Livslångt lärande – för alla?

Lästid: 6-9 minuter
Kategorier: HLK, Högutbildade

Den snabba tekniska utvecklingen, och de samhällsförändringar som följer i dess spår, har gjort att frågan om livslångt lärande har återaktualiserats. Utbildning är en av de största strategiska frågorna på global nivå. Som en konsekvens av detta ger sig teknikjättarna in på utbildningsområdet. Pedagogikprofessor Jonas Ivarsson skriver i DN den 24 juni att ”den sammantagna bilden är att företagen inte litar på att nuvarande utbildningssystem kommer att tillgodose deras behov”. Samtidigt vänder sig många företag till våra lärosäten med efterfrågan på ett kontinuerligt livslångt lärande. Högskolorna blir viktiga kunskaps-nav i regionala satsningar. Men man kan fråga sig om statens utbildningssatsningar ska riktas till högre utbildning när var fjärde elev går ut gymnasiet utan fullständiga betyg. Det här sätter fingret på en viktig fråga: hur ser ett robust och inkluderande system för livslångt lärande ut?

”den sammantagna bilden är att företagen inte litar på att nuvarande utbildningssystem kommer att tillgodose deras behov”

Det är inte bara företagen som är oroade över kompetensfrågan. Globala intresseorganisationer lyfter fram utbildning som en av de stora frågorna framåt. Teknologisk förändring är en drivkraft som ger samhällseffekter bortom den enskilda teknologin, inte minst vad gäller de utbildningsbehov som uppstår i kölvattnet av teknikens utveckling. Det sker genom att befintliga yrken kommer att förändras till sin karaktär men även branscher förändras och nya branscher med nya arbetsuppgifter uppstår. Det här skapar ett behov av att individen ständigt fördjupar, utvidgar och tar in nya kunskaper. Vi vet också att det här inte bara gäller lågkvalificerade yrken. World Economic Forum säger att 54 % av arbetskraften kommer att behöva genomgå omfattande om- och vidareutbildning redan 2022. Claudia Olsson förtydligade detta med att på konferensen Högskola och samhälle i samverkan berätta att vi kommer att behöva 101 dagar med aktivt lärande och kompetensutveckling fram till 2022.

Sverige har en gedigen tradition av utbildning för vuxna och är internationellt kända för sitt system för livslångt lärande. Under olika tidsperioder har detta system inriktats på att hantera aktuella samhällsutmaningar. Under 1990-talet genomfördes det så kallade kunskapslyftet, som var en statlig satsning på kommunal vuxenutbildning (komvux) för att arbetslösa vuxna som saknade treårig gymnasieutbildning skulle kunna vidareutbilda sig för att få ett jobb. Under början av 2000-talet har fokus istället varit att utbilda de personer som har kommit till Sverige från andra länder och med olika utbildningsbakgrunder, allt från personer som inte kan läsa eller skriva till personer som redan har en akademisk utbildning men som inte talar svenska. Dessa utbildningar har framför allt erbjudits genom komvux, sfi och folkhögskolorna. Sedan ett par år tillbaka har begreppet livslångt lärande kommit att kopplas till högre utbildning. Anledningen är att högutbildade inser att de kommer att behöva fortbildning. Det här innebär en förändrad syn på högre utbildning, från att ha varit sista instansen före arbetslivets början, till att bli en livslång partner i en kontinuerlig utvecklingsresa.

TCO presenterade förra året en undersökning som visade att fyra av tio sysselsatta är bekymrade över att de får för lite kompetensutveckling. Det gäller såväl kvinnor som män, och allra störst är oron bland högutbildade personer mitt i arbetslivet. Medan arbetsgivaren har det främsta ansvaret för att erbjuda kompetensutveckling, så är det också viktigt att se över samhällets system för ett livslångt lärande. Eftersom TCO:s medlemmar till stor del består av personer som redan har en akademisk utbildning blir det naturligt att återvända till ett lärosäte för att fortsätta utbilda sig. Många högskolor funderar redan över hur detta ska ske och hur de kan kombinera programsatsningar med flexibla kurser för yrkesverksamma. Det handlar alltså om två ganska olika inriktningar på utbildningen: 

  • Programstudier riktade till framför allt yngre vuxna som får sin första akademiska utbildning där de skapar en plattform för att lära sig att lära.
  • Kurser riktade till yrkesverksamma där de kan fortsätta att vidareutveckla sig under hela livet. Dessa studier ska ofta kombineras med ett andra ansvarsområden som vuxna har, så som familj, arbete och andra åtaganden.

Den här diskussionen är viktig och relevant, men våra nationella resurser bör inte bara riktas mot en redan priviligierad grupp. I internationella studier av äldres lärande är det väl känt att de som deltar i utbildning är de som redan har en god utbildningsnivå, vilket även våra egna studier har visat. I andra studier har vi visat att det finns grupper i samhället som behöver mycket stöd för att tillgodogöra sig utbildning. Bland de studerande som inte är självgående eller som inte har utvecklat sin förmåga att organisera sitt eget lärande finns ett större behov av mänskligt stöd. När det gäller ett robust och inkluderande system för livslångt lärande i samhället måste därför många perspektiv integreras för att skapa en förståelse för helheten. 

Så frågan är egentligen inte om teknikjättarna ska accepteras på utbildningsarenan eller inte. Frågan borde istället vara hur olika aktörer kompletterar varandra och hur olika personer kan delta i ett livslångt lärande. Det här är nödvändigt eftersom utbildning inte bara handlar om att få och behålla ett arbete. Utbildning och lärande är också viktigt för den personliga utvecklingen och för att kunna delta som demokratisk medborgare i samhället och verka för en hållbar värld.

Cecilia Bjursell
Cecilia.Bjursell@ju.se

Centrumledare för Nationellt centrum för livslångt lärande, Jönköping University.

Lämna en kommentar