Hur mycket av Sverige ska leva?

Lästid: 5-8 minuter
Kategorier: Ekonomisk geografi

Under nästan hela min yrkeskarriär så har jag fokuserat på vad driver urbaniseringen och hur den har stärkt utvecklingen i våra städer. I takt med att allt fler individer har valt att bo i en stad så har arbetsmarknaden stärkts, utbudet vidgats och…ja, även boendepriserna har rusat i höjden. Och tittar man på effekterna av urbaniseringen så har den inneburit att stora ekonomiska värden har skapats. Dock har inte värdena tillfallit alla platser lika. Alla har helt enkelt inte stått som vinnare i slutändan.

För baksidan av samma mynt är att många mindre kommuner haft svårt att behålla sina invånare. Framförallt är det yngre individer i åldern 18 till 35 år som lämnat mindre kommuner bakom och valt att flytta mot städer. Till följd av detta har mindre kommuner ofta slutat att växa eller till och med börjat krympa och i och med det har gapet till de större kommunerna bara blivit allt större. Förutsättningarna att bedriva offentlig service blir allt dyrare när vi blir färre och bor glesare. I vissa kommuner i landet bor det idag 0,5 personer per kvadratkilometer, något som kan jämföras med Stockholms dryga 5000 invånare på samma yta. Sådana skillnader påverkar hur långt barnen kommer få till skolan, det påverkar närheten till en vårdcentral och inte minst sannolikheten för att en polis ska dyka upp inom rimlig tid när man behöver det. Samtidigt är vi ju alla med och betalar skatt, en skatt som ofta är högre per intjänad krona om man bor i en mindre, glesare kommun. Självklart förväntar man sig då något tillbaka.

Men om denna utveckling har pågått under lång tid, varför har den inte lyfts mer av politiken och media? Jag tror att det finns många svar på denna fråga. En journalist ringde mig en gång och berättade att han varit utrikeskorrespondent i många år, men kommit hem igen och sett mitt namn i debatten om stad och land. Han bad mig förklara varför utvecklingen såg ut som den gjort. Jag förklarade hur unga människor under lång tid flyttat från mindre platser mot städer och hur det påverkat många mindre kommuners möjlighet att faktiskt tillhandahålla den offentliga service som de flesta vill ha för att känna en grundtrygghet i tillvaron. Jag förklarade att det inte varit några dramatiska förändringar från år till år, men att befolkningsunderlaget sakta men säkert urholkats över tid i en sådan utsträckning att vi idag nått en punkt där många mindre kommuner har problem med att fullfölja sitt uppdrag. På grund av detta så har många människors livskvalitet försämrats. Vi pratade om hur platsen vi bor på påverkar allt i vår tillvaro – ekonomiskt, socialt men även hur vi tenderar att rösta. ”Detta är ju jätteviktigt”, sa journalisten. ”Men hur kan vi göra nyheter om det?” Jag tror att journalisten slog huvudet på spiken. Det finns inget nyhetsvärde i en långsam urholkning. En annan utmaning är att det ofta är svårt att förstå hur olika tillvaron kan vara beroende på var man bor. I en tid då de allra flesta journalister bor i Stockholm så blir det lätt så att de tycker att frågor som de berörs av blir de mest relevanta.

Ytterligare en utmaning är att det inte finns någon absolut rättvisa då det gäller hur resurserna (som alltid är ändliga) ska fördelas. Vissa skulle kunna hävda att det är betydligt mer rättvist att lägga mycket resurser där det bor många människor – dvs. i städerna. Andra skulle hävda att det är mer rättvist att fördelar resurserna över hela landet, eftersom alla är med och betalar skatt. Några skulle hävda att det är ännu mer rättvist att lägga större resurser på landsbygden eftersom ingen marknadslösning i värden kommer att tillhandahålla service här.

Just på grund av att det inte finns en absolut rättvisa i fråga gör att politiken blir desto viktigare. För vi borde kunna kräva från våra politiker att ge ett svar på hur långt som är rimligt att barn ska åka till skolan, hur långt vi ska åka för att kunna få en grundläggande hälso- och sjukvård och inte minst om vi kan ha poliser i alla våra kommuner. Istället får vi satsningar på företagen på landsbygden, vi får utlokaliserade statliga verk och borttagande av strandskydd, i kombination med ett budskap om att hela Sverige ska leva och växa. Kanske är det inte så konstigt. För utmaningen är enorm och kostsam och kanske är det enklare att lyfta en rad symbolfrågor än att ta tag i den stora uppgift som faktiskt behövs lösas – dvs. hur vi säkrar den offentliga servicen i hela landet. Ska det vara möjligt att bo utanför våra städer och i så fall vad ska det få lov att kosta? Om inte dessa frågor lyfts upp så riskerar vi på sikt en grupp med upplevt utanförskap som med all sannolikhet inte tvekar att använda sin röstsedel, precis som hände i valet av Trump och Brexit.

Texten har tidigare publicerats på bostadspolitik.se

Lämna en kommentar