Så många unga försvann på ett decennium

Lästid: 4-7 minuter
Kategorier: JIBS, Landsbygd, Städer

En av de första bloggposterna jag skrev här på Vertikals 2013 tittade på hur många 18-åringar svenska kommuner hade 2005 och hur många 25-åringar de hade kvar sju år senare. Den medförde mängder av diskussioner om ungas flyttmönster, urbanisering och den avtagande befolkningen i många mindre kommuner i landet.

Anledningen till att jag valde att titta på denna grupp är att det främst är unga som flyttar omkring mellan kommunerna. Min kollega Lina Bjerke och jag plockade fram följande figur till ett akademiskt arbete vi gjort:

Den stående axeln visar flyttar som gjorts på ett år mellan två kommuner. Den liggande axeln visar hur gamla de är som gjort flytten. Det är alltså en omfattande omförflyttning som sker just under unga år. Anledningarna är många. Vissa flyttar exemplelvis för utbildning, vissa gör det för arbete, andra gör det för att man vill ha en annan livsstil än den som hemmaplan kan erbjuda.

Eftersom vi nu har ett nytt decennium så tänkte jag göra en lite ny variant av den bloggpost jag publicerade 2013. Jag utgår från det senaste året som finns tillgängligt från SCB vad gäller befolkningssiffror i svenska kommuner (vilket är år 2018). Vi går sedan tio år tillbaka i tiden och ser hur många 18-åringar svenska kommuner hade då (dvs. år 2008) och följer upp 2018 och ser hur många 28-åringar som bor där då. Det blir alltså samma generation, bara tio år senare. Det är inte nödvändigtvis exakt samma personer vi talar om. Vissa kan ha flyttat ut och andra kan ha flyttat in, men det ger oss ändå en uppfattning om man har fler unga kvar (nu i yrkesför ålder) jämfört med vad man hade 18-åringar från början.

Kartan nedan visar hur det ligger till:

Sammantaget är det 52 kommuner som har fler 28-åringar än vad man hade 18-åringar tio år tidigare. De som ökat allra mest är Stockholm (+10 840), Göteborg (+6 157) och Malmö (+3 600). Även Uppsala och Solna hade en ökning på 1 709 respektive 1 556 individer. Umeå, Sundbyberg, Linköping, Lund, Örebro och Helsingborg hade en ökning på 500 personer eller fler (dock färre än 1 000).

Vi hittar alltså den största ökningen i kommuner som antingen är platser för högre utbildning eller som befinner sig i en storstadsregion.

Bland de platser som tappade mest hittar vi många av de relativt dyra förorterna i storstadsregionerna. Flest tappade Kungsbacka (-343), Ekerö (-250), Lerum (-241), Täby (-217), samt Härryda (-189). Detta är kommuner som har problem med avfolkning. Däremot är de relativt dyra förorter som med all sannolikhet kommer att fånga upp en del av de unga som flyttar in när de blivit några år äldre och vill ha ett större boende utan att för den skull helt göra avkall på det som den större staden har att erbjuda.

Tittar vi istället på vilka som tappat mest procentuellt sett ser listan lite annorlunda ut. Ekerö dyker visserligen fortfarande upp på plats 2 på listan (ett tapp på 57 procent). Allra mest tappade Gullspång. De började med 105 18-åringar men hade bara 35 28-åringar kvar tio år senare. Detta är ett tapp på 67 procent. Högsby, Storfors, Övertorneå, Vindeln och Bräcke tappade 48 procent eller mer av sina unga över denna tioårsperiod.

Procentuellt sett var fem kommuner de stora ”vinnarna”. Solna, Sundbyberg, Stockholm, Malmö och Göteborg ökade med över 100 procent under dessa tio år. Sundbyberg ökade med hela 273 procent.

Vissa hävdar att det är inte nödvändigtvis de ungas flytt som är problemet för befolkningsutvecklingen i vissa kommuner, utan att deföder färre barn. Men det är ju just en följd av att unga flyttat därifrån. När så sker höjs ju medelåldern och färre barn föds.

Det stora gapet mellan kommuner som krymper och som växer är en av vår tids stora utmaningar och vi har bara börjat se effekterna av det.

Lämna en kommentar