Hurra så jämställt – eller hur står det till i den akademiska världen?

Lästid: 5-8 minuter
Kategorier: Kvinnors ledarskap
meeting

Inom akademin talar siffrorna sitt tydliga språk. Här uppvisas en jämn fördelning mellan män och kvinnor när det gäller disputerade doktorer. Dessutom är akademin duktig på jämställdhet avseende akademiska chefspositioner som rektorer, prefekter, och mellanchefer som t ex studierektorer, forskningsledare och sektionschefer; ett område där näringslivet får skämmas i jämförelse. Dock är samma siffror avseende den procentuella fördelningen mellan män och kvinnor som är professorer skrämmande. Här var fördelningen 22% kvinnor och 78% män år 2011 (Statistics Sweden, Women and men in Sweden 2012; MDH, 2011; Catalyst, 2012; SULF, 2010).  Motsvarande siffra utanför Sveriges gränser är inte bättre, exempelvis i USA har 23% kivnnor professorstitel (Chronicle, 2011). I dagsläget blir således endast en disputerad kvinna jämfört med 5 disputerade män utnämnd till professor

Med samma utvecklingstakt som idag visar beräkningar att det skulle ta ca 20 år innan 31% av kvinnor som är akademiker är professorer generellt sett.  Det är en alldeles för lång tid! .

En bov i sammanhanget som bör uppmärksammas är det mätsystem som gör sitt snabba intåg i den akademiska världen där forskare mäts utifrån antal publiceringar och citeringar och får medel för fortsatt forskning baserat på dessa mätningar. Resultaten påverkar också möjligheterna till befordran. Jag har i en tidigare blogg framfört kritik mot systemet utifrån ståndpunkten att systemet försvårar för de forskare som är intresserade av djuplodande kvalitativ forskning och utgör en risk för en ensidig belysning av intressanta fenomen utifrån stora, existerande databaser, oftast uppbyggda för andra ändamål än själva forskningsfrågan. Men systemet utgör också en kvinnofälla.

Villkoren via de mätsystem som finns (t ex mätningar av antal publikationer och var de publiceras) kan tyckas vara lika för alla och visserligen har forskning visat att kvinnor gynnas av tydliga och transparenta regler, (http://www.emeraldinsight.com/doi/abs/10.1108/02610151311324389) men i just det här fallet kan de få motsatt effekt. Samtidigt som flera experter oroar sig över den låga andelen kvinnor inom akademin som befordras till docent och professor, skapas ett system som försvårar för denna grupp att bli befordrad. Här bäddas alltså för en paradoxal situation där både jämställdhet uppmuntras samtidigt som det diskvalificerar. Sett ur detta perspektiv är det märkligt att systemet institutionaliseras.

Trots att många kvinnor innehar ledande uppdrag inom akademin som alltså bidrar till jämställdhetsstatistiken, kan det vara just detta som försämrar situationen ytterligare att avancera i forskarkarriären i kombination med de nya mätsystemen. Uppdraget att vara ledare inom akademin är oftast ett tidsbegränsat uppdrag och ger föga utrymme att ägna sig åt forskning, även om mandatet inte är på heltid. Man kan därför få betala ett högt pris avseende den akademiska karriären och kan vara nästan ohjälpligt efter när man återgår till den forskningsinriktade banan. Och om man lyckas hålla sig i paritet med produktionskraven på akademiska artiklar så är det oftast till priset av nästan omänskliga arbetsförhållanden. Av någon anledning tycks dock en manlig kollega på en dylik post på något sätt finna både mer tid och utrymme åt att producera även forskningsresultat och på så sätt komma fram snabbare i karriären. Varför det är på detta sätt kan man bara spekulera kring. Det är dock inte enbart på grund av att det är kvinnan (i tvåkönade relationer) som drar det tyngsta lasset i vardagen utan snarare den vedertagna homosocialiteten där män i detta fall stödjer män på olika, kreativa sätt till att få detta utrymme och således kan möta mätningskraven. Det är således snarare de sociala sammanhangen som har betydelse (jfr en studie i revisionsbyråer http://ac.els-cdn.com/S036136820400039X/1-s2.0-S036136820400039X-main.pdf?_tid=df08b586-89cb-11e4-95b1-00000aab0f6b&acdnat=1419247124_ba37d15c2f8b65568414fbb7c55ff213) och som blir lösningen för männen. Det kan leda till att när det ska ”mätas” har den kvinna som har en ledningsposition inte uppnått de siffror som krävs alternativt att det tar bra mycket längre tid. Homosocialiteten utgör således ett lösningsalternativ för manliga kollegor, men grundproblemet, dvs de mätningsprinciper som existerar som utvärderingsinstrument, kvarstår.

Mer forskning skulle behövas för att reda ut orsak-verkansamband. Parallellt kan dock mycket göras. Ett kritiskt förhållningssätt till att inte förlita sig alltför mycket på siffror i forskningsproduktionen är ett sätt för att inte kvinnor ska bli dom som ”offrar” mer för att ta ledande administrativa poster som hjälper statistiken för skenbar jämställdhet. Många universitet och högskolor är för närvarande involverade i olika ackrediteringar och anpassningar till den internationella kravlistan – varför inte slå två flugor i en smäll och samtidigt arbeta på okonventionella sätt att mäta akademiska meriter? Det måste finnas utvärderingssystem som inte blint litar på siffror och statistik i antal publiceringar och citeringar. När vi utvärderar studenters uppsatser, ingår till exempel ett kritiskt förhållningssätt, självständighet och förmåga att se helheter som kriterier och dessa kan med fördel överföras till utvärderingssystemet genom att formulera transparenta och tydliga ”mätstickor”. Min poäng är att även om Sverige ligger bland de högsta på listan av världens mest jämställa länder statistiskt sett, så kan vi inte ropa ”hej” förrän vi är över bäcken. Detta är ytterst en viktig kvalitetsfråga och enbart så kan vi stå oss i den internationella konkurrensen.

 

 

Lämna en kommentar