Så skiljer sig kommunalskatten i svenska kommuner

Lästid: 4-7 minuter
Kategorier: Ekonomisk geografi, Regional utveckling
money-2180330_1280

För ett par år sedan skrev jag en bloggpost om hur kommunalskatten fungerar som signaleffekt. En lägre kommunalskatt innebär inte bara att invånare betalar mindre per intjänad krona. Kommunalskatten signalerar något om hur kommunen mår. Kommuner med lägre kommunalskatt har oftast också högre genomsnittliga inkomster, lägre arbetslöshet, lägre ohälsotal, högre utbildningsnivå på arbetskraften, högre inflyttning osv. För när utvecklingen är den motsatta så tvingas ofta kommuner att höja skatten, eftersom det dels är färre individer som ska dela på kostnaderna (även om vi till viss del justerar det med ett skatteutjämningssystem) och medför negativa socio-ekonomiska strukturer högre kostnader i allmänhet.

Min gissning är att kommunalskatten även har kommit att spela en viss roll valutgångarna de senaste åren. För på platser som många lämnat och som därför har sett en nedgång i den offentiga servicen som erbjuds betalar ofta invånarna ändå allt mer i kommunalskatt. Detta kan av förklarliga skäl leda till ett missnöje med politiken när man inte känner att man får tillbaka det man har betalat för.

Men hur ser det då ut i svenska kommuner? Hur mycket betalar man i kommunalskatt (och här tittar jag på den totala kommunalskatten, dvs. hur mycket man totalt betalar till kommun, landsting och församling (givet att man är med i svenska kyrkan)) och hur har det förändrats över tid? Jag utgår från år 1992 till att börja med då dessa siffror finns lättillgängliga från SCB. Kartan nedan visar hur mycket invånarna i kommunerna betalade i kommunalskatt detta år:

1992

Jag väljer att dela in kommunerna i fem lika stora delar (dvs. det ingår lika många kommuner i varje färgkategori). Det går ett tydligt band från södra delarna av landet upp mot Stockholmsregionen. Med endast ett fåtal undantag hamnar de flesta Norrlands-kommunerna i de högre kommunalskattskategorierna. Redan 1992 kunde man se ett relativt starkt samband mellan befolkningsstorleken och kommunalskatten.

Låt oss därefter se på mönstret i år 2018 – dvs. 26 år senare:

2018

Till viss del är mönstret detsamma, dvs. att det går en grön linje från södra delarna upp mot Stockholmsregionen, men en hel del av kommunerna som tidigare var gröna i de södra delarna har nu kommit att bli gula eller orange. Det innebär att detta inte längre är kommuner med relativt låg kommunalskatt som var fallet 1992. Norrlandskommunerna har nu kommit att bli betydligt mer röda än vad som var fallet 1992, dvs. de flesta av de mest nordliga kommunerna i vårt land ligger bland de 20 procent av svenska kommuner som nu har högst kommunalskatt. Karlstad och Arvika i Värmland har nu blivit gröna kommuner.

Men denna karta beskriver alltså bara läget jämfört med samtliga andra kommuner samma år. Låt oss istället ta 2018 års kommunalskatt i en karta, men denna gång använda oss av samma skattekategorier som redovisades i kartan för år 1992, så ser vi en tydlig bild av i vilken utsträckning varje kommuninvånare betalar mer eller mindre jämfört med för 26 år sedan. Kartan nedan visar detta:

2018 med 1992 års skala

Denna karta är signifikant mycket rödare än den vi såg för 1992. Det innebär att den kommunala skattenivå som gjorde att man 1992 låg bland de 20 procent av svenska kommuner med högst kommunalskatt, idag är en nivå som hela 188 av 290 kommuner ligger på (dvs. 65 procent av kommunerna).

Om vi ser hur stor förändingen i kommunalskatten faktiskt har varit så får vi följande karta:

Skillnad kommunalskatt

I samtliga kommuner utom de som jag markerat med ljusblått är kommunalskatten idag högre än vad som var fallet år 1992. Till viss del kan det här spegla att kommunerna (och landstingen) levererar en bättre service än vad som gjordes för 26 år sedan. Det är alltså inte nödvändigtvis så att den höga kommunalskatten per definition behöver vara ett problem om individer som bor i kommunen känner att de får tillbaka det man är med och bidrar till. Problematiken uppstår när man dels känner att man betalar mer än andra kommuner, eller där ökningen av kommunalskatten varit hög över tid, men där man känner att denna skillnad eller ökning inte speglas i den offentliga service man erhåller. Då uppstår ganska lätt missnöje vilket på sikt kan vara en orsak till konflikt och missnöjesröstning som i sin tur återspeglas i valresultaten.

Fotnot: Fyra kommuner av de som redovisas för 2018 var inte egna kommuner år 1992 utan ingick då i andra kommuner. Dessa är Lekeberg, Bollebygd, Knivsta och Nykvarn. Dessa kommuner jämförs med den skattesats som var i den kommun de tillhörde 1992.

Lämna en kommentar