Vad landsbygdsdebatten behöver för att gå framåt

2016-10-02

Landsbygden är i fokus igen. Men för mig lämnar debatten en fadd smak i munnen och jag ska försöka reda ut varför. Under den senaste tiden har jag haft känslan av att hela debatten har blivit totalt polariserad och är på väg att spåra ur. Det har ingen något att vinna på – allra minst landsbygdsutvecklingen. Det är främst två faktorer som påverkat utvecklingen i debatten negativt:


alt

1. En oförmåga att skilja mellan orsak och verkan.

I landsbygdsdebatten idag finns det starka strömningar som hävdar att det är en urban norm och maktstrukturer som medför att städerna växer och landsbygden tappar i befolkning. I korta drag innebär detta att vi talar gott om städer och illa om landsbygden, samt att staden är överordnad landsbygden i en inbördes maktstruktur, och att detta sammantaget leder till den utveckling vi ser. Det finns en mycket stor problematik med detta spår. Om det vore sant så skulle det räcka med att ändra normen och maktstrukturen för att städerna skulle minska i storlek och landsbygden återigen skulle kunna börja växa. Men urbaniseringen har pågått i decennier – till och med i tider då landsbygden setts som ett bättre alternativ än staden. Urbaniseringen pågår i hela världen med ytterst få undantag (och detta är länder vars strukturer jag tror ingen i Sverige skulle vilja ha). Urbaniseringen har drivits av ekonomiska och teknologiska skiften och människor flyttar och har under en lång tid flyttat från rurala områden till urbana utan närvaro av urbana normer – helt enkelt för att städerna erbjudit fler arbetstillfällen, ett större utbud och en större mångfald. Effekten har efter decennier av denna utveckling blivit en enorm skillnad mellan stad och land. Många funktioner, som offentlig service och media, har centraliserats i takt med att befolkningen minskat – inte minst beroende på att yngre människor valt att flytta mot städer. Och tittar vi på statistik så har faktiskt städer fler arbetstillfällen, ett annat utbud av utbildningsmöjligheter och ett bredare utbud av upplevelser än vad mindre platser kan erbjuda. Detta är inte bara en norm utan en effekt av en långvarig flytt mot städer som pågått under en mycket lång tid.

Detta betyder inte att det inte finns en urban norm och att det inte råder en obalans i makten mellan stad och land. Och självklart är detta faktorer som bör lyftas och diskuteras. Det är självfallet så att landsbygdens alla goda förutsättningar bör lyftas, precis på samma sätt som vi lyfter städernas goda möjligheter. Det är också viktigt att skapa förutsättningar för en god livskvalitet för alla de som inte vill bo i en stad. Självklart ska man kunna känna trygghet med sjukvård och polis inom räckhåll. Självklart ska barnen inte behöva åka flera timmar till skolan. Och lika självklart ska man ha tillgång till ett välfungerande internet, som i dag är en nödvändighet för att få vardagslivet att fungera.

Detta måste vara målsättningen och de här bitarna kommer aldrig att komma på plats om vi enbart fokuserar på att vi måste tala gott om landsbygden och förändra normen och maktstrukturer. Istället skulle jag vilja se en debatt som fokuserar på hur vi kan omfördelar de värden som urbaniseringen skapar, eftersom landsbygden i årtionden exporterat det viktigaste de har – sina unga – till de växande städerna. På vilket sätt kan man nu försäkra sig om att de som vill bo utanför dessa städer också kan ta del av de värden de skapar?

2. En tro att alla som inte talar enbart gott om landsbygden är onda och att städer dåliga

Jag har sysslat med regional utveckling i många år. Jag har stött på så många goda exempel på positiv drivkraft på landsbygden och på mindre orter. Exemplen är så många och så goda att många städer skulle ha massor att lära av dessa. Landsbygden har också många fördelar som städerna inte har till att börja med. De är platser för lokal gemenskap, för naturliv, för föreningsliv och för imponerande entreprenörskap. Men tyvärr gäller detta långt ifrån alla mindre platser. Jag har under mina mer än 200 besök i kommuner runt om i landet sett mängder med nedgångna, halvt igenbommade stadskärnor. Jag har sett frustrerade tjänstemän och politiker, som känner att de är på väg att försvinna. Jag har föreläst på gymnasieskolor där 95 procent av eleverna säger att de inte kan vänta på att få flytta därifrån för där händer inget. Detta är en precis lika verklig bild av landsbygden och den som kommer att hota dess existens på sikt. Att tala om denna utmaning är inte att vara ond. Det är att faktiskt förklara att man ser en utveckling som hotar möjligheten att bo där på sikt. Vi som lyfter en sådan utveckling gör det inte av ondska utan för att vi vill att omvärlden ska förstå att det krävs en omfördelning av resurser till dessa delar av landet – kanske genom förändringar i skattesystemet, kanske genom transfereringar, kanske genom decentraliseringar, kanske genom infrastruktursatsningar – eller kanske en kombination av alla dessa. Men även om dessa insatser görs så kommer det – hur orättvist det än må uppfattas – hänga på dessa platser själva hur framtiden kommer att se ut. Städerna växer av egen kraft eftersom de är så pass stora så att arbetsmarknaden och livsstilspaketet de har att erbjuda attraherar tillräckligt många att fortsätta komma dit. Men alltför många landsbygdskommuner attraherar inte tillräckligt många längre. Och det beror inte bara på att vi inte talar gott om landsbygden eller att landsbygden är underställd staden maktmässigt. Det är en storleksfaktor som är en effekt av urbaniseringen som i sin tur drivits av skiftet från en jordbruks- och tillverkningsindustriekonomi till en ekonomi mer baserad på tjänster. Det är alltså inte politiska beslut som skapat utvecklingen utan den är en effekt av att vi tjänar mer pengar och lägger en större del av vår ekonomi på tjänster – tjänster som vi måste vara i närheten av för att konsumera – oavsett om det gäller att kunna få hjälp med sin dator eller ett konsertbesök eller möjligheten att testa olika typer av kök när vi går ut och äter.

Landsbygdsförespråkarna menar då att det ändå inte är någon som utnyttjar allt det där och det bara är en del av den urbana normen att lyfta dessa faktorer. Men jag anser att genom att säga detta underskattar vi unga människors kunskap om vad de vill ha ut av sin plats. Unga människor har aldrig haft mer information från fler olika källor än idag. De vet vad de har att välja på i väsentligt mycket högre grad nu än för bara 20, 30 år sedan. Och att hävda att de flyttar mot städer för att de inte vill betraktas som losers tycker jag är en nedvärdering av en hel generation. Självklart ska de som inte väljer att flyttas ses som precis lika värdefulla som de som flyttade. De hade bara en annan preferens och tyckte att hemmaplatsen uppfyllde det som de önskade i livet som exempelvis närhet till familj och många av de vänner de växte upp med. Värdet av dessa unga som väljer att stanna kvar hemma har ett enormt värde för platser som tappar många unga och de bör uppskattas i allra högsta grad. Men för att vi ska förstå varför de unga flyttar så måste vi vidga diskussionen från den urbana normen och maktstrukturer och även skapa en förståelse för att det finns värden i städer som många människor ser som attraktiva. Kanske finns det till och med delar av dessa värden som skulle gå att utveckla på mindre urbana platser i mindre skala?

Bristen på förståelse för dessa båda delar påverkar landsbygdsdebatten oerhört negativt idag. Polariseringen – för eller emot landsbygden, svart eller vit, ond eller god – kommer inte att medföra en positiv utveckling för mindre platser. Så länge som inte det inte finns någon som helst vilja att ta in andras perspektiv, perspektiv som kanske går emot den egna uppfattningen, så länge som man inte är villig att åtminstone överväga alla möjliga förklaringsmodeller om varför landsbygden tappar befolkning som flyttar till städer så tror jag inte att hela landet kommer att leva. Först när vi ser hela bilden, och alla möjliga krafter bakom utvecklingen, kommer vi kunna adressera utmaningen på rätt sätt.

Charlotta Mellander

Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.

Visa alla mina bloggposter

Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.