Hur man tappar äganderätten till sin teori

Lästid: 5-8 minuter
Kategorier: Kreativa klassen, Regional utveckling, Urbanisering
shutterstock_671598760

”När en teori blir populär förlorar man äganderätten över den” sa en gång min kloka kollega Åke E Andersson. Han hade själv skrivit inflytelserika böcker om K-samhället på 1980-talet i Sverige och fått känna på samma effekter som min andra inflytelserika kollega Richard Florida, som i början av 2000-talet skrev en framgångsrik bok om den kreativa klassen, fått göra. Bakgrunden var att jag upplevt ett konstant missförstånd ända sedan jag och Richard började arbeta tillsammans för drygt tio år sedan. Det var väldigt få som faktiskt hade läst det som skrivits och därför blev teorierna det som människor trodde att de var – helt enkelt det som de hört andra säga om dem.

Detta fenomen gällde många beslutsfattare som trodde att teorierna vi jobbat med var detsamma som att bara bygga kulturhus och ha prideparader och att det skulle räcka för att växa – trots att vi gång på gång lyft hur viktigt det var att bygga städer med mångfald som är bra för alla och inte bara de högutbildade eller kreativa individerna. Däremot lyfte vi gång på gång att den stor del av den nya ekonomin är baserad på kunskap och kreativitet (vilket har väldigt stort stöd i mycket annan forskning än vår egen) och att platser därför även måste vara bra platser för denna grupp – och att denna grupp i sin tur hade fler platser att välja på och att den livsstil platsen hade att erbjuda därför spelade roll tillsammans med arbetsmarknadens förutsättningar.

Fenomenet gällde också de som var kritiska mot teorierna. Det fanns de som sa att vi bara promotade café latte-drickande hipsters. Det sas att det arbete vi gjorde bara var rankinglistor trots att vi hade publicerat en mycket stor mängd akademiskt arbete i många av de absolut bästa regionalekonomiska tidskrifterna i världen (och där räcker det inte med rankinglistor). Men det spelade ingen roll. För i och med att teorierna fått genomslag blir de det som människor har hört att de ska vara. De blir mycket sällan det som faktiskt skrivits.

Det jag säger nu innebär inte att jag inte tycker det är intressant med invändningar. Tvärtom! Jag uppskattar i väldigt hög grad de som tycker annorlunda. Exempelvis tyckte jag att Po Tidholms kritiska recension i DN av den senaste boken av min kollega, som i hög grad bygger på den forskning vi gjort de senaste 5 åren och som jag också plockat fram mycket statistik till, var ett mycket bra inlägg. Jag tror att Po och jag ofta har samma mål men helt olika åsikter om vägen dit. Men recensionen visade tydligt hur han läst boken och sedan beskriver den baserat på sin egen referensram. Min syn (och jag vågar även säga Richard Floridas i detta sammanhang) är att framgångsrika städer har en hel uppsättning utmaningar (ojämn inkomstfördelning, segregation, problematiska förorter) men att lösningen inte kan vara att hålla tillbaka tillväxt och att stoppa urbaniseringen utan snarare lyfta upp på den politiska agendan hur vi kan bygga attraktiva platser vars fördelar tillfaller fler som vill bo där än bara de ca 30 procenten som sitter med en högre utbildning och ett välbetalt jobb. Med andra ord, hur kan vi dra nytta av de värden som produceras i städer och se till att så många som möjligt får det bättre baserat på dessa värden.

Men jag skulle säga att texter av det slag som Po skrivit, där boken faktiskt har lästs, är ett undantag. Låt mig ge ett exempel som just nu cirkulerar i svensk media. Det hela börjar med att amerikanska magasinet Jacobin skriver en recension av Richards bok. Magasinet är uttalat socialistiskt och revolutionärt och läser självfallet boken utifrån sin referensram (vilket är helt i sin ordning). De sätter rubriken att Richard Florida ber om ursäkt för sina teorier även om texten sedan säger motsatsen. Denna artikel plockas sedan upp av Aftonbladets Politism som gör sin egen tolkning av Jacobins artikel med rubriken att ”Den kreativa klassen är död” som ett slags referat av Richards bok, trots att inget i boken eller teorierna stödjer detta påstående. Redan här är det alltså ett väldigt långt steg mellan vad boken faktiskt säger och vad Politism säger. Det är oerhört tydligt att man inte har läst boken utan istället blir boken det som Jacobin sagt att boken är.

Här kunde det stannat. Men nu kommer Västerbottens-kurirens krönikör Sara Meidell in. Hon skriver en kolumn med underrubriken ”Ett samtal mellan en nästan färdig stad och en urbanist som ångrar det mesta han sagt.” som hävdar att boken i princip säger allt det som Politism har sagt att den hävdar, som i sin tur byggde på Jacobins tolkning av boken. Även Svenska Dagbladets Elisabet Andersson går igenom innehållet i boken baserat på Jacobins text – uppenbart utan att ha läst boken.

Och helt plötsligt delas dessa inlägg i sociala medier och helt plötsligt blir innehållet i boken inte det som den faktiskt säger: att framgångsrika städer kommer med stora utmaningar som vi måste adressera men att lösningen inte kan vara att stoppa urbaniseringen och att hålla tillbaka tillväxten, utan att jobba på strategier som gör att de värden städerna skapar kan tillfalla fler individer. Inte på något enda sätt är boken en ursäkt utan en ren förlängning av det arbete som utvecklats under decennier av arbete.

Så kan det gå till när man förlorar äganderätten över sina teorier för att de blir det som människor tror att de är istället för att faktiskt gå tillbaka och läsa vad som sagts.

Och är man intresserad av vad boken egentligen säger så finns en bra intervju här.

Lämna en kommentar

  • Hebbe Pagg

    Klart är att översättningar är ett svårt hantverk som kräver sin skicklighet och kännedom om historien bakom. Exv. har herr Florida själv recenserat Sveriges 290 kommuner som ”regioner” baserat på fr. Mellanders forskning:
    https://www.citylab.com/equity/2016/11/as-swedish-cities-draw-the-young-and-the-educated-can-rural-areas-survive/494288/
    .. vilket blir helt bakvänt givet att exv. Region Skåne knappast recenserar sig självt som en sammanfogning av 33 regioner för att ta ett exempel.

    • Charlotta_M

      I detta fall så bygger texten på Citylab på forskningen jag och Lina Bjerke gjort och på engelska så talar vi där om regioner i en annan bemärkelse än på den svenska. I forkarspråk kan en region vara någon slags geografisk indelning (t ex kommun, arbetsmarknad men även en större region som exempelvis Region Skåne som du hänvisar till). Du kan även se (om du tittar på vårt arbete som är publicerat i Annals of Regional Science: https://www.springerprofessional.de/en/moving-home-again-never-the-locational-choices-of-graduates-in-s/10345622 ) att vi talar om kommuner som regioner. Med andra ord så är Richards beskrivning av vårt arbete helt korrekt. För övrigt hade jag även läst och godkänt den texten innan den gick upp på Citylab för att Richard var angelägen om att det skulle bli korrekt. Men även om det inte hade varit rätt så hade jag ändå tyckt att det vore en ganska stor skillnad mellan att inte översätta en regional definition korrekt och att misstolka budskapet i en hel bok.

      Hälsningar

      Charlotta

      • Hebbe Pagg

        Tack så mycket för svaret.
        Jag vill ändå framhärda i att ordvalet ”regioner” som beteckning på svenska kommuner är olyckligt om än aldrig så semantiskt korrekt. Främst för att de flesta svenskar associerar en region i politisk-administrativ bemärkelse till en större politisk enhet än en enda kommun (vilket som sagt visas av att ett antal landsting benämner sig regioner, och att ett antal andra landsting håller sig med Regionförbund för utveckling på länsnivå). Kommer man börja prata om ”Swedish regions” som begrepp för enskilda kommuner för svenskar blir det mer förvirrande än klargörande.

        Nu finns det ingen riktigt given översättning av det svenska kommunbegreppet till engelska, inte minst för att vi inte skiljer på stads- och landskommuner som före 1971 års kommunlag. ”Municipality” kommer närmast även om det på många håll bara innefattar städer/tätorter (men passar å andra sidan in i större romanska språk som portugisiska och spanska där municipaliteten ofta har samma omfattning som en svensk kommun).

        Givetvis kan det finnas skäl att nämna något som det icke är i de flestas sinnevärld, även många svenskar blir förvånade när kommunstyrelsens ordförande inte kallas borgmästare som de gör i översättning i USA/Danmark/Tyskland av det skälet att en borgmästare i Sverige kring 1850-1970 var ordföranden i stadens rådhusrätt och hade i sig inget med det politiska styret av staden att göra. Men med ”regioner” på svenska råder inte alls samma förvirring eller översättningsproblematik, ytterst få associerar och använder en region som synonym för en enstaka kommun utan avser en region som bestående av flera kommuner.