Covid 19; När tysta barn får en röst och ensam blir stark

2020-05-17

En grupp som kan gynnas av den digitala undervisningen är ungdomar som har hög skolfrånvaro. I och med distansundervisningen öppnas möjligheter för att fånga upp elever som nu kan återgå i skolmiljö men med liknande utgångspunkt som sina klasskamrater när skolan flyttat hem. Resultatet av min avhandling visade att de elever som upplevde att de hade en god kommunikation hemma också upplevde en hög grad av delaktighet i skolan. Här behövs alltså en dialog mellan skola och hemmet kring hur kommunikation kan ske, vilken typ av forum finns och vad känner sig lärare bekväma i att använda? Jag hör om fina exempel på lärare som ställer krav på närvaro och aktivt deltagande som frågar hur man mår och som tar sig tid att lyssna och som funderar kring vilken hjälp som kan erbjudas de barn som tidigare redan hade det svårt. 


alt

I de digitala medierna finns forum som ger tysta barn en röst. Nya relationer skapas via chattfunktioner där elever som vanligtvis hörs mer än andra, inte får samma utrymme. Barn och ungdomar skapar samtal som inte hade förverkligats i ett klassrum, i kön till matsalen eller i uppehållsrum på skolan. I mitt tidigare blogginlägg skrev jag om svårigheter för barn i behov av särskilt stöd, hur vardagen ställs på ända nu när vanliga rutiner och återkommande händelser på veckoschemat är strukna. Här krävs resurser i form av mer utbildad personal till verksamheter som arbetar med barn och ungdomar så att de kan fånga upp ungdomars behov när skolan flyttat hem. Hur kan elevhälsan fånga upp elever som kämpar med en vardag där rutiner nu förmedlas i ett digitalt forum? Kroppsspråk, känslor och uttryck som tidigare tolkades i en fysisk miljö ska nu fångas upp via en skärm som består av ett ansikte i en zoom-ruta med Brooklyn-bridge eller en strand från en paradisö i bakgrunden.

Den rådande pandemin kräver något extra av oss alla, inte minst av de som känner sig isolerade eller utsatta. Ensam måste nu bli stark och här behöver barn-och ungdomsverksamheter aktivt fundera på hur de kan bygga motståndskraft hos barn och ungdomar. Hur tas barnens erfarenheter och funderingar tillvara när de naturliga samtalen i samband med fritidsaktiviteter ställs in. Vilka tankar har barn och ungdomar idag om framtiden? Har hanterar de oro kring att inte veta när det går att träffa mor-och farföräldrar eller att dessa ska bli sjuka. Som barnforskare tar jag barnperspektivet men det är ju naturligtvis så att det är många äldre som nu tappar fotfästet när det inte får ha kvar sin känsla av sammanhang – att vara viktig och behövd i vardagen. Barn som är vana att träffa sina mor-farföräldrar eller andra äldre släktingar tappar hörnstenar i sin vardag. Barns känsla av sammanhang byggs till stor del upp av viktiga personer i deras omgivning, syskon, föräldrar, släktingar och vänner. Det är hög tid för mobilisering såväl i samhället som på individnivå. 

Mobilisering kan ske på hemmaplan, i köket eller vardagsrummet. Vid matbordet eller i tv-soffan på kvällen- utan jobbanteckningar och läxböcker, telefoner och laptops. Där vi kan ge rum för samtal och närvaro. Den pandemi vi upplever kan skapa utrymme för fina stunder med våra barn och ungdomar där vi vuxna måste visa att vi finns kvar, vi står pall och vår uppgift är att lotsa dem genom denna tid. Resultatet av min avhandling visade också att stöd av syskon är betydelsefullt för känsla av delaktighet i och utanför skolan. Inställda aktiviteter på grund av covid-19 innebär mer tid hemma -mer tid för syskon att träffas. Jag pratade nyligen med en anställd i en lokal bokhandel som berättade att de säljer spel och pussel som aldrig förr, ett tecken på att vi nu försöker hitta tillbaka till andra sätt att umgås i en tid som kräver kreativitet, förnuft, mod och uthållighet från såväl barn, unga och vuxna. 

 Länk till avhandlingen i Diva: http://hj.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1241793&dswid=2973

Frida Lygnegård

Lärare och forskare vid Hälsohögskolan.

Visa alla mina bloggposter

Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.