Vem har rätt till Sveriges äldsta stadsprivilegiebrev?

Jönköpings privilegiebrev från 1284

Foto: Jönköpings läns museum, Conchi Gonzalez

2021-03-18

Så satt då kung Magnus ”Ladulås” Birgersson på Alsnö den där torsdagen den 18 maj 1284 och undertecknade stadsprivilegierbrevet för Jönköpings stad. Ett stadsprivilegiebrev som är Sveriges äldst bevarade.

Därmed är det inte synonymt med att Jönköping är Sveriges äldsta stad. Det vikingatida samhället Birka på ön Björkö i Mälaren anlades cirka år 750 och övergavs sedan runt år 975. Till de äldsta städerna i det då egentliga Sverige räknas Sigtuna som grundades på 980–talet. Därefter på 1000–talet grundades Skara och Lödöse. Under sent 1100–tal grundades Visby och tidigt på 1200–talet Söderköping och Kalmar. Några årtiondena innan Jönköping erhöll sina stadsrättigheter grundades städerna Arboga, Nyköping, Stockholm och Örebro.

Det är framför allt fyra orsaker till uppkomsten av städer men där alla har det gemensamt att det bedrevs handel i dessa miljöer. Orsakerna av placering kunde vara:

  1. Kring en borg
  2. Vid en å eller flodmynning
  3. Som en kuststad
  4. Där viktiga vägar möttes och där kyrkan redan hade en central ställning. Detta gäller dock inte Jönköping där kyrkans organisation bildas i samband med och strax efter grundandet. Franciskanklostret i Jönköping grundades först på 1280-talet och de första tiggarordnarna som kom till Sverige på 1240–talet slog sig först ner i redan etablerade städer.

Det var två anledningar som gjorde att Jönköping fick stadsprivilegier 1284:

  1. Det uppkomna behovet av att få fram nödvändig proviant till den strategiskt viktiga borgen, Jönköpings hus.
  2. Att de medeltida vägarna vid Junebäcken i Jönköping hade sina korsvägar här utifrån olika väderstreck. Det innebar att handelsmännen sedan tidigare sammanstrålade på ett naturligt sätt i den västra delen. Samt att den nyutnämnde kungen red sin Eriksgata här för att hyllas av de ledande männen för landskapen Östergötland, Småland och Västergötland.

Kungen Magnus ”Ladulås” Birgersson regerade från Näs borg (byggd på tidigt 1100–tal och Sveriges första riksborg) på Visingsös södra udde, men han bodde även på borgen Jönköpings hus i Jönköping. De äldre enklare försvarkastellen (torn) som byggdes på 1100–talet var trånga och rymde bara en handfull försvarare. De nya borgarna inhyste en talrik besättning som skulle kunna försvara sig under en längre tid.[1] Dessa försvarare av borgen var således i behov av vapen, kläder, salt, humle, öl samt olika jordbruksprodukter. Detta var sådant som bönder och hantverkare i form av skatt var skyldiga att leverera till besättningens underhåll. Det innebar att det också tillkom ett litet överskott av handelsvaror på platsen, vilket i sin tur födde en plats till att bli en handelsplats och därmed även en marknad. Det låg alltså i kungens intresse att ett litet hantverks– och köpsamhälle växte upp i borgens närhet för att tjäna besättningen, men även kungen när han vistades på borgen. Denna nya slottslänsordning är orsaken till alla städers uppkomst i Sverige under denna tid, vilket således skapades av kungen.

Vi vet att borgen i Södra Vätterbygden under år 1278 belägrades av upproriska stormän under ledning av riddaren Johan Filipsson. Vi vet också att kung Magnus den 21 december 1278 befunnit sig på borgen och författat ett brev som avsåg ett byte av några gårdar till biskop Henrik i Linköping. Det är i detta brev vi för första gången möter namnet Junakøpunger (Jönköping). Syftet med bytet av gårdarna mellan biskopen och kungen var att kung Magnus skulle få sina ägor samlade i närheten av borgen.

Det fanns därmed ett tvådelat syfte och intresse för kung Magnus att grunda en stad. Dels ett personligt intresse av egna marker i Södra Vätterbygden och dels syftet att en marknadsplats skapades som en underhållsbas och centrum för militär– och förvaltningspersonal. Kung Magnus gjorde Jönköping till centrum för ett slottslän och staden fick därmed en viktig roll i den nya förvaltningsorganisation som genomfördes under kungens regeringstid (1275-1290). Det var ett kontinentalt mönster som kungen hade kopierat.

Vad innebar privilegiebrevet för Jönköping?

Magnus Birgersson, son till Sveriges sista jarl Birger Magnusson, gav Jönköpingsborna den årliga rätten att hålla två årliga marknader. Det var på helgonen Antonius och Franciskus festdagar den 17 januari respektive 4 oktober. Kung Magnus motivering till detta var en begäran från och av våra synnerligen trogna stadsinnevånare i Jönköping. Utöver detta privilegiebrev finns ytterligare två urkunder som ger och beskriver Jönköpingsbornas rättigheter. Det första från 1284 säger att ingen köpare i Småland, vare sig bonde eller köpman, skall bo på bygden utan endast i torgstaden. Alla varor skulle därmed föras till staden för att säljas där. Det innebar att ingen skall djärvas antingen köpa eller sälja eller någon annan handel bedriva utom i torgstaden. Det innebar ett förbud av handel utanför Jönköping på landsbygden. Det innebar också att inga främmande köpmän tilläts att driva handel i Jönköping utan borgarnas medgivande. Denna kungliga förordning var helt enligt gällande regler liksom för övriga städer i Europa.

Fyra år senare, 1288 utfärdade kung Magnus ytterligare en förordning för borgarna i Jönköping. Denna gång utfärdad på kungaborgen Näs på Visingsö. Jönköpingsborna fick rätten att själva utse tolv rådmän i staden. Dessa rådmäns beslut var stadens innevånare tvungna att rätta sig efter. I samma förordning utökades Jönköpingsbornas rätt att hålla en marknad eller byte en gång per vecka, en så kallad torgdag. Det är därifrån vi har Jönköpings torghandel, en idag högst levande verksamhet.

Torghandel i Jönköping 1930-talet

Torghandel på Västra torget på 1930-talet. En levande tradition som började redan 1288.

I samband med denna förordning upplät kung Magnus också mark till stadens grundande. Jönköpingsborna fick också genom kungens försorg betesmark till sina boskapsdjur. Vidare ingick att byarna runt Jönköping skulle ge stadsborna rätt att upplåta bete utanför stadsgränsen till sina boskapsdjur. Bönder som ägde markerna utanför staden fick ekonomisk ersättning av stadens borgare i form av en årlig betalning.

Grundandet av Jönköping medförde att staden genom sina genomfartsvägar blev en central stad för dana– och sveaväldets huvudbygder. Där och då drog en strid ström av resenärer genom Jönköping. Furstar och kungar, påvliga sändebud, biskopar, rådsherrar, köpmän och hantverksgesäller. Resultatet blev att affärsomsättningen ökade och med den också krav på inkvartering och underhåll av furstliga och adliga följen.

Men Jönköping blev också hårt drabbat av alla krigets härjningar. Upp genom Nissa- och Lagavägarna kom de danska trupperna (med tyska legoknektar) i tid och otid för att rikta stöten mot Stockholm. Samtidigt som Jönköping och dess borg blev en sydlig militär stödjepunkt för svenska kontrastötar. Jönköpings län var under medeltiden därmed den mest skövlade och härjade bygden av alla i Sverige. Inte utan orsak förstår man därför varför originalprivilegiebrevet från år 1284 är en del av Jönköpings själ och också anses höra hemma i staden och bygden där det alltid har förvarats.

Tvisten om privilegiebrevet från 1284 och fyra andra urkunder

I alla år har privilegiebrevet från 1284 och fyra ytterligare urkunder förvarats i staden och på Jönköpings stadsarkiv. Det betraktas som dokumentens historiska hem.

Staten i form av Riksarkivet begär att dessa handlingar överlämnas eftersom de anser att de är utlånade till Jönköping. Jönköpings kommun hävdar att det formellt skedde genom en låneskrivning formulerad 1980, 1992 respektive 1996. Att dessa inte krävts in tidigare förklaras av att landsarkivet i Vadstena på grund av undfallenhet inte begärt detta. I Jönköping har sakföreträdare vänt sig mot denna formulering, privilegiebreven har aldrig varit utlånade. När Riksarkivet hävdar att man vill ha tillbaka breven kontrar företrädare i Jönköping med – Vad då ha tillbaka? De har aldrig heller ägt eller förvarat dem!

Från statens och Riksarkivets sida handlar striden om principer. De betraktar dessa urkunder som statliga handlingar och de ska därmed förvaras hos Riksarkivet, i detta fall i Vadstena landsarkiv. Grundprincipen är: statliga handlingar hos Riksarkivet och kommunala handlingar hos kommunerna. I Vadstena landsarkiv finns 380 hyllmeter av handlingar från Jönköping och 32 hyllmeter från Gränna men där saknas dessa urkunder – punkt slut. Visserligen fanns inte magistrats- och rådhusrätter på kung Magnus tid, eftersom de uppkom först på 1600–talet, men urkunderna utfärdades av kungen och han var statens representant vid den tiden. Fallet och domen får ses som ett prejudikat. Om kommunen får rätt skulle stor oreda uppstå, eftersom flera städer då kan komma att hävda äganderätten till olika handlingar. Detta anser staten och därmed också Riksarkivet.

Tvisten berör inte endast privilegiebrevet från år 1284 utan även fyra andra privilegiebrev:

    • Magnus Ladulås privilegiebrev från år 1284. (Avser Jönköping) [2]
    • Hertig Karls privilegiebrev från år 1596. (Avser Jönköping) [3]
    • Gustav II Adolfs privilegiebrev från år 1620. (Avser Jönköping) [4]
    • Gränna stads fundationsbrev från år 1652. (Avser Gränna) [5]
    • Karl XI:s privilegiebrev från år 1693. (Avser Gränna) [6]
    Gränna stad ur Svecia Antiqua et Hodierna

    Gränna stad ur Svecia Antiqua et Hodierna

    Den 15 mars 2021 föll domen i Stockholms tingsrätt. I domslutet tar tingsrätten inte hänsyn till urkundernas ålder trots att privilegiebrevet från år 1284 förvarats i Jönköping i snart 737 år och inte heller till att de andra urkunderna aldrig lämnat Jönköpings kommun. Detta faktum bortser tingsrätten ifrån och menar att privilegiebreven är utfärdade för så länge sedan, då rådande förhållanden för tvisten inte på ett meningsfullt sätt kan jämföras med de lagar som gäller i Sverige idag. Det innebär att tingsrätten inte finner det meningsfullt att utifrån de fem brevens innehåll eller syfte dra några slutsatser rörande tvistefrågan.

    Tingsrätten utgår i sin dom istället ifrån det regelverk som tillkommit under det som kallas modern tid. Med modern tid avses en lag från 1902 där landsarkiven fick till uppgift att inom varje distrikt ta emot arkivhandlingar från bland annat kommunala arkiv samt stads- och kyrkoarkiv. Med stadsarkiv avsågs även rådhusrätternas arkiv. I denna leveransplikt ingick alla handlingar äldre än från år 1801, således berör det alla de fem dokumenten, även om att man vid den tiden inte kände till två av breven. Tingsrätten hävdar att år 1914 gavs dispens och Jönköpings stad fick uppskov från staten att överlämna breven, vilket inte gjordes. Tingsrätten menar att dispensen visar att både svenska staten och Jönköping vid denna tidpunkt var medvetna om att alla handlingar som hörde till rådhusrättens arkiv omfattades av leveransplikten. Tingsrätten hävdar därmed att breven varken vid tiden före 1902 års kungörelse eller därefter kan anses vara av kommunal natur, vilket innebär att om så varit fallet hade Jönköpings stad kunnat behålla breven. Tingsrätten går därmed helt på att proveniensprincipen är allenarådande för svensk arkivbildning sedan år 1902.

    I korthet innebär denna princip att handlingar från samma verksamhet ska hållas samman så att de kan studeras som en helhet. Det innebär att staten och Riksarkivet har rätt till allt. Att sedan breven tillhört Jönköpings stad och aldrig tillhört staten och dessutom alltid funnits i Jönköping i nästan 737 år påverkar enligt tingsrätten inte bedömningen av frågan om bättre rätt till breven.[7] Genom detta resonemang kringgår man inte bara problemet med brevens ålder och tolkningen av dess innehåll utan även Jönköpings kommuns krav, eftersom kommunen vare sig då eller senare på avtalsrättslig grund med fog kan hävda att lån som gäller för evinnerlig tid eller i vart fall inte kan sägas upp utan iakttagande av skälig uppsägningstid, vilket är vad tingsrätten skriver i sin dom.[8]

    Det så kallade kvittot på låneskrivningen från den 27 juni 1980 gällande privilegiebreven från år 1284, 1596 och 1620 och där Jönköpings kommun förbinder sig att på anfordran omedelbart återställa breven har enligt vittnesuppgifter av den då juridiskt undertecknade personen 1980, aldrig uppfattats som ett lån. Inte heller har de två senare kvittona från den 2 november 1992 respektive den 5 juni 1996 rörande de andra privilegiebreven uppfattats som ett lån. På detta sätt hävdar tingsrätten därmed att privilegiebreven egentligen redan från år 1902 med uppskov för återlämnandet från 1914, alltid har tillhört staten och inte Jönköpings stad.

    Vad man än har för uppfattning kring domen, känns den småländska upproriskheten mot centralmaktens anspråk på smålänningarnas tillhörigheter, ända från Nils Dackes tid på nytt aktuell. Kanske har kampen bara börjat? Om Dackefolket vill fortsätta striden sker det nu på centralmaktens mark i Svea hovrätt den 6 april 2021.

    Fotnoter:

    [1] Kung Magnus byggde flera viktiga slott som exempelvis Alsnö och Vadstena.

    [2] Privilegiebrevet är skrivet på latin och består av 14 rader. Måttet på brevet är 22 x 12 centimeter.

    [3] Att helt koncentrera handeln till enbart städer blev ogenomförbart. Därför fick Jönköpingsborna genom hertig Karls privilegiebrev från 1596 ensamrätt till handeln med allmogen i Värnamo och Vrigstad.

    [4] År 1620 var Jönköping nedbränt och den 26 april 1620 gav Gustav II Adolf nya stadsprivilegier att bygga upp staden i öster på Sanden. Tidigare hade den legat i väster. Kungen ville också döpa staden till Adolfsborg, vilket Jönköpingsborna förfärade sig över och protesterade våldsamt. På den punkten fick kungen ändra sig.

    [5] Gränna grundades av greve Per Brahe d.y. Fundationsbrevet är daterat 24 januari 1652. Dock omtalas staden som grundlagd redan i november 1651 i ett regeringssammanträde av drottning Kristina. Stadsgrundsplaner kan spåras tillbaka till år 1645. Grännas privilegiebrevs existens rent fysiskt från år 1652 och år 1693 kände man inte till förrän i början av 1990–talet.

    [6] Grevskapet Visningsborg drogs in i samband med Karl XI:s reduktion. Gränna fick därmed kungliga stadsprivilegier den 28 januari 1693.

    [7] Stockholms tingsrätt, mål nr. T 6422-20. S., 20.

    [8] Stockholms tingsrätt, mål nr. T 6422-20. S., 21.

    Anders Dybelius

    Visa alla mina bloggposter