Städernas uppgång och landsbygdens fall

Lästid: 3-5 minuter
Kategorier: Attraktivitet, Ekonomisk geografi, Kreativa klassen, Lycka, Platsmarknadsföring, Regional utveckling, Städer, Tolerans, Valet2014

”Om vi bara hade jobb här skulle ungdomarna kunna stanna kvar”.

Detta har jag hört från mängder av politiker och tjänstemän i mindre, glesbefolkade platser de senaste tio åren. Bakgrunden är att befolkningen i dessa områden minskat konstant under en lång tid. Jag har också hört saker som:

  • Ja, ja, när de får barn flyttar de hem igen, när de inser hur dyrt det är att bo i Stockholm och vilken tid det tar att lämna på dagis.
  • De tröttnar snart på Stockholm. Jag känner flera som flyttade tillbaka hem för de längtade efter att bo på landet igen.

Och det är klart att det finns undantag. Men faktum är att de största städerna växer mer och mer och de drar ifrån inte bara små regioner utan också de medelstora. Figuren nedan visar de svenska arbetsmarknadsregionerna från 1968 fram till år 2012, där 1968 är basåret.

Den blå linjen visar befolkningsutvecklingen i Stockholm, Göteborg och Malmös arbetsmarknadsregioner. De har vuxit med nästan 50 procent över denna tidsperiod.

De mellanstora arbetsmarknadsregionerna (här definierat som regioner med mer än 100,000 invånare år 2012, men fortfarande mindre än Stockholm, Göteborg och Malmö) som illustreras av den röda linjen har också vuxit, men inte mer än 20 procent och här är konkurrensen benhård.

Det satsas på stadsutveckling som aldrig förr. Den gröna visar utvecklingen för arbetsmarknadsregioner som 2012 hade en befolkning mellan 25000-100000 invånare. Dessa arbetsmarknadsregioner tappar i befolkning och har tappat mer eller mindre konstant sedan slutet av 1970-talet.

I genomsnitt har de minskat i befolkning med cirka 6 procent sedan 1968 och trenden är klart nedåtgående. Men mest alarmerande är den lila linjen. Denna linje visar befolkningsutvecklingen sedan 1968 i de 28 arbetsmarknadsregioner som idag har färre än 25000 invånare. Detta är arbetsmarknadsregioner många gånger långt borta från större ekonomiska motorer som kan vara med och dra utvecklingen. Härifrån flyttar ungdomarna till stan, medelåldern ökar konstant och skatteunderlaget avtar.

I genomsnitt har dessa regioner tappat 25 procent av sina invånare sedan 1968 och trenden är kraftigt nedåtgående. Och i dessa regioner behövs inte någon falsk marknadsföring om att trenden snart vänder. Inte heller kan man stoppa huvudet i sanden och köra på som man alltid har gjort. Dessa platsers problem ligger på alla plan. Dessa platser går inte dåligt för att Stockholm, Göteborg och Malmö går så bra. Det beror på att dessa större regioner har en helhetsupplevelse som de små regionerna inte kan konkurrera med. Det gäller utbud av konsumtion, utbud av upplevelser, en annan öppenhet och tolerans, och här finns en uppkoppling mot resten av världen som är snabbare och mer frekvent. Och ja, jobben finns också, men det är sekundärt. Vad som skall hända med dessa platser kommer på sikt bli en akut politisk fråga.

  • Bör man ha rätt att bo var man vill med bibehållen servicenivå?
  • Hur mycket pengar kan man transferera till dessa platser för att hålla dem vid liv?
  • Finns det något sätt att strategiskt hjälpa dessa platser ur sin krissituation?

Vi pratar om drygt 350 000 individer boende i små arbetsmarknadsregioner på väg utför ekonomiskt såväl som socialt. Dessa regioner har inte lyckats vända trenden de senaste fyrtio åren och som det ser ut nu är många av dem på väg bort från kartan inom en relativt snar framtid. Hur mycket är det värt att rädda dem?

stader_landsbygd

 

Lämna en kommentar