativt sett flest antal extra barn per anställd mellan åren 2000 och 2015. I Båstad, Dals-Ed, Mölndal, Hallsberg och Herrljunga minskade allra mest (procentuellt) då det gäller antalet barn per anställd under samma period. Denna procentuella ökning/minskning var inte signifikant relaterad till antalet skolbarn i kommunen.

Då det gäller skolsektorn ser vi alltså en något mer nyanserad bild som indikerar att mindre kommuner inte nödvändigtvis behöver vara förfördelade då det gäller anställda inom skolsektorn. Tvärtom hade mindre kommuner år 2000 färre skolbarn per anställd, ett försprång som man sedan tappat relativt sett de större kommunerna med fler skolbarn, men fortfarande har kommunerna med fler skolbarn också fler barn per anställd år 2015.

Detta resultat innebär inte att samtliga skolor finns kvar i mindre kommuner. Kommuner kan ha valt att lägga större delen av dessa resurser på ett fåtal skolor som ändå innebär att många barn i mindre kommuner får åka relativt långt till sin skola. Många mindre kommuner befolkningsmässigt är ändå stora geografiskt sett (framförallt i våra Norrlands-kommuner) vilket innebär att glesheten blir en utmaning för att kunna tillhandahålla en skolgång inom rimligt avstånd. Men när dessa frågor diskuteras bör man ändå ha med i beräkningen att många mindre kommuner faktiskt har en överrepresentation av anställda inom skolsektorn givet antalet bar och att denna överrepresentation faktiskt ökat med tiden.

Nästa gång ska vi se på hur tillgång till hälso- och sjukvård förändrats under åren 2000 och 2015.

*i samtliga dessa bloggposter låter jag Nykvarn ingå som en del av Södertälje och Knivsta som en del av Uppsala.

Lämna en kommentar