Nu växer vi igen…eller?

Lästid: 5-8 minuter
Kategorier: Ekonomisk geografi, Landsbygd, Okategoriserade, Regional utveckling, Städer, Urbanisering

Jag är ofta ute och föreläser i svenska kommuner. Under de senaste åren har jag sett en trend bland de som under många år har krympt att man ofta talar om att man nu sett ett trendbrott och att man börjat växa igen. I samtliga fall har trendbrottet skett år 2015, dvs. det år då Sverige tog emot en mycket stor mängd flyktningar. Många av dessa placerades i krympande kommuner eftersom det fanns en större tillgång till bostäder här, men samtidigt ofta en svagare arbetsmarknad. Många av de kommuner som under många år krympt men som 2015 ser en ökning i befolkningssiffrorna har också börjat planera för en fortsatt starkare befolkningsutveckling. Men är det då realistiskt att faktiskt planera för att ökningen kommer att hålla i sig och är det realistiskt att tro att de som kom 2015 på sikt kommer att stanna kvar?

Men låt oss börja med att titta på hur mönstret såg ut under decenniet innan 2015. Kartan nedan är indelad i två kategorier där de röda hade en mindre befolkning 2015 än vad de hade 2005, medan de gröna hade ökat sin befolkning under samma tidsperiod:

Under denna tidsperiod var det 110 kommuner som hade krympt, medan 180 kommuner hade en större befolkning i slutet av perioden. Kartan vittnar också om hur det främst är storstadsregionerna samt de mellanstora svenska städerna som vuxit, medan en stor del av Norrland, Värmland, samt en korridor genom Småland och Östergötland har tappat.

Om vi sedan går vidare och ser på hur befolkningen förändrades i svenska kommuner efter år 2015 (till 2016), dvs. i hög grad till följd av flyktningmottagandet. Kartan nedan visar läget mellan dessa båda år:

Kartan visar en tydlig skillnad mot det mönster vi sett tidigare år. Mellan 2015-2016 är det enbart 19 som krymper och många av de kommuner som tidigare varit röda har nu blivit gröna. Det är också denna förändring som fått många mindre kommuner att känna framtidshopp och som gett dem en tro om ett trendbrott. Men hur realistiskt är egentligen denna tanke?

För att reda ut det behöver vi dels titta på hur det sett ut historiskt, men också analysera hur flyttmönster i allmänhet ser ut. Om vi börjar med det historiska perspektivet så har Arena för tillväxt tittat på flyttmönster för de flyktningar som kommit till Sverige tidigare år och konstaterat att ungefär 90 procent av dessa flyttar vidare i samma riktning som inrikes födda när de själva har möjlighet att välja boendekommun.

Och kanske är det inte så konstigt. Om vi ser hur inrikes födda flyttar omkring mellan svenska kommuner så ser vi att ca 90 procent av alla som byter boendekommun gör det i åldern 18-35 år. Anledningen till att det ser ut så är (något förenklat) flera: några flyttar för en utbildning, några flyttar för ett jobb, några för att man vill ha tillgång till ett bredare utbud och livsstil än vad hemmakommunen kan erbjuda och ibland samverkar alla dessa anledningar. Samtidigt finns det inte någon större kostnad för denna åldersgrupp att flytta omkring: inget hus ska säljas, inga barn som ska byta skola och inga nätverk som byggts upp under lång tid som försvinner. På många sätt påminner dessa karaktärsdrag även om de vi ser hos de utrikes födda som kommer hit. De har inte heller så mycket att förlora på att flytta vidare, samtidigt som de kan få en rad fördelar av att göra det.

Sammantaget gör det att vi, precis som Arena för tillväxt tidigare visat, kan anse det troligt att många av de utrikes födda som placerades i mindre kommuner under 2015 nu några år senare kommer att börja röra på sig. Och faktum är att det är precis vad vi nu börjar skönja i statistiken. Nyligen presenterade SCB siffror över befolkningen i svenska kommuner år 2018 och klart är att många av de kommuner som tillfälligt växte 2015-2016 nu börjat krympa igen. Kartan nedan visar befolkningsutvecklingen i kommunerna mellan åren 2017-2018:

De områden som i den översta kartan var röda har nu återfått sin röda färg vilket indikerar att man nu krymper igen. Hela 76 kommuner har färre invånare 2018 än vad de hade 2017 – en utveckling som faktiskt är helt väntad och som med hög sannolikhet kommer att fortgå framöver.

Så kanske finns det anledning att mana till försiktighet i många mindre kommuner innan man börjar göra omfattande investeringar för en framtid med befolkningstillväxt, enbart baserat på erfarenheterna under åren av omfattande flyktingmottagande. Istället skulle jag vilja se ett ökat fokus på hur man faktist säkrar den offentliga servicen och livskvaliteten för alla de invånare som bor och trivs i dessa kommuner för att säkra att så många som möjligt av dem kommer ha möjlighet att fortsätta bo kvar i framtiden.

Lämna en kommentar