Vertikals RSS-flöde Följ alla bloggar på Vertikals Thu, 23 Jan 2020 00:04:55 +0100 hourly 1 Resource Scarcity Affects Conditions for Business Model Innovation in SMEs Wed, 22 Jan 2020 23:03:29 +0000 MMTC JIBS While constraints in their resource endowment hinder SMEs to develop the same competitive advantages as larger firms, business model innovation is a suitable method for SMEs to develop and maintain a competitive position despite their resource scarcity. In their thesis, MMTC 2019 thesis award winners Peter Leonhard and Marius Stolz, explore how resource scarcity in SMEs affects conditions for business model innovation whilst suggesting benefits to collaboration and practical ways for managers in SMEs to respond.  

Lacking the resources and size to compete with large firms through quantity or price, SMEs focus instead on providing niche market solutions that provide customized solutions. SMEs are able to maintain a close relationship and focus on their customers. Though SMEs are constrained in their resources, particularly, in terms of human and financial resources, they can compensate for these constraints, by placing a strong emphasis on collaborations with external partners in their network. In doing so, SMEs rely on their partners to take over parts of their value creation process or leverage them to extend their own value offerings.

Business model innovation can be a helpful tool for strategic planning in SMEs to overcome size and resource-related disadvantages when pursuing competitive positioning. It is therefore important for managers to identify suitable measures to cope with these constraints and adopt business model innovation strategies to successfully compete with their large counterparts.

Leonhard and Stolz suggest two practical areas where managers in SMEs can act to increase the effectiveness and competitiveness of the firm.

1. Establish a Culture of Empowerment and Autonomy within the company

SMEs show difficulties in exploiting external opportunities in part because the employees with the required technical skillsets are missing along with the potential to afford complementary assets such as new technologies. They, therefore, have to focus on internal developments as opportunities for improving their business model, such as improving internal processes or the use of existing resources. Existing employees are often able to see these opportunities. Leonhard and Stolz suggest creating a culture of empowerment and autonomy through which employees are encouraged to engage in solution-oriented thinking and develop a workflow of active searching for improvements to the existing operations. Such a workflow could be established through regular meetings or by inviting employees to propose their own ideas for the benefit of the firm. Providing employees with autonomy through including them in the decision-making processes enhances their motivation to participate in the company’s innovation efforts. Empowered employees, with appropriate autonomy, will more independently seek opportunities for business development.  In this context, informal communication, as well as flat hierarchies, prove to support this culture, as employees talk more openly with each other as well as upwards toward the top management about potential improvements.

2. Establish Collaboration with Educational Institutions

SMEs balance missing technical knowledge and resources through successful collaboration with external partners. These collaborations allow SMEs to react upon external opportunities and threats. Leonhard and Stolz note that SMEs engaging in collaborative efforts with universities can benefit from knowledge transfer as well as the experimentation with technologies. They propose that in expanding collaborative endeavours with universities SMEs gain access to state-of-the-art knowledge for the purpose of knowledge transfer; engage in cost-effective collaborations, and gain access to candidates thus allowing SMEs to fight their scarcity regarding employees with technical skills.

]]> 0
It’s time to reassess the SDGs’ role and take climate change seriously! Tue, 21 Jan 2020 08:48:02 +0000 MMTC JIBS Given the devastating wildfires in Australia, one could theorize about the development and application of the Sustainable Development Goals (SDGs), particularly SGD #13: Climate Action. The SDGs are a framework developed to resolve some of the most significant social and environmental issues and create a more sustainable future for all. It addresses most of the 21st century’s global problems such as poverty, inequality, climate change, environmental degradation, peace, and justice. Additionally, all 17 goals are interconnected, neatly done so that no one is left behind. The main objective is that they are all achieved by 2030.

But recent events in Australia call for something more urgent and radical. 2030 seems a bit far away. I’m favorable to the SDGs, and I recognize their objective, but I am wondering: are they working with regards to creating awareness and urgency about climate change? Perhaps their application needs to be reconsidered?

While we wonder about this, let’s talk about the Australian disaster. About 25 people have been killed, and almost 2,000 homes have been destroyed. As a result, skies have turned orange and made breathing in the air in Sydney akin to smoking 37 cigarettes. Note that these are only impacts on people. It is hard to discern the devastation of the country’s land and biodiversity. You hear things like ‘worst fire ever recorded’ as a result of the ‘hottest season’ in Australian history. What makes these wildfires unique is that they are extremely dangerous to the entire ecosystem. According to Sigal Samuel writing on, about 1 billion animals have been lost. As a consequence, scientists are apprehensive about the long-term harm to many sensitive ecosystems. Since the catastrophe began, there has been an even bigger impact not only for Australia but for the entire global climate due to the amount of climate-warming carbon dioxide emissions that have been released into the atmosphere.

And what has led us to this point of climate change catastrophe? I do not have all the answers, but I suppose the SDGs were developed as a tool that promises to take care of such disasters. It was reported that the fires started in different ways: such as lightning and human actions, including arson. That being said, it’s the climate conditions that give solid fuel for the fires to grow and spread. In such a severe event as this, you’d think that people would have a 360-degree change in behavior and attitude towards climate change within a day, rather than waiting until the 21 or 66-day threshold of the time it takes for people to adopt new practice; sadly that’s not the case. Even though we should embrace the 2030 long-term perspective, change is required NOW, today, not tomorrow.

I am awestruck, just like many other people, as I see one climate catastrophe unfold after another. With a question about the implementation of the SDGs, question being: does the institutionalization of the SDGs decelerate the implications of climate change? Has our behavior as human species changed since they were developed? If so, how?

You might argue that an answer to the above question requires an empirical study to be conducted first. Yes, it does. However, you can also look at how governments’ efforts impact our behavior because government representatives and politicians were among the dignitaries who were involved in developing the SDGs. Governments and politicians are typically expected to be at the forefront when it comes to the development of such a framework, and therefore should automatically become its advocates. Also, they have the power to impose compliance. But is that what is happening now? NO!

Take, for example, the disaster in Australia. Australia’s government developed a new National Bushfire Recovery Agency to assist in providing funds for fire relief and commissioned payments to volunteer firefighters. However, just like many other political leaders all around the world, Australia’s elected leaders have been hesitant in dealing with their country’s contributions to climate change, which, as discussed, has been a significant factor in the bushfires. Australia is the world’s biggest exporter of coal, and both of Australia’s major parties are in courtship for support from the country’s robust mining industry – none more so than Australian prime minister, Scott Morrison. It has been reported that he refutes the correlation between Australia’s reliance on coal, its greenhouse gas emissions, the ongoing blazes, and the consequences of this for Australians. People were furious with him, not only for choosing to be on vacation in Hawaii during the country’s bushfire disaster but also about his climate change denial. Wow… like, what? How could he… and why? Well, (coal) money talks, right? Later on, he did try to portray a different view in favor of climate change but, well… I will reserve my comment on that for a separate blog post.

This leads me to my next question, and the SDGs were developed by the United Nations member states – isn’t Australia one of them? You bet it is. One of the things that I find the most puzzling is how the most influential person in a country can circumvent conversations about climate change, that this person does not engage in more significant conversations concerning an agenda they have agreed on and signed up for with other countries. How, then, can we expect people to take the SDGs or climate change seriously? Here’s an interesting question: was a national debate considered as part of the process of developing the SDGs? For big issues like these, I would argue that politicians should have engaged in a national conversation first before they met with other world leaders to agree on the SDGs. Please note that I am not saying that the SDGs are not working, but rather that politicians need to do better. They should lead by example and should also attempt to involve every citizen in a discussion if they want them to jump on board with the process of change.

Needless to say, the SDGs are not the only efforts being made to tackle the effects of climate change. Another is the Paris agreement. The Paris agreement’s sole purpose is to deal with climate change in isolation to other issues. According to United Nations, Climate Change secretariat (UFCCC) “[This agreement’s] aim is to strengthen the global response to the threat of climate change by keeping a global temperature rise this century to well below 2 degrees Celsius above pre-industrial levels and to pursue efforts to limit the temperature increase even further to 1.5 degrees Celsius.”

The17 SDGs, in contrast, consist of a variety of goals directed to resolve social and environmental issues. And maybe that’s where the problem is – can you expect people to adopt 17 goals? Isn’t that too much? And doesn’t that create a lot of confusion as to what they exactly mean? Yeah, yeah… I know that doesn’t make me less of an idealist; individuals, institutions, and organizations can choose which SDG to focus on. But my argument is that there are some nuances that need to be closely observed, such as, how would we know if a person who focuses on eradicating hunger through mass production does not also undermine efforts made by those adopting SGD 13 – Climate Action? Are we saying that good is good, and there is no flip side? There is another alternative: to comply with all of them, but of course, that would require an extensive amount of resources, hence the emphasis on collaborations. 

Why does this matter and why the comparison? This matter because radical change has become a necessity, but what change has been achieved since the development of the SDGs? The WMO report The Global Climate in 2015-2019 states that the global average temperature has increased by 1.1°C since the pre-industrial period, and by 0.2°C compared to 2011-2015. The report looks at the increasing influence of climate change, how humans have responded so far, and the projected changes in the global climate in the future. Well, after reading the report, there is no reassuring news. It focuses on emphasizing the urgency and the “potential” desired success of decreasing the ever likely irreversible negative impacts. Yeah, enough already! The last thing we need is another framework that will take a further five years to adopt. We do not have that luxury. We need action now because climate change causes will not wait for us to adapt to the logic of the SDGs or the Paris Agreement.

Zanele Penny Lurafu, PhD Candidate
Twitter: @zanelepenny

]]> 0
Vad är egentligen normalt? Fri, 10 Jan 2020 08:04:52 +0000 Radu Harald Dinu De människor som tillhör majoritetsgruppen i ett givet sammanhang lägger oftast inte märke till det som är normalt. Normaliteten är så pass närvarande att den brukar passera obemärkt, åtminstone för den som passerar enligt normen. När vi läser i tidningen att ”Arlanda är uppe på normal kapacitet” eller om ”normal sorg efter separation”, tror vi oss förstå andemeningen och ställer inga följdfrågor. I de flesta sammanhang används ”normalt” synonymt med det som anses vara typiskt, genomsnittligt, vanligt eller friskt. I viss mån ger ordet uttryck för en universell idé som alltid varit med oss samtidigt som den är historisk föränderligt.  Innan 1800-talet var det normalt att använda iglar för åderlåtning vid alla möjliga åkommor. Idag anses metoden som ett kuriosum.

Samtidigt präglas vår samtidskultur av en stark kritik av det normala. Sedan 1960-talet har nya sociala rörelser – vare sig det handlar om personer med funktionsnedsättning eller etniska och sexuella minoriteter – succesivt utmanat normalitetsidealet. Därutöver har normkritiken inte bara vunnit mark inom humaniora och socialvetenskap utan debatteras också flitigt på kultursidorna och inom konstvärlden. Därför är det av intresse att rekonstruera ordets moderna betydelse som kan föras tillbaka till 1800-talet.

Ordet normal har sitt ursprung i latinets norma som betecknar en vinkellinjal. Ordet var således länge begränsat till geometrin och beskrev två ”räta” linjer. Men ”normal” uttrycker nu för tiden inte bara hur saker är utan framförallt hur de bör vara, det som anses vara ”rätt” i etisk, och framförallt moralisk bemärkelse. I svenskan skiljer man mellan ”rät” och ”rätt” som är etymologiskt besläktade, medan tyskans recht eller grekiskans ὀρθός (orthós) inrymmer både en deskriptiv och normativ dimension:  Det innebär att en linje kan vara ortogonal dvs. rät mot en annan linje, men också att kristna kan kalla sig ortodoxa då de anser att deras kyrka representerar kristendomens ”rätta” lära.

Medicinsk vetenskap var den främsta arenan där den senare, normativa betydelsen utformades under 1800-talet. Den franska vetenskapsfilosofen Georges Canguilhem framhöll att förhållandet mellan ”normal” och ”patologisk”, som läkare började mejsla fram under den perioden, inte definierades som ett motsatsförhållande utan som en graduell skillnad. Läkare som François Broussais beskrev det patologiska som en excess eller brist och därmed som en gradvis avvikelse från ett givet normaltillstånd. För att åtgärda kroppens anomalier började ortopeder följaktligen ”tillrättalägga” ben och andra rörelseorgan, ortodontister började ”räta ut” tänder.

Positivismens upphovsman Auguste Comte överförde Broussais’ medicinska ansats till den sociala och politiska sfären. Enligt honom kom det normala inte enbart till uttryck i den friska och hälsosamma kroppen utan pekade även mot ett politiskt idealtillstånd som alla människor bör sträva efter. Comte förlänade begreppet därmed föreställningen om perfektion mot vilken människor bör utvecklas. Förhållandet mellan ”normala” och ”patologiska” sociala fenomen som brottslighet eller självmord togs även upp av sociologins grundargestalt Émile Durkheim.

Innan sekelskiftet 1900 inspirerades flertalet nyetablerade vetenskapsgrenar av denna tankefigur. Francis Galton, en av rasbiologins frontfigurer, lanserade sina eugeniska idéer om att ”förädla” människans ärftliga egenskaper genom att främja de ”bästa” och stävja de ”sämsta” arvsanlagen. Antropometriska metoder och fysiognomiska teorier var redan väletablerade bland Europas vetenskapsmän och inspirerade även Galton att studera påstådda samband mellan människans mentala förmågor och hennes fysiska egenskaper. Bland annat använde han sig av en fotografisk teknik som han kallade för sammansatt porträttfotografi (”composite portraiture”) och som gick ut på att lägga flera lager transparenta porträttbilder över varandra. De spöklika fotografierna som genererades på det viset skulle synliggöra de ”genomsnittliga” eller ”typiska” karaktärsdragen av olika människogrupper.

Picture 1

Galtons grupper bestod bland annat av elever vid den judiska friskolan i London (Jews’ Free School) och av interner i Londons fängelser, vars porträttbilder var tillräckligt standardiserade. I sin bok ”Inquiries into Human Faculty and Its Development” från 1883 argumenterade Galton att den

…fundamentala idén om människoraser består i en idealtypisk form […] kring vilken individers avkomlingar samlas. Den enklaste banan vilken en ras kan slå in för att förbättras är den mot den centrala typen. Det är bara nödvändigt att befrämja de avkomlingar som ligger närmast den centrala typen, och att hejda dem som avviker mest. Det finns knappast en lämpligare metod för att upptäcka rasens eller gruppens centrala fysiognomiska typ än genom den sammansatta porträttfotografin.

[min översättning].

1800-talets allmänna framstegstro satte också sin prägel på konceptet av det normala. Som filosofen Ian Hacking visade i ”The Taming of Chance”, fordrade inte bara de ekonomiska drivkrafterna under industrialiseringen en ökad standardisering. Normeringen av samhällslivet var också en produkt av den franska revolutionen. I dess kölvatten infördes bland annat decimaliseringen av måttenheterna, av valutan och till och med av tidräkningen. Inom utbildningsväsendet skulle ”normalskolan” (École normale) utvisa det nya idealet som alla andra skolor skulle rätta sig efter. Det normala erhöll därmed sin moderna betydelse och försöker fortfarande intala oss att det som är normalt också är det som är rätt och eftersträvansvärt.

I mitt nästa blogginlägg kommer jag att ge en inblick i hur historievetenskapen har börjat intressera sig för grupper som avvek från det som betraktades som normalt genom tiderna. Inlägget anknyter till ett nytt forskningsprojekt om funktionsnedsättning ur historiskt perspektiv där jag undersöker hur normalitet, avvikelse och stigma har förhandlats och omvärderats i olika politiska kontexter efter 1945. Vad innebar det t.ex. att avvika från normalitetsidealet under icke demokratiska förhållanden som kommunismen? 

Titelbild: Avhandling om fysiognomi, Nederländerna ca. 1790, (okänd författare).
Bild i artikel:

]]> 0
Funka olika är coolt! Wed, 08 Jan 2020 10:08:41 +0000 Gästblogg

Ett bra klassrumsklimat är bra för alla, men särskilt viktigt för elever med funktionsnedsättning. Som lärare är det viktigt att skapa ett klassrumsklimat där elever vill delta. Om jag får elever att vilja vara med, blir de engagerade och får högre självtillit till sin kompetens, vilket påverkar deras slutresultat. Så enkelt, men så svårt! Med attityden att funka olika är coolt kan jag som lärare påverka klassrumsklimatet, genom att fråga elever med funktionsnedsättning hur jag kan ändra undervisning och uppgifter så att de vill och kan utveckla kunskaper och förmågor. Anpassningar som görs för elever med funktionsnedsättning visar sig ofta vara bra för samtliga elever.

Lärarens uppgift är dels att erbjuda möjligheter till lärande, dels att fostra och uppmuntra beteenden som leder till att eleven lyckas. När lärare i dagens grundskola möter en ny skolklass, kan de räkna med att möta minst en elev med funktionsnedsättning. Inkludering innebär att läraren anpassar undervisningen efter olika elevers behov, det är alltså inte eleven som ska anpassa sig efter lärarens undervisning. Skolämnet idrott och hälsa är ett ämne där elever möts av nya utmaningar inom tre kompetensområden, rörelse, hälsa och livsstil, och friluftsliv och utevistelse. Elevers upplevelser av självtillit (kompetens) och delaktighet i idrott och hälsa är avgörande för framtida val av livsstil.

Elever med funktionsnedsättning får en tuff start i högstadiet. Jämfört med sina typiskt fungerande klasskamrater upplever de att de har lägre tillit till sin kompetens och sämre förutsättningar att delta i idrott och hälsa. Trots detta är de lika engagerade under lektionerna som sina klasskamrater. Positivt är också att de över tid, till skillnad från sina klasskamrater, inte rapporterar sämre kompetens att klara skolarbetet. Det är coolt!

Elevers upplevelse av att ha begränsad förmåga inverkar negativt på vardagen i skolan. Socio-kognitiv förmåga, dvs hur eleverna mår och hur de upplever att de kan uppföra sig, umgås och kommunicera med andra, samt lösa problem, förbättras för samtliga elever under högstadietiden, men har negativ inverkan på hur de generellt upplever skolarbetet. Att ha begränsad fysisk förmåga spelar mycket liten roll i åk 7, men får under högstadietiden allt större betydelse. I åk 9 inverkar upplevelsen av fysisk förmåga negativt på både självtillit och delaktighet, vilket i sin tur har betydelse för slutbetyget i idrott och hälsa för elever med funktionsnedsättning. Det är inte så coolt!

Avhandling: Funka olika är coolt!

Läs mer om Karin Bertills.

]]> 0
Forskningsdata – kostnad eller investering? Tue, 07 Jan 2020 07:52:44 +0000 Daniel Gunnarsson Nyligen publicerades en rapport från Figshare i samarbete med Digital Science, The State of Open Data 2019. Analyserna var kanske inte helt revolutionerande men det kan ändå vara på sin plats att bidra med några reflektioner som jag själv gjorde under läsningen.

En första reflektion, som jag för övrigt berört i ett tidigare blogginlägg, var att man ser vikten av en omställning mot ett öppet vetenskapssystem. Detta arbete befinner sig i sin linda. Det tros medföra att hanteringen av öppna forskningsdata upprättar en ny kultur och ett nytt arbetssätt inom forskningsprocessen för forskarna. Jag anser detta vara en angelägen utvecklingsfråga för lärosätena. De flesta respondenterna i studien är också eniga om detta skifte och att ett nytt fokus mot ökad spridning och större genomslag för forskningsdata är av största vikt.

Vem har då ansvar för att utvecklingen drivs framåt? Jag anser att forskarna själva kommer att ha ett stort ansvar och påverkan över hur hanteringen av öppna forskningsdata kommer att hanteras. Själva svarar de att de ser finansiärerna som betydelsefulla i arbetet att styra över mot mer öppna forskningsdata. Mer än två tredjedelar av respondenterna anser att det skall vara ett krav att publicera öppna data för att överhuvudtaget få finansiering och i stort sett lika många tycker forskningsfinansiärerna skall hålla inne forskningsmedel för de som inte uppfyller kravet.

Vidare återkommer frågan om incitament igen. För många forskare är möjligheten till ökning av citeringar en viktig faktor. En studie gjord på Public Library of Science (PLOS) och BioMed Central (BMC) artiklar visar att de forskare som delade sina forskningsdata i ett repositorium ökade citeringarna på sina forskningspublikationer med 25%. Även lärosätena har ett ansvar i frågan om incitament för att påverka utvecklingen mot öppna forskningsdata. Respondenterna ser gärna att arbetet med forskningsdata värderas exempelvis vid befordran och forskningsutvärderingar.

För att kunna underlätta och säkerställa arbetet med att publicera öppna forskningsdata måste hanteringen göras smidigare. Användandet av FAIR-principerna är här av grundläggande betydelse. Samtidigt visar denna studie att mer än hälften av respondenterna aldrig har hört talas om dessa principer och endast ca 15% känner sig bekanta med dessa. Det råder alltså ett stort utbildningsbehov ute på lärosätena. Den nya yrkesgruppen data stewards behöver etableras och anställas för att stödja forskarna. Professor Barend Mons rekommenderar att för varje 20 anställda forskare skall det finns en data steward då vissa arbetsuppgifter är så specifika att man inte kan lägga på forskarna att upprätthålla kompetens för att kunna genomföra dessa.

Några kompletterande data från undersökningen:

  • Det var 8 423 forskare från över 190 länders som deltog
  • 36% såg rädslan för missbruk av delade forskningsdata som största problemet
  • 79% stödjer ett övergripande mandat för att göra forskningen öppen
  • 62% ser ökad genomslagskraft och synlighet för sin forskning som motivation till att göra forskningsdata öppna
  • 64% anser att de får för lite ”credit” för att publicera sin data öppet
  • 2% skulle aldrig kunna tänka sig att dela sin data
  • 69% tycker det skall vara ett krav från finansiären att man öppet delar sin data

Att gå mot ett öppet vetenskapssystem och öppna forskningsdata medför kostnader. Det är en omfattande förändring som påverkar inte bara lärosätena utan hela det omgivande samhället. Då måste framtida återanvändning av forskningsdata, spridning av forskningsresultat samt det mervärde som tillförs beaktas. Därför är det kanske fel att se det som en kostnad, se det hellre som en investering.

]]> 0
Sätt dig på lådan och ta fram mobilen! Tue, 24 Dec 2019 09:18:21 +0000 Ulli Samuelsson Årets julklapp är enligt Svensk Handel en så kallad mobillåda. Förutom att många inte ens förstår vad en mobillåda är för något, och vad som är tanken med den, så delar den forskare och samhällsdebattörer i två läger.

För mig signalerar denna julklapp att mobiler inte är något som ska finnas med i sociala sammanhang, speciellt inte när vi träffas för att umgås med släkt och vänner. Som forskare inom digital ojämlikhet och digital exkludering/inkludering anser jag att det är just i dessa sammanhang som vi kanske ska ta fram mobilerna (och surfplattorna)! Vi ska inte ta fram dem för att skapa små isolerade bubblor där var och sysslar med sitt eget, utan vi ska ta fram dem för att visa på hur de kan användas och dela med oss av kunskaper och insikter. Vi ska lära och utvecklas tillsammans.

Julen kan vara ett väldigt bra tillfälle att sätta sig ner tillsammans över generationsgränser och visa och samtala om vad mobilerna och surfplattorna används till. Varför inte skapa en digital frågesport med frågor som handlar om familjen, eller utmana varandra i källkritik? Ett annat alternativ kan vara att spela ett klassiskt sällskapsspel och uppmana till att tekniken används för att vinna spelet. Skapa positiva sociala användningsområden istället för att se digitala plattformar som en privat pryl som helst används i enrum!

Använd tekniken till att koppla upp er gemensamt mot den avlägsna släktingen på julen, gammal som ung, och inkludera dem som inte har möjlighet att vara med er på plats. Då pratar vi om det som kallas ”varm teknik”, det vill säga tekniska lösningar som skapar delaktighet och gemenskap. Men det behövs inga avancerade robotar för att dela julen med nära och kära, det räcker med en smart mobil eller en surfplatta!

På samma sätt som personer i din omgivning påverkar vilka tidningar du läser, vilka radioprogram du lyssnar på, vilka filmer eller tv-program som du tittar på så påverkas även din användning av mobiler och surfplattor av din omgivning. Den som går i skolan, är yrkesverksam eller föreningsaktiv, har tillgång till ett större socialt nätverk och blir där med också ofta ”utsatt” för en mer varierad användning än den som är arbetslös, äldre eller begränsad av en funktionsnedsättning. Genom att använda de tillfällen som finns för att dela tips och tricks så kan även en mindre van och osäker användare få tillgång till nya möjligheter till inkludering i samhället och olika sociala sammanhang.

Till dig som redan köpt en mobillåda så rekommenderar jag att du vänder den upp och ner och antingen sätter dig på den, eller använder som stöd till den mobil som just nu är uppkopplad mot den ensamma släktingen långt bort!

]]> 0
Social entrepreneurship is the key driving force in reaching the 2030 Agenda Fri, 20 Dec 2019 07:07:44 +0000 MMTC JIBS People all around the world may have heard, seen or read about Greta Thunberg, the 16-year-old Swedish environmental activist, and wondered if Sweden has social issues other than environmental issues.

The Swedish fascination, or some may say obsession, with a teenager playing truant for the climate does not come as a surprise for me as Sweden is one of the most environmentally friendly countries I know and had the privilege to live in.

But even though the country has set high environmental goals, the Swedish lifestyle still make it hard for the country to circumvent being among greenhouse gas emitters in the world. Statistics Sweden (SCB) states that the greenhouse gas emission by the Swedish economy was estimated to 1.1 percent in 2019 which increased in comparison to 2018 because there was an increase in fuel demand for private transportation. This means that the Swedish economy and households added up to 15.6 million tonnes of carbon dioxide proportional.

The Swedish struggle to put the money where its mouth is, is shared by many countries. In fact, the social and environmental challenges the world faces today require a sustainable, effective approach to resolve them, given that the old institutions seem incapable of dealing with present-day concerns. On that account, there have been a lot of discussions about how these issues can be resolved.

As it might be expected in the process of eliminating these challenges, collaborations and a holistic approach is a prerequisite. Hence in the quest of finding solutions, the 2030 Agenda for Sustainable Development Goals (SDGs) was established. This is an initiative signed by all of the UN member states pledging to work towards a socially, environmentally and economically sustainable world. The SDGs acknowledge numerous social problems shared around the globe, including but not limited to climate change, immigration, social inequalities and poverty. However, the path forward in the agenda suggests strategies which foster economic growth while tackling social needs, climate change and environmental protection.

For that reason, social entrepreneurship seems to be one of the processes and/or strategies which contributes in resolving social and environmental issues because of its effectiveness. Typically, social entrepreneurship includes individuals and organizations who employ a business logic in novel and entrepreneurial ways to improve the condition of segments of the population who are excluded, marginalized, or suffering and are themselves not capable of changing this situation. To take a Swedish example, the social venture called Yalla Trappan is a work integration social enterprise and women’s cooperative in Rosengård, Malmö. This social venture focuses on what Swedish citizens have in common with immigrants, provides Swedish language training and creates new jobs for immigrants. Another example of a social venture is an Australian company called ThankYou, where its entire profit from different products goes to helping poor people in need all around the world. ThankYou products include bottled water, personal care, baby care and nappies.

Both examples of social ventures are committed to ensuring that every decision they make maximizes social impact. One would expect that much attention has been paid to social entrepreneurship development and placed at the center of SDGs and yet that is not the case.

One of many reasons why all countries should care about social entrepreneurship development is that several existing policies and structures have proven inadequate in resolving problems such as widening inequalities, climate change, health issues, poverty etc. However, social ventures encounter a number of challenges. This could be attributed to the fact that the social entrepreneurship sector typically seems to work independently. As a result, among many other factors that could contribute to the stagnation of social entrepreneurship is related to the 1. constraints put by legal frameworks and 2. the structure and ramifications of welfare systems. That said, I do not dis-acknowledge progress made so far as unquestionably social ventures have gained prominence and considerable attention attributed to their appropriateness in addressing twenty-first century challenges.

1. The structure and ramifications of the Swedish welfare system
Needless to say, it is hard to generalize because different countries have different social entrepreneurship coverage specifics and attitudes to social entrepreneurship development.  To give context, let us use Sweden as an example: the country is known for its extensive and well-distributed welfare system. As a result, the Swedish citizens have a strong trust in government. Therefore, this could be one of the reasons why Swedish citizens would be less enthusiastic to engage in social entrepreneurship. Note that a decade or two ago, social issues were handled by government but in today’s world social and environmental issues cannot be single-handed. As far as we know, too much dependence on government puts pressure on the country’s welfare system and it is worth noting that government has its own limitations. Even if the civil society can chip in different forms such as community movements, churches etc., the problem is that these groups typically employ short term solutions for a particular cause. Also, people who usually engage in such programs can easily opt out due to what they may perceive as not beneficiary to their personal lives or inconvenienced.  Not to exclude non-profit association, the problem is that this form of venture has its own limitations when it comes to the lack of resource access and they are usually legally bound not to profit-maximize. Therefore, this calls for a process that is sustainable, financially viable and most importantly is very much social at its core. I argue that with no doubt social ventures are one of the key drivers to take part in resolving issues and can simultaneously be economically viable.

2. Effects of Legal framework constraints on social entrepreneurship development
Under other conditions, let us talk about the immigration issue as another example apart from environmental issues. Sweden experienced migration issues between 2000-2012, to 2013-2014 where the country was battling with integration and then between 2015-2018 there was the refugee challenge, to name but a few.  Furthermore, in 2014 the European Union reported that Sweden was at a 7.3% unemployment rate; that being said, this rate did not decline but instead it has continued to stay above 6% in the past 12 years. So, what does this mean? I can only speculate that even though entrepreneurship is seen as a method of economic development and prosperity, people’s reluctance to engage in social entrepreneurship could be the outcome of the democratic welfare system where people generally believe that it is government’s responsibility to resolve social issues that I have explained above. What is also apparent is the vague understanding of social entrepreneurship and its importance at the governmental level, which can obviously filter down. But this didn’t stop the growth of social ventures who thrive to integrate immigrants. For example, in Halmstad there are different types of social ventures that focus on different aspect of immigration issues. One social venture was developed as a cleaning service that only hires immigrants, which allows them to interact with Swedish people in different companies. Another social venture also in Halmstad is a female network which helps bringing women together ,who may not have met otherwise. The founder was moved to do so because she realized that immigrant women are taking years to integrate into Swedish society.

As a result, what seems to be the biggest challenge among other challenges concerning social entrepreneurship development in Sweden is the legal framework for social ventures. Firstly, government’s definition of what social ventures are limits their ability to access resources and/or provided limited support structures. This could possibly discourage interested parties who would like to engage in social entrepreneurship. Secondly, the majority of social ventures in Sweden are still registered as non-profit organizations.  A smaller portion use the legal form of foundations, cooperatives, which are regular Work Integrated Social Enterprises (WISEs) . Hybrid social venture seem to be a common type of business. There are those new social ventures who are legally registered as “Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning” (SVB). These types of classification limits social ventures only as a mechanism for resolving unemployment issues and integration. However, regardless of their efficiency in resolving employment issues, social ventures can and are capable of developing innovative solutions beyond employment.

A big part of the problem is that most of the social issues we face today in our societies cannot be resolved by one individual or one institution: they require a collective effort by each and every one of us across the nation, continent and worldwide. Therefore, all countries should see the value of social ventures as advocates and champions of social change and thrive to create a conducive environment for social entrepreneurship’s development. Again, innovative solutions require stakeholders (government, public and private sector) to work together in addressing present-day and future societal and environmental issues.

Presumably the next question to yourself is whether developing SDGs is enough to combat social and environmental issues? What about the current solutions each country has been implementing and promoting, are they enough? And last but not least you are probably wondering if social entrepreneurship is sufficient? If this has not got you thinking and googling then read again this blog post until you are inspired. In my next blog post, I will do my best to answer all these questions.

Zanele Penny Lurafu, PhD Candidate
Twitter: @zanelepenny

]]> 0
Vilka kommuner har högst respektive lägst grad av mångfald? Thu, 19 Dec 2019 14:32:40 +0000 Sofia Wixe Med mångfald i näringsgrenar avses spridningen av arbetskraften i kommunen över näringsgrenar, vilket visar vilken branschbredd som finns i respektive kommun. Ett diversifierat näringsliv och en diversifierad arbetsmarknad spelar en central roll för platsers utveckling och attraktivitet. Enligt resonemanget i min första bloggpost kan en större mångfald i näringsgrenar ge upphov till en mer effektiv innovationsverksamhet eftersom kunskap och lösningar kan spridas mellan företag i olika branscher. Smarta idéer från en bransch kan därmed tillämpas i en annan. En större spridning i näringsgrenar ger dessutom bättre motståndskraft mot branschspecifika externa chocker, till exempel offentliga besparingar och minskad efterfrågan, samt konjunktursvängningar. En mer diversifierad arbetsmarknad ökar också möjligheterna till sysselsättning för individer av till exempel olika kön, ålder, bakgrund, utbildning och arbetslivserfarenhet, vilket ökar platsens attraktivitet för exempelvis personer i parrelationer. Flera forskningsstudier visar på ett positivt samband mellan branschbredd och olika ekonomiska utfall, till exempel tillväxt, produktivitet och innovation1.

Figur 1 illustrerar nivån på mångfald i näringsgrenar i Sveriges 290 kommuner, medan Tabell 1 listar de tio kommuner med mest respektive minst branschbredd, uppdelat på landsbygds- och stadskommuner. De tre storstadskommunerna – Stockholm, Malmö och Göteborg – har mest mångfald i näringsgrenar bland stadskommunerna. Örnsköldsvik har mest mångfald bland landsbygdskommuner och ligger totalt sett till och med högre än Göteborg. Även Skellefteå ligger förhållandevis högt med större mångfald än Sundsvall. Stadskommuner med låg grad av mångfald i näringsgrenar är ofta täta men något mindre kommuner belägna i närheten av en större stad. Dessa kommuner är sannolikt mindre sårbara eftersom de kan dra nytta av att ingå i en större arbetsmarknadsregion. Avlägset belägna kommuner med låg grad av mångfald kan förväntas möta störst utmaningar, med både kunskapsskapande och -spridning, samt att på sikt nå en ökad branschbredd.

Figur 1. Mångfald i näringsgrenar, 290 kommuner.

Tabell 1. De tio landsbygds- och stadskommuner med mest respektive minst mångfald i näringsgrenar.

Med mångfald i utbildning avses spridningen av utbildningsinriktningar (minst gymnasienivå) bland arbetskraften i kommunen. Forskning visar att just heterogenitet i utbildning är en viktig faktor för både kommuners tillväxt och företags innovations­förmåga, särskilt företag belägna på landsbygder2. Av de tre mångfaldsmåtten som presenteras här är det dock utbildning som har starkast samband med befolkningstäthet (se tabell och figur i föregående bloggpost), vilket visar att större städer i hög grad har mer spridning i arbetskraften gällande formell kunskap. Figur 2 och Tabell 2 illustrerar att mångfald i utbildning är mer koncentrerat till storstadsregioner och universitetskommuner.

Figur 2. Mångfald i utbildning, 290 kommuner.

Tabell 2. De tio landsbygds- och stadskommuner med mest respektive minst mångfald i utbildning.

Bland landsbygds­kommunerna har Strängnäs mest mångfald, men kommer först på 22:a plats bland samtliga kommuner. Endast fyra landsbygdskommuner finns med bland de 50 kommuner med mest mångfald i utbildning. Svalöv, nummer tio bland landsbygds­kommunerna, hamnar på plats 75 totalt sett. Landsbygdskommuner tycks därmed ha relativt stora utmaningar gällande mångfald i arbetskraftens utbildnings­bakgrund, vilket kan hämma tillväxt- och förnyelseförmåga även på platser med god branschbredd. Många landsbygdskommuner står dessutom inför utmaningen att höja utbildningsnivån generellt sett. 

Med mångfald i yrken avses spridningen av arbetskraften över olika yrkesgrupper. Städer erbjuder generellt sett en större variation av jobb än landsbygder, även om sambandet är relativt svagt (se föregående bloggpost). Trots att det finns ett visst samband mellan utbildnings- och yrkesval uppvisar mångfald i yrken inte samma geografiska spridning som mångfald i utbildning. Figur 3 och Tabell 3 visar att en större variation i yrken tycks vara mer förekommande i städer snarare än storstäder. En förklaring till detta kan vara att större städer blir alltmer specialiserade i vilka funktioner de tillhandahåller, till exempel kunskapsintensiva företagstjänster, finansmarknader eller informations- och kommunikationsteknologier, och/eller att de är platser för företags högkvarter samt forsknings- och utvecklingsavdelningar oavsett bransch3. En sådan utveckling kan innebära jobbmöjligheter för ett mindre urval yrkesgrupper.

Liksom när det gäller näringsgrenar innebär en större mångfald i yrken att kommunen har en mer diversifierad arbetsmarknad. Variation i karriärvägar kan sannolikt verka som en attraktivitetsfaktor för potentiellt flyttande hushåll. Forskning visar att mångfald i yrken har ett positivt samband med produktivitetstillväxten i svenska kommuner, särskilt i tjänstesektorn4.

Luleå är den kommun med mest mångfald i yrken. Bland landsbygdskommuner är yrkesmångfalden som störst på Gotland, vilket kan förväntas eftersom Gotland utgör en egen arbetsmarknadsregion med mycket låg (fysisk) tillgänglighet till övriga arbetsmarknader i Sverige. Bland samtliga kommuner är Gotland sjätte störst gällande mångfald i yrkesgrupper. Mariestad, som har relativt stor mångfald i yrken bland landsbygdskommuner, hamnar först på 43:e plats bland alla 290 kommuner.  Landsbygds­kommuner med relativt stor mångfald i yrken är företrädelsevis avlägset belägna men förhållandevis täta kommuner. Landsbygdskommuner med relativt liten mångfald i yrken är istället ofta mer glest befolkade platser.

Figur 3. Mångfald i yrken, 290 kommuner.

Tabell 3. De tio landsbygds- och stadskommuner med mest respektive minst mångfald i yrken.

Genom mångfald i arbetskraften kan företag och platser bredda sin kunskapsbas, vilket ökar förmågan till nytänkande och kunskapsspridning, och därmed innovation och förnyelse, vilket i sin tur ökar företags konkurrenskraft, samt deras chanser till lönsamhet, tillväxt och överlevnad. Det innebär att företag, och även kommuner och regioner, bör arbeta aktivt för att attrahera personer som kompletterar kompetenserna i den redan befintliga arbetskraftsstrukturen. För företag kan det handla om att gå utanför de invanda rutinerna vid nyrekryteringar, eller att sätta samman arbetsgrupper och ledningsgrupper där personerna har olika kunskaper och färdigheter.

Även om det finns många landsbygdskommuner med relativt stor heterogenitet i både branscher och arbetskraft är ökad mångfald en utmaning för många mindre platser. Det gäller särskilt mångfald i formell utbildning, vilket tycks vara särskilt viktigt för innovationsförmågan bland företag på våra landsbygder. Mångfald i den omgivande miljön är dessutom av särskild vikt för mindre företag som ofta saknar interna resurser för innovationsverksamhet. Det krävs då en förmåga att kunna absorbera5 den kunskap som sprids mellan företag och branscher i heterogena miljöer och nyttja den på bästa sätt för tillväxt och utveckling. 

[1] Se t.ex. Glaeser et al. (1992), Frenken et al. (2007), Castaldi, Frenken och Los (2015) Related Variety, Unrelated Variety and Technological Breakthroughs: An analysis of US State-Level Patenting, Regional Studies, 49:5, och Aarstad, Kvitastein och Jakobsen (2016), Related and unrelated variety as regional drivers of enterprise productivity and innovation: A multilevel study, Research Policy 45(4). 

2 Se Wixe och Andersson (2016), Which types of relatedness matter in regional growth? Industry, education and occupation, Regional Studies 51:4, och Wixe (2018), Neighbourhood related diversity, human capital and firm innovation, Papers in Regional Science 97:2.

3 Duranton och Puga (2005), From sectoral to functional urban specialization, Journal of Urban Economics 57(2).

4 Wixe och Andersson (2016), Which types of relatedness matter in regional growth? Industry, education and occupation, Regional Studies 51:4.

5 Cohen och Levinthal (1990), Absorptive capacity: A new perspective on learning and innovation, Administrative Science Quarterly 35(1).

]]> 0
Här är det bäst att fira jul 2019 Thu, 19 Dec 2019 07:27:59 +0000 Charlotta Mellander Så då var det dags för julledighet igen. Ett långt och skönt jullov för oss som jobbar inom akademin och förhoppningsvis även lite ledighet för er som inte gör det. Kanske kommer julen att vara vit just där du bor, kanske är huset redan väldoftande av glögg och kanske är julgranen på foten och alla julklappar inslagna.

Det finns få helger som ligger oss lika varmt om hjärtat som julen. Men för att hjälpa er lite extra på travel så har jag, som återkommande årlig tradition, valt att ranka våra svenska kommuner baserat på var det faktiskt – rent statistiskt – är bäst att fira jul.

De kriterier jag använder är:

– andel barn i åldern 0-14 år (för julen är främst barnens högtid)
– antal leksaksbutiker per barn (julklappar är alltid uppskattade)
– antal godisbutiker per barn (när annars kan man få äta så mycket godis man vill?)
– medeltemperatur i kommunen (vi vill ju helst ha en vit jul)

Kartan nedan visar årets resultat:

Och vinnaren är – ÅRE! Denna ohotade gigant på julhimlen. För tredje året i rad så intar Åre förstapositionen på listan. Här finns snö, här finns godis och leksaker, och här finns barn. På andra plats på listan hittar vi Habo – en uppstickarkommun i julsammanhang precis utanför Jönköping. Habo har avancerat med en placering sedan förra årets tredjeplats. Efter Habo kommer något av en julskräll: Botkyrka intar årets tredjeplats. Det är en ordentlig klättring från förra året då kommunen hamnade på 18:e plats. På fjärdeplatsen hittar vi Vaxholm – en kommun som tappat något sedan förra årets andraplatsplacering. Men även en topp fyra-placering får anses som väl jobbat av Vaxholm. På femte plats hittar vi ännu en skräll – Strängnäs! Kommunen har klättrat hela 22 placeringar sedan förra året. Bra gjort av Strängnäs i dessa jultider.

På plats 6-10 hittar vi: Järfälla, Kil, Eda, Strömsund och Gnesta – samtliga kommuner med goda julförutsättningar.

Och tar vi en titt på kartan så ser den mer mörkröd ut ju längre norrut vi kommer. Men det betyder ju inte att Skåne (eller andra kommuner också för den delen) inte lämpar sig för julfirande. För julen är naturligtvis fortfarande lika underbar och denna högtid kan ingen statistik eller siffror göra rättvisa.

God Jul!

]]> 0
How to digitalize and transform manufacturing firms. Wed, 18 Dec 2019 08:14:34 +0000 MMTC JIBS Finding new ways to differentiate and stay competitive is an ongoing task for many companies including industrial manufacturing firms. It is now no longer possible to stay competitive simply by producing products but rather manufacturing firms need to transform, finding new ways of differentiating themselves by pursuing servitization. Recently digitalization has enabled this transition to a greater extent and has resulted in digital servitization which uses technologies to offer completely new digital services and business models.

This transformation and the accompanying business strategies has been considered by two of the 2019 MMTC Thesis Award winners, Micaela Johansson and Elisa Kromer. They note that digital servitization influences the value co-creation in which there is a deepening focus on customer centricity. Together, Johansson and Kromer identified the current requirements and challenges for industrial manufacturing firms pursuing digital servitization and value co-creation. Collecting data from semi-structured interviews as well as undertaking a literature review, Johansson and Kromer found that digital servitization builds a closer relationship between supplier and customers, where, for example, trust and data sharing are key aspects required in order to co-create value. Some of the most critical requirements identified were the ability to work customer-centric, have the right sales capabilities and business models, and to implement cross-functional teams.

Digital servitization and value co-creation are closely interlinked and managers in the industrial manufacturing context should acknowledge this, as it becomes even more important in the digital era where competition is increasing. Along with it, managers should seek to fulfil the identified requirements and reduce the constraints of the challenges that come with it. As the interdependency between digital servitization and value co-creation was explored, the need for managers to develop a better understanding of what possible actions could be undertaken in order to maintain a competitive advantage in the industry was revealed. For managers in industrial manufacturing settings, this study suggests the following:

  • New KPIs for employees: By introducing new KPIs that focus on customer experiences, the servitization can be realized faster and in a greater extent.
  • Restructure reward systems: Managers should consider changing the reward system by focusing on full solutions where commission is based on an on-going relationship between the employee and the customer.
  • New organizational structures and recruitments: Managers should promote cross- functional teams. These teams should be part of the entire customer journey in order to realize digital servitization and emphasize the value co-creation process. Moreover, managers should recruit people that are curious, open, customer centric, and willing to solution focussed.
  • Customer-centric processes: In line with previous recommendation, managers should structure the processes around customers and their needs. One example is to arrange the teams around customer segments instead of the organization’s needs and expectations when it comes to product development.
  • Build co-creation strategies: Managers should seek to include co-creation strategies where early adopters are approached to co-develop and build solutions resulting in customer success stories, that can later on be used when approaching more reluctant customers.
  • Innovative mindset: Managers are encouraged to support new ideas rather than stifling them through unnecessary processes.
]]> 0
Tomten, ge mig bara hårda paket… Tue, 17 Dec 2019 07:28:00 +0000 Daniel Gunnarsson …inget mjukt och äckligt bara hårda paket! Ni kanske känner igen texten? Det är Electric Banana Band som står bakom. Nu skall det i och för sig inte handla om musik men väl om texter. Långa sammanslagna texter i något vi kallar för böcker och hur försäljningen av dessa ser ut kring jul.

En hypotes jag har är att det säljs fler böcker i samband med jul än under en genomsnittlig månad, bokrean till trots. Jag bygger hypotesen på att jag själv nästan enbart önskar mig böcker till jul samt att jag älskar att ge bort böcker i julklapp. Böcker blir hårda och fina paket under granen dessutom med ett innehåll som berikar och berör. Kan man ge bort något bättre än en härlig läsupplevelse?

Nu kan jag naturligtvis inte styrka denna hypotes enbart med mina egna preferenser utan jag kollade upp statistik från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen för att se hur det verkligen ser ut (* digitala abonnemangstjänster ingår inte i underlaget). Dels gjorde jag en femårsjämförelse över sålda volymer totalt samt även en specifikt för december för att se försäljningsutvecklingen av antalet volymer i samband med jul. Därefter undersökte jag mer explicit hur det ser ut för december månad jämfört med en genomsnittlig månad för respektive år. Resultatet ser ni nedan.

A screenshot of a cell phone

Description automatically generated

Vad blir analysen av dessa data? Jo, vad jag kan se har antalet sålda volymer ökat. Inte revolutionerande men ändå med drygt 13 procent över hela perioden. Bryter man sedan ned datan på årsnivå, ser vi att ökningen skedde i början av perioden. Under de sista åren skönjer vi faktiskt en nedgång av antalet sålda volymer om än marginell.

Hur är det då med december månad och min hypotes? Jämför vi december med en genomsnittlig månad, ser vi att det är en klart större försäljning av volymer under just julmånaden. Puh! Jag hade rätt. Fast å andra sidan kan vi se vikande siffror under december och att skillnaden därmed minskar. Tittar vi istället på december månad för hela femårsperioden, ser vi ett minskat antal sålda volymer med 4 procent. December följer alltså inte mönstret med den totala försäljningen av antalet volymer. Ökningen var inte alls så omfattande i början av perioden och nedgången är dessutom mer markant under det sista året. Ny hypotes, det säljs fler böcker i samband med jul men skillnaden är på väg att jämnas ut. Ve och fasa!

Som bibliotekarie måste jag reagera. Sluta köp mjuka paket! Det skall vara hårda paket, helst med böcker i… 

]]> 0
Technically, we let men shape our future! Mon, 16 Dec 2019 07:11:26 +0000 MMTC JIBS The IT sector crucially needs talent, yet only about 20% of all IT specialists are women. The researchers decided to find out why.

The demand for digitally savvy workers is steadily on the rise globally. From 2005 to 2015, employment for ICT professionals in the European Union grew by one third. The European Centre for the Development of Vocational Training (CEDEFO) estimates there will be 10% growth from 2015 to 2025, translating into 400 thousand new jobs. There is a shortage of IT professionals in 24 EU member states. The situation is similar in other markets. According to Forbes, annual demand for the fast-growing new roles of data scientist, data developers, and data engineers in the US will reach nearly 700,000 openings by 2020. The Guardian mentioned IT skills as one of the most essential skills for the future, considering that more and more industries will be automated in 20-years-period. IT specialists are employed in the private and public sectors. They work for the municipalities and local and regional governments. Yet, despite the widespread need for the new talent, there are very few women programmers – only 20% in the best-case scenario.

There is a rise of initiatives to encourage people to learn how to programme. Some of them mainly target women. In Jönköping region, for example, Hello Girl! runs courses for beginners. Anyone interested can join a two-day web-coding course in HTML, CSS and JavaScript, get first-hand information and skills. Hello Girl! is run by WI-Tech Brains, Transform to AAA and Digital Dreams. These initiatives are possible due to the help of local businesses and schools. There are other courses of this kind as well that allow one to learn the most common programming languages.

As one can see, there are opportunities to get trained in programming, not to mention higher education. But how many IT specialists are women? Let’s look at the example of Sweden. According to the official data of SCB, the figures for women’s employment in the IT sector have been steadily on the rise. Currently, 23,500 Swedish women are working as ICT architects, system analysts and test managers. That’s only 20% of all ICT workers in the country. In addition to that, 6,800 Swedish women work as ICT operations and user support technicians. That’s almost 18% of all ICT technicians in Sweden. The situation in other countries is similar, yet different metrics and classification codes apply. According to the data provided by the UK Office for National Statistics, as of 2018, 22% of STEM employees in Great Britain are females. STEM is defined broader than IT and includes science, engineering and information and communication technologies. 

Next, let’s look at pay in the IT sector. In Sweden, the difference in salaries between men and women is not significant. It makes Sweden a unique case for employment for women in general. In the IT sector, there are no gender differences in pay at the beginning of one’s career. Some sight differences occur, once one advances to the top positions. For example, according to the official statistics by SCB, as of 2018 the starting monthly salary for male and female ICT operators and user support technicians is different by hundred kronor in males’ benefit. The difference becomes a bit more evident among the upper quartile paid male and female ICT operators and user support technicians. In this case, the difference is 2,500 kronor in males’ benefit. Now, let’s look at the salary discrepancy figures for ICT architects, system analysts and test managers. Here one can see the opposite trend from the previous group, but again, no remarkable differences. In this group, the starting salaries for men and women are different at 1,100 kronor in men’s benefit. When the upper quartier of workers in this sector is concerned, men tend to get 500 kronor more than women in these job positions, as suggested by official statistics. 

There doesn’t seem to be a significant wage difference that would have explained the great imbalance between men and women in IT. Are there specific challenges that women encounter once they enter the field? And, if there are, how do they overcome them? These are the questions that we, researchers at JIBS, asked female programmers from Jönköping and Stockholm.

It is crucial to find out what is the cause of imbalance – not only for women and workplace equality, but also for the industry that needs talent, and the surrounding society. In my upcoming blog posts, I will try to find some answers.

Dinara Tokbaeva
Dr Dinara Tokbaeva is a postdoctoral researcher at the Media, Management and Transformation Centre (MMTC) at Jönköping International Business School. Before moving to Sweden, she has obtained her PhD from the University of Westminster in London, where she researched media management. At MMTC, Dinara is researching media companies in transitioning environments and female managers of media firms. Her growing field of interest is professional eSports teams. 

Connect with me:

Forbes (2017)

Skills Panorama, CEDEFO, EU (2016)

The Guardian (2017)

]]> 0
Att mäta mångfald och är mångfalden större i städer än landsbygder? Sun, 15 Dec 2019 10:19:30 +0000 Sofia Wixe Mångfald är ett begrepp som kan tolkas på olika sätt i olika situationer. Många associerar troligtvis mångfald med att människor har olika etnisk bakgrund, andra tänker kanske på kön eller ålder. Vad som är gemensamt för dessa faktorer är att de är egenskaper som individer inte själva kan påverka (det hör i alla fall inte till vanligheterna). Det är heller inte dessa egenskaper som lägger grunden för en individs kompetens, även om etnisk bakgrund, kön och ålder bidrar till livserfarenheter som kan påverka hur vi agerar i olika situationer eller hur vi tolkar och löser olika problemställningar. När jag i relation till min forskning diskuterar mångfald handlar det just om kompetens, framför allt att bredda de tillgängliga kompetenserna i ett företag eller på en plats, till exempel en kommun eller en arbetsmarknadsregion. När vi ser på mångfald i termer av kompetens blir det mer intressant att titta på människors utbildningsbakgrund och arbetslivserfarenheter, det vill säga faktorer som individer själva kan påverka, och framför allt utveckla under tidens gång.

I tidigare forskning mäts ofta diversitet, eller mångfald, i termer av branschstruktur, hur många branscher som finns representerade på en plats eller hur stor spridningen i näringsgrenar är.1 Tack vare den detaljerade mikrodata vi nu har tillgång till i Sverige (genom Statistiska Centralbyrån) kan vi också mäta mångfald utifrån ett individ­perspektiv. Detta kan tänkas vara särskilt viktigt eftersom det faktiskt är mellan människor som information och kunskap sprids, för att sedermera nyttjas på företagsnivå för ökad produktivitet, innovationsförmåga och tillväxt. På individnivå har vi tillgång till information om yrke och utbildning, samt näringsgrenstillhörighet. 

Mångfalden på en plats (eller i ett företag) kan mätas genom ett så kallat entropimått, vilket mäter fördelningen av individer över olika grupper, där grupperna kan vara näringsgrenar, yrken eller utbildningsinriktningar. Entropimåttet kan likaså användas för att mäta mångfald i termer av till exempel etnisk bakgrund, kön och ålder. Ekvationen nedan visar hur entropin beräknas, där Eg anger hur stor andel av arbetskraften, i till exempel en kommun, som tillhör respektive grupp g (där g = 1, 2, 3,…, G), till exempel tvåsiffriga närings­grenar. Genom att summera över alla grupper fås ett mått på mångfald för kommunen som helhet.

Entropin sträcker sig från noll till ln G (det vill säga den naturliga logaritmen av det totala antalet grupper, t.ex. näringsgrenar), där noll-värdet uppnås om alla individer tillhör samma grupp, vilket skulle innebära att endast en tvåsiffrig näringsgren finns representerad i kommunen. Maxvärdet nås om individerna istället är jämnt fördelade över alla tillgängliga grupper, samtliga tvåsiffriga näringsgrenar finns då representerade och alla har lika stor andel av arbetskraften. I avsnitten nedan beräknas mångfalden i termer av just näringsgrenar, men också yrkesstruktur respektive utbildningsbakgrund i arbetskraften. Näringsgrenar delas in i 85 grupper enligt SNI2 2007 på tvåsiffrig nivå medan utbildningsinriktningar (minst gymnasienivå) och yrkesgrupper har 113 respektive 148 grupper3

Sveriges 290 kommuner delas in i landsbygdskommuner och stadskommuner i enlighet med Tillväxtanalys indelning i kommuntyper, där följande kommuntyper klassificeras som landsbygder:

  • Landsbygdskommuner mycket avlägset belägna
  • Landsbygdskommuner avlägset belägna
  • Landsbygdskommuner nära en större stad
  • Täta kommuner avlägset belägna

Medan följande kommuntyper klassificeras som städer:

  • Täta kommuner nära en större stad
  • Storstadskommuner

Genom denna klassificering är 158 kommuner landsbygder medan 132 är städer.

Större och mer tätbefolkade platser har av naturliga skäl en större potential till mångfald. Ju fler personer och företag det finns i en kommun desto större är sannolikheten att många olika typer av kompetenser är representerade. Andra kolumnen i Tabell 1, samt Figur 1, visar just att mer tätbefolkade kommuner i Sverige ofta har en större mångfald i arbetskraften, i termer av både näringsgrenstillhörighet, utbildningsinriktningar och yrkeserfarenheter. Korrelations­koefficienterna i tabellen och trendlinjerna i figuren visar på positiva samband. Sambandet är dock relativt svagt för både näringsgrenar och yrken, där en särskilt stor spridning syns för näringsgrenar (se Figur 1). Det innebär att det finns tätbefolkade kommuner som har mindre mångfald än vad som kan förväntas givet deras storlek, samtidigt som det finns mer glest befolkade kommuner som har en större mångfald än vad som kan förväntas. Det tycks därmed finnas potential även för många landsbygdskommuner att nyttja de fördelar som kommer av att ha ett diversifierat näringsliv och en heterogenitet i arbetskraftens kompetenser.

Tabell 1. Samvariation/korrelation mellan befolkningstäthet och mångfald i näringsgrenar, utbildningsinriktningar respektive yrkesgrupper, kommunnivå.

  Befolknings-täthet Mångfald näringsgrenar Mångfald utbildning Mångfald yrken
Befolkningstäthet 1      
Mångfald näringsgrenar 0,21 1    
Mångfald utbildning 0,61 0,47 1  
Mångfald yrken 0,34 0,79 0,61 1

Figur 1. Samband mellan befolkningstäthet och mångfald i näringsgrenar, utbildning och yrken, 290 kommuner.

Kommuner som klassificeras som stadskommuner har i genomsnitt något större mångfald inom både näringsgrenar, utbildning och yrken, vilket visas av Tabell 2. Högsta värdet för samtliga tre mångfaldsmått finns i en stadskommun, vilket kan förväntas med tanke på befolkningsstorlek. Samtidigt finns minimivärdet i en stadskommun, vilket kan uttydas redan från Figur 1 som visar att det lägsta värdet för respektive mångfaldsmått finns i en kommun med relativt hög befolkningstäthet. Även standardavvikelserna som redovisas i Tabell 2 visar på en större spridning i mångfald bland stadskommuner än bland landsbygdskommuner.

Tabell 2. Genomsnittlig mångfald för 132 stads- respektive 158 landsbygdskommuner.

I nästa bloggpost studerar vi de tre mångfaldsmåtten – näringsgrenar, utbildning, och yrken – på kommunnivå. Vilka kommuner har högst respektive lägst grad av mångfald?

[1] Se t.ex. Glaeser, Kallal, Scheinkman och Shleifer (1992), Growth in cities, Journal of Political Economy 100(6), och Frenken, Van Oort och Verburg (2007), Related variety, unrelated variety and regional economic growth. Regional Studies 41(5).

2 Standard för svensk näringsgrensindelning

3 Utbildningsinriktningar motsvarar svensk utbildningsnomenklatur (SUN 2000) på tresiffrig nivå. Yrkesgrupper motsvarar standard för svensk yrkesklassificering (SSYK 2012) på tresiffrig nivå.

Del 1. Mångfald.

]]> 0
Sustainability + Digitalization = Transformation Fri, 13 Dec 2019 07:00:00 +0000 MMTC JIBS As a result of a globalized, volatile market, high demands are placed on companies’ logistics operations, and it is here that companies often struggle to be sustainable, particularly in the areas of cost, environmental responsibility, and social sustainability. However, through digitalization, companies can transform; decreasing their costs and environmental footprint whilst increasing their value creation and social sustainability. In the context of logistics, connecting sustainability and digitalization is crucial. It becomes an even greater challenge (and reward) when a process of digitalization is implemented in a company’s Intralogistics, an area representing a high percentage of a firm’s logistics costs. Digital technologies have the potential to change production methods, management and consumption patterns, as well as have an impact on consumers, companies and other stakeholders in society.

Marina Hafner and Katharina Malmström have considered this interaction in their MMTC Thesis Award-winning paper: Digitalization of Intralogistics. Utilizing a multi-method qualitative approach combined with inductive reasoning based on numerous case studies and interviews, Hafner and Malmström show that, where companies consider sustainability enabled by digitalization, value can be generated for the environment, as well as business and society.

The digitalization of intralogistics has, for the most part, a positive impact on firms’ sustainability across all three dimensions (economic, environment, and society), with a company’s economic sustainability shown to be impacted the most. The companies studied did not perceive an interrelationship between the three dimensions of sustainability. This suggests that an ecological impact of digitalization of intralogistics does not necessarily have a simultaneous effect on the economic dimension of the companies’ sustainability. The three dimensions are neither interconnected nor balanced, as they would be in the best situation.

The positive impacts on a company’s sustainability are not limited to one particular industry and, with respect to the current digitalization technologies in intralogistics, were evident across all four of the industries studied: Logistics; Miscellaneous; Tools; and Mechanical. The depth of impact, as well as why some current digitalization technologies have more influence than others, are, however, found to be company specific. The reasons why some current digitalization technologies have more impact on firms’ sustainability than others differ between all considered firms and, though the digitalization of intralogistics has some influences on sustainability in common with the logistics’ digitalization, there is a wider variety and more specific impacts identified within the digitalizing of intralogistics.

The following model, established by Hafner and Malmström, illustrates the impacts of a process of digitalization of intralogistics on firms’ sustainability and the reasons why some current digitalization technologies have more influence than others.

Digitalization of intralogistics influences firms’ sustainability. The digitalization of intralogistics can be broken down into different digital technologies. In this model Hafner and Malmström include those which were mentioned most often by the respondents in their research. Sustainability, in turn, is divided into the three dimensions ecological, economic and social. Under each of the three dimensions, the areas nominated as most often impacted, are indicated. The economic dimension is highlighted as it was the one nominated as most affected.

]]> 0
Forskningsetik ska alltid vara på agendan! Thu, 12 Dec 2019 07:00:10 +0000 Guest blog Ibland får vi som patienter, brukare och närstående frågor om att delta i studier när vi är på besök hos vård- och omsorgsgivare. Kanske känner vi oss motiverade att delta i studien, kanske inte. Möjligen kan vi känna att vi borde ställa upp, eftersom forskningsstudien kan förväntas ge ny kunskap och i förlängningen förbättra hälsa och välfärd. I Sverige krävs att vi som medverkar i vetenskapliga studier ska ha gett informerat samtycke till att delta i en studie. Det är alltså inte tillåtet att forska på människor hur som helst. Det är inte heller tillåtet att erbjuda ersättning för att forska på någon hur som helst. Den som är med i ett forskningsprojekt ska alltså veta både varför studien görs, vilka risker det kan innebära att delta, samt vilken nytta studien förväntas leda till. Dessutom ska personen kunna säga nej till att delta, eller ändra sitt beslut att delta, utan att det påverkar den vård och omsorg som personer behöver.

För att värna om människor som deltar i forskningsprojekt har Sverige en forskningsetisk lagstiftning som styr vilken forskning som får bedrivas. Detta innebär att forskare som vill forska på människor, mänsklig vävnad eller känsliga personuppgifter behöver skicka in en ansökan om detta till etikprövningsmyndigheten ( Forskningsprojektets upplägg avgör om forskningsetisk ansökan behöver göras, men forskningsprojekt kan också befinna sig nära det som omfattas av lagen, och den enskilde forskaren behöver därför säkerställa om etikprövning ska göras eller inte. Etikprövningslagen anger att lagen ska tillämpas på forskning som utförs i Sverige om forskningen:

  • innebär ett fysiskt ingrepp, på såväl levande som avliden person
  • sker med en metod som syftar till att påverka en människa fysiskt eller psykiskt eller innebär en uppenbar risk att skada forskningspersonen fysiskt eller psykiskt
  • utförs på biologiskt material från levande eller avliden människa och kan härledas till den människan
  • innefattar behandling av känsliga personuppgifter eller av uppgifter om brott

Det kan låta enkelt att värna om människan i forskning, men noggranna avvägningar behöver göras mellan risker och nytta i varje enskilt forskningsprojekt. Hur kan riskerna för de personer som ingår i forskningsstudien minimeras och hur kan nyttan av forskningsprojektet maximeras?

Frågan är också hur många forskningspersoner som behöver ingå i en studie?  Att undersöka så många som möjligt är inte alltid rimligt eftersom personer då riskerar att belastas med undersökningar som egentligen inte behövs för att besvara själva forskningsfrågan. Kanske kan frågan besvaras utifrån en mindre grupp personer.

Ett annat exempel på forskningsetiska överväganden kan gälla forskning på personer som inte kan ge sitt samtycke. Hur ska forskning hanteras inom områden som demens och spädbarnssjukdomar, eller när det gäller personer som har avlidit?

I samband med etiska frågeställningar kring planerade forskningsprojekt behöver också forskarens kompetens säkerställas. Är det rimligt att tro att den forskare som vill genomföra studien har tillräcklig kompetens för att kunna säkerställa forskning av tillräckligt god kvalitet?

Hälsohögskolan har sedan flera år en Forskningsetisk kommitté som kan ge råd till forskare (och studenter) gällande om etikprövning behöver göras och ge rådgivande yttranden i de fall studien inte omfattas av etikprövningslagen. Forskningsetiska kommittén består av representanter från brukarorganisationer, Region Jönköpings län, Kommunal utveckling samt Hälsohögskolan och besitter en bred kompetens inom hälsa och välfärd,

Och du, nästa gång du erbjuds delta i en studie, kanske vill du veta om studien har godkänts av etikprövningsmyndigheten? Forskningsprojekt som har värderat risker gentemot nytta har bättre möjligheter att förbättra hälsa och välfärd!

Hälsohögskolans etiska kommitté
kontakta gärna oss eller Etikprövningsmyndigheten om du har frågor om forskningsetik.

]]> 0
Space research and Jönköping University Thu, 12 Dec 2019 07:00:00 +0000 Anders Jarfors I remember the moon landing. It was a magic moment in my life! I had to watch it on TV early morning and it went on and on. As a result, my father had to drag me to school that morning. Space has also ways been fascinating. Little did I know that I would experience it myself!

The X-Ray furnace for viscosity and surface tension measurements of molten metals and slag. This furnace set-up was designed and built by researchers and staff at Materials and Manufacturing for ground-based reference experiments for the International Space Station.

What does space research have to do with Materials and Manufacturing??

Space is a research topic for some and a laboratory for others. For me and for us at Materials and Manufacturing, it is a laboratory. The absence of gravitation allows us to study thing happening in liquid metals without gravitation driven flow. Therefore, liquid flow leads to mixing and understanding what happened becomes guesswork. Removing the main uncertainty makes it possible to explain many otherwise inexplicable events. In metals particles and impurities are important, The same is for surfaces and interfaces between molten metals and slag. In other words, extremely important for both material and component quality.

How it started

My first space experiment took place using sounding rockets at ESRANGE giving roughly 8 minutes of zero gravity. We were studying chemical reactions between carbon, aluminium and titanium in molten aluminium. Aluminium and carbon react forming aluminium carbide that causes staining of aluminium sheets during storage deteriorating its shiny appearance.

Next round of experiments was using so-called parabolic flights. I got to fly and experience zero gravity myself! Believe it or not, I have had 22 minutes of weightless drift through thin air. Not so much, but an experience that I will keep all lif. The equipment that I built together, with my colleague Anders Eliasson, KTH, and the Swedish Space Corporation, has landed at Jönköping University!

MAFF - Microgravity Applications Furnace facility, build for space experiments.
MAFF – Microgravity Applications Furnace facility, build for space experiments.
On display at Materials and Manufacturing

Current research at Materials and Manufacturing

After many years away from space research, as my research took me elsewhere. Associate Professor Taishi Matsushita brought in a collaboration with Gaukushin University in Japan. This time the experiment was in the International Space Station (ISS). Surface tension and viscosity is important for steel quality in steel making and in welding.

This time we could not fly as ISS is an astronaut only activity! Our task was to build a piece of special measurement equipment for reference experiments at normal gravity. This equipment is located placed at JU-CAST.

Reading more about the research

Dimitrios SIAFAKAS, Taishi MATSUSHITA, Shinya HAKAMADA, Kenta ONODERA, Florian KARGL Anders E. W. JARFORS and Masahito WATANABE, Int. J. Microgravity Sci. Appl., 35 (2) (2018) 350204 DOI: 10.15011//jasma.35.350204
Dimitrios SIAFAKAS, Taishi MATSUSHITA, Anders Eric Wollmar JARFORS, Shinya HAKAMADA and Masahito WATANABE, (2018), No. 12 © 2018 ISIJ 2180 ISIJ International, Vol. 58 (2018), No. 12, pp. 2180–2185 DOI:

]]> 0
Santa really will get a lot of his presents from Lapland this year Wed, 11 Dec 2019 08:27:41 +0000 MMTC JIBS The gaming industry is a big one in Sweden and continues to grow both in terms of esports and game development. One of the case studies we are currently working on in the Media Management and Transformation Centre is ‘Project Innovation Game’, an initiative in Northern Sweden aimed at developing the game development industry in Lapland. In broad terms the initiative was launched to make the North of Sweden a more appealing place to live through developing more creative industries and stopping the brain drain towards larger metropolitan cities. It was jointly funded by a European Regional Fund and local municipalities, with Skellefteå leading the project both in terms of leadership and financing contributions. The results of the project have been amazing:

“Since conception of the project in 2015, the region has gone from a handful to 40-something games companies and over 200 active professional developers. Arctic Game Week and the event Nordsken attract around 12,000 visitors annually and has started to become a natural meeting place for both the industry and the public”

We have spent time up north conducting a series of interviews with members of the Arctic Game Lab (, the brand created to guide the project, and members of the local games industry as well as taking part in the Arctic Game Conference and Nordsken creative festival. Our initial findings showcase some key learnings that similar regional development focused projects could learn from.

Fig 1: Stage 1 of Project Innovation Game

Key Factors that led to the success of Project Innovation Game and the Arctic Game Lab:

Regional Authenticity & Industry Expertise

Stakeholders engaged or connected to Project Innovation Game and the Arctic Game Lab are all truly embedded within and committed to the Northern Sweden region. The main actors involved were all born and raised in Northern Sweden albeit with several having spent time away to develop their careers. Several who returned for the project did so with the express purpose of developing their point of origin due to their passion for the area. All those working on the project bring expertise on regional development or game development in order to make the project work successfully.

Regional Collaboration & Interaction 

While municipalities in Sweden are as competitive as areas or cities anywhere else in the world when it comes to attracting capital and resources, this project represented a more collaborative and integrative approach than has been traditionally experienced by those involved. While our respondents acknowledged rivalries and ongoing competition between the five municipalities in other areas, project innovation game represented cooperation between Skellefteå, Boden and Piteå with the Arctic Game Lab brand allowing Umeå and Luleå to be involved.

Building Legitimacy

In order to get the support of the various municipalities and engage the wider network of regional stakeholders the Arctic Game Lab had to work quickly to legitimize their project through demonstrated outcomes. While Luleå University of Technology had an existing satellite campus focused on game design located in Skellefteå the project pushed to develop the education capabilities of the region in game development both directly and indirectly. Boden municipality in conjunction with the project and Changemaker Education developed ‘Indiespelutvecklare’ a two-year post-secondary education for professional game development located in Boden Business Park. Complimenting this in Skellefteå is the establishment of ‘Berättande och Serietecknande’ (comic art school) which provides a pool of creative talent for the region.


Central to the success of Project Innovation game and the wider push towards developing a gaming industry in Northern Sweden has been the Arctic Game Lab brand. Project Innovation Game itself was only funded for an initial three years. Realizing the need for a longer-term solution than the project the earlier initiative of Skellefteå Game Lab was changed to reflect the regional nature of the overall mission. Arctic Game Lab is a pure brand in that it does not exist as a corporate entity or has the capabilities the attract funding. Instead it realizes a need to represent the region as attractive to potential talent and industry. It provides a tangible touchpoint and image for game development in Northern Sweden.

Government as Business

While project innovation game is funded by authorities such as local municipalities and the EU, it can be characterized as functionally acting as an entrepreneurial and innovative business endeavor. Through establishing European Minds as project leaders, it has allowed the actors involved to work without the usual constraints of bureaucracy and short-term outcomes. This represents an essential component of the ongoing success. As a result, the AGL can operate with flexibility and be innovative in the variety and scale of their approaches to enhancing the game development networks in the region.

Glocalisation (or International and Local)

The AGL is a regional entity with international goals. The games industry is a global behemoth and while Sweden is a key player, the networks and consumer base are international. The AGL views what it does as bringing Northern Sweden to the world and as a result attracting the world back to Northern Sweden. The Arctic Game Conference and Nordsken bring a host of international talent together every year to showcase the region including figures such as Marvel Comics Chief Editor C.B Cebulski taking an active role in the events. 

Network Building and Creation

At the core of Project Innovation Game and the AGL is the building of a regional industry through establishing a regional network of different actors. The function of this is to establish a self-sustaining network that can work independently if the AGL were to cease to exist. While the creation of the schools, working with universities and engagement with existing studios provides a start there remains a need to continue to attract more companies to feed into this eco system. The AGL always seeks to connect people through different activities and allow them to build their own networks within the overarching network.


Dr Brian McCauley is a postdoctoral researcher at the Media Management and Transformation Centre in Jönköping International Business School. He has previously researched gaming and digital cultures in Australia and Vietnam before moving to Sweden. Dr McCauley is a founding member of the Esports Research Network and works closely with the Esport industry and game development industry here in Sweden in order to conduct research that is designed to create positive social impact. His game Green Turtle Hero can be played here  

Twitter: @DrBrianMcCauley

Important Links

Arctic Game Lab:


Indie Game School (Boden):

Comic Art School:

Game Developer Index (SWE):

Game Developer Index (ENG):

]]> 0
Formade av historien – nyfikna på framtiden! Tue, 10 Dec 2019 19:45:00 +0000 Jerker Moodysson

Pionjärer, stigfinnare och eldsjälar bakom handelshögskolans tillkomst

Internationella Handelshögskolan i Jönköping – idag mest känd under sitt internationellt gångbara namn Jönköping International Business School (JIBS) – firar i år 25 år. Belägen i en region med relativt låg utbildnings­nivå, relativt långt från ekonomisk och politisk makt, och utan varken lång historia eller resurs­stark ägare i ryggen, har JIBS på mindre än ett kvarts sekel vuxit från ingenting till en av Sveriges ledande handelshögskolor.

Som VD och akademisk ledare för JIBS sedan sommaren 2016 har jag många gånger ställt mig frågan hur det kommer sig att denna skola blivit så framgångsrik, vilka strategiska val som gjorts historiskt, och hur de påverkar den väg vi går idag. Som forskare med teoretisk hem­vist inom evolutionär ekonomi är jag övertygad om stigberoendets inflytande över såväl människors som organisationers utvecklingsbanor. Av detta skäl anser jag att historia ska berättas och bevaras. Nästan allt vi upplever idag kan förklaras av det som skett historiskt.

När historien om Internationella Handelshögskolan i Jönköping berättas, brukar fokus ligga på de senaste 25 åren, alltså från 1994 och framåt. Det är en fantastisk historia som förtjänar att berättas, men även den historien har en för­historia. Denna skrift berättar en del av histo­rien om vad som skedde åren före 1994, de formativa år som ledde fram till bildandet av JIBS.

Genom professor Charlie Karlssons personliga anteckningar får vi ta del av hans version av historien bakom bildandet av handelshögskolan, hans uppfattning om de överväganden som ledde fram till dess fokus på entre­prenörskap – som än idag utgör kärnan i stiftelsehögskolans profil – och hans syn på spelet bakom högskolans placering i ett sammanhållet citycampus. Det finns alldeles säkert fler versioner av vad som hände under dessa år och de år som följde. Jag vill uppmana de som varit inblandade – oavsett roll och omfattning – att dela med sig av sina historier.

Som läsare av Charlies text kommer du säkert känna igen en del människor som under 1980- och 90-talet var centrala personer i svensk politik och administration. Många av dessa har idag lämnat det offentliga och en del av dem finns inte längre i livet, men stigen de trampade fortsätter att prägla den lilla handelshögskolan vid Vätterns södra spets. Vi som arbetar på JIBS idag är formade av historien, vi vidareutvecklar ett arv från dessa pionjärer. Detta är Charlie Karlssons historia – den förtjänar att berättas och bevaras.

]]> 0
Här påverkas arbetsmarknaden mest av självkörande bilar Tue, 10 Dec 2019 07:11:47 +0000 Charlotta Mellander I min förra bloggpost lyfte jag den fråga som diskuterades vid en konferens där jag deltog i Boston för några veckor sedan – nämligen i vilken utsträckning arbetsmarknaden skulle påverkas när självkörande bilar blir verklighet. Det som diskuterades var att chaufförer då i hög grad kan komma att bli ett yrke som försvinner och att det främst kommer att drabba män med relativt låg utbildning, som kan ha svårt att hitta ett nytt jobb.

I min förra bloggpost visade jag statistik på att det även i Sverige främst är män som jobbar som chaufförer (av olika slag) och att det även här främst rör sig om personer med en utbildningsnivå som är lägre än vad vi finner i riket som helhet.

Men även geografi kan spela roll. Så i denna bloggpost tänkte jag titta närmare på var chaufförer främst bor i landet (jag väljer att visa var man bor och inte var man jobbar). Kartan nedan visar andelen chaufförer som bor i svenska kommuner (i åldern 20-65 år):

Kartan visar på hur andelen chaufförer är som allra högst främst i norra delarna av landet. Vi ser även att det är högre andelar i vissa delar av Småland och Västra Götalands-regioner. Samtidigt är det betydligt lägre andelar i kommuner nära storstadsområdena. Tabellen nedan visar de tio kommuner som har högst respektive lägst andel chaufförer boende i kommunen (och värt att komma ihåg här är att inte annat än lastbilschaufförer, busschaufförer, spårvagnsförare och taxichaufförer räknas in) :

Allra högst andel hittar vi i Bjurholm där hela 6 procent av de boende arbetar som chaufförer. Även Gällivare ligger högt på över 5 procent. Malå, Norsjö och Övertorneå har andelar över 4 procent. De som har lägsta andelen är Danderyd och Lomma (båda under 0,4 procent) följt av Lund, Lidingö, Täby och Fagersta (alla under 0,8 procent).

Men vad kännetecknar då kommuner där det bor en högre andel chaufförer? För att titta närmare på det har jag gjort en korrelationsanalys. Det är viktigt att komma ihåg att en korrelationsanalys aldrig testar några orsakssamband (dvs. vad som orsakar vad) utan enbart tittar på ett ömsesidigt samband mellan två variabler. Det kan också vara så att variabler egentligen fångar upp något annat än det som mäts.

Det som resultaten visar är att det finns en högre andel chaufförer i kommuner som har:

  • en lägre andel högutbildade
  • lägre inkomster
  • lägre andel kunskapsjobb
  • lägre diversitet i antalet yrken på arbetsmarknaden
  • lägre tillgång till jobb
  • högre kommunalskatt
  • lägre tillgång till högre utbildning (mätt i termer av universitets- och högskolelärare)
  • högre ohälsotal
  • en negativ nettomigration

Det finns alltså anledning att tro att om/när självkörande bilar blir verklighet, så kommer den grupp som idag jobbar som chaufförer riskera att drabbas relativt hårt, delvis beroende på att de är individer som över lag har en relativt låg utbildning, men även beroende på att de i högre grad bor på platser där utvecklingen är tuff till att börja med.

Självkörande bilar kommer med all sannolikhet att förändra vårt sätt att leva (som många stora teknikskiften gör) och mycket kommer säkert att förändras till det bättre. Men det är också viktigt att komma ihåg att stora teknikskiften kan komma med stora utmaningar som drabbar vissa grupper hårdare än andra.

]]> 0
Varför är det viktigt med mångfald? Wed, 04 Dec 2019 06:02:04 +0000 Sofia Wixe Diversitet, heterogenitet, variation, eller mångfald lyfts ofta fram som en central drivkraft bakom innovation, tillväxt och utveckling (förnyelse!), i både teorin och praktiken. Redan på 1960-talet beskrev Jane Jacobs vikten av mångfald för ekonomisk utveckling1. Trots att Jacobs inte var akademiker utan journalist, författare och stadsplaneringskritiker har hennes tankegångar fått stort inflytande på urban- och regionalekonomisk forskning. Jacobs menar att innovationer uppkommer genom att kombinera idéer från olika områden eller genom att tillämpa kunskap från ett område på ett annat. I The economy of cities (Jacobs, 1969) ges ett antal exempel på produkter och näringsgrenar som uppstått på detta sätt.

Jacobs framhåller också betydelsen av städer, eftersom tätare miljöer ofta är förenade med mer mångfald och fler mötesplatser. Möten mellan människor med olika bakgrund, erfarenheter, kunskaper och kompetenser är därmed en central drivkraft för innovation och förnyelseförmåga. Tätare och mer diversifierade miljöer ger också större flöden av nya idéer, vilket ökar sannolikheten för att företag tar till sig och nyttjar ny kunskap, att de lär sig av innovationer i andra verksamheter eller branscher, och att nya företag som gör nya saker startas. Städers existens och tillväxt kan således förklaras av så kallade agglomerationsekonomier, det vill säga ekonomiska fördelar som kommer av att företag och människor finns i närheten av varandra.

Forskningen lyfter framförallt fram tre sådana fördelar, nämligen större möjligheter till i) matchning på arbetsmarknaden, ii) delning av till exempel resurser, leverantörer och risker, och iii) lärande på grund av snabbare skapande, spridning och ackumulation av kunskap. I linje med Jacobs lyfts dessutom heterogenitet, eller mångfald, som en grogrund för att dessa fördelar ska kunna uppstå.2

Begreppet agglomerationsekonomier, och att betydelsen av städer ofta framhävs, skulle kunna tolkas som att mångfald och täthet endast är relevant att diskutera för stadsregioner. Ekonomiska fördelar av täthet och mångfald är dock minst lika viktigt för landsbygdsregioner, om än kanske i en annan skala. Inom landsbygdsregioner finns det platser som är mer eller mindre urbaniserade, och kluster av företag, särskilt småföretag, är vanligt förekommande också på våra landsbygder. Det finns dessutom beroenden mellan landsbygder och städer, där tillgängligheten till tätare miljöer innebär fördelar även för glesare platser, till exempel mindre orter som ingår i en större arbetsmarknads­region. Det finns därmed platser inom landsbygdsregioner med relativt större potential för matchnings-, delnings- och lärandeprocesser. Mindre platser kan dessutom ha mer att vinna av en ökad mångfald och täthet, eftersom marginaleffekten av ökad agglomeration kan förväntas vara större än för redan urbaniserade städer.3

Tillgänglighet till kunskap i den omgivande miljön kan förväntas vara särskilt viktigt för små- och medelstora företag. Forskningen pekar på att mindre företag ofta har begränsade egna resurser, både finansiella och personella, för att bedriva forskning och utveckling. Organisationskulturer och familjeband är ytterligare faktorer som kan skapa hinder för den interna innovationsverksamheten.4 Mindre företag, med begränsad egen personalstyrka, har dessutom sämre förutsättningar till intern mångfald. Extern kompetens och kunskapsflöden mellan företag, organisationer och branscher kan därmed bidra till stödsystem som kan vara nödvändiga för mindre företags tillväxt och utveckling.

I nästa bloggpost kommer jag tillbaka till hur vi kan mäta mångfalden i arbetskraften på en viss plats. Dessutom ges en första inblick i hur mångfalden skiljer sig mellan städer och landsbygder.

[1] Jacobs (1969), The economy of cities, New York, Random House, Jacobs (1963), The death and life of great American cities, New York, Random House.

2 Duranton och Puga (2004). Se Andersson och Larsson (2017), Näringslivsdynamik, städer och agglomerationsekonomier – forskningsöversikt och agenda, Tillväxtanalys PM 2017:08, för en översikt på svenska.

3 Naldi, Nilsson, Westlund och Wixe (2015), What is smart rural development?, Journal of Rural Studies 40.

4 Smallbone, North och Vickers (2003), The Role and Characteristics of SMEs in Innovation. In B. T. Asheim, A. Isaksen, C. Nauwelaers, & F. Tödtling (Eds.), Regional Innovation Policy for Small-Medium Enterprises. Cheltenham: Edward Elgar.

]]> 0
När självkörande bilar blir verklighet Mon, 02 Dec 2019 12:08:10 +0000 Charlotta Mellander För ett tag sedan var jag på konferens i Boston arrangerad av Federal Reserve. Några av världens ledande ekonomer var där och talade om utmaningar kring stad och land. En fråga som kom upp från några forskare från MIT var hur arbetsmarknaden kommer att påverkas den dag då självkörande bilar blir verklighet. Vilka är det egentligen som kommer att påverkas om yrket ”chaufför” blir överflödigt?

Så jag tänkte applicera tanken ur ett svenskt perspektiv och se på vilka som skulle påverkas främst på arbetsmarknaden men också var de som skulle påverkas bor. Baserat på svensk yrkesstatistik har jag valt ut följande grupper: taxiförare; buss- och spårvagnsförare; samt lastbilförare.

Vi börjar med att se på vilka som har dessa yrken:

Det finns en klar övervikt mot män inom dessa yrken. Hela 92 procent av de som jobbar som chaufförer i dessa yrken är män.

Men hur ser utbildningsnivåerna ut? Tabellen nedan visar andelen av chaufförerna som har uppnått olika utbildningsnivåer. Jag visar även hur det ser ut för landet som helhet för att ha en jämförelsepunkt:

I den allra lägsta utbildningsnivån (kortare än 9 år) så ligger chaufförer i linje med riksgenomsnittet på 2,8 procent. Men på nivåerna ”förgymnasial utbildning 9 (10) år är det en klart högre andel (16,2 procent att jämföra med 9,1 procent i landet som helhet). Vi finner även en högre andel som har en utbildning motsvarande 2-årigt gymnasium (36,3 procent att jämföra med 19,5 procent i landet som helhet) liksom 3-årigt gymnasium (32,9 procent att jämföra med 26,3 procent). Däremot är det en lägre andel som har någon form av eftergymnasial utbildning och endast 4,5 procent har en utbildning på 3 år eller mer från högskola eller universitet.

Utbildningsstrukturen inom gruppen indikerar till viss del att detta är en grupp som kan ha svårare ett hitta ett nytt jobb om/när självkörande bilar blir verklighet, eftersom en allt större del av de jobb som finns tillgängliga i första hand går till individer med längre utbildning.

I vilken utsträckning är chaufförer utrikes födda eller andra generationens invandrare? Tabellen nedan visar på dessa strukturer:

Det råder en viss skillnad mellan chaufförer och riket som helhet, men de är relativt små. Störst skillnad är det i gruppen som är utrikes födda (26 procent att jämföra med 22 procent). Men på det stora hela ser bakgrunden baserat på födelseland relativt lika ut.

Men var bor då chaufförer i högst utsträckning och vad kännetecknar de kommuner där det bor fler? Det tittar jag på i kommande bloggpost.

]]> 0
Sometimes it is not technology!!! Sun, 01 Dec 2019 20:10:00 +0000 Anders Jarfors In 2015 we decided to hop on the additive manufacturing train. Additive manufacturing had been a buzzword for some time. Above all, it is a paradigm change for manufacturing. Not today, but tomorrow!

What are the drivers?

Before starting the additive manufacturing initiative, we had a workshop, with the potential partners. We found that the main drivers for our industrial partners were:

  • Stronger individualization of products and services, more customization
  • Lighter, sustainable, and “first production hit right” manufacturing tools and dies/components/products
  • Strongly reduced environmental impact in manufacturing processes
  • Higher productivity in BOTH engineering and production
  • Shorter lead times (including short Time To Market (TTM) and short Time To Production (TTP))
  • A stronger focus on integrated virtual product and production development
  • Increased production flexibility (both volume and variant)
  • Reasonable manufacturing costs

Although cost has been argued for a long time, Time To Market and Time To Production were the real winners! So actual lead time is truly important! This we took as a target. Our ambition became to use additive manufacturing for tooling manufacture!

Together, the departments of Materials and Manufacturing and Product Design and Development have a strong portfolio in tool making and design. Related to additive manufacturing we have had 6 projects. The tooling design with modularisation, adaptation to additive manufacturing and understanding design for maintenance, and shorter time to the user all targets shorter Time To Market and shorter Time To Production.

Printing @ Jönköping University

Additive Manufacturing @ JU!

We are nowadays working on tooling design and to print this is both conventional AM materials and also to help to introduce new AM materials for toolings. We are now starting to print insert to be used in our own research project. The synergy between project will be to validate these new materials. Topological tool design will allow processes such a high pressure die casting to create thermally stable tools. Moreover, this will improve tolerance management, tool life and productivity. This will truly be an engineering and technology paradigm change. faster more efficient and reduced cost of ownership

But what about the Time To Production

Today a casting tool in Sweden takes roughly 20 weeks to get to the foundry. Subsequently, the process needs trimming to produce good parts. Additive manufacturing will naturally reduce this time. Our ambitions were perfect…….until I med Edward Zhao.

Edward Zhao , Rheocomp Technlgy, teaching me and Per Jansson Comptech that
it is not all about technology!

Edward Zhao with RheoComp Technologies told me that in China it takes 5 weeks to get the product to the customer including tool manufacturing and trim the process. This without the additive manufacturing. Additive manufacturing would cut another week and create an even greater advantage.

The only explanation for this huge advantage is only due to that there is free capacity with the toolmakers and heat treaters and so forth. The real question here is thus if our chase for efficiency has struck back? Perhaps it is also about slack!

So sometimes it is not about technology!

What to do now?

The real gain here is not only related to the change of technology but also the mindset and working principle. Resource-efficient manufacture and tolerance management in tools for casting will increase capability. This will increase process yield and reduce energy usage, reduce the carbon footprint for production. Additive manufacturing will for many products be the way forward but not alone. We need to take a look at the whole manufacturing eco-system adapt, adopt and move faster and smarter….and perhaps allow us some slack!

]]> 0
Detaljhandelns uppgång och fall #Blackfriday Mon, 25 Nov 2019 14:28:19 +0000 Charlotta Mellander Ett hett ämne inom stadsutvecklingskretsar är detaljhandelns framtida överlevnad. Mycket av det som utgör miljön i våra stadskärnor är just bestående av detaljhandel. Samtidigt är det en bransch under hårt tryck, inte minst från e-handelsföretagen. Så därför tänkte jag lite såhär i Black Friday-tider titta på hur det är ställt med detaljhandeln i våra svenska kommuner och då framförallt hur den har förändrats över de senaste åren. Jag väljer att utgå från åren 2010 och 2018 helt enkelt för att det är ganska enkelt att hitta konsistent data att jämföra dessa år. Kartan nedan visar förändring i antal anställda inom detaljhandeln i våra svenska kommuner mellan dessa båda årtal:

Antalet anställda har ökat i kommuner som är färgade i grönt på kartan. Allra mest ökade antalet anställda inom detaljhandeln i Stockholm (en ökning med drygt 3600 personer) följt av Malmö (ca 1660 personer) och Göteborg (ca 1620 personer). En outlier i sammanhanget här är Leksand som är hemkommun till Clas Ohlsson som är en stor arbetgivare (dock meddelades att Clas Ohlsson skulle omorganiseras efter år 2018). Den höga siffran för Leksand är alltså inte driven av en omfattande detaljhandel på plats. Andra kommuner högt upp på listan är Solna, Uppsala, Helsingborg, Järfälla och Huddinge.

Sammantaget hade antalet anställda inom detaljhandeln ökat i 159 av 290 svenska kommuner mellan 2010 och 2018. Störst tapp i antal anställda inom detaljhandeln stod Mölndal, Sollentuna, Kalmar, Åstorp och Skara för.

Hur ser då den procentuella förändringen ut av antal anställda inom detaljhandeln? Kartan nedan visar det:

Störst procentuell förändring mellan 2010 och 2018 stod Leksand för (och här är det åter igen på sin plats att förtydliga att det främst är drivet av ett företag – Clas Olsson – som senare meddelat nerdragningar). Solna ligger på andra plats. Här öppnade Mall of Scandinavia under den tidsperiod vi täcker. Tanum hamnar på tredje plats med en omfattande procentuell ökning, vilket möjligen kan vara en effekt av den omfattande gränshandeln mot Norge. Älmhult, hemkommun till IKEA, ligger på fjärde plats. Siffran för Älmhult är med andra ord, likt siffran för Leksand, driven av ett större företag. Störst procentuell minskning hade skett i Munkfors, Lilla Edet, Arvidsjaur och Sunne (samtliga minskade med 30 procent eller mer). Sorsele, Forshaga, Färgelanda och Hjo minskade med mellan 25-30 procent.

En begränsning när vi använder antal anställda inom en viss industri (här detaljhandel) är att många kan ha helt andra funktioner inom företaget än att syssla med det vi normalt sett uppfattar som detaljhandel (ung. handel i en butik). Det kan exempelvis även röra sig om huvudkontor där många i personalen har helt andra former av uppgifter i sin yrkesroll. Men siffran är ändå intressant i en tid då vi talar om ”detaljhandelns död”. För kanske är det så att detaljhandeln är under stor press, men att den fortfarande trots allt frodas ganska bra på många platser i vårt land.

]]> 0
Sociala medier, kan det vara något för forskarna? Fri, 22 Nov 2019 14:09:34 +0000 Daniel Gunnarsson Det har nog inte gått någon förbi att sociala medier vinner i popularitet. Vad många kanske inte är medvetna om är att sociala medier nu även vinner mark som en kanal för forskningskommunikation. Faktum är att EU ser sociala medier som en kraft bakom omställningen mot ett öppet vetenskapssystem och den möjlighet de för med sig att göra forskningsresultat öppna för alla. Sociala medier är alltså till nytta för spridningen av forskning samt därmed i förlängningen ett redskap för ökad innovationsförmåga och tillväxt.

Om du själv är forskare, hur tänker du kring nyttjandet av sociala medier? Är det bara trams och oseriös verksamhet för de som vill sätta rampljuset på sig själva. Eller är det en god möjlighet att snabbt kunna sprida och kommunicera sin forskning, finna läsare i nya målgrupper även utanför forskarsamhället samt bidra till det omgivande samhällets kunskapsutveckling. Låt oss fastslå att de allra flesta forskarna befinner sig någonstans däremellan. Trots det existerar säkert också de mest avvikande uppfattningarna på de flesta lärosäten angående denna del av forskningskommunikationen.

Som bibliotekarie vill jag veta vad forskningen säger. Följaktligen kollade jag upp några källor lite noggrannare om vad som diskuterats och vad man hittills kommit fram till i denna fråga inom forskarsamhället. Då sociala medier är under konstant utveckling samt att nya produkter och tjänster tillkommer kontinuerligt gör det området utmanande att bedriva forskning på. Till detta kommer att användarna och deras beteende också förändras oupphörligt. Jag vill dock inte avstå från att se närmare på området och försöka att på ett översiktligt sätt belysa frågeställningen för min bloggpost.

På vilka sätt kan man då säga att sociala medier kan påverka den vetenskapliga kommunikationen för en forskare? Det finns naturligtvis flera olika användningssätt men några av de mest uppenbara kanske är att man kan använda sociala medier för att marknadsföra de vetenskapliga publikationer man redan har publicerat, via länkningar kan man även peka på och hänvisa direkt till sina publikationer, man kan diskutera, samarbeta och pröva forskning med andra forskare inom sitt området, utnyttja social medier för att finna och ta del av annan forskningsinformation inom sitt fält och på så sätt hålla sig uppdaterad eller varför inte publicerat helt nytt material till exempel via länkning till bloggar där man kan förklara sin forskning mer populärvetenskapligt och därmed nå nya målgrupper. Det är alltså inte frågan om att bara skicka ut information utan även att få ta del av information samt kunna samverka och hitta nya mottagare.

Det finns många olika typer av sociala medier som kan användas. Numera erbjuder de också olika former av funktionalitet och når därmed olika målgrupper. Det kanske mest basala är faktiskt att börja med att blogga. Då producerar men en längre text som kan stå för sig själv på bloggen, det kan vara din egen blogg eller att du ingår i ett större sammanhang och gästbloggar, men bloggposten kan även utnyttjas och länkas till om man använder andra plattformar såsom Facebook och Twitter. Vill man nå ut till många är väl Facebook och Twitter de självklara valen då man där når en mängd olika målgrupper såsom allmänheten, företag, beslutsfattare och andra forskare. Här lämpar sig kortare texter med hypertextlänkning till en längre text eller publicerad artikel och eventuellt en bild för att skapa intresse. LinkedIn skulle kunna tillföras i denna grupp då den har samma funktionalitet men vilken också fokuserar på att bygga upp nätverk med kollegor. På tal om kollegor, vill man nå andra forskare är verktyg som ResearchGate och lämpliga då man där kan bygga upp bibliotek av sina publikationer och dela dessa publikationer med andra forskare. Vill man använda annat material än texter finns exempelvis YouTube för videos, SlideShare för presentationer samt GitHub för programmeringskod. Så vilket syfte, målgrupp och typ av material man har spelar roll för vilken plattform man väljer och i många fall är det nog frågan om att man som forskare behöver använda sig av flera olika plattformar i sin kommunikation.

Så innan du startar behöver du tänka igenom vilken strategi du skall ha för din etablering på sociala medier. Kanske behöver du ett privat konto för dig själv och ett för din yrkesroll så du kan hålla isär dessa och därmed bli tydligare i din kommunikation. Det är inte alls ovanligt att man har flera olika konton inom en och samma plattform. Du behöver också fundera på hur du strukturerar dina inlägg, skall du använda dig av bild, hur länkar du på bästa sätt, vilka ”taggar” skall du använda dig av för att bli uppmärksammad, vilken titel ger du inlägget (rolig titel på en artikel kan ge fler besökare men samtidigt produceras bristfällig metadata för maskinläsning och framtida internetsökningar), anpassning av innehållet beroende på målgrupp och vald plattform samt slutligen att du är autentisk och skapar förtroende, vilket som forskare innebär att du måste basera dig på fakta och vara objektiv.

Vad kan man då förvänta sig att få för resultat? Något som de flesta forskare önskar sig är fler citeringar av sitt vetenskapliga material. Här går forskningen isär. Det finns undersökningar som visar på en god effekt medan andra studier inte visar något resultat alls. Min tanke kring detta är att jag tror att själva ämnesområdet spelar stor roll. Vissa forskningsområden har större mognad och därmed också ett mer medvetet nyttjande av sociala medier, då får det effekt. Är det få aktiva med representation på sociala medier inom ett område blir naturligtvis effekten därefter. Likaså din valda strategi för användandet och hur du utnyttjar taggar, länkar samt annan funktionalitet påverkar. Gör du det medvetet och bra får du fler läsare och genomslaget blir större. I vilket fall som helst, jag har inte stött på några studier med det generella resultatet att det får en negativ inverkan på citeringar.

En annan effekt som också är viktigt, dessutom vedertagen, är att synligheten och därmed läsandet av forskningsresultat ökar. I mitt kapitel ”Att söka förändring” undersökte jag just detta, om än i begränsad omfattning, och resultatet var påtagligt. Man skapar med andra ord ett större ”avtryck” än om man bara håller sig till den ordinarie publicering i vetenskapliga tidskrifter samtidigt som man förstärker den ursprungliga publiceringen genom att hänvisa till den i en tweet, via en förklarande bloggpost eller registrering av publiceringen i ResearchGate. Resultatet blir alltså dels en utvidgning/breddning av forskningskommunikationen, dels en förlängning/utsträckning av densamma.

Forskare ser också en poäng i att snabbare kunna nå ut med sina forskningsresultat samt få kontroll på hur de kommuniceras. Här har sociala medier en stor förtjänst då man oerhört snabbt kan dela och nå många med information om sina forskningsresultat. Det kan leda till att man utökar sitt utbyte av, och kommunikation med, andra forskare. Samtidigt erhåller man tillfälle att på samma gång nå målgrupper som man aldrig annars hade gjort via enbart de vetenskapliga tidskrifterna och få bredare återkoppling på sina forskningsresultat.

Debatten om sociala medier som del av forskningskommunikationen är definitivt inte ny. Men det är ett område under ständig förändring och jag anser att dess möjligheter är lång ifrån fullt utnyttjade. Inte bara för själva forskaren utan även som ett verktyg för mottagaren av forskningsinformation. Att det finns nytta för den enskilde forskaren är uppenbart. Ser man till det omgivande samhället och den pågående omvandlingen mot ett öppet vetenskapssystem väcks också frågan om effekten i stort för det omgivande samhället. EU anser det vara av stor betydelse och att det förväntas få effekt på kunskapsspridningen (stöd i det livslånga lärandet), innovationer och därmed framtida tillväxt. Vill man uppnå denna effekt är det viktigt för statsmakten och lärosätenas ledningar att ställa sig frågan vilken strategi man skall föra angående sociala medier samt hur arbetet skall premieras och utvärderas.

]]> 0
It’s all about technology! Thu, 21 Nov 2019 14:56:04 +0000 Anders Jarfors I work periodically in China. Working in China makes me very fortunate! Why? In China technology moves very fast!

The fact that China moves fast leads to that I must ask ”Do we move at all?”

Yes, it’s about technology!

5G is not only about electronics, software and radiowaves! Although the development of 5G is much about this, to realise it it is manufacturing. You will be amazed by the number of components required for a 5G net.

Three years ago, the Chinese foundries started producing parts for 5G net! Radiofilters and heat sinks made through casting are cornerstones of the 5G net. So here is the question….. ”What is happening in Sweden?” The honest answer is not much! There are no mass orders for 5G components. I find that very few foundries are ready for volumes and part sizes that 5G requires.

5G heatsink made in China!

It’s technology and weight saving!

I was surprised when I realised that weight saving was important for the 5G net! Weight saving is necessary as technology move from the ground and up the masts! I also find it very strange that nothing is moving in Sweden despite the fact that we have the best technology to realise low weight components.

Magnus Wessén and Haiping Cao invented the RheoMetal process a few years back. Our research at Materials and Manufacturing gave Sweden the required advantage through the Rheometal casting process. We set a world record a few years back in the thin-walled casting of radio filters. Our research allowed us to cast wall of 0.35 mm thick walls 5 cm high! We did this not only in an alloy made for rheocasting, but we also did this for a silicon lean casting that is seen as un-castable! This is still today unprecedented!

The world record casting achieved in collaborative research and technology transfer at Jonköping University and Comptech AB
]]> 0
Hello world! – Anders Jarfors. Tue, 19 Nov 2019 13:18:09 +0000 Anders Jarfors How to start blogging? One way is to say that ”You are all wrong and walking in the wrong direction!”

Yes, you are! Who am I to say this????

Starting with my old Professor Hasse Fredriksson! He told me early during my studies that taking a PhD is not about science and knowledge primarily! More importantly, it is a study on how to become a builder of our future society. This I have taken seriously!

How it all evolved!

I have been in science since I was 9 years old as my childhood dream was to be a scientist and in 1992 I reached the first cornerstone. I got a PhD in Metals Casting at the Royal Institute of Technology, which is a branch of Material science and Manufacturing. This taught me science and teaching.

I was researching and teaching there till 2000 when the family decided that we should move to Singapore. The journey got me to the Singapore Institute of Manufacturing Technology. Working there was a shift towards technology transfer and industry support, with one foot solidly in metal science! Moreover, I also tried the rent a researcher program and worked in Singapore and Malaysia for MMI Holdings. MMI Holding made hard disk drives for Seagate and Western Digital, as well as gas lasers for metrology for JDS Uniphase at the time. This experience made me much more of a society builder than before!

My odyssey continued with a move back to Sweden and the Corrosion and Metals Research Institute as a Bussiness Area Director for Process and Alloy Development. I did that between 2004 and 2007 but returned to the Singapore Institute of Manufacturing Technology, which also marked a turning point towards academia again. I got an Adjunct Associate Professorship with Nanyang Technological University, is one of the worlds leading research universities. Above all, I felt that I had found home again!


Today, I am Professor in Materials and Manufacturing with a specialisation in Metals casting at Jönköping Univerisity. This means that I am working in one of the worlds two largest research groups in the field. I have also the privilege of being a Visiting professor at CAM Institute of Semisolid Metals Technology (Jiangle) and a Guest Professor at Key State Laboratory of Metal Forming Technology and Equipment in PR China. I also have the fortune of being a Guest Professor at Cranfield University UK. Yes, I am an academician again!

So now what will this all be about?

This experience allows me to identify the elements required to build tomorrows society. As a consequence, I will look at various matters in society and science. As an example, I will be reflecting over technology transfer, the environment, technological leadership and so on. Above all, I will highlight the awesome science of materials! I want to share this, so you too can be mesmerised by the beauty of metals! In the end, I am a development optimist so if there is an obstacle science will help you overcome the problem!

]]> 0
Öppna forskningsdata – hur går vi vidare? Fri, 15 Nov 2019 07:33:50 +0000 Daniel Gunnarsson Forskning producerar data, utan data ingen forskning. De samexisterar i symbios med varandra och har så alltid gjort. I och med övergången till öppen vetenskap kommer det bli än mer påtagligt. På samma sätt som forskningspublikationerna blir öppet tillgängliga skall även underliggande forskningsdata göras öppna. Det kommer ställa krav på ett helt nytt synsätt, rigorös hantering, nya kompetenser samt en väl etablerad infrastruktur. Om inte detta uppfylls är det stor risk för att arbetet mot öppna forskningsdata bara blir en pro forma.

Nyligen läste jag slutrapporten ”Turning FAIR into reality” skriven av The European Commission Expert Group on FAIR Data 2018. Den var inte direkt lättläst men tar upp några av dessa frågor. Själv skrev jag ett kort blogginlägg, ”FAIR och öppna forskningsdata – en hårdvaluta” här på Vertikals tidigare i år. I det inlägget berörde jag en del av denna problematik.

Tiden går och frågorna aktualiseras allt mer. Jag känner att vi nu står inför ett vägval som kräver att några konkreta frågor behöver beröras och belysas närmare för att uppnå en framtida hållbarhet kring frågan om forskningsdata.

I detta blogginlägg kommer jag huvudsakligen att fokusera på fyra frågeställningar:

  • Nya roller och kompetenser, för vem och hur?
  • Incitament och indikatorer, hur ser forskaren effekt och resultat av sitt arbete?
  • Hur etableras en infrastruktur som uppfyller FAIRness och kvalitetssäkring?
  • Investeringar kräver medel, hur säkerställer vi finansiering?

Nya roller och kompetenser följer av satsningen på öppna forskningsdata och jag ser två helt nya kategorier av tjänster som behöver etableras. Tyvärr har jag inget bra svenskt namn på tjänsterna men på engelska brukar de två kategorierna benämnas för ”data scientist” och ”data stewardship”. Den första kategorin består av personer med ansvar för att sammanställa, processa, analysera och kurera data. Den andra kategorin handlar om personer med ansvar för att hantera, dokumentera, indexera, dela och bevara data. Så som det ser ut i Sverige idag på lärosätena skulle jag vilja påstå att den första kategorin är helt inbegripen i det arbete som forskarna själva gör. Den andra kategorin är mer komplicerad och kräver bidrag från flera olika befattningar såsom forskare, bibliotekarier samt arkivarier. En samverkan som jag tror vi kan klara av men vilken behöver klargöras. Det stora problemet är dock den kommande transformeringen mot öppna data som kommer medföra högt ställda krav på att uppfylla till exempel FAIR-principerna. Detta ställer krav som tidigare inte har funnits och där kunskapen och kompetensen om vad, hur och när inte är etablerad. Inför framtida arbete med öppna data behöver vi fastställa dessa kompetenser, anordna utbildningsinsatser samt säkerställa framtida kunskapsspridning.

Incitament och indikatorer för att möta denna utveckling tror jag är absolut nödvändigt. Enligt resonemanget ovan kommer arbetsuppgifter som åligger forskarna att tillföras. Det kommer ta resurser i anspråk. I en tidspressad och konkurrensutsatt forskartillvaro måste man få erkännande och uppmärksamhet för det man presterar. Jag anser inte att alla forskare skall ta samma ansvar, i själva verket tror jag faktiskt inte det är lämpligt. Några väl valda forskare med kunskap och erfarenhet behöver ta ett större ansvar och utveckla de nya kompetenser som kommer att behövas för att leda arbetet framåt genom goda exempel och utbildningsinsatser. Det kommer ta deras tid i anspråk och måste premieras. Jag kan även tänka mig att vissa bibliotekarier kan ta över en del av uppgifterna men då kommer det krävas kompetensutveckling inriktad för dem. Speciellt tänker jag att de måste arbeta mycket närmare forskarna och erhålla god inblick i forskningens villkor och struktur. På samma sätt måste det arbetet premieras och uppmärksammas. Hur dessa gränsdragningar kommer att klargöras och hur man löser fördelningen av arbetsuppgifter kan säkert komma att bli olika på våra lärosäten. Indikatorer för att mäta genomslaget av publicerade forskningsdata är en närliggande fråga som även den bör utredas närmare. Om forskarna skall komma att motiveras och ändra sitt beteende inför arbetet med forskningsdata blir indikatorer viktiga. Hur skall man annars kunna genomföra framtida utvärderingar av forskare som blir relevanta utifrån de insatser man verkligen bidrar med? Idag är det tyvärr så att erkännandet för publicerade forskningsdata inte alls motsvaras av den för publikationer och det är bekymmersamt om man tillsammans med forskarna vill fortsätt att driva utvecklingen framåt samtidigt som det även finns behov av att utveckla specialistkompetenser.

Att etablera en fungerande infrastruktur är även det en central fråga. Här ser jag flera olika alternativ för framtiden. Där vi befinner oss nu är främst på en lokal nivå där våra lärosäten utvecklar sina egna så kallade DAU:er (Data Access Unit). Det får väl anses vara en bra start för att skapa medvetenhet och inleda informationsspridning i frågan kring hantering av öppna forskningsdata. Jag tror dock att det i längden blir en svår väg framåt då arbetet inom ramen för befintlig verksamhet i DAU:erna blir allt för personberoende och begränsat samt att uppgiften oftast tillförts administrativa funktioner och inte forskarna. Enligt tidigare resonemang kommer detta arbete kräva hög specialistkompetens och möjlighet till fördjupning, inte bara på en generell nivå utan även för respektive forskningsområde för att kunna kvalitetssäkra processen. Kommer varje lärosäte kunna hantera det? Naturligtvis byggs det upp utbildningar, nätverk och domänspecialister genom SND:s (Svensk Nationell Datatjänst) försorg men de kommer vara långt ifrån den operativa verksamheten så frågan kvarstår om lärosätena själva kommer mäkta med detta.

Kanske skall vi i Sverige istället skall satsa på en infrastruktur som byggs upp via forskningsdatacenters utifrån vetenskapsområde. Det har visats sig vara en effektiv och funktionell modell för de ämnesspecifika datacenters som byggts upp internationellt. Då har FAIRness och kvaliteten i datamängderna kunnat kontrolleras av de med rätt kompetens. Dessutom har dessa datacenters helt nödvändiga certifieringar, metadata och PID:ar (persistent identifiers) för att kunna säkerställa dataseten. Många lärosäten arkiverar idag den forskningsdata de har ansvar för. Sedan låter de forskarna själva, som en del av sin publiceringstrategi, välja i vilket repositorium datasetet skall tillgängliggöras. Kanske är det den vägen vi i framtiden skall ansluta oss till? I så fall återstår det en sista fråga som måste lösas, den om finansieringen av dessa datacenters.

Säkerställandet av finansiering blir i så fall inte helt olik den för publicering av artiklar. För att publicera Open Access idag krävs det oftast att man finansierar publiceringen genom en APC (Article Processing Charge). På motsvarande sätt skulle olika datacenters kunna ta ut en avgift, RDPC (Research Data Processing Charge) för att hantera forskningsdata i sina repositorier mot att de säkerställer vedertagen certifiering (exempelvis CoreTrustSeal) och att FAIR-principerna uppfylls. Då uppnår man rationalitet samt förmågan att säkerställa kompetens samtidigt som forskningsdatan framtidssäkras. Kostnadstäckning för dessa avgifter kunde då ingå i själva ansökningsprocessen hos de olika forskningsfinansiärerna till exempel som ett schablonbelopp, 5% har föreslagits av HLEG EOSC (High Level Expert Group on the European Open Science Cloud). Naturligtvis kräver denna modell en transparent och tydlig prissättning av kostnaderna från repositorierna så vi inte hamnar i samma situation som med den vetenskapliga publiceringen där kommersiella intressen styr verksamheten.

Det finns en mycket god tanke bakom utvecklingen mot ett öppet vetenskapssystem. Skall arbetet fortsätta med att även inkludera öppna forskningsdata måste vi klargöra hur vi kan ändra kulturen kring hanteringen av forskningsdata och de incitamentsstrukturer som finns. Dessutom behöver det utvecklas nya kompetenser, byggas en effektiv infrastruktur som beaktar FAIR-principerna samt säkerställande av den finansiering som motsvarar de verkliga kostnader som finns för repositorierna. Då har vi skapat möjligheten att bygga en hållbar utveckling och hantering av forskningsdata. Annars är risken att det inte blir mer än en god tanke.

]]> 0
Understanding Esports in Jönköping, the City of DreamHack Thu, 14 Nov 2019 11:25:56 +0000 MMTC JIBS After 30 years of gaming, countless hours spent attempting to master various genres, a Ph.D. on smartphone games and my own educational game in the app store, it wasn’t until I arrived in Jönköping, the ‘City of DreamHack’, that I realized that my favorite hobby in life had started to fulfill its potential in the form of Esports. It’s an invisible thing to many, even here in this city, dismissed by parents as something their child does too much or reduced to the label of nerdy activity by others. But gaming and esports represent something that is universal to all, the act of play.

The rapidly growing industries of gaming and Esports are intertwined like McDonalds and the Big Mac. One is a 140-billion-dollar industry while the other is hard to pinpoint with estimates from 700 million to 5 billion dollars. In 2019 there are 2.5 billion gamers on the planet with 300 million more by 2022. Esports enthusiasts now number 450 million with that rising to 650 million by 2022. It’s huge, undeniably huge and the 30 million dollars in prize money shared recently at the Fortnite World Cup was one of the first times the wider world stopped and took notice. Yes, it is a career option, yes there is money to be made, yes that money is rising and yes you can be famous playing games. And that is the more visible and shiny level. Sit and watch Counterstrike tournaments in Malmö, Cologne or Katowice with 10,000 loud enthusiastic fans and it’s like being at any major sporting event, although dare I say it, nicer, with fans not quite reaching the partisan levels of traditional sports and cheers being dealt for great plays and awesome moments regardless of player or team allegiance.

As recently as 2012 in her book “Raising the Stakes: E-sports and the Professionalization of Computer Gaming”, T.L Taylor wondered “whether or not this is a story about a phenomenon in ascendance, a wave of the future for media, leisure, and indeed sports in general, or if we are witnessing a significant downturn in a domain that will pretty much always remain a niche activity for a small portion of gamers.” This question has now been answered and we are looking at Esports now as something that will only continue to grow, something that may become part of the Olympics and something that many want to see recognized as a ‘real sport’.

But to only think about professional Esports is like looking at the English Premier League and considering that as all football. It is to ignore the majority, the Sunday league teams, the school teams, the volunteers, the time given, and the sheer enjoyment had. For many their best memories of football may be playing with their friends after school with discarded sweatshirts as goalposts, playing until their parents called them home for dinner. For me this is what Esports is really about. Playing with friends, practicing until you get better, making the school team, watching the professionals and debating with who is better or which team you support. The grassroots is where real sport happens and Esports in particular still has close ties and connections with where it came from.  

In my first research paper here I studied the local esports here in Jönköping. I spoke to those who organize, engage and facilitate the local scene. Tobias Scholz (2019) tells us that in esports participants are over-energetic, over-enthusiastic, and over-dynamic. I have to agree and it’s something that I’ve grown to love and admire. Our research found that here in Jönköping it is the offline world where a host of passionate people shape the local market. It’s a combination of commercial and social actions that creates platforms for people to engage with their hobby and each other. These local actors are firstly concerned with connecting to the local grassroots audience in order to build the culture and values of eSports. As advocates our actors needed to legitimize eSports while developing many of the institutions comprising the local market. This required actively breaking traditional Swedish conventions, such as gaming is for nerds, and changing existing attitudes. The resulting institutions and systems allow the actors a platform to continue growing and shaping the market through opportunities to participate. What we have now is high school Esports programs, capabilities to host LAN parties, non profit organizations that bring people together among other continually evolving institutions and happenings. Jönköping University Student Team In Competitive Esports (JUSTICE) was the first official student association in the country and continues to grow, hosting their own CoreHack LAN parties twice a year and working towards a permanent Esports room on campus.    

CoreHack 2019 by JUSTICE (Photo: Zsofia Varga)

I’m currently interviewing people who organize LAN parties (think DreamHack on a smaller local scale) because I interviewed someone attending DreamHack Summer about his own LAN experiences. This person organizes one of the smaller regional LANS and he told me a story. It was the story of stepfamilies and how LANS allowed him to connect with his new stepbrothers, develop confidence in himself and discover a community of friends that stopped him feeling alone. As I continue to interview people who organize LANs it’s hard to miss the importance of what they do and why they do it. As one organizer of the Birdie Lan in Upsala told me: “One of the benefits for society is that we’re not just a bunch of nerds. We’re a bunch of different people with different backgrounds, with all sorts of different ideologies. But we all have the games in common, and then we take it from there. We make friends and we’re a place that you can feel at home.” And it is ideologies like this that permeate the world of Esports.

Organizations like Esports United, the Swedish E-Sport Federation and local group Phoenix Blue work to make eSports accessible to all.  And I see the value in this when people with disabilities tell me that Esports gives them a sense of a place in society or when refugees talk about how playing at LANs helps them settle in Sweden. Organizations such as Females Legends work tirelessly to help females and non-binary people gain a foothold in the Esports community and as a result do literal and measurable good for the world.

You feel these things when you step into DreamHack. A lot of people coming together for fun, play and a sense of community organized by a friendly and passionate bunch of people. You feel these things when you step into a Kappa Bar, an esports themed bar here in Jönköping (and elsewhere in Sweden) that allows you to play PlayStation with friends over a beer or burger. You feel these things when you visit any local LAN party. I even managed to feel these things when I lost every game at a Smash Brothers Tournament hosted by Phoenix Blue at Smeden here in Jönköping.

Phoenix Blue organizers giving their time to run a Saturday afternoon event in Smeden (Photo: Brian McCauley)

As part of the Media Management and Transformation Centre I have been involved with launching the Esports Research Network with similarly passionate researchers from Siegen in Germany and Tampere in Finland. This year we will be hosting our first symposium “Developing a Sustainable Future for Esports” here at Jönköping University, just before DreamHack Winter and many of these Esports actors will be attending to take part in workshops. We hope to create a forum where academia and practitioners can come together to establish how we can work together towards the future of Esports. We can work towards creating real impact and having a positive influence on society. From a research perspective Esports represents an important opportunity to develop and enhance our understanding of the modern world in almost every area imaginable from education to entrepreneurship to perhaps the most important aspect: enjoyment.

Brian McCauley
Dr Brian McCauley is a postdoctoral researcher at the Media Management and Transformation Centre in Jönköping International Business School. He has previously researched gaming and digital cultures in Australia and Vietnam before moving to Sweden. Dr McCauley is a founding member of the Esports Research Network and works closely with the Esport industry and game development industry here in Sweden in order to conduct research that is designed to create positive social impact. His game Green Turtle Hero can be played here  

Connect with me:

McCauley, B., Tierney, K. & Tokbaeva, D. (In Press) Building a regional offline eSports Market: Understanding how Jönköping the ’City of DreamHack’ takes URL to IRL. International Journal of Media Management.

Scholz, T. M. (2019). eSports is Business, Palgrave Pivot, Cham.

Taylor, T. L. (2012). Raising the Stakes: E-sports and the Professionalization of Computer Gaming. Mit Press.

Photo cred: Dreamhack

]]> 0
Penningtvättslagen – säkerhetstänk som stänger ute Mon, 11 Nov 2019 09:20:33 +0000 Ulli Samuelsson Tänk dig att du sitter med din mobil framför dig och försöker tyda en lång text. Till texten hör ett antal frågor som du måste besvara för att komma vidare. Svarar du inte på frågorna, eller tolkar dem fel, riskerar du att bli utkastad ur det svenska samhället.

Det här handlar inte om uppehållstillstånd eller papperslösa, det handlar om ”vanliga” bankkunder. I och med den nya penningtvättslagen som kom 2017 är bankerna skyldiga att ha god och aktuell kännedom om sina kunder. Det räcker inte med att vara Greta Svensson 83 år, som lever på sin pension och är lojal bankkund sedan 1950-talet. Du måste numera med jämna mellanrum svara på frågor om ursprunget till dina pengar och om du är en så kallad PEP, dvs ”person i politiskt utsatt ställning”. Svarar du inte på frågorna har banken rätt att stänga av dig som kund och utan tillgång till en bank står du utanför det svenska samhället.

Rätt snabbt började bankerna införa denna kontroll via internetbanken, vilket är otroligt smidigt då många av oss kanske inte besöker ett bankkontor på flera år. Allt större del av alla bankärenden sker ju digitalt. Men samtidigt kan tröskeln för att börja använda dessa tjänster vara hög för många äldre och personer med olika funktionsnedsättningar. Då de digitala banktjänsterna är ett viktigt led i att behålla sin självständighet och ha en fungerande vardag i dagens samhälle, måste denna tröskel hållas låg.

Vi ser i forskning att ”krångligheter och oklarheter” leder till både osäkerhet och motstånd. Detta är faktorer som kan innebära att äldre personer drar sig för att börja använda internetbanken, eller slutar att använda den. Att öppna bankappen på mobilen och mötas av beskedet att du måste svara på ett antal frågor, annars kan du bli avstängd som bankkund, är just en sådan sak som kan påverka användningen negativt.

Känner du dig redan lite osäker i din användning av digitala banktjänster, läser om bedrägeriförsök och till på köpet kanske bara har en mobil att koppla upp dig med – då kan den här uppmaningen att svara på frågor bli ett otroligt stressmoment. Det finns enkla lösningar på detta som att be någon om hjälp eller att åka till närmaste bankkontor. Men alla har inte dessa möjligheter och om det finns en vilja att göra de digitala banktjänsterna tillgängliga för så många som möjligt måste denna typ av trösklar tas bort eller åtminstone sänkas rejält.

I en kundcentrerad värld ges det möjlighet att välja på vilket sätt information och kommunikation ska ske. Utgå inte från att alla kan och vill kommunicera digitalt bara för att de är användare av internetbanken. På samma sätt som frågor om kundkännedom ställs med jämna intervaller bör frågan om önskade kommunikationsvägar ställas med jämna intervaller. Det går fortfarande att skicka brev och efter en ofta lång och trogen bankrelation borde den extra kostnaden som det innebär vara försumbar.

Läs också…

]]> 0
Billiga inköp – dyrköpt läxa Wed, 06 Nov 2019 08:59:52 +0000 Jenny Bäckstrand Att som ingenjör forska om inköp kan vara frustrerande av många orsaker. Först och främst då en ”lyckad upphandling” oftast bedöms utifrån styckpris, utan hänsyn till totalkostnad, leveranstider, miljöpåverkan av transporter, om det som köps in med lätthet kan användas i produktion eller ens förmågan att uppfylla kundkrav. Det mantra som inköparna itutas är att ”varje sparad inköpskrona är en vinstkrona” – men är det verkligen så?

Ta till exempel upphandlingen av landstingens varuförsörjning – ett avtal som tillföll Apotekstjänst tack vare att de var 14 miljoner billigare per år än den tidigare leverantören (källa Dagens medicin). Som de flesta vet har Apotekstjänst hamnat i blickfånget de senaste veckorna på grund av den materialkris som har drabbat regionerna Uppsala, Västmanland, Örebro, Dalarna och Sörmland sedan de bytt till Apotekstjänst som leverantör den 1 oktober. Företaget har inte kunnat leverera det sjukvårdsmaterial som sjukhusen behöver, vilket orsakat kaos i de drabbade regionerna med ett hundratal inställda operationer som följd. Visst, många sparade inköpskronor, men till vilket pris?

Denna upphandling följde Lagen om offentlig upphandling (LoU) som har tillkommit för att undvika att skattemedel slösas, vilket i sig är en fin tanke – men, vad säger då lagen?

16 kapitlet: Utvärdering av anbud och tilldelning av kontrakt

1 §   En upphandlande myndighet ska tilldela den leverantör ett kontrakt vars anbud är det ekonomiskt mest fördelaktiga för myndigheten. Vilket anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet ska utvärderas på någon av följande grunder:
   1. bästa förhållandet mellan pris och kvalitet,
   2. kostnad, eller
   3. pris.

Att välja leverantörer baserat på pris, kostnad eller pris är något jag brukar raljera om när jag undervisar i inköp och faktiskt helt befängt! För att vara rättvis klargör lagen i senare paragrafer att myndigheter får [inte måste] utvärdera anbud utifrån livscykelkostnader och att myndigheten ska förkasta anbud om en leverantör lämnat ett onormalt lågt anbud. Men om den senare paragrafen inte ens aktiveras när en ny aktör lämnar ett anbud som ligger 23% under konkurrentens, när appliceras den?

Mitt förslag är att all upphandling ska ta lärdom från grundläggande kunskap inom produktionsstrategier – val av leverantör görs i två steg.

  1. Definiera en eller flera ”Orderkvalificerare” – de kriterier som måste uppfyllas för att kunna övervägas som leverantör. I fallet ovan hade lämpliga ordervinnare varit materialtillgänglighet, leveransprecision och kvalitet. Från mängden av alla möjliga leverantörer urskiljs då de leverantörer som faktiskt kan leverera det vi efterfrågar.
  2. Definiera en ”Ordervinnare” – det kriterium som ska användas för att fälla avgörandet vilken leverantör som väljs. I detta steg är det helt okej att välja kostnad (men aldrig pris) som kriterium, eftersom vilken leverantör som än blir vald kommer kunna uppfylla kraven.

Min önskan är också att inköpare, istället för att mätas på ”sparad inköpskrona” kan ses om en strategisk funktion med stor potential att öka företags konkurrenskraft och myndigheters kostnadseffektivitet genom att gå över till mantrat ”Man får vad man betalar för”!

Se även artiklar på ämnet i .t.ex DI (

]]> 1
Så mycket kör vi i svenska kommuner (del 4) Tue, 29 Oct 2019 14:29:42 +0000 Charlotta Mellander Jag har i rad bloggposter tittat på bilägande i svenska kommuner och relaterat det till en diskussion om att bilberoendet kan se olika ut beroende på var i landet man bor – inte minst beroende på om man har tillgång till alternativa färdsätt som kollektivtrafik.

Efter att jag publicerat min första bloggpost om bilar i svenska kommuner så uppstod en diskussion på twitter i vilken utsträckning bilägande faktiskt är ett bra mått och att man kanske istället skulle titta på själva bilåkandet. I samband med detta delade Pelle Envall vid Trafikutredningsbyrån generöst med sig av data på körsträcka per person och per bil på kommunnivå. Det bör sägas att den data som jag fått från Pelle ev. innehåller all form av bilåkande. Min data över bilägande rörde bara privatpersoner, medan denna data också eventuellt också kan innehålla körande i tjänst (inkl. företagsägda bilar och leasade bilar). Men med detta sagt tyckte jag ändå att det kunde vara värt att jämföra siffrorna.

Om vi börjar med att titta på hur långt vi kör i genomsnitt per person i svenska kommuner så får vi följande karta:

Det finns ett negativt samband mellan befolkningens storlek i kommunen och körsträcka per person (korrelationen är -0,54) och även en negativ korrelation mellan körsträcka per person och befolkningstäthet (-0,49). Det innebär att ju fler personer i en kommun och ju tätare de bor, desto färre mil körs per person i kommunen. Det kan ju till viss del troligen förklaras av att det då finns bättre tillgång till kollektivtrafik.

Det finns däremot ett positivt samband mellan antalet bilar per person och körsträcka per person. Figuren nedan visar sambandet för svenska kommuner:

Korrelationen i detta fall är 0,63, vilket innebär att i kommuner där man äger fler bilar per person så kör man också längre sträckor per person. Däremot kör varje enskild bil något kortare sträckor vilket visas i figuren nedan (korrelationen är -0,24):

Med andra ord är det ett starkare samband mellan antal bilar och person och hur mycket varje person kör, än hur mycket vi kör med varje bil.

Eftersom Solna sticker ut lite i de båda figurerna frågade jag Pelle Envall vid Trafikbyrån vad han trodde att det kunde bero på:

” Det är sannolikt relaterat till bilar som privatpersoner använder men ägs av företag.  Kan vara så att datasetet trots allt kan innehålla annat än bilar som används av privatpersoner, dvs företagsägda bilar eller bilar som används av säljare etc. Det är känt att Solna är en kommun som har haft företag där många leasingbilar står registrerade (även om SCB nu sagt att de börjat komma tillrätta med den problematiken runt olika företagsbilar). Enligt Stockholmsregionens resvaneundersökning är bilanvändning i resor per dag ungefär samma i Stockholm som Solna (0,6 bilresor per person och dag).”

För att återknyta till min initiala diskussion om bilar, bensin, stad och land – lägre bensinpriser kommer inte vara det som ”räddar landsbygden”, men frågan har fått stort symboliskt värde. I våra mer befolkningsglesa områden i landet så finns det en rad utmaningar som inte har ett dugg med bilåkande att göra. Men att lägga dyrare bensinpriser på toppen av utmaningarna i områden av vårt land där få transportalternativ finns tillgängliga har uppenbarligen fått bägaren att rinna över i delar av vårt land…en bra grogrund för ett bensinuppror 2.0.

]]> 0
JUTUBE 6: Samverkan viktigt för innovationer i mindre företag Fri, 25 Oct 2019 14:06:37 +0000 forumfornyelseärmavbild-2019-10-08-kl.-16.06.06-1-300x167.png Samverkan med andra företag är viktigt för de mindre företagens innovationskraft, men den mytomspunna Gnosjöandan som sägs prägla Jönköpings län gäller inte när det handlar om innovationer, visar forskning från Forum Förnyelse.

]]> 0
Motionen förbättrar erektionen! Thu, 24 Oct 2019 06:57:38 +0000 Guest blog Försämrat morgonstånd? Det är ofta det första symptomet på en begynnande åderförkalkning. Erektionsproblem är en fasa för många män och kan få långtgående konsekvenser för självkänsla, samliv och relationer. Det kan vara svårt också för hälso- och sjukvårdspersonal att tala om sexuella problem, och efter inspirerande möten med fysioterapeuter under #Fysioterapi2019 reflekterar jag över dagen och gläder mig över hur bra fysioterapeuter tar emot ny forskning.

Forskning som tydligt visar samband mellan fysisk aktivitet, sexuell funktion och hälsopromotion, speciellt för män med kardiovaskulära riskfaktorer. Vaskulära erektionsproblem är vanliga för män som är fysiska inaktiva (23%), överviktiga (23%), högt blodtryck (45%), metaboliskt syndrom (51%) och hjärt-kärlsjukdom (50-75%), och det finns evidens för att fysisk aktivitet kan reducera dessa riskfaktorer. Därför kan fysisk aktivitet förebygga och behandla vaskulära erektionsproblem. Det är en förhållandevis enkel intervention, där den aktiva delen innebär att informera män om:

  • Hur kroppen och erektion fungerar
  • Varför fysisk inaktivitet är en riskfaktor för vaskulära erektionsproblem
  • Varför fysisk aktivitet är både förebyggande och behandlande för vaskulära erektionsproblem
  • Hur mycket männen behöver träna för att få effekt och bättre erektion och bättre hälsa

Vaskulära erektionsproblem innebär erektionen är nedsatt på grund av (begynnande) åderförkalkning. Det vill säga att blodkärlen blir stela och oflexibla, så att blodtillförseln till penis försämras. Fysisk aktivitet ökar blodcirkulationen och hjärta-kärlfunktionen i hela kroppen, även i könsorganen, vilket främjar hälsan på många sätt.

Den träningsmängd som rekommenderas är 4ggr/vecka, 40 min med moderat till högintensiv intensitet, coachad av fysioterapeut. Förbättringen sker stegvis, och full effekt kan oftast ses efter 6 månaders träning.

Eftersom fysisk aktivitet även verkar förebyggande för erektionsproblem är det kunskap som är viktig för alla män. Fysioterapeuter är experter att coacha fysisk aktivitet och därför är det viktigt att de har kompetens om hur de ska informera män om vikten av fysisk aktivitet för att främja erektion. Det är troligt att män som får kunskap om att fysisk aktivitet kan förbättra deras sexuella funktion, även blir mer motiverade för fysisk aktivitet. Att då få förmånen att hålla workshop på #Fysiooterapi2019 med engagerade fysioterapeuter som vill förbättra omhändertagandet av sexuell hälsa i sin profession- det är glädjande och ger hopp om bättre sexuell hälsa för män!

Helle Gerbild

Doktorand, Sexologiskt Forskningscenter, Aalborg Universitet, Aalborg & lektor, UCL Erhvervsakademi og Professionshojskole, Odense, Danmark.

Helle Gerbild forskar tillsammans med Kristina Areskoug Josefsson, Jönköping Academy for Improvement of Health and Welfare, Hälsohögskolan

]]> 0
JUTUBE: Internationella relationer, import och export är källor till ny kunskap Mon, 21 Oct 2019 14:04:10 +0000 forumfornyelseärmavbild-2019-10-08-kl.-16.03.39-300x188.png Internationella relationer, import och export är källor till ny kunskap och är sådan kunskap som ökar innovationskraften, detta visar forskning från Forum Förnyelse. Det finns trösklar för det företag som vill ge sig ut på en internationell marknad — men de går att sänka.

]]> 0
Mångfald som berikar och ökar innovationskraften Mon, 21 Oct 2019 07:43:07 +0000 JUTUBE Forum Förnyelses arbete visar att mångfald berikar och ökar innovationskraften, både inom företagen men även i den region de verkar i. Det handlar inte enbart om genus och etnicitet utan om utbildningsnivåer och industristrukturer. Det handlar om att vara i en varierad ”mylla” för att ge verksamheten innovationsenergi. På många platser och i många företag är de en stor utmaning att arbeta för ökad mångfald men är en ren nödvändighet för att öka förnyelsen.

]]> 0
Kunskap och kompetens Mon, 21 Oct 2019 07:42:02 +0000 JUTUBE För att det lilla företaget ska klara att vara innovativt krävs kunskap och kompetens. Samtidigt har Jönköpings län bland de lägsta utbildningsnivåerna i landet. Kompetensförsörjning är ofta en utmaning — när det gäller högre utbildning spelar också företagens inställning till kompetens och arbetskraft in.

]]> 0
Den dolda innovationen Mon, 21 Oct 2019 07:40:39 +0000 JUTUBE En förlegad syn på vad som egentligen är innovationer leder till en försämrad självbild bland företagen och ett bristande stöd — en innovation är mer än många tror och synen behöver förändras.

]]> 0
Okunnigt om överlevnadsfråga Mon, 21 Oct 2019 07:38:49 +0000 JUTUBE Förnyelse är en överlevnadsfråga i en allt mer innovationsdriven ekonomi. Men forskningsprojektet Forum Förnyelse visar att det saknas kunskaper om innovationer bland de som anställer allra flest – de små företagen. Med bristande underlag riskerar de omfattande stödsystemen att lämna de små företagen utanför, med stora konsekvenser för samhällsutvecklingen.

]]> 0
#IngenjörsomVera Fri, 18 Oct 2019 10:00:33 +0000 Jenny Bäckstrand 1917 blev Vera Sandberg Sveriges första kvinnliga ingenjör när hon tog examen i kemi vid Chalmers som enda kvinna bland 500 manliga studenter. 100 år senare är de kvinnliga studenterna betydligt fler men det finns fortfarande en stor underrepresentation av kvinnor bland ingenjörer, endast var fjärde ingenjör är idag kvinna.

Kvinnor väljer bort ingenjörsyrket för att de tror att de inte är tillräckligt bra på matte eller för att de har en felaktig bild av yrket och att det helt enkelt saknas kvinnliga förebilder. Ingenjören har en viktig roll att fylla för Sveriges framtid och välstånd men även för att hitta hållbara och klimatsmarta lösningar som hela världen kan ta del av. Att urvalet av ingenjörer begränsas av traditionella uppfattningar riskerar att leda till att Sverige går miste om ett stort antal skickliga ingenjörer.

Varför är så få kvinnor ingenjörer och varför säger så många flickor att de tycker teknik är ointressant? Har de tillräcklig kunskap om vad en ingenjör gör på jobbet? Påverkar gamla stereotyper fortfarande synen på vad flickor och pojkar ska vara intresserade av och styr bort flickor från teknik?

Under 2019 genomför därför Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA) tillsammans med Sveriges Ingenjörer och Teknikföretagen en roadshow där de besöker 12 svenska orter – Vera Roadshow.

Syftet med Vera roadshow är att bidra till att lyfta fram kvinnliga förebilder, ta fram och sprida kunskap kring hur det ser ut och vad som kan göras men också att visa på den bredd och de möjligheter som ingenjörsyrket erbjuder.

Eftermiddagen den 24 oktober kommer Vera roadshow till Jönköping och det är Tekniska Högskolan i Jönköping i samarbete med Science Park och Upptech som står som värdar för besöket som vänder sig till högstadie- och gymnasieelever, studenter, näringslivsrepresentanter och politiker. Under eftermiddagen kommer vi att få höra mer om aktiviteter som ska inspirera fler kvinnor till att bli ingenjörer, om framtidens yrkesliv med robotar, internet och digitalisering, om ’Hello Girl’ en tvådagarskurs i kodning, framtagen för att sänka tröskeln för tjejer att söka sig till tech- och teknik-baserade utbildningar och yrken samt ’Ledarskapsresan’ presenterad av vinnaren av årets unga ledande kvinna 2018 som själv är ingenjör från Tekniska högskolan i Jönköping.

Dagen modereras av mig, Jenny Bäckstrand, civilingenjör och teknologie doktor samt forskare på tekniska högskolan

s mer och anmäl dig på

]]> 0
Konsten att veta om frågan ger svaret på frågan Fri, 18 Oct 2019 08:18:36 +0000 Kristina Areskoug-Josefsson Som forskare inom hälsovetenskap vill vi få kunskap om en mängd olika saker, allt från upplevd arbetsmiljö, fysisk aktivitetsnivå, livskvalitet och hur vårdtjänster fungerar. De vanligaste sätten för forskare att få kunskap om människors åsikter och erfarenheter är genom frågeformulär eller intervjuer. Samma metoder används även av företag som vill få ökad kunskap om hur deras produkter eller tjänster kan passa ännu bättre till deras kunder. Det låter enkelt, samtidigt som vi vet att svaren du får när du frågar någon inte är bättre än frågan som ställs. Dessutom dras ofta slutsatser av forskning i media, där det inte alls är säkert att vilka frågor som har ställts presenteras. Så hur vet vi att vi ställer bra frågor?

För att vara säkra på att de forskningsfrågor som behöver besvaras för att täcka ett kunskapsgap, verkligen blir besvarade används psykometriska tester. Psykometriska tester innebär att med olika metoder kontrollera att de frågor som används är begripliga, relevanta, svarar på de frågor som de är avsedda att besvara och passar för den grupp av personer som ska besvara dem. Tyvärr finns det mycket undersökningar och forskning som genomförs utan att resultat av psykometriska tester redovisas, där det troligen inte har utförts några psykometriska tester. Forskningsresultat som utgår från dåliga frågeformulär kan ge helt eller delvis felaktiga svar och feltolkade resultat.

Om exempelvis arbetsmiljöforskning feltolkas kan det leda till verkningslösa åtgärder och risk för försämrad arbetsrelaterad hälsa. Forskare kan vilja undersöka hur arbetsmiljön på sjukhus ser ut och vilken typ av insatser som skulle kunna förbättra arbetsmiljön, eftersom arbetsmiljön inom vården lider av stora brister och antalet anmälningar till Arbetsmiljöverket har ökat under 2019.Här skulle vårdpersonal kunna ge svar på forskningsfrågan och ett sätt skulle kunna vara att skicka ut enkäter till dem med jämna tidsmellanrum, för att se om det är samma problem som kvarstår eller om förbättringsarbeten genomförs som förändrar arbetsmiljön till det bättre.

Fundera över frågorna och svarsalternativen här, är de så pass bra att de svarar på hur arbetsmiljön är och kan vara till hjälp för att hälsofrämjande insatser ska kunna göras?

Är din arbetsmiljö bra? Ja/Nej
Förekommer tunga lyft på din arbetsplats? Ja/Nej
Hur ofta förekommer tunga lyft på din arbetsplats? Aldrig/Ibland/Ofta/Hela tiden
Upplever du att det är ett problem med tunga lyft på din arbetsplats? Ja/Nej
I hur stor grad tycker du att tunga lyft är ett problem på din arbetsplats? Skatta mellan 1 (inga problem) -10 (mycket stora problem)

Första frågan ger en snabb bild, men bara för den enskilde individen, frågan täcker inte in hur den som svarar ser på arbetsmiljön för hela sin arbetsgrupp. Den andra frågan beskriver att tunga lyft förekommer, men ger inte kunskap på hur ofta det sker eller i vilken omfattning de tunga lyften är ett arbetsmiljöproblem. Ju mer detaljerade frågor, desto mer detaljkunskap ger varje svar, då borde kanske detaljerade frågor vara det bästa alternativet?

Tyvärr är det inte realistiskt att tro att vårdpersonal har tid i sitt arbete att regelbundet besvara arbetsmiljöenkäter med en mängd detaljfrågor, istället behöver frågorna vara relevanta för just den arbetsgrupp som ska besvara dem och vara så få som möjligt. Genom psykometrisk testning av frågor kan forskare få svar på vilka frågor som är relevanta, om det finns frågor som svarar på samma sak (då kan antal frågor minskas) och om frågorna mäter det de avser att mäta. Psykometriska tester ger även svar på om frågorna förstås på samma sätt av olika personer eller om de är felaktigt ställda. Frågan nedan är en fråga med mer än en frågeställning, vilket gör att frågan kan förstås på olika sätt.

Är det kallt och dragigt på din arbetsplats? Ja/Nej

Det skulle ju kunna vara kallt men inte dragigt (eller tvärtom) och hur ska då frågan besvaras?

I det pågående forskningsprojektet Strukturerad Multidisciplinär Arbetsmiljö Kartläggning (SMAK), som genomförs av Arbetsmiljöenheten, Region Jönköping tillsammans med Jönköping Academy for Improvement of Health and Welfare, har flera psykometriska tester genomförts som visar att SMAK-enkäten faktiskt svarar på de frågor som det behövs svar på. SMAK ger alltså användbar kunskap om arbetsmiljön och kan användas för att utvärdera effekter av arbetsmiljöfrämjande åtgärder.

Det borde vara en självklarhet att forskare alltid redovisar vilka psykometriska tester genomförts för att säkra att frågorna svarar på forskningsfrågan och visa att forskningsresultaten är trovärdiga, eftersom svaren inte blir bättre än de frågor som har ställts. Det är helt enkelt så att dåliga frågor ger dåliga svar! 

Nyfiken på psykometrisk forskning inom arbetsmiljö?

Work. 2019;62(2):287-297. doi: 10.3233/WOR-192863.
Structured Multidisciplinary Work Evaluation Tool (SMET): Reliability testing of a multidisciplinary/multifactorial work questionnaire.
Haraldsson P, Jonker D, Rolander B, Strengbom E, Areskoug-Josefsson K.

Work. 2016;55(4):883-891. doi: 10.3233/WOR-162454.
Structured Multidisciplinary work EvaluationTool: Development and validation of a multidisciplinary work questionnaire.
Haraldsson P, Jonker D, Strengbom E, Areskoug-Josefsson K.

]]> 0
JUPLAY: Mångfald berikar och ökar innovationskraften Thu, 17 Oct 2019 14:00:58 +0000 forumfornyelseärmavbild-2019-10-08-kl.-15.59.46-300x166.png Forum Förnyelses arbete visar att mångfald berikar och ökar innovationskraften, både inom företagen men även i den region de verkar i. Det handlar inte enbart om genus och etnicitet utan om utbildningsnivåer och industristrukturer. Det handlar om att vara i en varierad ”mylla” för att ge verksamheten innovationsenergi. På många platser och i många företag är de en stor utmaning att arbeta för ökad mångfald men är en ren nödvändighet för att öka förnyelsen.

]]> 0
JUPLAY: Kunskap och kompetens Wed, 16 Oct 2019 08:09:21 +0000 forumfornyelseärmavbild-2019-10-08-kl.-15.54.55-300x160.png För att det lilla företaget ska klara att vara innovativt krävs kunskap och kompetens. Samtidigt har Jönköpings län bland de lägsta utbildningsnivåerna i landet. Kompetensförsörjning är ofta en utmaning — när det gäller högre utbildning spelar också företagens inställning till kompetens och arbetskraft in.

]]> 0
Familjen först – men inte hos juristen Wed, 16 Oct 2019 06:50:03 +0000 CeFEO Hej företagare! Har du ett aktieägaravtal? Fint, men resten då? Vår forskning visar att många familjeföretagare är mindre skyddade än de tror. Familjeföretag består av en sammanflätning mellan familj och företag, därför måste juridisk rådgivning täcka båda områdena. Studien visar att företagarna i bästa fall vänder sig till en jurist, men behöver kompetensen från minst två.

Att ta steget att gå till en jurist för att reglera relationen mellan aktieägarna kan vara ett stort steg för ägare i familjeföretag eller andra ägarledda verksamheter. Det handlar tex. om att reglera vad som händer om du vill sluta arbeta i företaget, om du får en stroke och inte längre är arbetsför, om du skiljer dig eller dör. Det finns många anledningar till att låta bli; det är besvärligt och ibland känslosamt, det kostar pengar och det tar tid. Men för de ägare som tagit steget att skriva ett aktieägaravtal eller kompanjonavtal kvarstår andra utmaningar som rör den privata sidan. Här vill vi framhålla tre anledningar till varför familjerätten kommer i skymundan för företagare;

  1. Specialisering. Juridiska rådgivare, t.ex. advokater eller skatteexperter på en revisionsbyrå, är i högsta grad specialiserade. På samma sätt som att du inte förväntar dig att din tandläkare kollar ditt blodtryck, så är det inte givet att din affärsjurist föreslår att du ska upprätta ett testamente.
  2. Priset. Affärsjuridiska tjänster kostar mer än familjejuridiska. Affärsjurister drar sig därför för att erbjuda tjänster inom familjejuridik. Istället prioriterar de uppdrag inom sin specialisering.  
  3. Företagarna varken vill eller vågar. Rådgivarna i vår studie vittar om en priskänslighet hos kunderna. Dessutom aktualiserar denna rådgivning obekväma frågor om t.ex. ägarnas dödlighet, risk för skilsmässa och om rättvisa mellan syskon. Det är därför inte konstigt att företagare drar sig för att ta tag i dessa frågor.

Vi ser två förbättringsmöjligheter för att ägare till familjeföretag ska få ett mer komplett juridiskt skydd. För det första bör juridiska rådgivare koordinera sig bättre och om de inte kan erbjuda heltäckande rådgivning under samma tak så bör de börja samarbeta mera. Här ser vi potentiella affärsmöjligheter inom marknaden för juridiska tjänster. För det andra kan företagare bli mer upplysta beställare av juridiska tjänster, och se till att de får allt de behöver. Du behöver både affärsjuridik och familjejuridik!

Hanna Almlöf, lektor i affärsrätt
Kajsa Haag, lektor i företagsekonomi
]]> 0
Bilen i svenska kommuner (del 3) Mon, 14 Oct 2019 12:47:39 +0000 Charlotta Mellander Jag har i två bloggposter tittat lite närmare på bilägandet i svenska kommuner och framförallt då tittat på samband mellan å ena sidan befolkningstäthet och tätortsgrad, och å andra sidan antal bilar per invånare. Klart är att bilägandet ökar i takt med att befolkningen bor mer glest av naturliga orsaker.

Men antalet bilar per invånare kan också relateras till andra socio-ekonomiska faktorer. Jag gör därför en korrelationsanalys för att se om det finns något statistiskt samband. Det är viktigt att komma ihåg att en korrelationsanalys aldrig testar några orsakssamband (dvs. vad som orsakar vad) utan enbart tittar på ett ömsesidigt samband mellan två variabler. Det kan också vara så att variabler egentligen fångar upp något annat än det som mäts.

Med det sagt tittar vi på vad som kännetecknar kommuner med fler antal bilar per invånare. Detta kommuner har exempelvis:

  • lägre inkomst
  • lägre andel högutbildade
  • tappat sin befolkning över tid
  • har en lägre andel förvärvsarbetande
  • lägre tillgång till jobb
  • lägre huspriser
  • högre ohälsotal

Det rör sig alltså om kommuner som har stora strukturella utmaningar rent generellt där man också äger fler bilar per invånare. Frågan om höjda bensinpriser kan därför kanske ses som ”droppen” som får bägaren att rinna över, i en tid då utmaningarna ändå är så stora.

Ser vi hur kommuner med fler bilar per invånare röstade i senaste valet till riksdagen så hittar vi följande samband:

  • en högre andel av rösterna gick till Sverigedemokraterna (korrelation 0,473) eller till Socialdemokraterna (0,325).
  • en lägre andel till Miljöpartiet (-0,607), Liberalerna (-0,537), Moderaterna (-0,403) eller till Vänsterpartiet (-0,242).
  • Däremot saknades det en statistisk relation till andelen röster som gick till Centern eller till Kristdemokraterna.

Om vi istället tittar på hur partierna ökade/minskade sin andel sedan valet 2014 i de kommuner som hade ett högre antal bilar per invånare så gick det enligt följande:

  • Socialdemokraterna (-0,519), Centerpartiet (-0,448) och Vänsterpartiet (-0,379) tappade.
  • Miljöpartiet (0,527), Moderaterna (0,401), Kristdemokraterna (0,276) och Sverigedemokraterna (0,210) gick framåt.
  • Förändringen för Liberalerna var insignifikant relaterad till antalet bilar per invånare i kommunen.

Det finns med all sannolikhet en rad regionala strukturer som hänger ihop med individers bilåkande och bilägande. Men att frågan är viktig på en rad platser i landet vittnar just Bensinupproret 2.0 om.

Och även om lägre bensinpriser inte löser lands- och glesbygdens utmaningar så har frågan blivit symboliskt viktig på många platser i landet. Kanske för viktig för att ignorera på sikt?

]]> 0
JUTUBE: Den dolda innovationen Mon, 14 Oct 2019 08:22:52 +0000 forumfornyelseärmavbild-2019-10-04-kl.-10.19.03-300x188.png En förlegad syn på vad som egentligen är innovationer leder till en försämrad självbild bland företagen och ett bristande stöd — en innovation är mer än många tror och synen behöver förändras.

]]> 0
Från forskningskommunikation till forskningssamverkan Mon, 07 Oct 2019 08:56:37 +0000 Daniel Gunnarsson Dagens forskningskommunikation präglas i stor utsträckning av envägskommunikation. Det handlar främst om hur forskare skall kommunicera sina forskningsresultat till omgivningen, såväl externt mot det omgivande samhället som internt mot andra forskare. Länge har denna så kallade ”deficit model” varit förhärskande och är så än idag se ”Forskarens syn på forskningskommunikation och öppen vetenskap”, VA-rapport 2018:1. Frågan är om det inte är tid att avveckla detta föråldrade synsätt på forskningskommunikation och utveckla en modell för tvåvägskommunikation som leder till samverkan istället?

I min tidigare bloggpost om utvärdering av forskning berörde jag denna problematik och ställde frågan om det kanske var dags att se en omvänd ”Sagan-effekt” inom forskarsamhället. Med införandet av öppen vetenskap finns möjligheten och förhoppningsvis även målsättningen att involvera det omgivande samhället (näringslivet, myndigheter och medborgarna) i större utsträckning.

I denna bloggpost tänkte jag ge mig på ett försök till ett förslag på hur forskare skulle kunna öka sitt genomslag genom att samverka i högre grad och då inte enbart kring sin egen forskningspublicering utan också genom själva forskningsprocessen.

Ett antagande jag gör är att forskarna är väl bevandrade med forskningens utveckling inom sitt ämnesområde. Forskarna är bekanta med de olika teorier och modeller som etablerats samt de för- och nackdelar dessa besitter. Forskarna har även god överblick över forskningsfronten och de olika ”spår” forskningen utvecklas inom. Slutligen är de informationskompetenta med tillgång till de forskningsresultat som publicerats såväl som till den pågående debatten som förs på internationella forskningskonferenser.

Detta är en mycket värdefull kompetens väl värd att utnyttja i större utsträckning inom exempelvis näringslivet som inte har möjlighet och resurser att i samma utsträckning upprätthålla denna kompetens. Enligt VA-rapport 2019:8 ”Jag vill, men hinner inte! Forskares syn på kommunikation och öppen vetenskap” är nio av tio forskare positivt inställda till att kommunicera sin forskning. Det viktigaste skälet som framförs är att forskningsresultat skall komma till användning i samhället, samma resultat framkommer för övrigt i flera andra internationella studier. Det vanligaste hindret som påvisats är bristen på tid, att det finns för många övriga uppgifter med högre prioritet, att det avsätts för lite resurser till kommunikationsarbete samt det låga meriteringsvärdet för forskningskommunikation. Om då resurser kunde omdisponeras genom att forskningskommunikationen lyfts in i ett större sammanhang tillsammans med samverkan så skulle dessa hinder kunna raseras.

Hur skall detta uppnås? Kort förklarat, vi tänker oss ett identifierat forskningsproblem, vilket kan vara formulerat av forskaren själv eller genererat externt, exempelvis på ett företag eller i en organisation. Forskare och praktiker möts, diskuterar ramar och avgränsningar samt definierar problemet i dess sammanhang. Därefter utnyttjar forskaren sin kunskap och kompetens för att granska tidigare forskning och erfarenheter på området kopplat mot den rådande forskningsfronten för att kunna presentera förslag på lösning. Ny diskussion vidtar för att slutligen mynna ut i en implementering, vilken beslutas av organisationen, att testa i ordinarie verksamhet. Avslutningsvis återkommer forskaren vid ett senare tillfälle för att i efterhand kunna utvärdera genomförandet och analysera vilka resultat som framkom. Alltså ny empirisk forskning har i samverkan genererats för att driva kunskapsnivån framåt.

Visst låter det enkelt. Fördelarna är många såsom återanvändning och spridning av tidigare forskning. Man uppnår även engagemang och fokus på evidensbaserat företagande motsvarande det förfarande som finns inom hälso- och sjukvården. Dock går inte svårigheterna att negligera. Hur skapar man en situation där forskare och praktiker blir bekväma och effektiva i sin samverkan? Resurstilldelning är fortfarande ett problem, åtminstone initialt tills alla parter ser fördelarna med samverkan. Likaså kravet på utvärdering samt mekanismer för meritvärdering där forskarna behöver och prioriterar att publicera sig i allt högre utsträckning i vetenskapliga tidskrifter. Det kan i och för sig vändas till något positivt om finansiärerna och de som utvärderar forskning ser samverkan som en positiv utveckling. Då kan man i högre utsträckning prioritera denna form av publicering. Jag kan till och med se framför mig att man utvecklar denna form av samverkan till en specifik publikationstyp (applied empirical research paper, applied research article, applied literature review, evidence based research article…) för publicering i tidskrifter.

Denna process stöds också av en studie genomförd av Vetenskap & Allmänhet som visar på att det finns en önskan från forskare om en dialog med omvärlden. Vidare visar den studien att forskarna föredrar ett ökat inslag av kommunikation/dialog i början samt i slutet av forskningsprocessen jämfört med under pågående forskning. Förslaget följer dessa önskemål om tidpunkt för samverkan.

Jag har utvecklat dessa tankar lite mer i detalj i en text som finns tillgänglig i fulltext via e-LIS (eprints in Library & Information Science) för den som vill fördjupa sig. Texten med titeln ”A framework for strict structured literature reviews within management research and management education: establishing a model for evidence-based management and increased scholarly interaction” finns tillgänglig här. Tankarna är naturligtvis tillämpningsbara även inom andra ämnesområden.

För mig är det inte en fråga om vi skall ha forskningssamverkan utan när och hur det skall genomföras i större omfattning. I andan av öppen vetenskap, vilket inkluderar medborgarforskning, har jag svårt att se ett annat framtida scenario. Rådande modell för forskningskommunikation kan inte försvaras om Sverige skall utvecklas till en stark kunskapsnation. Då krävs det en uttalad inriktning mot samverkan och en tydlig värdering av densamma.

]]> 0
JUTUBE: Okunnigt om överlevnadsfråga Fri, 04 Oct 2019 08:25:32 +0000 forumfornyelseärmavbild-2019-10-04-kl.-10.23.33-300x188.png Förnyelse är en överlevnadsfråga i en allt mer innovationsdriven ekonomi. Men forskningsprojektet Forum Förnyelse visar att det saknas kunskaper om innovationer bland de som anställer allra flest – de små företagen. Med bristande underlag riskerar de omfattande stödsystemen att lämna de små företagen utanför, med stora konsekvenser för samhällsutvecklingen.

]]> 0
Småföretagarresan – en filmatiserad berättelse om förutsättningar för innovation i småföretag Mon, 30 Sep 2019 11:15:05 +0000 forumfornyelse Dagens ekonomi kännetecknas av en snabb förändringstakt där förmågan till utveckling och förnyelse är avgörande för att kunna konkurrera. I en sådan ekonomi är satsningar på forskning av strategisk vikt för internationell konkurrenskraft. Men det räcker inte med att forska, forskningsresultaten måste också komma till praktisk användning för att resultera i innovationer.

Forum Förnyelse är ett projekt där man under flera år forskat om innovation och förnyelse i småföretag. Inom projektet har det också lagts stor vikt vid att kommunicera forskningsresultaten till näringslivet. En bärande idé genom projektet har varit att lyfta fram goda exempel ur näringslivet, d.v.s. företag som genom sitt arbetssätt och sina resultat illustrerar just det som forskningen visar.

Projektets forskning har nu sammanfattats i en serie med filminslag under rubriken Småföretagarresan. I varje filminslag står ett företag i centrum för en berättelse som utgår från ett forskningsresultat. Forskarna i projektet hoppas att forskningsresultaten får större spridning genom en filmatiserad berättelse istället för skriftliga rapporter.

Och självklart blir det filmpremiär med popcorn och läsk!

Närmare bestämt den 3 oktober på Gummifabriken i Värnamo. Till premiären kommer några av regionens ledande politiker och näringslivsföreträdare för att recensera filmerna att debattera hur resultaten kan tas om hand i arbetet med att göra Jönköpings Län till en plats där det är enkelt att utveckla och kommersialisera nya idéer.

]]> 0
Bilar i svenska kommuner (del 2) Thu, 26 Sep 2019 06:18:04 +0000 Charlotta Mellander I förra bloggposten lyfte jag hur bilägandet skiljer sig åt i svenska kommuner. Antalet bilar per invånare kan ju förväntas relateras till i vilken grad man är beroende av bil för att ta sig fram. I kommuner där kollektivtrafiken fungerar väl blir bilens roll mer tillbakadragen, medan kommuner där man bor glest och kollektivtrafiken blir svårare att få till blir bilen viktigare.

En annan faktor som faktiskt kan spela roll är också hur pass stor andel av befolkningen i kommunen som bor i en tätort. En kommun kan vara relativt glest befolkad om man ser till hela den geografiska ytan som kommunen täcker, men trots det kan en hög andel av befolkningen bo i en tätort inom kommunen (och därmed också med högre sannolikhet ha tillgång till en väl fungerande kollektivtrafik). Kartan nedan visar hur stor andel av befokningen i svenska kommuner som faktiskt bor inom en tätort:

Exempel på kommuner med låg befolkningstäthet men med en hög andel boende inom en tätort är till exempel Kiruna och Gällivare. Även tätortsgraden är signifikant relaterad till antalet bilar per invånare i kommunen. Figuren nedan visar relationen:

Det blir helt enkelt något enklare att tillhandahålla ett alternativ till bilåkande om de flesta inom kommunen bor nära övriga kommuninvånare. Men det kan naturligtvis finnas en rad andra förklaringar till att bilägandet är högre i vissa kommuner än i andra. I nästa bloggpost tänkte jag därför helt enkelt korrelera bilägande per invånare med en rad socioekonomiska och politiska variabler.

]]> 0
Digitala vårdmöten möter användarnas behov Wed, 25 Sep 2019 08:45:08 +0000 Kristina Areskoug-Josefsson Digitala vårdmöten har ökat explosionsartat under senare år och därför är det viktigt att få kunskap om vilken nytta tjänsten gör och för vem. Digitala vårdmöten innebär att kontakten med vården sker online, oftast med läkare), istället för via telefon eller fysiskt besök på en vårdcentral. Det går lätt att hitta diskussioner i media och sociala media med synpunkter på och om digitala vårdmöten. Likaväl som supernöjda användare, finns det diskussioner om dessa vårdmöten online är onödiga, att det ändå alltid blir ett besök på den vanliga vårdcentralen i alla fall och därmed ökade kostnader. Lika lätt är det att hitta nyheter om långa väntetider för att få kontakt med vården och brist på läkare på vårdcentraler. Vad är det då som stämmer?

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har sett ett behov av att få reda på vad användarna tycker om digitala vårdmöten och varför de använder dem. Forskningen genomfördes med mixed methods design (både registerdata och intervjuer med användare). Registerdata omfattade 10 400 personer i Jönköpings län som september 2017 – januari 2019 haft totalt 17 301 digitala vårdmöten med olika professioner hos KRY, Min doktor och Bra Liv nära (Region Jönköpings läns vårdcentraler). För att få en tydligare uppfattning om användarnas erfarenheter gjordes även 26 djupintervjuer utifrån ett nationellt urval av användare av digitala vårdmöten våren 2019.

Felicia Gabrielsson-Järhult, genomförde projektet tillsammans med en forskargrupp bestående av Kristina Areskoug-Josefsson samt Peter Kammerlind vid Jönköping Academy for Improvement of Health and Welfare, och forskningsrapporten släpptes i samband med ett seminarium arrangerat av SKL 25 september.

Ett av de mest intressanta resultaten är att en stor majoritet av användarna (76%) enbart behöver det digitala vårdmötet med läkaren, därefter har de fått tillräckligt med råd och hjälp för att klara sina hälsoproblem. Däremot kanske det inte är en stor nyhet att tjänsten används mer av yngre personer (70% är under 30 år) än av äldre, även om detta visar på utvecklingspotential av digitala vårdmötestjänster för äldre.

Användarna är nöjda med digitala vårdmöten, speciellt med den snabba, miljövänliga och lätta tillgängligheten, men de känner sig också säkra på att de får rätt hjälp. I de digitala vårdmötena finns cirka 1400 diagnoser registrerade, där bland annat övre luftvägsinfektion, hudutslag och hosta tillhör de vanligaste. Användarna söker hjälp via digitala vårdmöten för de besvär som passar för ett digitalt vårdmöte – är det enklare besvär väljer användarna digitala vårdmöten och för mer komplexa besvär vänder de sig främst till sin vårdcentral för ett fysiskt besök. I korthet kan det sammanfattas som att användarna av digitala vårdmöten använder sitt sunda förnuft!

– Människor har generellt sett sunt förnuft och kan själva avgöra om det är lämpligt med digitalt vårdmöte. Att det skulle innebära ett överutnyttjande av sjukvården ser vi inte i den här studien, säger Felicia Gabrielsson Järhult, projektledare för forskningsgruppen om digitala vårdmöten vid Jönköping Academy for Improvement of Health and Welfare.

Forskningen har även tittat på om användaren har kontaktat sjukvården på annat sätt i samband med det digitala vårdmötet, och det är bara 1,5 procent av de digitala vårdmötena hade föregåtts av telefonkontakt med 1177, 1 procent ledde till besök på akutmottagning och 3,6 procent till besök på vårdcentral. Det borde vara användare som behöver ytterligare kontakter, till exempel provtagning och fysisk undersökning, men det var förvånande att 1177 användes i så liten utsträckning.

Digitala vårdmöten möter invånares behov, men tjänsterna behöver bli bättre på att nå ut till alla ålderskategorier för att främja en mer jämlik vård. Ytterligare forskning och utveckling behövs också för att kunna öka förståelsen av hur digitala vårdmöten och fysiska besök i primärvården kompletterar varandra och hjälps åt att möta invånarnas vårdbehov på bästa sätt.

]]> 0
Öppet vetenskapssystem, inte bara för forskarna och forskningen Mon, 23 Sep 2019 11:35:52 +0000 Daniel Gunnarsson När öppen vetenskap och öppen tillgång diskuteras så står oftast forskningens förutsättningar och behov i centrum. I de fall diskussionen vidgas så är det den tredje uppgiften med fokus på det omgivande samhället som debatteras. Vad händer om vi för ett kort ögonblick byter synvinkel och ser på vad öppen vetenskap kan betyda för undervisning och utbildning.

Idag skulle jag vilja säga att en stor del av den högre utbildningen söker kopplingar till sin omgivning. Det sker genom fallstudier, projektarbeten och andra former av problematiseringar som kan ske till exempel genom samverkan med fadderföretag/-organisationer eller verksamhetsförlagd utbildning. Det är ett viktigt inslag för att få in verklighetsperspektivet inom utbildningen såväl som en möjlighet för studenterna att få testa sina nyvunna kunskaper i realistiska situationer. Dessutom kan det vara ett gyllene tillfälle att föra ut de senaste rönen från forskningsfronten till praktiker. Alltså en högst påtaglig win-win situation. Här skulle jag vilja våga mig på att sticka ut hakan lite och påstå att det finns mer att göra, mycket mer.

En högskolestudent i Sverige idag genomgår någon form av utbildning i informationskompetens. Informationskompetens har för oss inom biblioteksvärlden alltid varit ett viktigt inslag. Under senare tid har begreppet även kommit att uppmärksammas allt­mer i vårt informationssamhälle. Informationskompetens kan till exempel beskrivas som förmågan att:

  • inse när man behöver information
  • identifiera möjliga informationskällor
  • formulera lämpliga sökstrategier
  • söka information effektivt
  • kritiskt utvärdera och välja information
  • kunna använda information: tolka, analysera och organisera och på så sätt lösa ett problem eller en uppgift

Vad som hänt under senare år är att den tillgång till information, så även vetenskapliga publikationer, har ökat radikalt genom den öppna vetenskapens inträde. De informationskällor som tidigare endast var disponibla genom ett lärosätets bibliotek börjar i allt högre utsträckning bli allmänt tillgängliga för alla. Det är en resurs som vi inom biblioteksvärlden men även utifrån ett lärarperspektiv inte har tagit tillvara på fullt ut i vår undervisning.

Vad jag tänker mig är lite av ett paradigmskifte kring hur undervisningen, så även bibliotekens, skiftar från att i stort sett enbart fokusera på etablerade källor till att anpassa sig mot ett mer öppet informationslandskap. Vi undervisar i värdering av källor, kunskap om olika publikationsformer, sökstrategier och sökverktyg samt kontexten i hur detta hänger samman.

Vad vi inte gör är att ta detta vidare och i större utsträckning visar på hur framtidens informationsinhämtning kommer att se ut. Istället inför vi som lärare begränsningar: Google är inte tillräckligt precist och Wikipedia får inte användas i studier. Google Scholar däremot anses bättre och kan användas. Sociala medier som till exempel Twitter, LinkedIn och ResearchGate berörs inte samtidigt som de blivit ansenliga spridare av vetenskapligt material.

Publikationsmönster ändras och idag, med kravet på ökad öppen tillgång, blir det allt mer vanligt med olika repositorier för vetenskapliga publikationer där allt från färdiga artiklar och avhandlingar till preprint och working papers finns samlade på ett ställe. Hur man söker och värderar denna information ingår sällan i undervisningen gentemot studenterna på våra lärosäten. Forskarna håller just nu själva på att anpassa sig till denna förändring och det vore nog angeläget att de ur sin synvinkel också förklarade för studenterna hur detta hänger samman och fungerar inom sina respektive ämnesområden. Nästa steg i processen blir när även forskningsdata blir tillgänglig i samma utsträckning. Även här kommer det finnas stora möjligheter att lyfta fram verkliga dataset som kan användas såväl i undervisningen som vid uppsatsskrivande.

Vad vill jag då få fram med detta? Jo, själva poängen är att med ett öppet vetenskapssystem så blir forskningspublikationer och forskningsdata allmän egendom. Den ”inlåsning” av forskningsmaterial som tidigare var gällande bryts nu upp. Om den högre utbildningen anammar förändringen och ser till att integrera den så lär sig studenterna att själva söka och finna ny kunskap utifrån nya behov, även i sitt yrkesliv. Kunskap och behov utvecklas och förändras över tid. Det man en gång lärde sig under sin utbildning kommer att kunna byggas på och utvecklas i takt med att forskningsfronten flyttas fram. Alla verksamheter kommer kunna ta tillvara detta och i sin tur utveckla sin egen verksamhet och kvalitetsförbättra sig med hjälp av medarbetarna. I sin tur kommer detta förbättra motivationen och arbetsmiljön märkbart då medarbetarna kan få större delaktighet och påverkan i förändrings- och utvecklingsarbetet på arbetsplatserna.

Kort sammanfattat, en ny metod för undervisning som bygger på den infrastruktur som upprättas genom det öppna vetenskapssystemet skapar optimala förutsättningar för vitalt livslångt lärande! Om inte nu, när infinner sig rätt tillfälle för att göra detta till en central fråga för den högre utbildningen?

]]> 0
Influence of digitalization on project teams from a management innovation perspective. Fri, 20 Sep 2019 09:12:38 +0000 MMTC JIBS Within a constantly growing and changing IT industry, smaller competitors need to continuously adapt in order to maintain their market position. IT product life cycles are getting shorter, forcing companies to innovate their services, products, and organization, whilst also reducing costs and increasing profitability. When innovating, companies often focus on product and technological innovation. New organizational structures are introduced due to technological advancements however, these organizational structures and most especially management structures often lag or fail to adapt. In this sense, management innovation is crucial, especially in the context of project teams. 

According to winners of the MMTC Thesis awards, Philipp Ferise and Paul von Hatzfeldt, the influence of digitalization on management innovation occurs across six areas; project teams, virtual teams, communication & collaboration, trust, technology, as well as leadership & management.  Digitalization strongly influences management innovations and acts as an enabler or simplifier for throughout the innovation process.

The main dimensions of management innovation are practices, processes, and structures (Mol & Birkenshaw, 2009).  Practices refers to the day-to-day practices of a company. Introducing agile working system Scrum, for example, can change the way objectives are set and how teams relate. Secondly, process takes abstract ideas and turns them into applicable tools. New ideas are evaluated and, if found to be useful, adjusted and implemented through internal projects. The third dimension of management innovation addresses organizational structures where a company changes its internal structure and introduces various tools and applications to change and improve collaboration and communication within the company.  

Considering the work and management style of a single IT firm, Ferise and von Hatzfeldt noted the impact of management innovation and digitalization across six areas, these being project teams, virtual teams, communication & collaboration, trust, technology, and leadership & management. The company was restructured from traditional departments to project teams. This transformation was simplified by a multitude of tools and applications which not only help the team in their communication and collaboration but furthermore support the processes by storing and organizing data and information needed in their day-to-day business. 

The dimension of trust is impacted by management innovations, but only partly affected by digitalization. As digitalization provides transparency of the processes and the working progress, it builds trust. Personal interactions, which are created by the management through different events and meetings, explicitly exclude digitalization and are another essential layer of creating trust. Digitalization shifts the basis of trust from personal interactions to virtual, objective-based interactions. 

Digitalization in the form of technology or tools is not the final goal rather, it should be an enabler or simplifier for the execution of management innovation. Management must carefully evaluate digital tools and find management innovations that add value to the company, its employees, and customers. 

Managerial Implications

The influence of digitalization on project teams means has managerial implications across all six areas and in the following ways. 

  1. Clear communication of management decisions. 
  2. An appropriate set of tools that fit the working requirements
  3. Guidelines and training on tools so that team members can immediately recognize which tool to use.
  4. Highlighting the benefits of particular tools and software will increase the uptake and use of it amongst team members. 
  5. Evaluating new tools openly and transparently allows employees to learn about the tool’s advantages as well as disadvantages. 
  6. Interactions between Scrum Masters and Project Owners (Pos) should be regular and enable learning within the teams. 
  7. To foster a sense of belonging it is important that management not only focus on the main office but initiate opportunities to include team members from all office set-ups. 
]]> 0
Säkerhetstänk som stänger ute Fri, 13 Sep 2019 04:38:57 +0000 Ulli Samuelsson Stulna kort- och kontouppgifter är ett kostsamt problem för så väl banker som företag och privatpersoner. Nya säkerhetslösningar utvecklas ständigt för att motverka missbruk och brottslighet. Den 14:e september ändras reglerna i EU:s betaltjänstdirektiv, säkrare identifikation måste ske vid kortbetalning i så väl fysiska som digitala butiker.

För de flesta av oss är detta inget problem. Vi har redan bank-id och vi använder pinkod i betalkortsautomater. Jag tror också att de flesta med lagliga avsikter välkomnar initiativ som ger säkrare hantering av våra pengar. Men tyvärr minskar detta inte enbart möjligheten till att genomföra brottsliga handlingar, det minskar också möjligheten att genomföra ekonomiska transaktioner för den som av olika skäl inte kan ha bank-id eller pinkod.

Vid en forskningsintervju med en äldre man förra året berättade han hur ledsen han var för att hans dementa fru inte längre kunde få utföra små ärenden. Invanda rutiner som att gå och köpa en liter mjölk i närbutiken skapade livskvalitet för de båda. När butiken slutade med kontanthantering fungerade det inte längre. Den här kvinnan hade inte kunnat hantera betalkort med kod, men kanske ett kort med blippfunktion och en begränsad summa pengar på kortet.

Den nya lagen innebär även att betaltjänster över internet kräver identifikation utöver kortnummer och säkerhetskod. Du behöver alltså kunna koppla upp dig mot en internetbank eller ett digitalt bank-id för att legitimera dig. Här stängs personer ute som av olika skäl inte har tillgång till detta. Om du enbart har bank-id installerat på din dator i bostaden kan även dina möjligheter att använda dig av betaltjänster utanför hemmet begränsas rejält.

Ytterligare en förändring som påverkar den enskilda individens ekonomiska självständighet, och möjlighet att ta del av olika tjänster, är de föreslagna förändringarna i skatteavdragen för rut- och rottjänster. Regeringen håller i sin höstbudget fast vid att alla betalningar kopplade till rut- och rotavdrag måste gå att spåra elektroniskt. Även detta är en del i att minska den ekonomiska brottsligheten, men enskilda individer riskerar att drabbas negativt. För den som inte har tillgång till digitala betaltjänster, och där kortbetalning inte heller är aktuellt, återstår girobetalning. Det blir då en extra kostnad, i värsta fall på upp till 150 kronor på en enskild betalning. För en låginkomsttagare som utnyttjat rot- eller rut-avdraget för en enklare tjänst kan denna extra kostnad utgöra en stor del av hela avdraget.

Ingen av oss vill drabbas av ekonomisk brottslighet och ingen av vill att våra skattepengar ska fifflas bort. Men det är en utmaning för samhället att samtidigt inte stänga ute de med ärliga avsikter som får svårt att fortsätta vara ekonomiskt självständiga. Det behövs insatser på nationell nivå som tar ansvar för de personer som alltid kommer att finnas utanför vårt digitala ekonomisystem. Smarta digitala tjänster får inte leda till försvårade och kostsamma levnadsförhållande för en redan marginaliserad grupp. Det behövs med andra ord innovativa lösningar för att möta denna samhällsutmaning!

]]> 0
Äntligen sex i fokus! Mon, 09 Sep 2019 10:20:24 +0000 Kristina Areskoug-Josefsson Nu händer det!, tänkte jag när Reumatikerförbundet bad mig att hjälpa till med en broschyr om sexuell hälsa och reumatisk sjukdom.

En broschyr? Ska det räknas som en viktig händelse?

Ja, faktiskt! Genom att Reumatikerförbundet sätter fokus på sexuell hälsa vid reumatism och visar på vikten av att främja sexuell hälsa för alla är det lättare för patienter att få stöd i vården och exempelvis välgrundade råd om hur den sexuella hälsan kan förbättras vid kronisk sjukdom som reumatism. En fråga som berör många! Ungefär en miljon människor i Sverige lever med någon form av reumatism, som i olika former angriper de delar av kroppen som påverkar hur du rör dig — till exempel skelett, leder och muskler, men även kärl, bindväv och hjärta kan drabbas.

Reumatiska sjukdomar förekommer i alla åldrar, med de vanligaste symptomen smärta, trötthet och fysisk funktionsnedsättning.

Det finns gott om forskning som visar hur reumatisk sjukdom påverkar den sexuella hälsan negativt — exempelvis på grund av smärta, trötthet, oro, nedstämdhet och depression. Annan forskning visar på vårdpersonalens bristande kunskaper och utbildningsbehov inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).

Men — när det gäller kommunikation om de här viktiga frågorna mellan vårdpersonal och patienter finns enligt forskning flera hinder. Patienterna kan exempelvis vara oroliga för att genera vårdpersonalen, att vara ensamma om sin situation och för att inte bli förstådda. Man kan också ha en liten tilltro till att det finns något som kan förbättra ens sexuell hälsa.

För vårdpersonalen finns liknande trösklar. Det kan vara tveksamhet till hur samtalet ska startas, genans, att brist på kunskap och tankar om att sexuella frågor inte är viktiga. Som om inte den beskrivna forskningen räcker för att visa att det finns problem som behöver åtgärdas, visar annan forskning att personer som upplever sin sexuella hälsa som dålig, upplever sämre hälsa generellt.

Sambandet mellan sexuell hälsa och hälsa, gör att vårdpersonal behöver överbrygga sina tveksamheter, skaffa kunskap och stödja patienter att uppnå bästa möjliga sexuella hälsa, för att på så vis alltså främja deras allmänna hälsa.

Därför är broschyren från Reumatikerförbundet så viktig! Den visar varför det är viktigt att lyfta sexuell hälsa vid reumatisk sjukdom, den innehåller konkreta råd till patienter om egenvård inom sexuell hälsa, men också råd för samtal med vården om sexuella frågor. Broschyren ger både vårdgivare och patient en öppning till att prata om sexuell hälsa, att få fram vad som är viktigt för patienten just nu och visa på förutsättningar för förbättring vid upplevda problem.

Jag har bedrivit forskning och undervisning inom sexuell hälsa under de senaste 10 åren och ser broschyren och dess texter som ett ställningstagande, ett stöd och ett hopp för förbättrad vård inom sexuell hälsa framöver. Den är ett första steg, och jag känner mig hoppfull om att den kommer att medverka till att förbättra omhändertagandet av sexuell hälsa vid kronisk sjukdom, såsom reumatiska sjukdomar. Samverkan med patientföreningar, såsom Reumatikerförbundet, är en viktig nyckel för att förbättra hälsa.

”Vi är oerhört glada att vi inom ramen för projekt Vårdsamverkan i samarbete med Kristina Areskoug-Josefsson haft möjligheten att ta fram denna broschyr. Tänk att något så vardaglig och något som berör allas våra liv är ett så ”tyst ämne”, det vill vi ändra på och vi hoppas att detta material skall öppna för samtal och ge kunskap både för patienter och vårdgivare men även för Reumatikerförbundets befintliga medlemmar” Elin Löfberg, kommunikatör och Fysioterapeut, projektledare för Vårdsamverkan inom Reumatikerförbundet.

Så håll utkik på Reumatikerförbundets hemsida,, broschyren släpptes 9 september och kan hämtas på här. Här kan du också läsa mer om reumatism.

Kristina Areskoug Josefsson är ny skribent på

]]> 0
Bilar i svenska kommuner Thu, 05 Sep 2019 18:34:45 +0000 Charlotta Mellander Jag har i en tidigare bloggpost lyft hur jag anser att bensinupproret 2.0 är en svensk variant av Frankrikes gula västar. De höjda bensinpriserna har i högst grad protesterats mot på mindre orter i landet – ofta där kollektivtrafiken är mer begränsad och där människor bor glesare.

Men kanske är det något enklare att klara sig utan bil när man enkelt kan ta sig runt med en kollektivtrafik som går regelbundet och som täcker de flesta områdena i regionen.

Kanske är det inte så konstigt att det protesteras mer i områden där kollektivtrafiken troligen är svagare. Det är svårare att täcka stora områden med kollektivtrafik när människor bor glest eftersom det blir dyrare om bara ett fåtal åker med. Men samtidigt blir beroendet av bli då också mer omfattande.

När jag höll en föreläsning för ett statligt verk i Stockholm under våren yttrade några där att det tyckte det var underligt att man kunde vara så mot miljötänk att man skrev under på bensinupproret. Men kanske är det något enklare att klara sig utan bil när man enkelt kan ta sig runt med en kollektivtrafik som går regelbundet och som täcker de flesta områdena i regionen.

Mot detta som bakgrund tänkte jag titta lite mer på bilägandet i Sverige. SCB presenterar siffror på antalet bilar som ägs per invånare i svenska kommuner. Bland våra 290 kommuner finns det 21 som har minst en halv bil per invånare. Utav dessa är samtliga landsbygds- eller glesbygdskommuner (enligt Jordbruksverkets definition). Två kommuner som räknas som stadskommuner enligt Jordbruksverkets definition finns dock: Tjörn och Säter.

En kommun har enbart 0,2 bilar per invånare: Stockholm. Även Solna, Sundbyberg, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Nacka och Huddinge har färre än 0,3 bilar per invånare – samtliga kommuner inom ett storstadsområde.

Tittar vi på en karta över samtliga svenska kommuner så ser den ut enligt följande:

Det finns några tydliga partier där antalet bilar per invånare är som högst. Dels i mitten av landet, dels i några norrlandskommuner, delst i några mindre kommuner längs med kuststräckan i södra delarna (inklusive Öland och Gotland). Men det finns också några partier i norra delarna av landet där antalet bilar per invånare är relativt lågt.

Om vi korrelerar bilägande med befolkningstäthet så är sambandet negativt och signifikant. Det innebär att ju tätare människor bor, desto färre bilar per invånare i allmänhet. Figuren nedan visar på sambandet (befolkningstätheten är logaritmerad i figuren):

Vi kan alltså ana att det finns ett underliggande samband mellan hur många bilar man äger och hur glest man bor i kommunen. Men samtidigt ser vi på kartan ovan att det finns en rad relativt glest befolkade kommuner som trots det äger relativt få bilar.

I nästa bloggpost kommer jag att titta lite närmare på en rad faktorer som kan relateras till antalet bilar som man äger i svenska kommuner.

Fotnot: Ett tack till Jan Forsén för skickande av data samt idé till denna bloggpost.

]]> 0
Forskningsbarometer 2019 – svensk forskning i internationell jämförelse Mon, 02 Sep 2019 13:36:50 +0000 Daniel Gunnarsson Nyligen publicerade Vetenskapsrådet ”Forskningsbarometern 2019” som tittar närmare på hur svensk forskning står sig i en internationell jämförelse. Jag har läst rapporten med fokus på vetenskaplig publicering och det finns en del intressanta aspekter att lyfta fram. Se det inte som en fullödig sammanfattning av rapporten utan jag belyser några av de uppgifter som framkommer vilka jag själv finner intressanta.

Jag inleder med produktionen av vetenskapliga publikationer där USA och Kina är de två största aktörerna med tillsammans nästan 40% av publikationerna under perioden 2015–17. Lägger vi till Storbritannien, Tyskland och Japan så står dessa fem länder för över hälften av antalet artiklar. En påtaglig koncentration. Värt att nämna är att Sveriges produktion under samma tidsperiod uppgår till 1% av den totala volymen. Vi som forskningsnation är med andra ord, föga överraskande, inte i paritet med de stora länderna. För att få en mer rättvisande bild så bryter vi ned siffrorna i antal publikationer per tusen invånare så det blir mer jämförbart. Då framträder ett helt annat mönster och Sverige placerar sig klart bättre med 1,6 publikationer per tusen invånare passerade bara av Australien, Schweiz och Danmark. Noterbart är att USA nu befinner sig i mitten av fältet med 1 publikation och Kina med sin stora folkmängd hamnar bland de allra sista länderna med 0,2 publikationer. Tittar vi istället på hur mycket Sverige satsar på FoU inom högskolesektorn jämfört med BNP så ser det bättre ut. Där ligger vi lika med Schweiz på knappt 0,9% vilket bara överträffas av Danmark med drygt 1%. USA hamnar på drygt 0,3% och Kina lite över 0,1%. Naturligtvis är inte detta hela sanningen då FoU även bedrivs inom industrin.

Om jag nu fortsätter och ser närmare på forskningens genomslagskraft i form av högciterade publikationer (de 10% mest citerade publikationerna) så finner vi ett nytt land på förstaplatsen och det är Singapore tätt följt av Schweiz, Storbritannien och USA. Sverige hamnar här på 13:e plats, passerat endast av Danmark bland de nordiska länderna. Världsgenomsnittet ligger på 10% och Sverige ligger strax över på drygt 11% vilket är bättre än till exempel Kina, Frankrike och Tyskland. Något som förvånar mig är att industriländer som Sydkorea och Japan hamnar så långt ned på listan, plats 38 respektive 53 och klart under genomsnittet.

I Sveriges strategi för forskning lyfts internationalisering fram som en viktig aspekt. Hur ser då läget ut för samförfattade publikationer där svenska forskare ingår. Vad som direkt framgår är att sampubliceringen ökar inom alla ämnesområden under den senaste tioårsperioden (2007 jämfört med 2017). Mest internationellt samarbete förekommer inom naturvetenskaperna samtidigt som samhällsvetenskaperna och humaniora har minst andel samförfattade publikationer. Inte helt överraskande är det USA, Storbritannien och Tyskland som, i nämnd ordning, är de största länderna i vårt internationella samarbete inom forskningens publicering. 

Avslutningsvis tänkte jag fördjupa mig lite i hur den vetenskapliga publiceringen ser ut nationellt inom högskolesektorn. Som sig bör är det de etablerade universiteten som står för den största delen, cirka hälften, av de svenska publiceringarna. De följs i ordning av fackinriktade universitet (en tredjedel), de nya universiteten (4%) och högskolorna (4%). Till detta kommer övriga producenter som stod för 12%. Under den senaste tioårsperioden (2007–2017) har den totala vetenskapliga publiceringen ökat för alla typer av lärosäten i Sverige. Procentuellt sett har ökningen dock varit störst bland högskolorna med 9%.

Betraktar jag genomslagskraften (citeringsgenomslag) mer i detalj för Sverige, som med drygt 11% låg över världsgenomsnittet 10%, så är det igen de etablerade universiteten tillsammans med fackuniversiteten som lyfter siffrorna med ett genomslag på mellan 11–12%. De nya universiteten och högskolorna ligger däremot under världsgenomsnittet med 20% och har ett genomsnitt på strax över 8%. Fördjupar vi oss inom de olika ämnena ser vi att Sveriges lärosäten står sig internationellt bra i sin genomslagskraft för områden såsom biologi, agronomi, geovetenskap och klinisk medicin. Det är ämnesområden där vi också har en hög andel internationella sampublikationer. Övriga ämnen ligger förhållandevis nära världsgenomsnittet om man bortser från hälsovetenskap och IKT där Sverige ligger mer än 10% under världsgenomsnittet.

Sverige är ett litet land i absoluta tal men som bevisligen satsar stor andel av BNP på FoU. Analyserar man vår forskningsproduktion utifrån publikationer per tusen invånare så står vi oss bra, satsningen ger utdelning. Genomslagskraften på vår forskning är även den över genomsnittet speciellt inom områden där vi samarbetar internationellt. Frågan är bara om vi har lätt för att få igång internationell samverkan inom dessa områden för att vi är erkänt duktiga eller är det tvärtom så att vi genom dessa samarbeten får ett inflöde av högkvalitativ forskning? När jag ser närmare på områden som ekonomi, psykologi, IKT och hälsovetenskap så ser jag några av de absolut största ökningarna av internationella sampublikationer under den senaste tioårsperioden (2007–17) men genomslagskraften har uteblivit. I den framtida satsningen på den svenska forskningens internationalisering, hur stärker vi även de ämnesområden som har svagare genomslagskraft och är det i så fall önskvärt? 

]]> 0
Om statsbidrag och utjämning mellan kommuner Thu, 29 Aug 2019 19:50:07 +0000 Charlotta Mellander I sitt sommartal meddelade Stefan Löfvens att ännu fler resurser ska fördelas om från rika till fattiga kommuner. En liknande signal kom från civilminister Ardalan Shekarabi efter Uppdrag Gransknings reportage från Filipstad. Det är ett uppskattat förslag bland mindre kommuner som idag har svårt att få den offentliga servicen att fungera i takt med att tillväxten i invånarantalet avstannat eller till och med börjat avta. Samtidigt hade många av de mindre kommunerna också haft ett omfattande flyktingmottagande under 2015. Men förslaget om en ytterligare omfördelning är kontroversiellt i Stockholmsregionen där man tycker att förslaget är orättvist.

När det gäller omfördelningssystemet och dess utformning så är det något av en ”black box”. Däremot finns det siffror på hur omfördelningen de facto ser ut. Jag plockade ner siffrorna för statsbidrag och utjämning per invånare i svenska kommuner från Ekonomifakta eftersom jag misstänker att ytterst få faktiskt känner till hur dessa siffror ser ut. Kartan nedan visar vilka kommuner som är givare respektive tagare i denna omfördelning:

De som går minus i omfördelningen är de ljusblå kommunerna som alltså är väldigt få till antalet. För att var mer exakt är det:


Det är alltså 11 kommuner som ger mer än vad de tar. Av dessa 11 ligger 9 stycken i Stockholmsregionen (undantaget är Lomma och Vellinge som vi hittar utanför Malmö). Den kommun som ger mest per invånare är Danderyd där genomsnittet är över 16 000 per invånare, följt av Solna och Lidingö.

I fyra kommuner tar man i genomsnitt emot över 30 000 per invånare. Ytterligare 40 kommuner tar emot mer än 20 000 per invånare.

Om vi tittar på samtliga kommuner och deras värden – vad kan de relateras till i övrigt? De kommuner som tar emot mest kännetecknas bland annat av att man:

  • har en högre kommunalskatt
  • lägre andel högutbildade
  • lägre inkomstnivåer
  • man tappar sin yngre befolkning
  • färre invånare i kommunen och de bor mer glest
  • sjuktalen är högre
  • hade ett mer omfattande flyktingmottagande 2015

Grafen nedan visar just relationen mellan flyktingmottagandet per 1000 invånare år 2015 och statsbidrag och utjämning per invånare i svenska kommuner för 2018:

Korrelationen mellan dessa båda är 0,624. Betyder det att det är flyktingmottagandet som gör omfördelningen nödvänding? Nej, detta rör sig om kommuner som redan från början stod inför mycket stora utmaningar (vilket jag berört tidigare). Figuren nedan visar relationen mellan omfördelningen 2014 (dvs. innan den stora flyktingvågen) och 2018:

Det innebär att de kommuner som idag får en relativt stor tilldelning också är kommuner som redan 2014 hade större behov. Men att ovanpå dessa utmaningar även stå inför en omfattande integrationsutmaning har inte underlättat, vilket Uppdrag Granskning visade på i ett reportage från Filipstad.

Och det rör sig om många små kommuner, som idag får mer per invånare, som står inför mycket stora utmaningar ur en rad aspekter. Samtidigt ska man komma ihåg att det gör även många av storstadsregionerna som vuxit väldigt fort under några decennier. Frågan är hur sugna dessa regioner är att fördela om kakan i ännu högre utsträckning framöver?

]]> 0
Bör vi fördela om mer resurser till landsbygden? Thu, 22 Aug 2019 06:20:37 +0000 Charlotta Mellander 1,8 miljarder ska alltså fördelas om från rika till fattiga kommuner om förslaget som presenterades av Stefan Löfven i sommartalet i Värmland blir verklighet (varav 250 miljoner ungefär till Värmland). Att detta förslag kommer nu är inte någon slump. Ända sedan valet av Trump och Brexit har klyftan mellan stad och land blivit uppenbar. Den har tidigare fått Stefan Löfven att välja bort Almedalen och den fick ett alldeles eget utrymme i den så kallade Januariöverenskommelsen. I den senare deklarerades att ”hela landet skulle växa” – en klar förstärkning från det tidigare slagordet att ”hela Sverige ska leva”. Att växla upp i en sådan utsträckning när man inte ens lyckats få hela landet att leva kan ju te sig något underligt.

För hela landet lever inte utan tvärtom har många mindre platser under lång tid upplevt en nedmontering av servicen. Det handlar om nedlagda skolor, borttagna vårdcentraler och ett polisväsende som inte längre är närvarande. I grund och botten beror utvecklingen på att befolkningen på dessa platser inte längre växer. I vissa fall krymper de till och med. Det är en följd av att en del av den yngre befolkningen, år efter år, väljer att lämna platsen för att aldrig komma hem igen. Det är en följd av att fler väljer att flytta därifrån än väljer att flytta dit.

Under samma period har våra stora och mellanstora städer vuxit eftersom dessa platser i hög grad varit målet för många av de som lämnade de mindre platserna bakom. På toppen av omflyttningarna har större städer också haft en omfattande inflyttning av individer som är utrikesfödda.

Med detta som bakgrund har vi alltså en fördelning där vissa platser har väldigt många invånare, medan andra platser är väldigt glest befolkade. I Stockholms kommun bor över 5000 invånare per kvadratkilometer. I vissa mindre kommuner bor det färre än 1 person per kvadratkilometer. Det skapar oerhört olika förutsättningar för att tillhandahålla service – inte minst en offentlig sådan. Det blir dyrare att driva skola och sjukvård när det är väldigt få som kan utnyttja den. Samtidigt har behoven av service samtidigt ökat på de platser dit många har valt att flytta.

Eftersom alla våra resurser är ändliga kan man därför fråga sig om det finns en rimlighet i att flytta resurser från landsbygden till städerna? Kanske är det så att man inte borde rädda all landsbygd till varje pris? Kanske kan man till och med se det som rättvist att flytta resurserna till de platser där det bor många människor, så att så många som möjligt kan utnyttja servicen? Kanske kan man till och med uppfatta det som orättvist att lägga en större del av kakan där det bor väldigt få.

Det här är grundproblematiken i stad kontra land-utmaningen. För man kan ju också hävda att det är rättvist att så länge som man är med och betalar skatt och faktiskt bor i Sverige så borde man ju kunna få tillgång till offentlig service. Det skulle kunna ses som rättvist att ingen ska behöva resa i timmar för att få akutsjukvård och att en polis ska finnas närvarande mer ofta än mellan 10-12 på tisdagar.

Ekonomiskt är det på många sätt försvarbart att styra om resurser mot våra städer, där varje investering kan fördelas på fler individer. Men allt är inte ekonomi. Här finns det även en rättviseaspekt. För kanske är det rättvist att vi ska ta en större del av våra skattemedel och rikta mot de platser där inga marknadslösningar i världen kommer att hitta lösningar. Det kanske är rättvisa att investera i skola och sjukvård där det bor relativt få, eftersom även dessa individer är med och betalar skatt (och ofta mer per 100 kronor än vad man gör i tillväxtregionerna)? Men svaret är långt ifrån självklart och alltför länge har politiker kommit undan med att säga att hela landet ska växa istället för att leverera ett svar på hur långt som är rimligt för barn att ha till skolan, hur långt man ska resa för vård och svar på hur mycket lösningarna får kosta.

I brist på tydliga svar och faktiskt leverans av offentlig service riskerar vi att se allt fler i mindre kommuner med en allt större frustration. Det är landets kanske största minoritetsgrupp – de som bor utanför våra städer – som riskerar att ta till röstsedeln i val som kommer. Kanske ett argument nog för att omfördela 1,8 miljarder till landsbygden? Det kommer säkert att fungera som ett mindre plåster på såren för de platser som blivit lämnade bakom, men är långt ifrån den helhetslösning som faktiskt behövs.

En förkortad version av denna text har publicerats i Dagens Industri. Detta är den längre originaltexten.

]]> 0
Är forskningspublicering på svenska hotad? Mon, 19 Aug 2019 06:50:30 +0000 Daniel Gunnarsson I min förra bloggpost berörde jag specifikt avhandlingen som en vetenskaplig publikationstyp och forskningsprodukt som genomgått stora förändringar under 2000-talet. Då fokuserade jag främst på avhandlingens förändring från monografi mot sammanläggningsavhandling bestående av flera vetenskapliga artiklar och de bakomliggande faktorer som finns samt de konsekvenser det medför.

En av konsekvenserna som jag blev intresserad av var den att samman­läggnings­avhandlingen av naturligt skäl publiceras på engelska då de vetenskapliga artiklarna som ingår publiceras i internationella vetenskapliga tidskrifter. Det ligger helt i linje med den strategi mot ökad internationalisering Sverige som forskningsnation har stakat ut för framtiden.

Ett motsatsförhållande råder dock då man samtidigt ger lärosätena, genom den tredje uppgiften, ett uppdrag att sprida sin forskning till det omgivande samhället. Blir då engelska sammanläggningsavhandlingar verkligen ett bidrag till den öppna tillgången av svensk forskning som man söker som en del i att stärka demokratin och är det den bästa vägen att öka medborgarnas möjlighet att ifrågasätta falska påståenden samt överbrygga kunskapsklyftan i dagens kunskaps- och informationssamhälle?

Hur ser då de totala siffrorna ut för de avhandlingar som publicerats från år 2000? Jag använder återigen data från Digitala Vetenskapliga Arkivet (DiVA) och de registreringar som markerats som publicering av en doktorsavhandling oavsett vilket typ av avhandling det är frågan om, monografi eller sammanläggningsavhandling.

Det jag snabbt fastställer är naturligtvis att den totala produktionen av avhandlingar har ökat och det med hela 67% hos de i DiVA ingående medlemmarna, vilka är en majoritet av de svenska lärosätena. Även publiceringen på engelska har ökat i antal samtidigt som publiceringen på svenska har minskat. Tittar jag närmare på förändringen mellan de båda språken för denna 15-årsperiod så har den svenska publiceringen minskat med cirka 15% medan den engelska publiceringen har mer än fördubblats. En minskning av avhandlingar publicerade på svenska med 15% låter kanske inte så alarmerande men jämför man relationen för respektive språk mot totalen för varje år så blir siffrorna annorlunda.

Vi kan då konstatera en halvering av andelen avhandlingar publicerade på svenska per specifikt år. Det ser klart mer problematiskt ut i beaktande av att när den totala produktionen av doktorsavhandlingar ökar med två tredjedelar så halveras produktionen på svenska.

Forskningens vetenskapliga publicering tar olika former. Att den vetenskapliga artikeln, vilken är att se som den i särklass viktigaste, sker på engelska är självklart och nödvändigt. Men att den slutliga produkten från svensk forskarutbildning på detta sätt anglifieras och görs svårtillgänglig för det omgivande samhället, är det verkligen önskvärt och vad medför det i förlängningen?

]]> 0
Älskar, Älskar inte – Conflicts in Family Firms Mon, 12 Aug 2019 12:57:26 +0000 CeFEO Conflict is a natural part of human life, so it’s not surprising that there’s also conflict in family businesses. However, due to the special nature of the family business, conflicts can escalate more profoundly and cause more damage than in other social settings. Longstanding family feuds often result in damaged, sold or bankrupt businesses and destroyed family relationships. But why is it that conflicts can escalate to badly in family firms?

The answer lies in the meeting of two factors. First, there are the normal factors that “help” to escalate conflicts. A main factor is related to the three dimensions of conflicts. Usually, we think about conflicts when we argue about what to do and how to do it (task- and process-conflicts). Typical examples are decisions in strategy (“Should we grow in the domestic market or internationalize? – and if we internationalize, how should we do it?”) or succession (“Should a family member or a non-family member take over? – And how should we make a decision about the candidate?”). Usually, a conflict brings to light the multiple experiences, values and interests that the involved parties have, and a good dialogue can help to align these factors to find a more productive solution. But the third dimension – the relationship-conflict – is far more devastating. Relationship-conflicts occur when we don’t respect the role or even the whole person of the other party. Typical examples are sibling-rivalries, in which a brother or sister does not respect that another sibling is the business-leader, or when a conflict in the past caused damage that is still hurting relationships today. When relationships between family members are damaged, task- and process-conflicts can easily arise and are more difficult to resolve – up to the point where important business decisions are blocked, and only the lawyers talk with each other.  

Second, the family business is a complex system, comprised of family-, ownership- and business-system. Dealing with the challenges of each system alone – e.g. a family conflict about love, respect and belonging, an ownership conflict about dividends or the strategic orientation of the firm; or a management conflict about “how to run the business” – is challenging enough. In the family business, though, these systems are heavily intertwined. On a personal level, this means that a family member does not simply have a conflict with another family member, but with a family member who is also a co-owner and manager, and vice versa. On a system level, this means that conflicts that started in one system can migrate into the other systems and create a fully blown family business crisis. Handling these multiple dimensions is a herculean task that can easily overwhelm the people involved.  

If we can’t avoid that conflicts occur, that relationship-conflicts arise and that the family business is as complex as it is – what could we do? A key factor in minimizing the occurrence and severity of conflicts in family firms is “consciousness raising”. By becoming aware of the challenges, the family gains a shared understanding of the traps and pitfalls they encounter and can agree on constructive ways of handling them. The process of collective consciousness raising is often done in facilitated family dialogues. Every three to six months, the family comes together for a day to discuss sensible family business matters. Usually, a trained facilitator opens the discussion by highlighting the typical threats of owning families, and moderates the discussion. The family discusses what this means for their situation and agrees on procedures and values that should guide their actions in the future. In essence, the family who owns a business learns to become an owning family that can last generations.  

Markus Plate

]]> 0
Monografins vara eller inte vara… Fri, 09 Aug 2019 13:22:15 +0000 Daniel Gunnarsson Idag läste jag ett intressant inlägg, ”Do monographs have a future?”, publicerat på London School of Economics Impact Blog 5 augusti 2019 skrivet av Mike Taylor, Head of Metrics at Digital Science. Kort sammanfattat handlade inlägget om monografins framtid och vad som behöver göras för att det ska finnas någon framtid för denna publikationstyp. En fundering som infinner sig är om den verkligen ska försöka att räddas. Kanske bör den gå sitt öde till mötes precis som dinosaurierna?

Ser vi tillbaka historiskt sett så har naturligtvis monografin varit oumbärlig som kunskapsförmedlare. Själv arbetar jag på ett forskningsbibliotek och varje gång jag frågar någon vad ett bibliotek är för dem då svarar de kort och gott, böcker. Då brukar de oftast mena tryckta böcker i välordnade samlingar. Faktum är att när vi intervjuat studenter om biblioteket som lärandemiljö så är böckerna viktiga även ur den aspekten. De skänker ett lugn och skapar en känsla av kunskap samt ger inspiration till studier. För mig är bara detta ovärderligt. Då skall man naturligtvis beakta vilket arbete och kompetens som ligger bakom varje enskild titel och det värde de har i att sprida denna kunskap vidare.

Men nu ifrågasätts alltså monografin som vetenskaplig kommunikationsform. Det kanske inte främst beror på dess kvalitet utan jag tror att en stor del av svaret står att finna i teknikutvecklingen och de förändrade beteendemönster den skapar hos läsaren. Förslagen för att rädda monografin handlar därför mycket om att teknikanpassa den för framtiden såsom att utrusta den med DOI (Digital Object Identifier) för enklare lokalisering, XML-taggning för bättre sökbarhet, utökad statistik kring användning och citering av böcker samt även förbättra och påskynda själva publiceringen av monografierna. Jag ser dessa initiativ mer som en naturlig anpassning och inte direkt som en utveckling. Dessa funktioner finns nämligen redan på en annan akademisk publikationstyp, den vetenskapliga artikeln. Åtgärderna ovan är mer av en teknikanpassning som ger möjlighet för monografin att återuppta kampen om läsarna, vilket naturligtvis är bra. Tyvärr ser jag andra mörka moln som hopar sig vid horisonten. De för med sig helt andra problem, vilka kanske är mer alarmerande och oroande.

Ett exempel jag tänkte titta närmare på är de så populära textbooks som används vid de flesta lärosäten över hela världen (intressant artikel – ”The Radical Transformation of the Textbook”, av Brian Barrett i Wired, 4 augusti 2019). Utbildningen internationaliseras och de stora förlagen ger ut och säljer internationella utgåvor på engelska över hela världen. Det har varit lönsamt och prisökningen har varit påtaglig. Studenter hittar naturligtvis lösningar på detta såsom att använda sitt bibliotek, köpa begagnade tidigare upplagor, köpa böcker och dela med varandra, ”fritt” material online och så vidare. Efterfrågan minskar och förlagen måste höja priserna. En spiral som inte är hållbar. Nu satsar man på att publicera dessa textböcker som e-böcker som kan hyras eller köpas direkt av studenten istället. I grunden en bra utveckling med minskade tryckkostnader, mindre miljöpåverkan, lätt att alltid bära med sig kurslitteraturen, läs- och lärarhandledningar kan läggas upp på en webbplats, fördelarna är flera. När vi på vårt bibliotek för några år sedan gjorde en utredning kring e-böcker visade det sig att de flesta studenter trots allt föredrog att läsa en tryckt bok. Kronologi, sammanhang, läsbarhet och bläddrings-/uppslagsfunktionalitet var fördelar som nämndes. Till e-versionens fördel var det väl främst vikten och förhoppningen om billigare utgåvor som lyftes fram. Vad som nu också visar sig, vilket även berörs i blogginlägget ovan, är att man lär sig mindre och har svårare att komma ihåg vad man läst från e-versionen, även om studenten själv tror att man tillgodogjort sig materialet. Även själva läsningen blir mer ofokuserad och saknar den struktur som läsningen av en tryckt bok ger även om texten är densamma. Kontexten sägs förloras och så även djupinlärningen. Det oroar mig att studenten tappar förmågan till längre koncentrerad och funktionell läsning med djupinlärning till följd. Ett annat problem är att förlagen går ihop för att få ökad lönsamhet vilket gör att utgåvorna blir färre och att den prisfördel som uppnås på de stora engelska internationella utgåvorna konkurrerar ut inhemska läromedel. Det kanske inte är ett problem i sig men för de som vill försvara det svenska språket och dess utveckling upplevs det säkert som oroande om vår högre utbildning blir alltför anglifierad.

Ett annat exempel som jag tycker är värt att se närmare på är den avhandling som utgör slutet på forskarutbildningen vi har i Sverige. Normalt kategoriserar man avhandlingar utifrån två olika typer. Dels den typen som brukar benämnas för monografi, vilken är en sammanhållen enhetlig text. Den andra typen är den som kallas för sammanläggningsavhandling, vilken har en kappa och sedan består av ett antal vetenskapliga artiklar. Under senare år har kraven ökat på unga forskare att tidigt publicera sig i vetenskapliga tidskrifter för att generera citeringar och meritera sig. Då monografier enligt tidigare resonemang inte når ut och värderas i samma omfattning är det artiklar i vetenskapliga tidskrifter som räknas. För några år sedan blev den trenden tydlig för mig och jag plockade fram statistik ur DiVA – Digitala Vetenskapliga Arkivet för att verkligen se hur det såg ut på svenska lärosäten. År 2000 var förhållandet 45% monografier och 55% sammanläggningsavhandlingar. Flyttar vi fram till år 2015 så var förhållandet 20% monografier mot 80% för sammanläggningsavhandlingar. En anmärkningsvärd förskjutning till fördel för typen sammanläggningsavhandling. Jag testade även att undersöka ett vetenskapsområde där monografin värderas högt, humaniora, och även där kunde jag skönja samma trend även om den inföll något senare och inte var lika påtaglig. Läs gärna mer i mitt kapitel – ”Att söka förändring”, i antologin ”Världen där utanför” utgiven av Kungliga biblioteket 2018 (

Jag har nu även undersökt hur det ser ut mer specifikt för Jönköping University. I detta fall ville jag bara se om trenden är likartad och jämförde år 2010 med år 2015 för avhandlingar registrerade i DiVA. Det visade sig att år 2010 var relationen mellan de olika avhandlingstyperna vid Jönköping University fördelade på 43% monografier och 57% sammanläggnings­avhandlingar. Hoppar jag fram fem år till 2015 så blev fördelningen 26% av typen monografi jämfört med 74% som var sammanläggningsavhandlingar. Jag kan följaktligen konstatera att utvecklingen varit mer eller mindre densamma för Jönköping University som den varit nationellt. Emellertid gick den mycket snabbare och inträdde något senare. Efter nästa år avser jag att göra en ny femårsavläsning och det blir spännande att se hur relationen förhåller sig i dagsläget. Trenden bör ha avstannat men på vilken nivå?

Är detta något att oroa sig för? Jag vill nog avstå från att uttala mig om det. Det finns säkert för och nackdelar. Svensk forskning har som målsättning att bli mer konkurrenskraftig och internationell. Då är det väl bra med internationell publicering i vetenskapliga artiklar? Samtidigt skall tredje uppgiften lösas och forskningen skall bli tillämpbar för och använd av det omgivande samhället. Redan idag uppger forskare att de upplever det som svårt att kommunicera populärvetenskapligt, de har i regel inte haft möjlighet att utveckla denna förmåga. Den rådande utvecklingen mot korta, strikt fokuserade, akademiska artiklar skrivna på engelska är kanske inte den bästa lösningen. Monografins möjlighet till att utveckla texten, ge utförliga förklaringar samt sätta in kunskapen i ett bredare sammanhang går förlorad. Dessutom finns även alternativet att skriva monografin på svenska, något som jag också noterat blir allt ovanligare. Det är något jag avser att titta närmare på i en kommande bloggpost.

Monografins vara eller inte vara, ja det är frågan. Oavsett vad som händer anser jag att monografin som publikationstyp fyller ett syfte. Den har kvaliteter som inte andra vetenskapliga publikationer har och den bör värnas.

]]> 0
Bensinupproret är Sveriges ”gula västar” Mon, 05 Aug 2019 11:29:00 +0000 Charlotta Mellander När jag bodde i Paris för många år sedan började jag alltid med att se de lokala nyheterna på TV på morgonen. Där kunde man få info om allt som hände i staden, hur vädret skulle bli – och dagens strejker. Det var så pass vanligt med demonstrationer och strejker att det var ett standardinlägg i morgonsändningen, så att alla kunde se om deras dag på något sätt skulle påverkas. Fransmännen har helt enkelt en annan tradition av att protestera och säga ifrån då saker och ting verkar orimliga för dem.

Det var kanske därför inte en slump att det var i samma stad som ”gula västarna” gick fram som en ångvält på Champs Elysées i höstas i protest mot ”etablissemanget”. Även om startpunkten för denna rörelse var höjda bensinpriser så kom den i förlängningen att representera något mer – en protest mot Macron och den politik som uppfattats som mer fördelaktig för Paris än landsbygden och mer fördelaktig för de som redan har det relativt bra än för övriga grupper.

Hade svenskarna varit lite mer som fransmännen så hade vissa säkert satt på sig reflexvästar och slagit sönder Stureplan. Men nu är vi (kanske som tur är) lite mindre vana att protestera högljutt. Istället har vi fått det så kallade ”Bensinupproret 2.0”, en grupp på Facebook som i skrivande stund har nästan 665 000 medlemmar. Det är alltså inte en marginell grupp vi talar om utan cirka 6,5 procent av landets befolkning som på kort gått in och valt att gilla denna sida.

Även om denna grupp är något lugnare i sin karaktär så är det ändå en annan version av samma fenomen som vi sett i Frankrike. Det är en del av befolkningen som helt enkelt ser de höjda bensinpriserna som droppen som får bägaren att rinna över. Denna grupp bor ofta på mindre platser med längre avstånd där bilen är helt väsentlig i vardagen. Samma grupper har ofta sett den offentliga servicen monteras ner över tid. Byskolan fick lägga ner. Vårdcentralen har inte öppet som förr och det var länge sedan det fanns en polis stationerad i kommunen. När nu bensinpriserna är högre än någonsin upplever helt enkelt många att det får vara nog. Om de ska kunna leva kvar på den plats där de trivs och vill bo på så måste något förändras.

Samtidigt möts deras protester med förundran på de platser som egentligen inte skulle beröras så mycket om bilen plockades bort helt och hållet. I städerna finns ju ändå väl fungerande kollektivtrafik. Finns det inte tunnelbana eller spårvagnar så går ju i vart fall bussarna ganska frekvent. När jag föreläste för en grupp beslutsfattare i Stockholm för ett tag sedan så pratade man förundrat över Bensinupproret och sa att de ju inte fattat något om miljörörelsen. Hur kan ett land där Greta Thunberg fått ett sådant genomslag samtidigt ha en så stor ignorant grupp som vill ha sänkta bensinpriser?

Det rör sig alltså om två olika världar – stad och land – som båda ligger under ”paraplyet Sverige” men som lever i helt olika verkligheter. I städerna bor tillräckligt många för att säkra att den offentliga servicen kan tillhandahållas och befolkningstätheten kan garantera en väl fungerande kollektivtrafik – där framstår bensinupproret som drivet av bakåtsträvare som inte bryr sig om miljön det minsta. På landsbygden bor de som ser sin tillvaro direkt hotad av utvecklingen med en minskande befolkning och där blir bensinpriset en tydlig symbol för det som händer och de som driver frågor som höjt bensinpris blir en symbol för etablissemanget.

Bristen för koppling och förståelse mellan de som bor i staden respektive på landsbygden är en fundamental utmaning. Det är samma typ av fenomen som låg bakom valet av Trump. Där tog platser som upplevde sig som ”lämnade bakom” till röstsedeln och valde en president som de upplevde såg deras utmaning. I städer som Washington DC, där 91 procent lade sin röst på Hillary Clinton, vaknade man upp dagen efter valet och förstod ingenting av vad som hade hänt. ”Ingen” de kände skulle ju rösta på Trump så hur kunde detta ske? Det är samma fenomen som låg bakom Brexit. I London röstade en klar majoritet för att stanna kvar inom EU, men ändå blev Brexit ett faktum. Bristen på förståelse för andra individers livssituation riskerar helt enkelt att slå tillbaka mot majoriteten i städerna. Att tro att Sverige skulle vara annorlunda, att tro att vi inte behöver se helheten, tror jag är ett misstag. Även om vi inte drar på oss gula västar och slår sönder Stureplan riskerar bristen på förståelse för landsbygdens utmaningar att slå tillbaka mot städerna på sikt.

]]> 0
What is the role played by the Systembolaget in the Swedish society? Mon, 05 Aug 2019 09:26:05 +0000 CeFEO Typically, on Friday evening I found myself stressed because I have to wrap up my businesses and run to Systembolaget to buy some alcoholic beverage, before it closes. As most of us, I often ask to myself: “Why do we need this?”

Well, it has been widely argued that Systembolaget plays the important role of regulating the alcohol consumption which would benefit the Swedish society at large. However, from time to time this role is challenged by research demonstrating its inability to reduce alcohol consumption. This creates the increasing feeling among public opinion that Systembolaget has in fact exhausted his institutional role and thereby it may be time to review it. To put it simple, the buzzing question is: “what is today´s role of Systembolaget? Do we still need to keep it?”

Here I need to be careful because I am trying to “penetrate” a culture that is not mine. Yet, it seems to me that consuming alcohol in Sweden is like committing a sin. The idea of alcohol and sin is not really my own. It came to my mind in 2012, when due to my research about wine consumption I was visiting an interesting exhibition at the Alcohol Museum in Stockholm (i.e. Spritmuseet). The exhibition was called: “den Svenska synden” (i.e. the Swedish sin). Particularly, I refer to the letter written by Susan Sontag about Sweden and that was part of the exhibition as a key document illustrating the Swedish alcohol culture. She writes: “Such an uptight world has to have a safety-valve. Here it’s drinkAlcohol has the status in Sweden of a mythic substance: the magic elixir that gives one permission to release aggressions, allow intimacy.”

Now, if one would view alcohol consumption as a sin, the role of the Systembolaget would be of regulating and controlling how and when committing a sin is allowed (or prohibited). 

In here, the ritual lens can be meaningful in providing substantial theoretical ground. One of the most influential anthropologists, Mary Douglas (1966) explains to us that social world can be understood in a binary fashion such as “purity and danger”. There are things that can be done (purity) and things that cannot be done (danger). As a sin, in Sweden the alcohol consumption belongs to the category of danger (cannot be done). However, when ritualized alcohol becomes, only temporary, an allowed category or as Douglas would say it becomes “pure”. In other words, it is thanks to rituals that individuals learn how to do it right and help to transit from one thing to another (Van Gennep, 1909). That is because rituals provide that extraordinary social space, temporary suspended from the everyday morality and norms and wherein special things are allowed.

For instance, it is allowed to binge drinking on the following Swedish cultural rituals such as: Friday or Saturday afterwork, celebrating school graduation, marriage, national holidays like midsommar and so on. On the contrary, it is prohibited to drink on a work day, before lunch, when driving or even biking, if one is pregnant, drinking with children present or even drinking alone is not really socially recommended.

Thus, following the above theories, it can be argued that Systembolaget plays a vital role: to manage that “safety-valve” – as Susan Sontag brilliantly identified in her letter – or the rituals from a socio-anthropological perspective that gives one permission to commit a sin, so as the sin become allowed.

Why? Probably to temporary suspend that strict morality around alcohol consumption and therefore executing a sort of control over it. What if the Systembolaget would disappear and thus allowing Swedish to freely go to a Supermarket to buy booze whenever they want? Who will tell us how to transit from danger to purity?

In other words, from a socio-anthropological perspective Systembolaget is an important Institution that explains to us what can be done and what cannot be done by safeguarding those rituals that allow us how to transit from one category to another. In so doing, it secures moral order and control over the Swedish society at large.

There is more.

Sweden is famous around the world because of its monopoly of alcohol. These two things, alcohol and the monopoly are indeed part of the Swedish collective identity. Young people become adult through the rite of getting drunk. Adulthood is fully reached at the age of 20, when one can go to the Systembolaget to buy alcohol. Drinking “snaps” and singing snapsvisor such as “helan går” or “hej tomtegubbar” it is also part of the national identity (and indeed are national rituals). As well as Swedish learn through the opening hour policy how to plan their alcohol consumption ahead and be responsible. 

What would we be without it? We don’t know. We need to keep it. It’s an existential question really, and not a strictly rational one that can be answered with cold numbers.

Luigi Servadio, Ph.D.

]]> 0
Hur mycket av Sverige ska leva? Fri, 19 Jul 2019 07:26:25 +0000 Charlotta Mellander Under nästan hela min yrkeskarriär så har jag fokuserat på vad driver urbaniseringen och hur den har stärkt utvecklingen i våra städer. I takt med att allt fler individer har valt att bo i en stad så har arbetsmarknaden stärkts, utbudet vidgats och…ja, även boendepriserna har rusat i höjden. Och tittar man på effekterna av urbaniseringen så har den inneburit att stora ekonomiska värden har skapats. Dock har inte värdena tillfallit alla platser lika. Alla har helt enkelt inte stått som vinnare i slutändan.

För baksidan av samma mynt är att många mindre kommuner haft svårt att behålla sina invånare. Framförallt är det yngre individer i åldern 18 till 35 år som lämnat mindre kommuner bakom och valt att flytta mot städer. Till följd av detta har mindre kommuner ofta slutat att växa eller till och med börjat krympa och i och med det har gapet till de större kommunerna bara blivit allt större. Förutsättningarna att bedriva offentlig service blir allt dyrare när vi blir färre och bor glesare. I vissa kommuner i landet bor det idag 0,5 personer per kvadratkilometer, något som kan jämföras med Stockholms dryga 5000 invånare på samma yta. Sådana skillnader påverkar hur långt barnen kommer få till skolan, det påverkar närheten till en vårdcentral och inte minst sannolikheten för att en polis ska dyka upp inom rimlig tid när man behöver det. Samtidigt är vi ju alla med och betalar skatt, en skatt som ofta är högre per intjänad krona om man bor i en mindre, glesare kommun. Självklart förväntar man sig då något tillbaka.

Men om denna utveckling har pågått under lång tid, varför har den inte lyfts mer av politiken och media? Jag tror att det finns många svar på denna fråga. En journalist ringde mig en gång och berättade att han varit utrikeskorrespondent i många år, men kommit hem igen och sett mitt namn i debatten om stad och land. Han bad mig förklara varför utvecklingen såg ut som den gjort. Jag förklarade hur unga människor under lång tid flyttat från mindre platser mot städer och hur det påverkat många mindre kommuners möjlighet att faktiskt tillhandahålla den offentliga service som de flesta vill ha för att känna en grundtrygghet i tillvaron. Jag förklarade att det inte varit några dramatiska förändringar från år till år, men att befolkningsunderlaget sakta men säkert urholkats över tid i en sådan utsträckning att vi idag nått en punkt där många mindre kommuner har problem med att fullfölja sitt uppdrag. På grund av detta så har många människors livskvalitet försämrats. Vi pratade om hur platsen vi bor på påverkar allt i vår tillvaro – ekonomiskt, socialt men även hur vi tenderar att rösta. ”Detta är ju jätteviktigt”, sa journalisten. ”Men hur kan vi göra nyheter om det?” Jag tror att journalisten slog huvudet på spiken. Det finns inget nyhetsvärde i en långsam urholkning. En annan utmaning är att det ofta är svårt att förstå hur olika tillvaron kan vara beroende på var man bor. I en tid då de allra flesta journalister bor i Stockholm så blir det lätt så att de tycker att frågor som de berörs av blir de mest relevanta.

Ytterligare en utmaning är att det inte finns någon absolut rättvisa då det gäller hur resurserna (som alltid är ändliga) ska fördelas. Vissa skulle kunna hävda att det är betydligt mer rättvist att lägga mycket resurser där det bor många människor – dvs. i städerna. Andra skulle hävda att det är mer rättvist att fördelar resurserna över hela landet, eftersom alla är med och betalar skatt. Några skulle hävda att det är ännu mer rättvist att lägga större resurser på landsbygden eftersom ingen marknadslösning i värden kommer att tillhandahålla service här.

Just på grund av att det inte finns en absolut rättvisa i fråga gör att politiken blir desto viktigare. För vi borde kunna kräva från våra politiker att ge ett svar på hur långt som är rimligt att barn ska åka till skolan, hur långt vi ska åka för att kunna få en grundläggande hälso- och sjukvård och inte minst om vi kan ha poliser i alla våra kommuner. Istället får vi satsningar på företagen på landsbygden, vi får utlokaliserade statliga verk och borttagande av strandskydd, i kombination med ett budskap om att hela Sverige ska leva och växa. Kanske är det inte så konstigt. För utmaningen är enorm och kostsam och kanske är det enklare att lyfta en rad symbolfrågor än att ta tag i den stora uppgift som faktiskt behövs lösas – dvs. hur vi säkrar den offentliga servicen i hela landet. Ska det vara möjligt att bo utanför våra städer och i så fall vad ska det få lov att kosta? Om inte dessa frågor lyfts upp så riskerar vi på sikt en grupp med upplevt utanförskap som med all sannolikhet inte tvekar att använda sin röstsedel, precis som hände i valet av Trump och Brexit.

Texten har tidigare publicerats på

]]> 0
Strandhäng för den vetgirige Fri, 28 Jun 2019 11:52:30 +0000 Daniel Gunnarssonäng-300x200.jpg Sommaren står för dörren och det är min sista arbetsvecka innan jag går på efterlängtad semester. Många känner kanske att det skall bli skönt att få avkoppling, andra kanske känner precis tvärtom. De undrar kanske hur de skall få dagarna att gå. Själv kommer jag söka avkoppling kombinerat med utflykter, fiske och golf. Några sköna dagar på stranden hoppas jag naturligtvis också att det blir. Då brukar jag passa på att läsa böcker och lösa sudoku. 

Nu tänkte jag emellertid tipsa er om en annan aktivitet som lämpar sig utmärkt när man ligger på stranden, bara slappar i hängmattan, sitter i skuggan under ett träd eller bara känner sig lite rastlös. Jag tänker självklart på poddar! Dock inte vilka poddar som helst, utan de som skänker kunskap och stimulerar tänkandet. För att även ”trigga” er språkutveckling väljer jag ut en salig blandning av poddar varav fem är på svenska och fem är på engelska. Min förhoppning är att de skall vara givande för de flesta att bekanta sig med då de har ett vittomfattande innehåll.

Dumma människor– en vetenskapstörstande podd om populärkultur, psykologi och mänskligt beteende.

Forskarpodden– om aktuell, spännande och angelägen forskning. Vi möter forskare vid Uppsala universitet och pratar om vad de gör på jobbet. Hur blev de forskare? Vad handlar forskningen om? Och hur bidrar forskningen till att lösa samhällsproblem?

Historiepodden– det magiska gränsland där folkbildning och underhållning möts och bildar en härlig symbios.

Vetandets värld– om vetenskap, forskningsrön och ny teknik som förändrar vår värld. Varje vardag ger programmet fördjupning om vetenskap. Det kan handla om allt från skalbaggar till det senaste inom hiv-forskningen.

Vetenskap & hälsa– en poddserie om forskning inom medicin och hälsa. Vi vill på ett intressant men samtidigt enkelt sätt ge er möjlighet att ta del av spännande forskning som utförs vid Lunds universitet, Malmö universitet och Region Skåne.

Vertikala samtal – en podcast med akademiker från Jönköping University med aktuella ämnen och varvad med inbjudna gäster.

Discovery(BBC) – explorations in the world of science.

Science Talk(Scientific American) – explores the latest developments in science and technology through interviews with leading scientists and journalists.

Science Vs– Science Vs takes on fads, trends, and the opinionated mob to find out what’s fact, what’s not, and what’s somewhere in between.

Speaking of Psychology– produced by the American Psychological Association, these podcasts will help listeners apply the science of psychology to their everyday lives.

TED Talks Daily– every weekday, this feed brings you our latest talks in audio format. Hear thought-provoking ideas on every subject imaginable — from Artificial Intelligence to Zoology, and everything in between.

Därmed önskar jag er alla en riktigt härlig, underhållande och lärorik sommar!

]]> 0
Livslångt lärande – för alla? Tue, 25 Jun 2019 16:09:04 +0000 Gästblogg Den snabba tekniska utvecklingen, och de samhällsförändringar som följer i dess spår, har gjort att frågan om livslångt lärande har återaktualiserats. Utbildning är en av de största strategiska frågorna på global nivå. Som en konsekvens av detta ger sig teknikjättarna in på utbildningsområdet. Pedagogikprofessor Jonas Ivarsson skriver i DN den 24 juni att ”den sammantagna bilden är att företagen inte litar på att nuvarande utbildningssystem kommer att tillgodose deras behov”. Samtidigt vänder sig många företag till våra lärosäten med efterfrågan på ett kontinuerligt livslångt lärande. Högskolorna blir viktiga kunskaps-nav i regionala satsningar. Men man kan fråga sig om statens utbildningssatsningar ska riktas till högre utbildning när var fjärde elev går ut gymnasiet utan fullständiga betyg. Det här sätter fingret på en viktig fråga: hur ser ett robust och inkluderande system för livslångt lärande ut?

”den sammantagna bilden är att företagen inte litar på att nuvarande utbildningssystem kommer att tillgodose deras behov”

Det är inte bara företagen som är oroade över kompetensfrågan. Globala intresseorganisationer lyfter fram utbildning som en av de stora frågorna framåt. Teknologisk förändring är en drivkraft som ger samhällseffekter bortom den enskilda teknologin, inte minst vad gäller de utbildningsbehov som uppstår i kölvattnet av teknikens utveckling. Det sker genom att befintliga yrken kommer att förändras till sin karaktär men även branscher förändras och nya branscher med nya arbetsuppgifter uppstår. Det här skapar ett behov av att individen ständigt fördjupar, utvidgar och tar in nya kunskaper. Vi vet också att det här inte bara gäller lågkvalificerade yrken. World Economic Forum säger att 54 % av arbetskraften kommer att behöva genomgå omfattande om- och vidareutbildning redan 2022. Claudia Olsson förtydligade detta med att på konferensen Högskola och samhälle i samverkan berätta att vi kommer att behöva 101 dagar med aktivt lärande och kompetensutveckling fram till 2022.

Sverige har en gedigen tradition av utbildning för vuxna och är internationellt kända för sitt system för livslångt lärande. Under olika tidsperioder har detta system inriktats på att hantera aktuella samhällsutmaningar. Under 1990-talet genomfördes det så kallade kunskapslyftet, som var en statlig satsning på kommunal vuxenutbildning (komvux) för att arbetslösa vuxna som saknade treårig gymnasieutbildning skulle kunna vidareutbilda sig för att få ett jobb. Under början av 2000-talet har fokus istället varit att utbilda de personer som har kommit till Sverige från andra länder och med olika utbildningsbakgrunder, allt från personer som inte kan läsa eller skriva till personer som redan har en akademisk utbildning men som inte talar svenska. Dessa utbildningar har framför allt erbjudits genom komvux, sfi och folkhögskolorna. Sedan ett par år tillbaka har begreppet livslångt lärande kommit att kopplas till högre utbildning. Anledningen är att högutbildade inser att de kommer att behöva fortbildning. Det här innebär en förändrad syn på högre utbildning, från att ha varit sista instansen före arbetslivets början, till att bli en livslång partner i en kontinuerlig utvecklingsresa.

TCO presenterade förra året en undersökning som visade att fyra av tio sysselsatta är bekymrade över att de får för lite kompetensutveckling. Det gäller såväl kvinnor som män, och allra störst är oron bland högutbildade personer mitt i arbetslivet. Medan arbetsgivaren har det främsta ansvaret för att erbjuda kompetensutveckling, så är det också viktigt att se över samhällets system för ett livslångt lärande. Eftersom TCO:s medlemmar till stor del består av personer som redan har en akademisk utbildning blir det naturligt att återvända till ett lärosäte för att fortsätta utbilda sig. Många högskolor funderar redan över hur detta ska ske och hur de kan kombinera programsatsningar med flexibla kurser för yrkesverksamma. Det handlar alltså om två ganska olika inriktningar på utbildningen: 

  • Programstudier riktade till framför allt yngre vuxna som får sin första akademiska utbildning där de skapar en plattform för att lära sig att lära.
  • Kurser riktade till yrkesverksamma där de kan fortsätta att vidareutveckla sig under hela livet. Dessa studier ska ofta kombineras med ett andra ansvarsområden som vuxna har, så som familj, arbete och andra åtaganden.

Den här diskussionen är viktig och relevant, men våra nationella resurser bör inte bara riktas mot en redan priviligierad grupp. I internationella studier av äldres lärande är det väl känt att de som deltar i utbildning är de som redan har en god utbildningsnivå, vilket även våra egna studier har visat. I andra studier har vi visat att det finns grupper i samhället som behöver mycket stöd för att tillgodogöra sig utbildning. Bland de studerande som inte är självgående eller som inte har utvecklat sin förmåga att organisera sitt eget lärande finns ett större behov av mänskligt stöd. När det gäller ett robust och inkluderande system för livslångt lärande i samhället måste därför många perspektiv integreras för att skapa en förståelse för helheten. 

Så frågan är egentligen inte om teknikjättarna ska accepteras på utbildningsarenan eller inte. Frågan borde istället vara hur olika aktörer kompletterar varandra och hur olika personer kan delta i ett livslångt lärande. Det här är nödvändigt eftersom utbildning inte bara handlar om att få och behålla ett arbete. Utbildning och lärande är också viktigt för den personliga utvecklingen och för att kunna delta som demokratisk medborgare i samhället och verka för en hållbar värld.

Cecilia Bjursell

Centrumledare för Nationellt centrum för livslångt lärande, Jönköping University.

]]> 1
Laglig cannabis och medierna – ett lyckligt äktenskap? Fri, 21 Jun 2019 06:47:33 +0000 Gästblogg cannabis Det krävs ingen djupdykning i medieutbudet för att som publik stöta på cannabis. Efter en snabb scrollning på streamingtjänsten Netflix hittar man serier som Cannabis, Disjointed, Murder Mountain och Weeds, samt en rad olika dokumentärer vars handling centrerar kring substanser från den indiska hampan. Och för högkonsumenten av nyheter kan aktualiteten av temat cannabis inte ha undgåtts, då den i Sverige förbjudna växten och substanserna som utvinns från den ständigt återkommer i nyheter om Sverige, om världen och om ekonomin. 

Det har alltså hänt mycket på cannabisfronten sedan början på 1990-talet då det kunde bli rabalder på en mellanstadieskola för att en elev hade en Dr. Dre-tröja där ett cannabisblad agerade logotyp, eller då rapgruppen Cypress Hill sjöng ”Legalize it” och utmärkte sig för sitt, för allmänheten, udda och provokativa budskap. Till nämnda Kalifornienrappares belåtenhet, har idag elva delstater i USA gjort slag i saken och legaliserat cannabis som rekreationsdrog, medan ännu fler delstater tillåter cannabis som medicin. På federal nivå är cannabis dock fortfarande olagligt. Uruguay blev 2014 det första landet att legalisera försäljningen och produktionen av cannabis. Substansen kan inhandlas av inhemska medborgare på apotek genom ett motbokssystem. 2018 legaliserade Kanada cannabis som reaktionsdrog. Fler stater lär följa.

Som medieforskare har jag intresserat mig för relationen mellan medierna och cannabis och studerat hur svenska nyhetsmedier förhåller sig till drogen i en tid av legalisering på internationell nivå och ökad acceptans. För trots att cannabis, i enlighet med FN:s narkotikakonvention, varit förbjudet i de allra flesta länder, har Sveriges förhållande till cannabis och narkotikaklassade substanser i allmänhet utmärkt sig. Sverige har och har haft en nolltoleranspolicy, vilken ingår i ett bredare mål om att uppnå ett narkotikafritt samhälle. Denna vision har starkt politiskt stöd och har hittills också åtnjutit ett starkt folkligt stöd. Sverige har också haft ett förhållandevis lågt cannabisanvändande jämfört med övriga Europa. Denna konsensus, om vi tillåter oss att generalisera, utmanas således av den internationella omförhandling av cannabis där USA och Uruguay fungerat som epicentra, men där näringslivsorganisationer som Arcview och den filantropiska organisationen Open Society Foundation också varit viktiga för att artikulera frågan om cannabislegalisering. Medierna är ju som bekant centrala aktörer för att ge en fråga legitimitet (eller frånta den detsamma) och analysen av dem kan därför fungera som en hygglig vädermätare för att se vilket genomslag cannabislegalisering har i Sverige och vilka aktörer och perspektiv som slår igenom.

Ett resultat som är centralt i den empiriska forskning som jag har bedrivit är att legaliseringen av cannabis (eller diskussionen om dess legalisering) tycks flytta drogen till andra sociala rum än vad vi är vana vid. En bred sökning på cannabis i en svensk dagstidning kommer säkerligen leda till många träffar som rör olika brott eller missbruk och där polis och rättsväsende är självklara aktörer. Rapporteringen om cannabis i en laglig kontext å andra sidan tycks göra polis och rättsväsende mindre relevanta som källor. Istället är det politiker, näringsidkare, psykologer, aktivister och vanliga medborgare som kämpar om det mediala utrymmet. Missbruk är givetvis ett tema, men cannabisanvändare gestaltas också som annat än missbrukare; som exempelvis studenter eller entreprenörer.

Ett annat intressant resultat är att argumentet att cannabislegalisering kan vara en bra åtgärd för att komma åt organiserad brottslighet förekommer som ett centralt tema, speciellt i rapporteringen om Uruguay. Ett av den uruguayanska regeringens huvudargument för att sjösätta legaliseringen var just att den nya policyn skulle ses som ett led i bekämpandet av den illegala droghandeln och det våld som den för med sig. Detta argument har varit svårt för medierna att problematisera, kanske eftersom det har ett inneboende gott syfte: bekämpningen av maffia och laglöshet. I en tid av ökad gängkriminalitet i Sverige vore det inte överraskande om argumentet också kom att användas som artilleri i den svenska debatten om droger och kriminalitet.

Ett tredje resultat, som också får tjäna som sista exempel från min forskning, är gestaltningen av laglig cannabis som bärande av en stor ekonomisk potential. Cannabusiness har det kommit att kallas och det tycks finnas hur mycket pengar som helst att tjäna på den lagliga industrin. Greppet är i sig självt säljande, då det med detta tycks finnas något positivt att berätta, inte minst i en tid av ekonomisk recession. Och företrädare för cannabisindustrin tycks ha hur många bra exempel som helst att ge journalister, samtidigt som baksidorna med legaliseringen inte räknas lika enkelt i pengar, vilket också försvårar skapandet av en nyanserad bild.

I takt med att den lagliga cannabisindustrin växer sig starkare, växer också dess möjligheter att försöka påverka både medier och politiker i Sverige, samtidigt som medierna i cannabisindustrin får en rörelse som är viktig att granska. Den lagliga cannabisen är i sin linda och även om det inte är mycket alls som talar för att Sverige skulle följa de länder som legaliserat substansen (i alla fall inte just nu), är det troligt att den omförhandling av cannabis som sker på ett internationellt plan kommer att sätta sin prägel på den svenska narkotikadebatten framöver. Själv kommer jag redan i höst att fortsätta studera hur medierna hanterar frågan.

Ernesto Abalo, Fil. Dr. i medie- och kommunikationsvetenskap

Ernesto Abalo är universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping University. Hans forskning centrerar kring medieinnehåll och mediediskurser, främst från ett ideologikritiskt perspektiv.  

Referenser och länkar till studierna

Abalo, E. 2018. Rifts in the hegemony: Swedish news journalism on cannabis legalization. Journalism Studies.

Abalo, E. 2019. Struck by the Potentials of Cannabusiness: Exploring the Relationship Between Neoliberal Ideology and Journalism in the Reporting on Legal Cannabis. tripleC (capitalism, communication, critique),17(1): 86-100.

]]> 0
Här är det bäst att fira midsommar 2019 Mon, 17 Jun 2019 14:47:20 +0000 Charlotta Mellander Då var det dags för midsommar igen! Dags för dans runt midsommarstången, sill och snaps, jordgubbarna och allt det andra som hör midsommar till. I vanlig ordning tänkte vi grotta ner oss lite i siffror som kan ge en hint om var det kan vara bäst att vara om man vill höja sannolikheten för en lyckad dag (och kanske minska risken för dåligt väder).

Vi tänkte helt enkelt göra om det Midsommarindex vi släppte för ett par år sedan (då vi på köpet upprörde halva Dalarna eftersom deras kommuner inte kom så högt på vår lista). De variabler som finns med i indexet är följande:

  • tillgång till potatisodlingar (närproducerat är bäst)
  • tillgång till bärodlingar (jordgubbar smakar bäst nyplockade)
  • trålfiske i saltvatten (färskare än så får ni inte sillen)
  • antal kvadratkilometer vatten samt antal kilometer kuststräcka (visst är det lite mysigare att sitta med utsikt över vattnet?)
  • systembolag per invånare (skönt att slippa trängas när nubben ska inhandlas)
  • medeltemperatur (att slippa täckjackan är en bonus)
  • musiker per invånare (att ha sina egna spelemän vid midsommarstången är ju alltid trevligt)

Räknar vi igenom siffrorna och slår ihop dem så får vi – MIDSOMMARINDEX 2019. Kartan nedan visar hur sannolikheten för ett bra midsommarfirande fördelar sig:

Och vinnaren är – Gotland! Även i år tar Gotland hem förstaplaceringen. Ni som planerat att fira midsommar här har alltså goda förutsättningar för att det mesta ska gå vägen. På andra plats ligger – Tanum! Förra årets tredjeplacering har alltså klättrat ett steg (kanske en utmanare till Gotland nästa år?). Och på tredje plats hittar vi – Borgholm! Även Borgholm har klättrat på listan och gått från plats fem till denna hedervärda tredjeplacering.

Men alla kan ju inte vara på Gotland, i Tanum eller Borgholm, så här kommer hela topp 10-listan:

Och skulle det nu vara så att inte den kommun du planerat att fira midsommar i finns med på den här listan så kan du vara lugn. Undersökningen är långt ifrån vetenskaplig och visst har vi haft ganska härliga midsommarkvällar även med ösregn? Bara vi kan få igång grillen framåt kvällen så kommer midsommar ändå vara säkrad.

Glad midsommar!

Charlotta Mellander och Tina Wallin

Vill du veta mer?

]]> 0
Fail but try again? Mon, 17 Jun 2019 06:37:11 +0000 CeFEO What leads Swedish failed owners to reenter entrepreneurship? We investigate this question by observing how entrepreneurs react to a failure and how their age affects their perspective.

We found that a failed entrepreneur’s age is related to the likelihood of entrepreneurial reentry favoring those who fail in early (<40 years old)- and later(>50 years old)-career stage, but negative impacting on those who fail during the mid-career stage (40-50 years old). That is, the relationship between failed entrepreneurs’ age and the likelihood of reentry increases with age in the early-career stage, decreases with age in the mid-career stage, and then increases with age in the late career stage (see figure 1).  

More specifically:

  1. during the early-career stage: An early experience with entrepreneurship is often viewed as a trial-and-error learning experience and an opportunity to learn-by-doing. Failing as a young entrepreneur has little societal stigma that allows young failed entrepreneurs to better restore and enhance their social capital in the years following failure.
  2. The mid-career: it is an important phase in individuals’ careers because it is a time during which they reflect on the difference between what has been achieved and what they desire within the context of what time remains. This process is a key reason that individuals make career changes during mid-career. As a result, failed entrepreneurs are more likely to give up their entrepreneurial career ambitions in exchange for wage employment as they progress through the mid-career stage
  3. Late-career stage: in this stage, individuals increasingly come to know who they are and who they are not. The late-career stage tends to focus on re-invigoration, learning, and growing in pre-existing directions that are consistent with the individual’s self-concept. Therefore, as failed entrepreneurs progress in the late-career stage, their intensified self-concept as an entrepreneur and focus on enjoying their work are likely to encourage their reentry into entrepreneurship rather than wage employment. 

This post is a summary of part of a research article written by Massimo Baù, Philipp Sieger, Kimberly Eddleston and Francesco Chirico and published in Entrepreneurship Theory and Practice and can be requested to the authors of this blog post. 

]]> 0
Forskningsutvärdering – ser vi slutet på Sagan eller är det bara början Thu, 13 Jun 2019 12:28:16 +0000 Daniel Gunnarssonärdering-300x200.jpg ”Sagan-effekten” är ett fenomen uppkallat efter Carl Sagan (1934–1996), en amerikansk astronom som inledde sin karriär som forskare men ägnade sig allt mer åt populärvetenskap. Vad som avses med denna effekt är av mig fritt tolkat, ”desto mer populär en forskare blir hos allmänheten desto sämre rykte får hen som forskare”. I vilken mån det stämmer överens med sanningen låter jag vara osagt då jag vet att påståendet har kritiserats, men eftersom uttrycket uppstått och används ligger det troligtvis en viss sanning bakom. Den sanningen bottnar nog i att en forskare har begränsat med tid till forskning. Om en del av den tiden investeras i att kommunicera populärvetenskapligt med allmänheten går det alltså ut över forskningsinsatsen/-prestationen. 

I vetenskapens begynnelse var delandet av nya rön inte självklart. Det rådde stort hemlighetsmakeri och man var obenägen att dela med sig av sina resultat. De med politisk makt insåg att det inte var gynnsamt för forskningens utveckling. Som motåtgärd skapade de grunden till det som kom att bli vårt system med copyright. Det blev i sin tur startskottet för de lärda sällskap vilka då skapade föregångaren till dagens peer-review system. På den tiden färdades man långa sträckor för att besöka varandra och personligen ta del av varandras experiment och validera ny kunskap. Det tog enormt med tid men ansågs värdefullt och nödvändigt. Idag har vi alla möjligheter att dela denna kunskap på bred front, dessutom snabbt och smidigt. En följd av detta är att det har blivit många fler som är delaktiga i forskning, en konkurrenssituation har uppstått. Konkurrens har naturligtvis en rad fördelar men en uppenbar nackdel är att forskare lever under press, de måste prestera. Hur vet man då vad forskare presterar och hur mycket de presterar? Självklart genom forskningsutvärdering vilken då också ligger till grund för meritering och anställning. Här uppstår då en annan svårighet. Vid själva forskningsutvärderingen, mäter man det som man avser att mäta och premieras det som skall premieras?

Under nästan ett halvt sekel har forskningsutvärderingen nästan uteslutande baserats på publiceringar i vetenskapliga tidskrifter och deras journal impact factor (JIF). Det var en metod som togs fram av Eugene Garfield under mitten av 1970-talet. Metoden utvecklades för användning inom biblioteksverksamhet och var alltså inte avsedd för utvärdering av forskare och i förlängningen individuella lärosäten. Den vann dock gehör och kom att bli förhärskande under flera decennier och är så fortfarande på många lärosäten. Kritiken har dock alltid funnits där då modellen har brister och inte mäter det som avses, nämligen individuella forskares prestation, och vissa starka kritiker menar till och med att den är rent av skadlig för forskningen. I och med den öppna vetenskapens intåg har det blivit allt mer uppenbart att nya och fler former för utvärdering av forskning behövs. Då tänker jag på en kombination av kvantitativa såväl som kvalitativa mätmetoder.

Idag är det som nationellt premieras och värderas något helt annat. Kraven har ökat på tillgång till forskning och dess betydelse för det omgivande samhället har uppvärderats. Alla skall ha tillgång till offentligt finansierad forskning. Då kan vi inte fortsätta att mäta och utvärdera enbart det som publiceras i högt rankande vetenskapliga tidskrifter, vilka oftast finns bakom betalväggar. Utifrån politiskt håll vill man dessutom se en mer omfattande effekt och spridning av ny kunskap. Inte bara genom vetenskaplig publicering utan genom kollaborativ forskning dels mellan forskarna själva, dels med det omgivande samhället, såväl nationellt som internationellt. 

Stor del av ansvaret för forskningens utvärdering ligger i dagsläget på det enskilda lärosätet. De genomför den med stöd från Universitetskanslersämbetet (UKÄ), vars uppgift är att granska lärosätenas kvalitetssäkringssystem för forskning. UKÄ granskar alltså inte själva kvaliteten utan de utvärderingar och processer som ligger bakom lärosätenas kvalitetsarbete. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har tagit fram ett ramverk som grund för detta arbetet på lärosätena.

Vilka olika sentida initiativ kan man då skönja för utvärdering av forskning? Det finns flera men jag tänkte fokusera på fyra större initiativ med tre olika typer av avsändare. Först från lärosäteshåll tänkte jag nämna något om DORA och Leiden Manifesto, därefter från finansiärshåll Plan S samt avslutningsvis från politiskt håll The Metric Tide. 

Jag inleder med The San Franscisco Declaration on Research Assessment (DORA) som startades 2012. Som grund har de rekommendationen att inte använda JIF för mätning av kvaliteten på individuella forskare. Istället skall man utvärdera den enskilde forskarens bidrag för meritering och/eller befordran. Denna deklaration kan individer och organisationer skriva under och vad jag fått kännedom om så har Stockholms Universitet nyligen gjort det. Leiden Manifesto for Research Metrics bygger på tio principer som publicerades i Nature 2015. Det är fem experter som tagit fram dessa principer för forskningsutvärdering. Syftet är att uppnå ett mer ansvarsfullt användande av indikatorer i utvärderingen. Man vill med detta tona ned de kvantitativa mätmetoderna som enbart skall vara ett stöd för mer kvalitativa granskningar. En annan viktig aspekt är att processen dessutom skall vara mer transparent och tydlig för den som blir utvärderad. Ytterligare en viktig princip är att man regelbundet skall se över processen så att den kvalitetssäkras över tid.

Ur en finansiärs synvinkel är det kanske främst deras finansieringsbeslut som har betydelse. Här är det viktigt att när de väljer att stödja olika forskningsprojekt, deras utvärdering följer med den rådande utvecklingen och är transparent. De skall alltså inte premiera tilldelning efter JIF eller andra approximativa indikatorer utan kvalitativt bedöma förutsättningarna för de ansökningar som inkommer. Vidare skall de stödja en öppen och direkt publicering av de forskningsresultat som de finansierar med offentliga medel. Införandet av Plan S startades 2018 och är det initiativ många stora nationella forskningsfinansiärer inom EU har valt att skriva under (läs gärna min tidigare blogg om Plan S). 

Slutligen då från politiskt håll (Storbritannien) har rapporten The Metric Tide – Report of the Independent Review of the Role of Metrics in Research Assessment and Management (2015) listat 20 rekommendationer för forskningsutvärdering. Bakom rapporten står Higher Education Funding Council for England (HEFCE). De konstaterar en ökad efterfrågan på revision och utvärdering av satsade offentliga medel inom forskning och högre utbildning från olika beslutsfattare och politiker. Lärosätenas ledningar måste därmed bli bättre på att kunna svara upp mot denna efterfrågan. Man anser att för stort fokus ligger på dåligt utvecklade indikatorer och bedömer att man behöver mer alternativa mätvärden för att bedöma påverkan på det omgivande samhället. Kvantitativa variabler anses återigen enbart vara ett stöd för mer kvalitativa granskningar. Forskningen, anser man, är alltför komplex för att bedömas på ett så förenklat sätt och kan därmed skapa felaktiga incitament. Författarna av rapporten konstaterar också mycket riktigt att det behövs mer forskning om forskning.

Själv tror jag att kvantitativa mätetal såsom antal artiklar och antal citeringar kommer finnas kvar i många år. Men de kommer att kompletteras med till exempel värdering av genomslagskraft i sociala medier, olika nätverk eller samarbetsprojekt samt produktion av forskningsdata. Samtidigt kommer mer påkostade kvalitativa bedömningar att göras vid exempelvis anställningsförfarande eller vid utvärderingar av institutioner och forskningsprojekt. Jag själv tror och hoppas att även andra initiativ såsom föreläsningar, företagssamarbeten, rådgivning, expertuppdrag, poddar, webbsändningar och annan samverkan uppmärksammas och värderas. Det kan ge ny inspiration och kreativitet till forskningen vilket i sin tur åter får genomslag i det omgivande samhället. 

Carl Sagan var kanske före sin tid. De förändringar vi ser just nu leder med all säkerhet mot ett öppnare forskarsamhälle och ökad tillgång till forskning för alla. Men det är som sagt inte helt oproblematiskt. Inte bara skall forskarna själva ta sig tid till att genomföra detta, det skall även utvärderas och säkerställas i form av meritering och befordran. Alla forskare har dessutom inte intresset av, eller kunskapen i, hur man kan omvandla sin forskning till att passa en bredare publik. Jag vill från min sida också hävda att det inte bara handlar om att göra forskningen öppen utan den måste bli möjlig att ta till sig också, även för de som inte själva är forskare. Syftet kan inte vara att ha en monolog utan det är först när det uppstår en dialog som kommunikationen av forskning är upprättad. De forskare som i framtiden lyckas med att genomföra detta kanske är de som blir framgångsrika och skapar en ny diametral ”Sagan-effekt”.

]]> 0
Vem var Karl XII och kan vi lära något av hans ledarskap? Tue, 11 Jun 2019 12:25:24 +0000 Anders Dybelius Ingen i svensk historia är så mytisk och gåtfull som krigarkungen Karl XII. Han är samtidigt den mest kända kungen vi har och han förknippas med svenska stormaktens fall. Redan under sin levnad var han svåråtkomlig för omgivningen och den franske författaren Voltaire som skrev en bok om krigarkungen fascinerades och förundrades av hans personlighet. Frågan är: Är det möjligt att 300 år senare kartlägga Karl XII:s personlighet?

På samma sätt som vi idag kan ta reda på vem en person är genom att fråga omgivningen, får vi på samma sätt svaret på vem Karl XII var genom att studera samtidens nedskriva tankar och hans egna brev. En helhetsbild som inte ens samtiden hade. Genom att sedan dela in hans personlighetsdrag i teman tonar en klarare bild av krigarkungen fram. Ett personlighetsporträtt som bidrar till en djupare förståelse av hans liv och gärning. 

Vem var då Karl XII? Utseendemässigt en man som var 1.78 lång, vilket var en ganska ansenlig längd, eftersom medellängden vid tiden var ca 1,63 cm. Han hade en fin figur och omgivningen säger att han skulle kunnat stått modell för den skickligaste bildhuggare. Han hade alltid ett leende på läpparna och när han log kunde man se att han sakande en framtand. När han gick haltade han på grund av att vänsterbenet var tre centimeter kortare efter ett benbrott. 

Som ung var han väldigt osäker men dolde alltid sin okunskap. Men det var inte enbart på grund av okunskap. Under åren fram till sin död hade Karl XI talat med sonen hur viktigt det var att inte prata mer än nödvändigt eftersom utländska ambassadörer eller militärer skulle göra allt för att locka ur honom statshemligheter. Han var intelligent och alltid påläst, förberedd och omgivningen förundrade sig över hans otroliga minne av ett ansikte eller namn. 

Även om han oftast litade på den närmaste omgivningen ville han alltid själv inhämta direkt information. Detta gjorde att han oftast dök upp helt anonymt utan att man kände igen honom. Den holländske ambassadören som besökte den svenska armén 1701 var så imponerad över denna informationsinsamling att han skrev: ”Det är han som sätter ut alla poster och upprättar kvarteren, och som han är i rörelse utan rast och varje dag visiterar sina trupper , finns det knappt en officer i armén som han inte känner till namn, utseende och tjänst.”

Han var ordinär när det gällde mat och dryck, men vildsvinshuvud i gelé var något han gillade skarpt. Han höll hårt på det svenska språket och förstod aldrig varför vi ska tala främmande språk om man inte talar svenska i Frankrike. Blev han fel titulerad i brev av utländska dignitärer kränktes hans stolthet. Då lät han brevet ligga i några veckor och väntade med att svara. Karl XII var mycket generös, på gränsen till slösaktig. Dock ville han aldrig bli tackad, någon känslomässig återkoppling var det inte tal om. Han var självmedveten och hade humor om än på sitt egna vis. Försökte någon däremot skoja med honom, så gick man över gränsen. Då glömde han det aldrig och gav igen offentligt så den drabbade fick skämmas ordentligt. 

När det gäller rättspatos var han en pragmatiker. Om den begångna försyndelsen inte kommit rättsmaskineriet till del, lät han det hela bero om vederbörande verkligen ångrade sig. Men hade brottet kommit till kännedom fick det juridiska ha sin gång. I fråga om karriär var det inte det fina namnet som avgjorde, utan alla skulle arbeta sig upp genom leden för att på så sätt vinna respekt i soldatleden. Tortyr ställde han sig helt avvisande till. Vem som helst kan erkänna vad som helst menade han om man utsätter någon för tortyr. Om någon var skyldig skulle Gud förr eller senare avslöja den skyldige. Eller som talesättet säger, sanningen kommer alltid fram. Han älskade utmaningar redan som ung och det blev inte bättre med åren. Dumdristigheten var en stor del av hans personlighet. 

Jag menar att vi 300 år senare genom samtidens källor kan kartlägga vem han var och samtidigt lära oss så väl positiva som negativa ledaregenskaper, vilket ovanstående utdrag utgör exempel på från en större studie som jag gjort om krigarkungen. 

Anders Dybelius Universitetslektor i historia, Jönköping University

]]> 0
Så röstade svenska kommuner i EU-valet Tue, 28 May 2019 07:37:23 +0000 Charlotta Mellander Fler än någonsin gick till valurnorna i detta EU-val och sakta men säkert började resultaten rapporteras i media under gårdagen. I Sverige gick högern framåt, medans liberala och gröna gick framåt i Europa som helhet. Men hur röstades det egentligen i de svenska kommunerna? Vilka partier stod som vinnare och förlorare där? För att titta lite närmare på det så laddade jag ner den statistik som fanns tillgänglig från Valmyndingheten igår kväll (väl medveten om att det fortfarande finns ett fåtal röster som inte är registerade).

Till att börja med tittade jag på fördelningen av röster i kommunerna i detta val och jämförde det med hur man röstat till Riksdagsvalet i höstas:

Klart är att de kommuner som tenderade att rösta på ett visst parti i Riksdagsvalet 2018 också tenderade att rösta på samma parti i EU-valet 2019. Korrelationerna mellan dessa båda val ligger över 0,9 för samtliga partier.

Tittar vi sedan på den geografiska fördelningen utav rösterna för respektive parti så får vi följande kartor:

De geografiska skillnaderna är ganska tydliga. Partier som M, L och MP har betydligt starkare fäste i de större städerna, medan partier som C, S och V är starkare utanför städerna. S och V är starkare i de mest nordliga delarna av landet medan C i högre grad har sitt fäste i södra delarna av Norrland. KD har sitt starkaste fäste i södra delarna av landet, framförallt i Småland. SD har högre röstsiffror från Skåne, Blekinge samt Dalsland, Dalarna och delar av Värmland.

Så vad kännetecknar kommuner som tenderar att rösta på ett visst sätt. För att titta närmare på det har jag gjort en korrelationsanalys för valresultatet och en rad socio-ekonomiska variabler. Det är viktigt att komma ihåg att en korrelationsanalys inte visar på några orsakssamband utan enbart tittar på relationen mellan två variabler.

De resultat jag får är följande:

Moderaterna: Här är det högre befolkningstäthet, högre andel högutbildade, högre medianinkomst, högre andel förvärvsarbetande individer födda i ett land utanför Europa, man tog emot färre flyktingar per invånare 2015, barnen har ett högre genomsnittligt avgångsbetyg i årskurs 9, kommunalskatten är lägre, det är en högre andel som förvärvsarbetar, en mindre andel av befolkningen har en utbildning som är kortare än 9 år. De flesta av dessa korrelationer är relativt starka.

Centerpartiet: här är mönstret betydligt svagare än för moderaterna. Dock finns det några signifikanta resultat. Befolkningstätheten är lägre, det bor en lägre andel utrikesfödda i kommunen, det är en något högre andel som förvärvsarbetar och kommunalskatten är något högre.

Liberalerna: Mönstet i dessa kommuner är i princip detsamma som mönstret i de kommuner som i hög grad röstade på Moderaterna, men korrelationerna är i detta fall ofta ännu starkare.

Kristdemokraterna: precis som var fallet för Centerpartiet så är korrelationerna för Kristdemokraterna något svagare. Dock finns några signifikanta resultat. I dessa kommuner är det en något högre andel som förvärvsarbetar, en högre andel har en kortare utbildning än 9 år, en lägre andel av befolkningen är i åldern 18 till 25 år.

Socialdemokraterna: här är resultaten starkare igen och på många sätt en direkt motsats till det som kännetecknar M- och L-kommunerna. Här har man en lägre medianinkomst, en lägre andel högutbildade, fler med en kortare utbildning än 9 år, lägre befolkningstäthet, en lägre andel förvärvsarbetande, högre kommunalskatt, lägre genomsnittligt avgångsbetyg i årskurs 9 och man tog emot fler flyktingar per invånare år 2015.

Vänsterpartiet: här har man en högre kommunalskatt, lägre befolkningstäthet, lägre medianinkomst, en något högre andel 18-25-åringar och man tog emot fler flyktingar per invånare 2015. Överlag så påminner strukturerna om de man hittar i S-kommuner men relationerna för V är betydligt svagare.

Miljöpartiet: här är korrelationerna väldigt starka igen och strukturerna är i princip desamma som de vi hittar i kommuner som röstar på M och L. Här är dock en högre andel av befolkningen i ålderskategorin 18-25 år.

Sverigedemokraterna: strukturerna i dessa kommuner påminner mycket om de vi hittar i kommuner som röstar på S. Vi hittar dock här en något högre andel med kortare utbildning än 9 år, befolkningstätheten är inte riktigt lika låg, det är kommuner som ökat sin andel utrikesfödda de senaste tio åren, men där andelen förvärvsarbetande individer från länder utanför Europa är något lägre, det genomsnittliga avgångsbetyget i årskurs 9 är något lägre, man tar ut färre pappa-dagar i dessa kommuner, en relativt låg andel av befolkningen är i åldern 18-25 år och man tog emot fler flyktingar per invånare år 2015.

Man ska komma ihåg att denna analys belyser strukturerna i kommunerna och inte vad som karaktäriserar individer som röstat på ett speciellt parti. Det är alltså inte alls säkert att de individer som röstat på respektive parti direkt passar in på dessa beskrivningar.

Men vad analysen beskriver är att förutsättningarna i kommunerna i vårt land idag är väldigt olika, trots att vi alla samlas under ”paraplyet Sverige”, och att det med all sannolikhet även speglar våra politiska preferenser. Kopplingen mellan geografi och politiska valresultat har troligen aldrig varit mer belyst än efter valet av Trump och Brexit, och min gissning är att geografi kommer att stå i fokus i valen under en lång tid framåt.

]]> 0
FAIR och öppna forskningsdata – en hårdvaluta Tue, 28 May 2019 06:00:35 +0000 Daniel Gunnarsson Enligt uträkning från EU-kommissionens Generaldirektorat för forskning och innovation förlorar den europeiska ekonomin årligen drygt 100 miljarder kronor på grund av dålig hantering av forskningsdata. Summan blir än större om mer svårberäknade aspekter såsom forskningskvalitet och framtida omsättning inkluderas, då nämns beloppet ytterligare 160 miljarder kronor. Det existerar alltså ett stort incitament för att utveckla och säkerställa hanteringen av forskningsdata, speciellt när den är offentligt finansierad.

Innan jag går in på vad som görs och hur man försöker lösa problemet här i Sverige kan det vara på sin plats att ge en bakgrund till begreppet forskningsdata och vad det hela handlar om. Tidigare i mina inlägg har jag uppehållit mig mycket kring den vetenskapliga publiceringen. Det är bara en del av det som utgör öppen vetenskap. Ytterligare en viktig beståndsdel är det man kallar för forskningsdata, alltså den rådata som ligger till grund för den analys som görs i själva forskningen. Forskningsdata kan alltså vara insamlad rådata från till exempel observationer och intervjuer (text, ljud och bild) men även prototyper och konstnärliga verk. Fokuset inom öppen vetenskap ligger på hur man arbetar för att göra forskningsdata tillgänglig och återanvändningsbar. Diskuterar man forskningsdata finns det en fundamental princip att känna till, nämligen FAIR-principen. FAIR står för Findable, Accessible, Interoperable och Re-usable. Huvudsyftet med principen är att man skall kunna återfinna och återanvända redan insamlade data. Detta skall vara möjligt att göra inte bara av människor utan även maskinellt. Denna princip anses vara så viktig att den överträffar betydelsen av att forskningsdata görs öppen även om det självklart är att föredra där så är möjligt. Naturligtvis är detta en komplicerad process där forskarna beskriver och dokumenterar vilken data som skall samlas in, hur och varför. Men arbetet inkluderar även många andra aspekter såsom exempelvis lagstiftning, etikfrågor, myndighetsutövning, metadata och informationssäkerhet, vilka måste beaktas. Till stöd i processen finns en checklista som man kallar för datahanteringsplan (DHP) vilken det vid exempelvis ansökan hos Vetenskapsrådet ställs krav på att forskaren upprättat. Många forskare upplever förvisso att detta är en administrativ börda, vilket jag förstår, men samtidigt skall man kanske se det mer som ett stöd i forskningsprocessen och ett säkerställande av forskningskvaliteten. Nu måste inte datahanteringsplanen vara fullständig redan från början, även om det är en fördel om arbetet inleds tidigt i forskningsprojektet, utan det är ett levande dokument som skall uppdateras kontinuerligt under forskningsprojektet för att säkerställa en riktig och riklig dokumentation kring arbetet med forskningsdata. Arbetar man strukturerat och konsekvent med sin datahanteringsplan säkerställs kraven utifrån FAIR-principen.

Vilka är då problemen och svårigheterna i arbetet mot öppna forskningsdata? En synpunkt som jag redan har berört är komplexiteten. Forskare är oftast väl förtrogna med datainsamling och analys men här ställs det plötsligt helt andra krav. Man skall kunna beskriva och dokumentera hela processen, dessutom så att någon helt annan som inte ingått i projektet skall kunna analysera och återanvända forskningsdata. Vid studier framkommer det att forskare upplever bristande kunskaper om vilka regler som gäller samt hur man skall genomföra processen. Det finns ett behov av stöd och support för att klara av detta arbete. Inordnat detta uppstår då frågan kring resurser och den resursbrist som upplevs. Av förklarliga skäl är en forskare inte benägen att lägga tid på detta samt utveckla sin kompetens när det, som i dagsläget, inte värderas eller meriteras. Naturligtvis är detta något som måste lyftas och utredas om man vill uppnå en expansion av, samt ökad tillgång till, öppna forskningsdata. En annan faktor som många forskare oroas av är missbruk av deras forskningsdata. Jag ser här två delar av den oro som finns inför missbruk av forskningsdata. Den första delen är självklart oron att någon annan skall använda framtagen forskningsdata för att bedriva forskning som gör den egna forskningen inaktuell. Oftast har man ett stort försprång, kunskapsmässigt såväl som tidsmässigt, så tänker man sig att publicera en artikel som bygger på just den data man samlat in bör det inte vara några större problem. Ser forskaren en följd av artiklar framför sig kan jag mer förstå den oro som uppstår. En andra del av missbruk är att någon annan använder forskningsdata men inte riktigt sätter sig in i hur rådata är insamlad och organiserad.  Det kan få till följd att kvalitativa och riktiga data används och utnyttjas på ett mindre kvalitativt sett och i värsta fall dessutom med felaktiga slutsatser som resultat. Det finns nog ingen forskare som vill att deras insamlade data förknippas i något sådant sammanhang. Ytterligare ett problem som jag identifierar är den komplicerade lagstiftning som finns på området. Kanske inte ett problem i sig om man besitter kunskapen men i dagsläget är det ett problem. Man måste känna till vad som gäller exempelvis vid myndighetsutövning, GDPR, etiska aspekter samt ansvarsfrågor och äganderätt. Även informationssäkerhet och arkiveringsregler är viktiga aspekter där jag tror att många forskare känner sig väldigt osäkra över vad som gäller. Här kan då datahanteringsplanen utgöra ett användbart stöd i processen för att fånga upp dessa frågor.

Vad görs då just nu i Sverige för att utveckla arbetet med tillgång till FAIR och öppna forskningsdata? Ett stort arbete som sker är att i stort sett alla lärosäten upprättar något som kallas för DAU, Data Access Unit, där man försöker samordna den support som finns att tillgå på lärosätena i form av bibliotekarier, arkivarie, jurister och personal som arbetar inom IT. Här har SND – Svensk Nationell Datatjänst samt Högskolan i Borås tagit fram ett utbildningsprogram, jag var själv en av de som utgjorde den första gruppen som gick igenom utbildningen under förra våren, för att stödja de som skall arbeta med att upprätta dessa DAU:er. Ett annat initiativ som har nationell förankring är att ta fram en lösning för ett digitalt repositorium där man skall kunna ha långtidslagring (inte samma sak som att arkivera, vilket görs på lärosätet) av den öppna forskningsdata som produceras. Det är SUNET som är involverat i detta projekt vilket det arbetas med just nu. Även Vetenskapsrådet arbetar för att driva på övergången. Framförallt håller de på med att ta fram en nationell datahanteringsplan som skall kunna användas vid alla lärosäten. Förhoppningsvis kommer den på sikt kunna utvecklas till ett smidigt verktyg online där forskarna enkelt och intuitivt skall kunna få stöd för att smidigt upprätta densamma. Jag tror detta blir ett viktigt steg just för att underlätta forskarnas arbete med forskningsdata. Sedan har vi naturligtvis själva som individer en viktig uppgift i att sprida information och kunskap om öppna forskningsdata. Vi som arbetar med forskningsdata här i Jönköping bedriver för tillfället en utbildnings-/informationskampanj där vi besöker alla de fyra fackhögskolorna, deras forskningsledare samt forskare och doktorander som en del i kunskapsspridningen inom lärosätet. Att konsekvent arbeta med forskningsdata är något nytt för oss alla och vi får börja i liten skala. Därefter får vi tillsammans utvecklas processen vidare och höja både kvaliteten på, samt tillgången till, framtagna forskningsdata.

Infrastrukturen för forskningsdata är något jag inte berört, förutom SUNET:s arbete, vilket beror på att det för tillfället saknas en strategi för detta arbete, vilket Vetenskapsrådet mycket riktigt tar upp i sin nyligen publicerade rapport ”Vägval för framtidens forskningssystem”. Här finns det olika riktningar att välja mellan men man skall vara medveten om att det tar tid att utveckla och förankra en hållbar tillika uthållig infrastruktur. I en nyligen publicerad rapport från Ithaka SR diskuterar man fenomenet ”Data Communities”. Enligt deras fallstudie har de mest framgångsrika av dessa utvecklas under lång tid. Genom att ha ett tydligt fokus inom ett specifikt forskningsområde har de byggts upp underifrån genom samarbete mellan forskarna. På så sätt har de skapat förtroende och förankring i sitt långsiktiga arbete. Vad de även oftast bistår med, förutom lagringsplats, är support från forskare som är insatta i hanteringen av forskningsdata för just det ämnesområdet. Det får till följd att riktiga metadata och andra aspekter såsom exempelvis DOIs underlättar spridning och sökbarhet samt att återvinning säkerställs. Drivkraften blir inte citeringar utan att delta i ett sammanhang där man bidrar kollegialt. Nu var denna studie baserad på STEM-områden vilka många gånger har data som är lättare att dela än inom till exempel samhällsvetenskaperna men som ett lyckosamt fenomen inom området är de intressanta att se närmare på, jag är övertygad om att de kommersiella förlagen gör det.   

För att möta framtiden anser jag att det är några faktorer som måste beaktas. Exempelvis måste man fundera på meritering och värdering av arbetet med forskningsdata. Hur skall det kunna mätas, man bör till exempel arbeta mot att forskningsdata kan citeras på ett principfast sätt. Jag tror också att det är viktigt att kunna förstå skillnaden mellan öppna forskningsdata och öppna publikationer. Det finns flera faktorer, bland annat juridiska, som gör att man faktiskt inte kan göra forskningsdata öppen. Här märker jag i olika diskussioner att många tror att all forskningsdata skall vara öppen, så är inte fallet. Däremot skall man eftersträva att alla forskningsdata är FAIR. Tidigare var jag inne på att arbetet med datahanteringsplaner är av stor vikt, det arbetet måste fortsätta och utvecklas för att underlätta den administrativa bördan. Att arbeta med dessa måste upplevas smidigt och värdefullt, att det tillför ett mervärde för forskarna. Vikten av att lyckas med denna omställning är stor, i pengar från 100 miljarder kronor och uppåt, så berörda parter måste se sin roll och ta sitt ansvar för att det skall gå så smidigt som möjligt.

]]> 0
Plan S: direkt och öppen tillgång till vetenskapliga publikationer Fri, 17 May 2019 08:24:15 +0000 Daniel Gunnarsson Inom den vetenskapliga publiceringen är det ett specifikt initiativ som rönt stor uppmärksamhet den senaste halvåret och det är implementeringen av Plan S. Bakom Plan S står cOAlition S, som är en sammanslutning av nationella forskningsfinansiärer inom Europa, med syftet att påskynda omställningen mot öppen tillgång till forskningspublikationer, en omställningsprocess man anser är alltför segdragen. Bakom cOAlition S står även Europeiska kommissionen samt Europeiska forskningsrådet. 

Vilka är det då som är medlemmar i cOAlition S. Främst är det nationella forskningsfinansiärer från medlemsländerna i EU (totalt är det 15 organisationer i nuläget). För Sveriges del är det FORMAS och FORTE som skrivit under Plan S. Vidare har även Riksbankens Jubileumsfond skrivit under men de ingår under kategorin välgörenhetsorganisationer. I den kategorin finner vi för övrigt också Wellcome Trust samt Bill & Melinda Gates Foundation, vilka är stora finansiärer ur ett internationellt perspektiv. Sista kategorin är de som valt att skriva på så kallade ”supporting statements” där Sverige representeras av Vetenskapsrådet.

Varför då Plan S? Först och främst ser man ett behov av att påskynda utvecklingen mot öppen och direkt tillgång till vetenskapliga publikationer som är offentligt finansierade. Som en del i det stödjer cOAlition S The San Francisco Declaration on Research Assessment (DORA) och uppmanar sina medlemmar att underteckna denna överenskommelse om att utvärdera forskningen på sina egna meriter, alltså den individuella artikeln istället för själva tidskriften. Naturligtvis är detta ett viktigt steg för att nå effekten mot övergången av öppen tillgång då meritering är en viktig del i den publiceringsstrategi den individuella forskaren tar fram. Ett annat syfte är att man vill säkerställa rättigheten för forskaren att kunna sprida och återanvända forskningsresultaten. De skall alltså inte ägas och kontrolleras av en extern kommersiell aktör. Ytterligare ett syfte jag vill lyfta fram här är att man vill få kontroll på kostnaden för den vetenskapliga publiceringen. Med Plan S kräver man full transparens vad gäller kostnader och avgifter för publiceringen. För att få en artikel publicerad kräver man oftast en så kallad APC (article processing charge) som kompensation. Genom detta vill cOAlition S säkerställa att kostnaden för APC:er kommer att ligga på en rimlig och samstämmig nivå eftersom medlemmarna i cOAlition S förbinder sig att finansiera densamma.

I höstas publicerade man slutligen en guide för implementering av Plan S. Den var inte fastslagen utan var föremål för revidering utifrån inkomna förslag och synpunkter. Debatten tog direkt fart och även om många står bakom Plan S så är den inte utan kritik. Min avsikt är att försöka problematisera kring, de som jag upplevt, mest debatterade invändningarna som lyfts fram här i Sverige vilka är: effekten på unga forskare, tidsplanen, meritering samt begränsad internationell förankring.

Jag inleder med vilken effekt Plan S kan få för unga forskare då denna fråga haft stort fokus just här i Sverige. Först vill jag bara vara noga med att betona vikten av att forskare engagerar sig i frågan. Ett av Plan S stora problem, utifrån flera av invändningarna, tror jag bottnar i frånvaron av debatt och engagemang, tidigare i processen, just från forskarhåll. Nåväl, i november 2018 publicerade Sveriges unga akademi ett öppet brev i tidningen Curie med titeln ”Vi vill inte vara försökskaniner” där de var starkt kritiska till Plan S. Jag instämmer i en del av kritiken och förstår deras oro. Vissa frågor måste utredas vidare vilket gör tidsplanen krävande. Samtidigt för de fram argument som att Plan S devalverar kvalitetskraven genom att tidskriften får betalt per artikel (APC). Här är det viktigt att Plan S tar utgångspunkt i de kriterier som finns via till exempel Directory of Open Access Journals (DOAJ) angående krav för publicering och granskning, vilken i flera fall är mer strikt än den som vissa etablerade förlag tillämpar idag. Plan S jobbar som sagt även mot en transparent finansiell modell vilken motverkar en osund vinstmodell hos förlagen vilket är den rådande situationen idag. Ett annat problem är att man ser att unga forskare straffas av Plan S då det hindrar dem att publicera i välrenommerade tidskrifter. Om man ansluter till DORA och lämnar tidskriftens impact faktor som norm för värdering av forskningsresultat finns ju en aspekt att publiceringskanalerna de facto blir fler och att det underlättar för unga forskare att publicera sig då de slipper konkurrera med etablerade forskare i några få utvalda tidskrifter med hög impact faktor. Det kräver naturligtvis att synen på meritering ändras så en framtida karriär inte blir lidande. Där har de etablerade forskarna en viktig uppgift då det till syvende och sist är de som sitter och gör dessa värderingar vid anställningar och befordran. Är de för eller emot öppen publicering av forskningsresultat? Slutligen framförs argumentet att det är viktigt att säkra forskarnas upphovsrätt, vilket som de själva säger sällan är fallet idag. Här har faktiskt Plan S just ett krav på detta till skillnad från de kommersiella förlagens rådande praxis. Som sagt jag förstår oron från Sveriges unga akademi men i ett större perspektiv så har faktiskt The European Council of Doctoral Candidates and Junior Researchers, Young Academy of Europe, Marie Curie Alumni samt Young European Research Universities alla valt att skriva på ett ”supporting statement” för Plan S. 

Om vi då tittar närmare på tidsplanen så är den pressad. Jag kan inte annat än hålla med. Det finns fortfarande frågetecken som behövs utredas närmare men processen bör kunna inledas. Arbetet mot öppen tillgång har pågått under flera år och många lärosätens bibliotek hjälper till i processen. Det stora skiftet är att utöka den direkta publicering mot öppen tillgång som är direkt tillgänglig och motverka främst hybridtidskrifter. Därför har Plan S infört transformativa bestämmelser under övergången. Avtalen måste tecknas senast 2021 och de gäller för tre år. Det ger en tidsfrist fram till 2025 att ställa om systemet. Det skall alltså inte ske nu med forskning som redan finns i systemet. Att vissa forskare blir överraskade och tagna på sängen känns tråkigt. Visst, de kunde varit mer involverade i processen, men faktum är att forskare som grupp har varit representerade i arbetet med att ta fram Plan S. Spridningen av densamma har däremot kanske brustit. Fast som en representant för unga forskare sa i den livesända debatten om Plan S, kommer det meddelande om detta eller annat från biblioteket så hamnar det i papperskorgen.

Meritering är något som dyker upp i flera olika sammanhang och används som ett starkt motargument mot Plan S. Det håller jag med om. Ifall man ändrar publiceringsförfarandet måste även meriterings- och utvärderingssystemet ändras. Man kan inte använda rådande system på publikationer som ligger utanför. Frågan är då om det rådande systemet bör ändras eller om det nya systemet skall anpassas efter den rådande modellen. Svaret är väl redan givet eftersom cOAlition S valt att stödja DORA. Men det skapar förstås problem då det inte används i Sverige idag. Jag vet att Stockholms Universitet har skrivit på DORA, finns det fler lärosäten i Sverige? Samtidigt i Regeringens nationella färdplan för det europeiska forskningsområdet 2019-2020 ställer man sig bakom EU-kommissionens krav på att alla vetenskapliga publikationer som är offentligt finansierade skall publiceras med öppen tillgång senast från och med 2020 och att utgifterna för den vetenskapliga publiceringen skall vara transparenta. Man ställer alltså krav på en snabbare implementering än vad Plan S gör. Jag utgår ifrån att Regeringen inte inför detta utan en plan för hur det skall meriteras och utvärderas. Samtidigt skriver man dock i samma färdplan (ovan) att universitet och högskolor behöver ta ett stort ansvar för genomtänkta karriärsystem och bättre villkor för unga forskare så detta är fortfarande en viktig fråga som behöver klargöras.

Forskning av hög kvalitet kräver oftast internationellt samarbete. Nätverk och samarbetsprojekt med internationell förankring ökar. Därmed blir även forskningspubliceringen mer internationell. Ett problem med Plan S är att den begränsas utifrån geografin. Det blir forskare inom EU som kommer att påverkas av dess införande. Ett problem blir då om forskningen och rörligheten mellan forskare ökar geografiskt hur kommer påverkan att bli av Plan S. Vid anställningar, ansökningar om medel och olika utvärderingar kan alltså forskare från EU påverkas negativt. Någon måste trots allt gå först, frågan är om andra följer efter, så visst här kan man säga att Plan S utgör ett slags experiment med oanade konsekvenser. Samtidigt ser man en stark utveckling även i andra länder mot ökade krav på öppen tillgång och öppen vetenskap.  Även vad det gäller utvärdering av forskning finns det internationella alternativ där man kommit längre än i Sverige såsom DORA och The Leiden Manifesto. Förhoppningsvis kommer vi kunna se en framtid där inte bara EU utan hela forskningsvärlden rör sig mot en mer öppen vetenskap där öppen tillgång och nya publiceringsmönster blir en naturlig del.

]]> 0
Framtidens arbetsmarknad del 3 Fri, 10 May 2019 05:15:20 +0000 Charlotta Mellander Jag har i två bloggposter tittat på var framtidens jobb (enligt Arbetsförmedlingens kategorisering) finns belägna rent geografiskt. Precis som Arbetsförmedlingen gör har jag tidigare delat upp yrkena baserat på om de kräver en högre utbildning eller ej. Det är nämligen inte så att de platser som har en högre andel ”framtidens jobb som kräver högre utbildning” är desamma som de som har en högre andel ”framtidens jobb som inte kräver högre utbildning”. Figuren nedan visar just på hur olika andelarna ser ut i svenska kommuner:

Framtidens yrken scatter

Korrelationen mellan de två är till och med svagt negativ och signifikant (-0,152**).

Så om vi då tar båda grupperna sammanlagda – vilken kommun har då högst antal av dessa ”framtidens jobb”? Kartan nedan visar hur det ser ut:

Antal samtliga

Precis som konstaterats i tidigare bloggposter är det största antalet jobb i de kommuner där det bor flest individer (som förväntat). Om vi istället tittar på hur stor andel dessa ”framtidens jobb” utgör av kommunernas arbetsmarknad idag så får vi följande karta istället:

Andel framtidens yrkenHögst andel hittar vi i Olofström (43%) – en siffra som i hög grad är driven av den stora andelen ”framtidens jobb som inte kräver en högre utbildning” (dessa utgör 33% i Olofström). På andra plats hittar vi Danderyd (39%) följt av Storfors (39%), Timrå (37%) och Bräcke (37%).

De kommuner som i dagsläget har lägst andel ”framtidens jobb” är Sigtuna (15%), Älmhult (19%), Gnosjö (19%), Emmaboda (21%) och Fagersta (21%).

Dessa så kallade framtidens jobb är alltså ganska utstspridda rent geografiskt.

Men Arbetsförmedlingen listar också de yrken med sämst framtidsutsikter. Var dessa är belägna kommer jag titta på i nästa bloggpost.


]]> 0
Gladiatorutställningen – en sammanfattande analys Wed, 08 May 2019 12:43:50 +0000 Anders Dybelius Jag har i sju olika delar försökt att belysa möjligheter och utmaningar kring satsningen på gladiatorutställningen som arrangerats av Destination Jönköping under sommaren 2018. Det är dags att sammanfatta och samtidigt belysa faktorer som framöver kan hjälpa till att skapa goda beslutsunderlag för liknande satsningar. Om möjligt kan rubrikerna nedan bilda ett ramverk för framtida diskussioner. 

Besöksunderlagets kalkyl

De museer som tidigare hade visat gladiatorutställningen har ett betydligt större befolkningsunderlag än Jönköping, vilket säkerställer det ekonomiska åtagandet. En mer realistisk bedömning hade varit maximalt 20 procent besökare av regionens befolkning, vilket gäller för nordiska förhållanden som i Århus och Espo. Destination Jönköpings beräknade besöksantal på 85 000, utgör drygt 60 procent av Jönköpings kommuns innevånare. 

En realistisk besökssiffra att beräkna en ekonomisk marginal utifrån hade varit 16-20 %, det vill säga mellan 20 000 till 25 000 besökare under de fyra och en halv månaderna som utställningen visades. Det är den procentuella del av befolkningen som de tidigare arrangörerna till gladiatorutställningen uppvisat. Ingen tidigare utställare har ens varit i närheten av 61 procents besökare av kommunen/regionens befolkningsunderlag.

Platsens betydelse

Gladiatorutställningen i Jönköping klarade inte att stå ekonomiskt på egna ben. Den visades på en träningsarena för hockey. I kontrast till Jönköping har utställningen alltid tidigare visats i anslutning till ett etablerat museum med ett världsrykte i form av tidigare utställningar, parallella sidoutställningar, status och utmärkelser som i exempelvis Brisbane, Ottawa och Århus. Det har också funnits naturliga kopplingar i miljön som till utställningarna i Nijmegen och Tongeren där romerska imperiet återfinns naturligt i arkitektur och arkeologi. För att inte nämna Nimes i Frankrike där hela stadens själ andas romarriket och där en av de största gladiatorarenorna används än idag till olika spel. Jönköping som utställningsplats för en Gladiatorutställning uppfyller därmed inte något av dessa avgörande kriterier. 


På de tidigare platserna där utställningen har visats finns för en familj ett betydligt rikare kultur- och nöjesutbud än vad Jönköping med omnejd kan erbjuda. Gladiatorutställningen i Jönköping hade i sig själv inte den attraktionskraft som besökare kräver idag.

Identifikation, replika och narration

Om Gladiatorutställningen jämförs med Titanicutställningen är den främsta anledningen till misslyckandet identifikationen med Sverige, föremålen/kopior i stället för original och avsaknaden av den narrativa berättelsen.


Den tredje största passagerargruppen på fartyget Titanic var svenskar. Det innebär att en sådan utställning får en naturlig koppling till Sverige. I gladiatorutställningen finns inte något alls som personmässigt knyter an till Sverige.


Känslan av att studera originalföremål är av yttersta vikt. Runt 200 artefakter är originalföremål på Titanicutställningen, men inte några föremål på gladiatorutställningen är original. Det är försvarbart med tanke på säkerhetsrisken, men för besökarna blir det en avsevärd avdramatisering av upplevelsevärdet. Inte minst mot bakgrund av att många svenskar har besökt Colosseum och andra platser i det forna romerska imperiet med sina originalföremål. 


Den kanske viktigaste förklaringen till misslyckandet med gladiatorutställningen är den narrativa delen. Utställningen innehåll delvis berättelsen om kampen mellan Verus och Priscus, men denna berättelse är dock en ytterst tunn och svårgripbar berättelse där besökaren inte får nämnvärt mycket detaljer, mer än att båda utkämpade en tvekamp där utgången blev att båda återfick friheten av kejsare Titus år 80 Vi vet inte ens med säkerhet vilken typ av gladiator Verus var. På ett etablerat museum kan besökarna acceptera en inte alltför narrativ utställning, där man av hävd mer accepterar enbart föremål, men då är dessa originalföremål. På gladiatorutställningen i Jönköping fick man enbart se replika. I Titanicutställningen möter besökarna utöver en mytisk händelse om fartyget Titanic, även en stor mängd människoöden med dess berättelser kopplade till originalföremål som var och ett har sin egen berättelse. Själva berättelsen är också kärnan i historieämnet. Gladiatorutställningen hade en intressant strukturberättelse om ett imperiums uppbyggnad ingående detaljer hur gladiatorspelen i Romarriket byggdes upp, men i utställningen saknades det liv, mänskliga berättelser och livsöden. En tallrik, en hjälm eller någon annan artefakt, och då i original, hade gett ett helt annat upplevelsevärde för besökaren. Lägger man därtill en mänsklig berättelse till föremålet skapas en extra narrativ dimension ytterligare. Detta saknades i gladiatorutställningen i Jönköping.

Colosseums hjältar – hjältar för vem?

Utställningens syfte kopplat till vår samtid. Utställningen var pedagogisk och av hög klass, men det övergripande temat för gladiatorutställningen som i namnet Colosseums hjältar gav upphov till funderingar hos betraktaren. Hjältar för vem? Hur förhåller det sig för oss som lever 2000 år senare? För besökaren blev gladiatorernas roll i romarriket inte tydlig i utställningen. Gladiatorerna symboliserade de yttersta och förnämsta egenskaperna i romarriket man då kunde äga, det vill säga dödsförakt, ära och heder. Det var dessa heroiska egenskaper och den överlägsna organisationen som romarna hade gjort till sitt varumärke genom arkitektur och därmed konstruktioner, den överlägsna organisatoriska armén och därtill överlägsna administrationen. Allt sammanföll och synliggjordes för publiken på de drygt 200 gladiatorarenorna i det romerska imperiet i dessa grymma och blodiga spel. Men detta förklarar varför romarriket var ett imperium. De var bättre än sina motståndare. Detta hade behövts tydliggöras genom audioguiden på utställningen. Nu blev det en utställning av detaljer, som inte blev insatta i sitt sammanhang.

Gladiatorer lika med Idrottskvinnor och idrottsmän? 

I texter och på storbildsskärmar gjordes övergripande jämförelser mellan dagens idrottsvärld och romarrikets gladiatorer. En komparation som inte är helt oproblematisk. Detta att jämställa forna tiders gladiatorer med moderna idrottsmän och kvinnor gjordes konsekvent genom utställningen. Gladiatorerna åt visserligen exemplariskt och tränade enormt hårt, likställt med dagens atleter, men jämförelsen kunde dock uppfattas som en något anakronistisk konstruktion. Visserligen kan försäljning av mat, dryck, lotterier och souvenirer på Colosseum ses som en del av ett idrottsevenemang och visst kan gladiatorerna ses som idrottskvinnor och idrottsmän men det är vanskligt att dra raka paralleller på gladiatorernas prestationer till nutidens idrottsvärld. 

Platsen och reklamen

Destination Jönköping valde att satsa på marknadsföring via sociala medier samt göra reklam utmed infarter mot Jönköping, Huskvarna och Nässjö. Det förekom inlägg på Facebook i form av bilder och filminslag. Destination Jönköping använde även sin egen hemsida. Däremot lyste den mer traditionella reklamen via lokalpressen med sin frånvaro. Hur mycket detta påverkade inställningen till utställningen av eventuella besökare är svårt att uppskatta, men vid en jämförelse av reportage från Århus, kan man se en mer traditionell marknadsföring där reportagen präglas av en mycket positiv anda och ton. 

Entrén var i stort sett anonym och det dröjde allt för länge innan Destination Jönköping fick möjlighet att annonsera på de utmärkta reklamplatser som Elitserielaget i ishockey HV71 har på fastigheten utmed Huskvarnavägen.

Destination Jönköpings huvuduppgift enligt texten på hemsidan var att ”Destination Jönköping AB skall öka den geografiska platsen Jönköpings kommuns attraktionskraft och generera tillväxt genom att få fler tillfälliga besökare till Jönköpings kommun inom områdena turism, event och möten/kongresser.” En noggrannare kartläggning av besöksfrekvens och ekonomisk kalkyl hade förhindrat det misslyckande som utställningen i Jönköping blev. Destination Jönköpings kamp mellan debet vs. kredit fick dessvärre inte samma lyckliga utgång som kampen på Colosseum år 80 mellan Verus vs. Priscus.

]]> 0
Öppen vetenskap och universitetens resurstilldelning Tue, 07 May 2019 07:06:26 +0000 Daniel Gunnarsson Målet med Sveriges forskningspolitik är att vi skall vara en ledande kunskapsnation. Det uppnås genom högkvalitativ forskning och utbildning samt innovationsutveckling. Syftet är att öka vår konkurrenskraft vilket leder till en ökad välfärd. För att uppnå målet ges ökade anslag till universitet och högskolor 2017–2020 samtidigt som en utredning har tillsats för att se över dess styrning och resurstilldelning, den populärt kallade ”struten”. Vidare har Universitets­kanslersämbetet fått i uppgift att kvalitetssäkra universiteten och högskolornas forskning. Ett annat område är infrastrukturen för forskning där satsningar nu görs med särskilt fokus på datadriven forskning. Eftersom forskning och innovation av högsta kvalitet kräver hög grad av samarbete, ofta utanför Sveriges gränser, vidtas även åtgärder för att aktivt öka internationaliseringen av den svenska forskningen.

Vad innebär då öppen vetenskap i detta sammanhang? Enkelt uttryck är det på vilket sätt man skall uppnå kunskapsspridning till det omgivande samhället genom att dela med sig av forskningsresultat/-material. Här kan till exempel nämnas öppen och direkt tillgång till forskningspublikationer, öppna forskningsdata, öppen källkod samt tillgång till öppna lärresurser. Hur ställer sig då detta mot universiteten och högskolornas uppdrag? Enkelt kan man säga att dessa institutioner har tre uppgifter. För det första att bedriva utbildning, för det andra att bedriva forskning samt slutligen den tredje uppgiften att bedriva samverka med omgivande samhället genom att sprida kännedom och kunskap om den forskning och det utvecklingsarbete som genomförs. Tredje uppgiften blir med andra ord en förlängning av de båda första uppgifterna. 

För uppgiften utbildning är samverkan högst tydlig och påtaglig. Studenter skall utbildas för hög anställbarhet utifrån samhällets behov. När de inträder i yrkeslivet blir studenterna en viktig resurs för kunskapsspridning, kritisk värdering och utvecklingsarbete. Därför är det av stor vikt att de senaste forskningsrönen förs över från forskningen och integreras i undervisningen. En annan typ av samverkan kan även vara att det omgivande samhället utnyttjar universiteten och högskolorna för mer riktad kompetensutveckling eller uppdragsutbildning.

Mer intressant blir det hur just öppen vetenskap blir tillämplig för uppfyllandet av den tredje uppgiften för forskningen. För tydlighetens skull kommer jag här fokusera på vetenskapliga publikationer och ber att få återkomma i en annan bloggpost mer specifikt kring frågan om forskningsdata.

Jag börjar med publikationstypen avhandlingar. Avhandlingar kan oftast publiceras direkt och bli öppet tillgängliga för alla genom lärosätenas digitala arkiv. Ett problem är att med hänsyn till vikten av att inleda sin forskarkarriär tidigt, så väljer många att publicera så kallade sammanläggningsavhandlingar. Det innebär att man skriver en kappa bestående av det gemensamma innehållet (metod, teori och slutsatser) och sedan består själva avhandlingen av tre till fyra publicerade vetenskapliga artiklar vilka oftast inte kan göras tillgängliga på samma sätt. Jag har undersökt statistik för antalet sammanläggningsavhandlingar jämfört med monografier och den första formen ökar markant och är nu dominerande (79% år 2015). Det får naturligtvis följdverkningar på spridningen av doktorandernas forskningsresultat till det omgivande samhället.

Rapporter i olika former kan lättare göras tillgängliga öppet och direkt i ett digitalt arkiv. Lite är det beroende på finansieringsform och uppdragsgivare i vilken mån de går att göra öppet tillgängliga. En kritik mot denna publiceringstyp kan dock vara att granskningen och omfattningen av forskningen inte är lika rigorös. Konferensrapporter kan vara en annan form. Där presenteras oftast idéer och tankar om ny forskning vilken sedan ges ut i så kallade ”proceedings”. Dessa borde kunna göras mer tillgängliga än de görs idag men tyvärr blir de oftast endast tillgängliga för de forskare som varit med på själva konferensen samt de som är medlemmar i organisationen som anordnat densamma. I vissa fall går även rätten till materialet över till ett vetenskapligt förlag och publiceras som en bok som måste köpas för att få tillgång till materialet.

Sedan kommer vi till den kanske viktigaste och mest centrala publikationstypen, den vetenskapliga artikeln. Det är de artiklar som forskarna skriver om sitt forskningsresultat för att sprida ny kunskap bland andra forskare inom sitt ämnesområde. Här söker forskare gärna publicering i en högt ansedd tidskrift med erkänt bra granskningsprocess. Ur ett öppet vetenskapsperspektiv framträder då flera olika publiceringsmodeller. En modell är att materialet förblir låst och inte tillgängligt med mindre än att du har prenumeration på tidskriften, eller tjänsten/databasen, alternativt att du online köper den specifika artikeln direkt av förlaget. En annan modell är att tidskriften är av typen ”Open Access”, vilket innebär att alla artiklar som publiceras är direkt öppet tillgängliga för alla att läsa. Ytterligare en modell är att låsta artiklar görs öppet tillgängliga efter en embargoperiod. Då finns möjligheten för ett lärosäte att lägga in dessa artiklar i sitt digitala arkiv med en tidsspärr som släpper just den dag då embargoperioden är över och artiklarna kan göras tillgängliga. 

Ett av problemen med denna publicering är att den blir väldigt dyr då det är kommersiella förlag som sköter publiceringen och sedan tar betalt för tillgången. Forskaren som skriver får inget betalt, forskaren som deltar i granskningsprocessen får inget betalt. Det är med andra ord skattemedel som finansierar processen. Sedan blir det återigen skattemedel, som genom forskningsbibliotekens avtal med förlagen, köper tillbaka publikationen så forskarna själva samt studenterna får tillgång till materialet. Övriga samhället har då inte tillgång till dessa avtal. Än mer komplicerat blir det i och med de nya hybridtidskrifterna där man med hjälp från lärosätet eller forskningsfinansiären kan betala en författaravgift för att få en artikel publicerad, efter granskningsprocessen är genomförd. Därmed blir artikeln publicerad direkt och med öppen tillgång. Det gör att när biblioteken sedan betalar för läsrättigheten genom sina avtal så betalar man en gång till, så kallad ”double dipping”. Naturligtvis gör de vetenskapliga förlagen enorma vinster på skattebetalarnas bekostnad, vilka dessutom inte ens kommer åt det material de varit med och finansierat. Plan S är ett europeiskt initiativ, inte helt oomtvistat, som nu arbetar skyndsamt för att motverka denna utveckling. Jag hoppas kunna återkomma till detta i en kommande bloggpost.

Ett annat problem som kan vara värt att lyfta fram i sammanhanget är för vem man publicerar sin forskning. Ett problem med publiceringen i vetenskapliga tidskrifter är att den oftast är noga preciserad samt skriven på ett sätt att målgruppen av läsare är begränsad. Vad jag vill säga är att forskare skriver för forskare och då inom samma ämnesområde. När vi pratar om tillgång och öppen vetenskap så finns det alltså från början ingen tanke på att det skall läsas och användas av gemene man. På stora företag finns det säkert personer som kan ta till sig av materialet men många små- och medelstora företag kanske inte besitter den kompetensen, för att inte tala om de som utövar medborgarforskning. Här finns det en inneboende konflikt; dels mellan medelstilldelning och utvärdering av forskning vilken baseras till stor utsträckning specifikt på denna publicering, dels att man från statens sida även vill uppnå något helt annat genom den tredje uppgiften. Här behövs som jag ser det en översyn av incitamentsstrukturen, medelstilldelningen samt utvärdering av forskningen. Andra publikationstyper behövs, mer populärvetenskapliga, men vilken forskare tar sig tid till det om det inte värderas och meriteras? 

Jag kan inte ge svar på hur man skall lösa dessa frågor. Visst har jag några tankar, exempelvis skulle man i större utsträckning än idag även kunna starta forskningsprojekt i nära samarbete med det omgivande samhället för att identifiera aktuella problem. Därmed bidrar man till samverkan och ökar samhällets involvering i forskningen. Vidare skapas nya forskningsfrågor som man sedan påskyndar tillgängliggörandets av genom att skapa nya publiceringsformer anpassade efter målgruppen och helt utanför den fördröjande och fördyrande vetenskapliga publiceringen. Direkt tillgång kan säkerställas genom omedelbar publicering i fria digitala arkiv på lärosätena eller nationellt. Men detta arbetssätt kräver att utvecklingen går från vetenskaplig kommunikation till vetenskaplig interaktion, vilket ställer nya krav på främst den tillämpade forskningen. Återigen om detta skall bli aktuellt krävs det nya incitamentsstrukturer och nya former för meritering och utvärdering av forskarens arbete. Även det en fråga som jag hoppas kunna återvända till i en framtida bloggpost. 

]]> 0
Europadagen 9 maj. Grattis på ”födelsedagen” EU! – trots osäker framtid och en brokig historia. Mon, 06 May 2019 06:14:25 +0000 Radu Harald Dinu Det är Europadagen, den 9 maj. Och även om det mesta av Europadebatten just nu handlar om unionens osäkra framtid, så lever en känslosam diskussion om medlemsländernas historia, och hur gemensam den egentligen bör bli.

När jag och min fru flyttade till Bryssel 2008 hyrde vi ett rum vid Place Jourdan, bara ett stenkast från Schuman-rondellen som vi i Sverige ibland får en glimt av när SVT:s EU-korrespondenter rapporterar från något toppmöte. Oftast domineras direktsändningarna av dagsaktuella frågor medan de historiska referenserna hamnar i skymundan. Rondellen är nämligen inte bara EU-kvarterens arkitektoniska skärningspunkt. Den är också en minnespolitisk markör som erinrar om den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman som den 9 Maj 1950 presenterade sina förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap. ”Schumandeklarationen” skulle utgöra startskottet till det som vi kallar EU idag och är också anledningen till varför den 9 Maj uppmärksammas som Europadagen idag. Deklarationen uppstod inte i ett politiskt vakuum utan måste ses mot bakgrund av de förödande konsekvenserna som andra världskriget hade orsakat i Europa. Enligt Schuman skulle ett ytterligare krig ”inte endast bli otänkbart, utan även praktiskt omöjligt” om länderna började samarbeta på ekonomiskt och politiskt plan. Kriget blev EU:s negativa grundningsmyt. Därför är det angeläget på Europadagen att belysa frågan huruvida synen på andra världskriget har förändrats i Europa under de senaste årtionden. 

De flesta historiker är överens om att minnet av andra världskriget och förintelsen gick skilda vägar i öst och väst och förblev dessutom nationalstaternas angelägenhet under kalla kriget. Och det hade inte kunnat vara annorlunda. Erfarenheterna av åren innan 1945 skilde sig dramatisk, inte bara mellan individer utan också mellan olika etniska grupper och nationer. I vissa länder blev befolkningen eller minoriteter utsatta för terror, förföljelser och massvåld. Andra länder blev offer för grannens aggression vilket ledde till att människor hoppades på rättvisa efter 1945. 

Det var först de världspolitiska omvälvningarna 1989 och slutet av kalla kriget som skapade förutsättningarna för en omprövning av dessa historiekulturella ramar i Europa. Sedan dess kan vi observera ett ökat fokus på en gemensam europeisk minnespolitik och historiekultur. Många länder utvecklade till och med en historiekulturell högkonjunktur under den perioden som kretsade framför allt kring minnet av förintelsen. Ett exempel är den Internationella förintelsekonferensen i januari 2000 i Stockholm. Konferensen resulterade i den så kallade Stockholmsdeklarationen där fler än 30 länder fastställde hur minnet av folkmordet på de europeiska judarna skulle hållas levande framöver. Med andra ord hade minnet av förintelsen blivit ”mindre tysk” och ersatts av en gemensam – om än negativ – referenspunkt för den europeiska minneskulturen.

Europeisk historia hade innan 1989 vanligtvis berättats som en västerländsk framstegshistoria medan de östeuropeiska länderna kom på efterkälken. Efter murens fall var det dock inte längre möjligt att skryta med den ekonomiska tillväxten i Västeuropa, eller den fransk-tyska försoningen efter andra världskriget. Östeuropeiska intellektuella gjorde sina röster hörda nu och krävde att även deras historiska erfarenheter skulle uppmärksammas. 

I det här sammanhanget har framför allt en kontroversiell, minnespolitisk fråga lyfts som löper längs den tidigare skiljelinjen mellan Öst- och Västeuropa: Hur ska minnet av nazismen förhålla sig till brott och människorättskränkningar under kommunismen? Oppositionella från Östeuropa och Östtyskland vädjade om att ge kommunismens offer en minst lika stor plats i det offentliga minnet som Nazismens offer. 

De olika apellerna fick slutligen gehör inom de olika EU-institutionerna. I Bryssel har man försökt att hitta en kompromiss genom att tona ner de motstridiga minneskulturerna i öst och väst. Förenklat kan man säga att EU ville hitta den minsta gemensamma nämnaren för att möjliggöra en paneuropeisk minneskultur. Denna gemensamma grund skulle innebära en förkastelse av alla totalitära regimer i Europa, oavsett ideologi. Totalitarism-paradigmet förfäktades framför allt av parlamentariker från de nya central- och östeuropeiska EU-länderna.

En rad händelser kan ses som resultat av denna kampanj: 2008 föreslog Europaparlamentet att utse den 23 augusti till den ”Europeiska minnesdagen för stalinismens och nazismens offer”. Det var ingen slump. Den 23 augusti 1939 undertecknandes nämligen Molotov–Ribbentrop-pakten som inledde uppdelningen av Central- och Östeuropa och som markerade en traumatisk händelse för många människor. 2011 grundades den så kallade ”Plattformen för europeiskt minne och medvetande” som finansieras av EU-medel och som driver frågan om en internationell brottmålsdomstol för kommunistiska brott.

Totalitarism-kompromissen delas emellertid inte av många parlamentsledamöter från de ”gamla”, alltså västeuropeiska EU-medlemsstaterna. Sammantaget går skiljelinjen mellan de ”nya” och de ”gamla” EU-länderna. De ena anser att förintelsen är unik och inte bör likställas med kommunismens brott. De andra menar att Hitlers och Stalins regimer var lika onda. Dessutom har de olika försöken att likställa nazismen och stalinismen med hjälp av paraplybegreppet totalitarism haft en begränsad offentlig genomslagskraft. Den ”Europeiska minnesdagen för stalinismens och nazismens offer” den 23 augusti ignoreras fortfarande av många EU-länder.

Samtidigt som vi alltså kan observera en europeisering av minneskulturerna på vår kontinent ställer sig frågan om främjandet av ett europeiskt minne är nödvändigt och eftersträvansvärt? En sak kan redan nu konstateras: Den nya europeiska minneskulturen borde inte bortse från de specifika erfarenheterna under andra världskriget som fortfarande skiljer sig mellan de olika länderna.

Det räcker att återigen rikta blicken mot de central- och östeuropeiska länderna som präglades av två diktaturer under 1900-talet. Många av dessa länder är fortfarande långt ifrån ett ”negativt minne”, som Volkhard Knigge, föreståndare för minnesmärket i Buchenwald, myntade. Det som menas med ”negativt minne” är att ett samhälle inte enbart bör fokusera på offerrollen, alltså grymheterna man drabbades av, utan även på grymheterna som man själv har orsakat. 

En del historiker menar att en anonymisering av krigsförbrytelser och människorättskränkningar förstärker konkurrensen mellan nazismens och kommunismens offer. Risken är att sökandet efter en gemensam europeisk nämnare sker till priset av att olikheterna slätas över. Är det inte just mångfalden som utgör själva grundtanken med Europa?

]]> 0
Digitala dilemman – inte bara för den som står utanför! Mon, 29 Apr 2019 11:17:49 +0000 Ulli Samuelsson Nu i april har jag varit på ett seminarium arrangerat av Region Jönköpings län på temat ”Digital kompetens är samhällskompetens”. Bland annat presenterades en intressant studie genomförd i samverkan mellan konsumentrådgivarna i Jönköpings kommun och regionbibliotekets utvecklare. Studien presenterades i en rapport med titeln ”Datasamhället är ett jäsra bök”. De som bidragit med kunskap i denna rapport är de som dagligen möter medborgarnas digitala dilemman. Detta kan vara i rollen som anställd inom exempelvis offentlig förvaltning och regional verksamhet, eller som engagerad i föreningsliv eller i övriga civilsamhället. De 172 personerna som besvarade enkäten möter alltså på olika sätt vuxna människor i alla åldrar som befinner sig mer eller mindre i ett digitalt utanförskap. Den bild som ges stämmer väl överens med det jag ser i min forskning om äldre i ett digitaliserat samhälle. De vanligaste problemen är att de saknar egen tillgång till digital teknik, att de inte kan skaffa eller använda bank-id samt att de har svårt att både hitta, hantera och skriva ut blanketter och biljetter från internet. 

Det som skiljer denna studie från min egen forskning är att den inte fokuserar på en specifik åldersgrupp, i mitt fall äldre. Att digitalt utanförskap är kopplat till hög ålder och att unga är ”digitala infödingar” är några av de myter som florerar i samhället. Vore det så enkelt skulle vi kunna luta oss tillbaka och konstatera att om ytterligare något generationsskifte så är ”problemet löst”. Tyvärr är verkligheten mer komplex än så och ett digitalt utanförskap, liksom digital delaktighet, är långt ifrån enbart kopplat till ålder. Många av de som besvarat frågorna i studien arbetar inom socialförvaltning. De möter där människor som av olika skäl behöver samhällets stöd i fråga om ekonomiska resurser eller olika tjänster och stöd. Några arbetar på bibliotek och möter där människor som ber om hjälp med privata ärenden kopplade till digitala tjänster, tjänster som många gånger ligger långt utanför bibliotekens ansvarsområden.

Tyvärr är verkligheten mer komplex än så och ett digitalt utanförskap, liksom digital delaktighet, är långt ifrån enbart kopplat till ålder.

Människor som av olika skäl redan är sårbara eller marginaliserade riskerar en dubbel utslagning i ett samhälle med hög grad av digitalisering. I den aktuella studien nämns exempelvis olika former av funktionsnedsättningar och bristande ekonomiska resurser som skäl till digitalt utanförskap. Det här bekräftas även i en brittisk forskningsstudie där man jämfört skälen till digital exkludering mellan invånare Sverige och Storbritannien. I den forskningsstudien ser man en större risk för en digital underklass i Sverige än i Storbritannien. Detta eftersom de svenskar som inte är digitalt delaktiga är förhållandevis få och ofta utgörs av personer som tillhör redan utsatta grupper. I Sverige, till skillnad från Storbritannien, är med andra ord digital delaktighet en tydlig norm och den som står utanför avviker från normen.

I studien från regionen och kommunen blir det tydligt att enskilda tjänstemän, bibliotekarier, diakoner, konsumentrådgivare med flera dagligen ställs inför digitala dilemman. Att exempelvis vara arbetssökande eller bostadssökande och inte ha egen tillgång till internet blir ett problem. Likaså kontakter med myndigheter. En vilja att hjälpa till och lösa olika problem gör att det ofta blir en balansgång mellan juridiska och etiska dilemman för dem som i sitt yrkesliv eller samhällsengagemang möter det digitala utanförskapet. Som någon påpekade på seminariet så är det stor skillnad mellan att hjälpa någon att fylla i en pappersblankett som personen sedan själv skriver under, mot att logga in på personliga myndighetssidor med någon annans bank-id och sedan till slut hjälpa till med digital signering. Det sistnämnda är varken lagligt eller förenligt med de flesta yrkesroller. Samtidigt finns det lagar som tydligt föreskriver det ansvar olika offentliga samhällsfunktioner har i sitt ansvar för medborgarnas möjligheter till trygghet, jämlika levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet.

Det är viktigt med ökad kunskap om det stöd och den hjälp som behövs för att inkludera digitalt exkluderade i dagens samhälle. Det är även viktigt att säkerställa att offentliga verksamheter på ett bra sätt kan möta dessa människor. De kommer alltid att finnas och det kan inte vara enskilda tjänstemäns uppgift och ansvar att skapa individuella lösningar utifrån egen kunskap och vilja att tänja på gränserna för sitt uppdrag. Den förstudie som genomförts i Region Jönköpings län är en bra början och jag hoppas att det blir en utveckling av detta projekt! 

Här hittar du rapporten:

]]> 0
Här finns framtidens jobb del 2 Tue, 23 Apr 2019 10:53:31 +0000 Charlotta Mellander I min förra bloggpost tittade jag på var vi hittar de jobb som Arbetsförmedlingen i sin rapport ”Var finns jobben?” kategoriserar som ”framtidens jobb”. Jobben är uppdelade på sådana som kräver en högskoleutbildning och de som inte gör det. I förra bloggposten tittade jag på var de jobben som kräver högskoleutbildning fanns rent geografiskt. I denna bloggpost tänkte jag se var jobben som inte kräver en sådan utbildning i högst grad finns idag. De jobb vi talar om är alltså:

Anläggningsarbetare och anläggningsmaskinförare

Betongarbetare, murare och målare

Buss- spårvagns och lastbilsförare



Motorfordonsmekaniker och fordonsreparatörer

Slaktare och styckare

Träarbetare och snickare



Om vi tar samtliga dessa jobb sammantaget i svenska kommuner idag så får vi följande karta:

Antal utan högskoleutbildning

Av naturliga skäl är antalet jobb fler på de platser där det bor många människor, dvs. i kommunerna med större befolkning. Men om vi istället ser till hur stor andel dessa jobb utgör av kommunens arbetsmarknad så får vi följande karta istället.

Andel utan högskoleutbildning

Ju grönare en kommun, desto större andel av arbetsmarknaden utgör dessa jobb. Ju rödare, desto mindre andel. Den kommun som sticker ut allra mest med högst andel av dessa jobb är Olofström (med hela 33% av arbetsmarknaden) följt av Orust (22%), Munkedal (22%), Valdemarsvik (22%) och Storfors (21%).

Lägst andel hittar vi i storstadsregionerna såsom i Stockholm (6%), Solna (7%), Sundbyberg (7%), Sigtuna (8%) och i Göteborg (8%).

Var vi hittar ”framtidens arbetsmarknad” beror alltså i hög grad om vi tittar på jobb som kräver en högre utbildning eller ej, eftersom de inte nödvändigtvis lokaliserar sig i samma typer av kommuner. I nästa bloggpost tänkte jag därför slå ihop båda dessa grupper och se var ”framtidens arbetsmarknad” tycks vara totalt sett.

]]> 0
Avsaknad av narration Tue, 23 Apr 2019 09:43:34 +0000 Anders Dybelius Den kanske viktigaste förklaringen till misslyckandet med gladiatorutställningen är den narrativa delen. På ett etablerat museum kan besökarna acceptera en inte alltför narrativ utställning, där man enbart accepterar originalföremål. På gladiatorutställningen i Jönköping visades endast kopior av originalföremålen. 

Tittar vi däremot på Titanicutställningen möter besökarna utöver en tragisk händelse kring fartyget Titanic, även en enorm mängd människoöden med dess berättelser vilka är kopplade till originalföremål som var och ett har sin egen berättelse. Själva berättelsen är också kärnan i historieämnet. Gladiatorutställningen  har en intressant strukturberättelse kring ett av världens största imperiums uppbyggnad samt hur detaljrikt och genomtänkt gladiatorspelen i Romarriket var uppbyggda. I Gladiatorutställningen saknades det liv, mänskliga berättelser och livsöden. En tallrik, en hjälm eller någon annan artefakt, och då i original, hade gett ett helt annat upplevelsevärde för besökaren. Lägg därtill en mänsklig berättelse till föremålet så skapas en extra narrativ dimension. Detta saknades i gladiatorutställningen i Jönköping. För att förstå denna narrativa nerv jämför jag återigen med Titanic utställningen. 

Den sista överlevande som hade minnen av Titanic katastrofen var tillika en svensk vid namn Lillian Asplund. Hennes föräldrar Carl och Selma Asplund och deras fem barn hade utvandrat från Alseda by i Småland till Amerika.  De hade varit på besök i Sverige från 1907 och var vid tillfället för olyckan på väg tillbaka till Amerika med de fem barnen.  Lillian var fem år och förlorade sin far Carl och sina tre bröder, varav en tvillingbror. Hennes mamma Selma och brodern Felix överlevde. Lillians minnesbilder var starka och outplånliga från när hon skildes från sin far och såg honom på fartygsdäcket för sista gången. Hon gifte sig aldrig, pensionerade sig tidigt och tog hand om sin mamma som aldrig kom över katastrofen. Lillian dog i sitt hem i Shrewsbury i England den 6 maj 2006 och blev 99 år. Det kan tilläggas att Lillians tillhörigheter auktionerades ut av firman Henry Aldrige & Sons som specialiserat sig på föremål från Titanic. Bland annat auktionerades faderns klocka ut som hade stannat på den exakta tiden 02.19 då Titanic sjönk. Därtill auktionerades föräldrarnas vigselringar och en av familjens biljetter ut.  Svenskarnas delaktighet i olyckan skapar en helt annan förutsättning och känsla av identifikation och samhörighet för besökarna jämfört med en gladiatorutställning om gladiatorspel. Framför allt skapas en narrativ nerv i Titanicutställningen som inte återfinns i utställningen om gladiatorer. Utställningen hade delvis berättelsen om kampen mellan Verus och Priscus, men denna berättelse är en ytterst tunn och svårgripbar berättelse där besökaren inte fick nämnvärt mycket detaljer, mer än att båda utkämpade en tvekamp där utgången blev att båda återfick friheten av kejsare Titus år 80 Vi vet inte heller med säkerhet vilken typ av gladiatorer Verus och Priscus var.  

Platsens betydelse för Gladiatorutställningen samt känslan hos besökaren av samhörighet och sammanhang är förklaringarna till varför gladiatorutställningen inte blev den framgång som Destination Jönköping hade hoppats på. Det finns också också en rad inre förklaringar i själva utställningen till varför den inte fungerade fullt ut, men det är mer av underordnad betydelse mot bakgrund av det enorma glappet mellan 9000 besökare och 85 000 förväntade besökare. Vad kan vi lära av Gladiatorutställningen och vad är viktigt att tänka på för intresserade arrangörer av mobila utställningar?  I min avslutande blogg ska jag därför göra en sammanställning av de viktigaste faktorerna till misslyckandet.

]]> 0
När klanen möter staten Tue, 23 Apr 2019 06:01:06 +0000 Radu Harald Dinu Situationen med Sveriges så kallade utanförskapsområden är en mycket omdiskuterad fråga, och i samband med riksdagsvalet i höstas hettade det till kring ett av begreppen som kopplas till segregationen – klanröstning. Dagen efter att Valmyndigheten hade fastställt valresultatet korade Språktidningen ”klanröstning” genast till veckans nyord. Termen har dock framför allt använts i polemiska syften mot partier som blev överproportionellt starka i socioekonomisk utsatta områden. Man menade att vissa grupper skulle ha röstat ”med” sin familj eller etniska grupp snarare än efter sin egenövertygelse. 

Som alltid när den politiska debatten förgrovas blir jag som historiker manad att dyka djupare och se bakom förment enkla sakförhållanden. Oftast uppenbaras en mer komplex bild av samhällsfenomen än vad offentliga debatter förmår att åstadkomma. För trots att klanen har debatterats flitigt och en färsk antologi har behandlat ämnet, saknas det fortfarande empirisk forskning om hur intakt klaner förblir i mötet med stats- och individbaserade samhällsmodeller som i Sverige. 

Ofta associeras klanen med kulturer i Mellanöstern och Afrika, men ordet har ett synnerligen europeiskt ursprung: Det gaeliska ordet clannanvändes i medeltida Irland för släktgrupperingar med en föreställd gemensam anfader. Liknande släktskapsbaserade sammanslutningar återfanns även i andra europeiska länder. I Norden utgjorde ätter den viktigaste sociala enheten under medeltiden och i Skottland klarade sig klanväsendet till mitten av 1700-talet. Inte förrän den moderna statens uppkomst har sådana strukturer undanträngts. 

Redan i mitten av 1800-talet beskrev den engelske rättshistorikern Henry S. Maine utvecklingen från traditionella till liberala samhällen som en rörelse ”från status till kontrakt”. I statussamhällen utgör släktgrupperingar fundamentet för social organisation, där en individs rättsliga status bestäms av hennes ställning inom släktgruppen. I kontraktssamhällen däremot utgör individen rättsordningens främsta princip vilket hänger ihop med framväxten av statliga institutioner.

Juridikforskare som Mark S Weiner har byggt vidare på denna ansats. Tvärtemot den klassiska liberalismen, enligt vilken individuell frihet endast växer fram där staten är frånvarande eller svag, betonar Weiner statens avgörande roll för individuell frihet: Enbart en effektiv, demokratisk statsmakt garanterar individens starka rättsliga status. Detta, menar Weiner, är individualismens förmenta paradox. När staten saknas krävs andra former av social och rättslig organisering, som under större delen av människans historia utgjordes av storfamiljer eller klaner. Men det behöver inte vara en fråga om antingen eller: Moderna, offentliga institutioner kan ingå i en symbios med befintliga klanstrukturer.

I länder som Somalia eller Albanien bygger partipolitiken på klanlojaliteter. Styrelseskicket i Khaddafis Libyen är ett annat exempel där makten fördelades till folkkommittéer, som i praktiken utgjordes av olika stammar och släktenheter. Trots dessa mellanformer står klansamhällen och kontraktsamhällen i princip för konkurrerande samhällsmodeller. Medan staten bygger på legalitet, baseras klanväldet på sedvanerätt och lojalitet bland dem som ingår i klanen, ofta genom verkliga eller fiktiva blodsband. Staten medför en hierarkisk modell av myndigheter och opersonliga beslutsprocesser medan klansamhällen är segmenterade i grupper som existerar bredvid varandra och utan byråkratisk överbyggnad. Men trots att individens handlingsutrymme och autonomi begränsas kan klanväldet medföra ett antal positiva effekter. Framför allt är det klanens förmåga att skapa närhet och sammanhållning, värden som är svårare att upprätthålla i liberala samhällen där släktband har tappat betydelse.

Den brännande frågan är emellertid vad som händer när människor som socialiserats i klaner möter en stats- och individbaserad samhällsmodell som har präglat länder som Sverige? Lars Trägårdh är en av de forskare som har undersökt det svenska samhällskontraktet i ett historiskt och jämförande perspektiv. I boken Är svensken människa och i en nyutkommen antologi resonerar han på ett övertygande sätt om relationen mellan individ, familj och stat i Sverige och hur den skiljer sig från andra samhällen. I länder där offentliga institutioner är frånvarande, dysfunktionella eller förtryckande är misstro gentemot staten – på goda grunder – den rådande meningen.

I det hänseendet intar de nordeuropeiska länderna en särställning. I synnerhet Sverige tillhör de länder i världen där medborgare har utomordentligt stark tillit för offentliga institutioner. Denna ovanliga typ av samhällskontrakt som Trägårdh kallar för statsindividualism kommer till uttryck i handfasta lagar, varav skattelagstiftningen är det mest påtagliga exemplet. De flesta i Sverige tar för givet att beskattas för sin egen inkomst, men redan ur ett europeiskt perspektiv är Sveriges (och Finlands) individuella beskattning ett undantag. Även studiestödet i Sverige, som i andra länder prövas mot föräldrarnas eller makes/makas inkomst, ger uttryck för en individfokuserad välfärdspolitik.

Hittills saknas det representativa studier om hur klaners sendvanerätt förhåller sig i mötet med den svenska rättsstaten. Vi vet inte i vilken utsträckning människor som socialiserats i så kallade klansamhällen anammar det svenska samhällskontraktet. Kanske utövar den svenska modellen en sådan stark dragningskraft att klantillhörigheten så småningom tappar betydelse? Forskningen får utvisa. Klart är att språktidningens nyord efter valet berör en fråga där det svenska samhället har ganska små kunskaper – och de behöver bli större!

Texten bygger på en längre essä som publicerades i Jönköpings Posten, 18 jan. 2019

]]> 0
Här finns framtidens jobb del 1 Mon, 15 Apr 2019 18:02:18 +0000 Charlotta Mellander Vilka jobb kommer det egentligen finnas en efterfrågan på om fem år? Den frågan försöker Arbetsförmedlingen göra i undersökningen ”Var finns jobben?” där man baserat på en stor mängd intervjuer med offentliga och privata arbetsgivare försöker identifiera de yrken där det med all sannolikhet kommer att råda brist framöver och där konkurrens om jobben som finns kommer vara låg.

Dessa ”framtidens jobb” delas sedan upp i två kategorier – de som kräver högskoleutbildning och de som inte gör det. De jobb som listas är följande:

Med högskoleutbildning:


Civilingenjör, ingenjör och tekniker


Läkare och tandläkare


Mjukvaru- och systemutvecklare




Systemanalytiker och It-arkitekter

Utan högskoleutbildning:

Anläggningsarbetare och anläggningsmaskinförare

Betongarbetare, murare och målare

Buss- spårvagns och lastbilsförare



Motorfordonsmekaniker och fordonsreparatörer

Slaktare och styckare

Träarbetare och snickare



Arbetsförmedlingens rapport försöker med andra ord identifiera var på arbetsmarknaden man hittar jobben i framöver. Jag tänkte göra om det till en geografisk fråga – i vilka kommuner hittar vi dessa jobb?

I denna bloggpost tänkte jag fokusera på de jobb som kräver en högre utbildning. Kartan nedan visar antalet av dessa jobb sammantagna i svenska kommuner:

Antal med högskoleutbildning

Den bild vi får är självfallet i hög grad präglad av att det jobbar fler individer i kommuner där det bor många människor i allmänhet, dvs. främst i våra storstadsregioner. Men den visar samtidigt att det i väldigt många kommuner är en relativt låg tillgång till dessa jobb antalsmässigt.

Om vi istället ser på dessa yrkeskategorier i relation till samtliga jobb som finns i kommunen (med andra ord hur stor andel av arbetsmarknaden som de utgör) så får vi följande karta:

Andel med högskoleutbildning

Nu blir bilden mer nyanserad. De kommuner som har högst andel av dessa jobb är Danderyd (26%), Lund (24%), Finspång (24%), Linköping (22%) och Malå (21%). Med andra ord är det kommuner med mycket olika förutsättningar på många sätt.

De kommuner som idag har lägst andel av dessa jobb är Sigtuna (8%), Oxelösund (9%), Sotenäs (9%), Gnosjö (9%) samt Eda (10%). I dessa kommuner utgör alltså de jobb som i Arbetsförmedlingens rapport ses som framtidens jobb (med krav på högskoleutbildning) en relativt liten del av arbetsmarknaden idag.

Men hur ser det då ut för framtidens jobb utan krav på högskoleutbildning? Det tänkte jag titta på i nästa bloggpost.

]]> 0
Artefakternas betydelse, original vs. kopior Fri, 05 Apr 2019 09:00:32 +0000 Anders Dybelius I min tidigare bloggpost ”Identifikation, artefakter och narration” beskriver jag hur viktigt det är för en utställning att ha en nära koppling och historia till området. Titanicusuställningen är ett av många lyckade exempel där många i vårt land har en nära relation. I denna bloggpost håller vi oss kvar i Titanicutställningen för att diskutera skillnader mellan de båda utställningarna och i denna bloggpost titta på skillnaden kring artefakter. 

Gladiatorutställningen i Jönköping bestod uteslutande av replikas/kopior, medan den lyckade Titanicutställningen har nästan 200 historiska originalföremål. Här möter besökaren allt från husgeråd till originalbrev skrivna av svenskar från Blekinge, Skåne, Småland och Västergötland. Alla utställningsföremål bär med sig en äkthet, historik och ett sammanhang som förflyttar besökaren tillbaka i tiden. Att originalföremål kan visas på Titanicutställningen och inte på Gladiatorutställningen har såklart många olika förklaringar som handlar om försäkringar eller transporter.  Men relevansen för besökaren blir uppenbar då kopior inte har samma upplevda värde som en 2000 år gammal hjälm framgrävd ur Pompejis aska och som enbart finns i ett exemplar.

Känslan blir såklart helt avgörande med att få studera originalföremål med en spännande historia kopplat till platsen jämfört med en kopia som inte bär med sig samma upplevelsevärde och berättelse. Inte minst mot bakgrund av att många svenskar har besökt Colosseum och andra platser i det forna romerska imperiet med sina originalföremål.

]]> 0
Är Jönköping bäst på generationsskiften? Wed, 03 Apr 2019 05:34:16 +0000 CeFEO Att bli påmind om sin egen dödlighet kanske inte är det mest angenäma en företagare kan tänka sig. Emellertid är det oundvikligt att vi någon gång måste lämna jordelivet och företagsrådgivare står enade i rekommendationen att processen för att överlämna företaget till nya krafter bör påbörjas i ett så tidigt skeende som möjligt. Vikten att planera generationsskiften i tid har ofta poängterats. Samtidigt visar en ny studie från organisationen Företagarna att få ägarledare planerar tillräckligt inför ett ägar- eller generationsskifte, trots att så många som 17 procent av dem redan passerat pensionsåldern.[1]En av åtgärderna som organisationen lyfter fram för att förbättra situationen vid företagsöverlåtelser är att underlätta för alternativa finansieringslösningar.[2]Även om det finns undantag så är det många gånger behövligt, t.ex. av försörjnings- eller skatteskäl, att den äldre generation får en kompensation för aktierna i bolaget som ligger nära deras marknadsvärde. 

Ett sätt att finansiera generationsskiftet är att den yngre generationen lånar kapital ut bolaget till betalningen av aktierna. I vanliga fall får ett aktiebolag inte låna ut pengar till en person som är närstående till företaget, eller till en person som ska förvärva aktier i bolaget eller överordnat bolag i samma koncern. Det finns dock möjlighet att hos Skatteverket söka dispens från de aktiebolagsrättsliga låneförbuden, vilket idag regleras i 21 kap. 8 § aktiebolagslagen. I förarbetena till lagen framhålls särskilt generationsskiften, som vid tiden för reglernas införande fortfarande belastades av arvs- och gåvoskatt, som situationer som motiverar dispens. Ett undantagslöst låneförbud bedömdes nämligen kunna leda till att företaget måste säljas för att arvingarna ska kunna betala arvsskatten.

I en nypublicerad studie har vi studerat myndighetens samtliga dispensbeslut från de aktiebolagsrättsliga låneförbuden mellan åren 2013–2017[3] . De absolut flesta dispensärendena handlar om just generationsskiften i ägarledda aktiebolag. Dessa skiften sker vanligen genom att den äldre generationens holdingbolag överlåter aktier i ett verksamhetsbolag till ett nyskapat holdingbolag som ägs av den yngre generationen.

Av dispensbesluten framgår bland annat att aktiebolag från vissa län ansöker om dispens från låneförbuden mer frekvent än andra. De län som är överrepresenterade är Stockholms, Jönköpings, Västra Götalands och Skåne län. Från resterande delar av landet har endast 1–4 ansökningar per län inkommit och i fem län saknas helt sökandebolag. Snedfördelningen över landet tydliggörs än mer om antalet ansökningar ställs mot det totala antalet aktiebolag i respektive län.

Län Antal dispens-beslut år 2013-2017Procentuell andel av samtliga dispensbeslut Antal aktiebolag per län i genomsnitt år 2013-2017[4]Procentuell andel av Sveriges aktiebolag[5]Ägarledare över 65 år, år 2017[6]
Blekinge län11,0 %5 0431,0 %17 % 
Dalarnas län00,0 %11 5672,3 %19 %
Gotlands län11,0 %2 8410,6 %18 %
Gävleborgs län 43,9 %10 7392,1 %17 %
Hallands län22,0 %16 1153,2 %18 %
Jämtlands län00,0 %6 5351,3 %17 %
Jönköpings län2221,6 %15 6213,1 %19 %
Kalmar län00,0 %9 3741,9 %20 %
Kronobergs län11,0 %7 7741,5 %22 %
Norrbottens län11,0 %9 6601,9 %16 %
Skåne län1514,7 %61 50012,2 %19 %
Stockholms län2726,5 %170 72633,8 %15 %
Södermanlands län11,0 %10 6822,1 %19 %
Uppsala län32,9 %15 0163,0 %17 %
Värmlands län 11,0 %11 3992,6 %20 %
Västerbottens län00,0 %11 4662,3 %17 %
Västernorrlands län00,0 %9 1281,8 %19 %
Västmanlands län43,9 %10 1452,0 %16 %
Västra Götalands län1312,7 %82 42616,3 %17 %
Örebro län22,0 %10 7882,1 %18 %
Östergötlands län43,9 %17 1253,4 %17 %

Tabellen visar bl.a. att från Jönköpings län, som endast innehaft 3,1 procent av landets totala antal aktiebolag, har 20,2 procent av alla dispensansökningar kommit. Stockholms län är det län med flest sökandebolag, motsvarande 23,2 procent av alla ansökningar. Denna siffra ska dock ställas mot att Stockholm också varit det län med flest registrerade aktiebolag i Sverige, 33,8 procent. Detta innebär att Jönköpingsföretagen är i särklass bäst i klassen på att söka och beviljas dispens från de aktiebolagsrättsliga låneförbuden.  

Samtidigt visar studien att i de tre län som procentuellt har störst antal företagsledare över 65 år, har antingen inget aktiebolag ansökt om dispens eller så har endast en ansökan inkommit. Att företag från de län där flest generationsskiften torde vara stundande inte har ansökt om dispens i större utsträckning är anmärkningsvärt. Enligt vår tolkning tyder denna snedfördelningen på att kunskapen om dispensmöjligheten och vad som krävs för en framgångsrik ansökan inte är jämt fördelad över landet. Kunskapen verkar istället vara koncentrerad till ett antal rådgivare som återkommande agerar ombud och det verkar onekligen som om många av dessa rådgivare finns i just Jönköpings län. Kanske är det ett tecken på att Jönköpingsföretagen är lite bättre på generationsskiften än övriga Sverige.

Vertikals. Foto Anna Hållams
Hanna Almlöf, lektor i affärsrätt  

[1]  Företagarna, Ägar- och generationsskifte i svenska företag – överlåtelse eller avslut?,2017, s. 7 och 35.

[2]  Företagarna, Ägar- och generationsskifte i svenska företag – överlåtelse eller avslut?, 2017, s. 5 och 35. 

[3]  Studien är genomförd av lektor Hanna Almlöf och juristen Hanna Kristiansson och publiceras i Svensk Juristtidning i april 2019,

[4], statistik om företag och föreningar, tillgängligt 2018-06-19.

[5] Procentsatsen är beräknad utifrån genomsnittet av antal aktiebolag per län respektive i hela landet år 2013–2017.

[6]. Företagarna, Ägar- och generationsskifte i svenska företag – överlåtelse eller avslut?,2017, s. 8.

]]> 0
Identifikation, artefakter och narration. Fri, 29 Mar 2019 08:59:50 +0000 Anders Dybelius I följande blogg ska jag presentera den inbyggda problematiken med Gladiatorutställningen. De yttre förutsättningarna som befolkningsunderlaget var givetvis en ram för att utställningen skulle bli lyckosam, men den inbyggda problematiken i själva utställningen synliggör varför det blev ett misslyckande. 

För att tydliggöra detta problem gör jag en jämförelse med en annan historisk utställning – Titanic. Den har visats mellan åren 2013 till 2019 i ett antal svenska städer med stor framgång. Titanic utställningen innehåller tre saker som Gladiatorutställningen saknar,Identifikationartefakteroch narration.

Jag börjar med identifikation. Förutom engelsmän och amerikaner var den tredje största gruppen på Titanic svenskar. Studerar man nyhetsrapporteringen från 1912 i svenska medier ser man också hur kraftig reaktionen var allt eftersom katastrofens omfattning stod klar. I gladiatorutställningen finns inget som återkopplar till Sverige. Det finns ingen svensk relation som går att koppla samman med gladiatorer eller romarriket. Därtill inte heller arkeologiska fynd, byggnader eller andra artefakter. Detta skapar ett identifikationsproblem i mötet mellan utställningen och Sverige. 

Frågan blir som i tidigare blogg – vad har Jönköping med romarriket att göra? I fallet med Titanic utställningen blir svaret enkelt – Titanic katastrofen var ett trauma för Sverige och berörde landet.

]]> 0
Flyktingvågen och krympande kommuner Tue, 26 Mar 2019 10:02:41 +0000 Charlotta Mellander För ett tag sedan höll jag en föreläsning för en grupp som inte jobbar inom akademin. Jag pratade (som jag brukar) om hur viktig platsen har blivit och hur avgörande befolkningsstorleken och inte minst befolkningstätheten är för platsers utveckling. En man som kom från en mindre kommun räckte upp handen och berättade att de nu minsann växte igen eftersom kommunen tagit emot en stor mängd flyktingar och att man såg detta som sin möjlighet att växa. Han undrade samtidigt om jag trodde att flyktingvågen från 2015 kunde komma att bli mindre kommuners räddning.

Faktum är att jag addresserade den här frågan redan 2015 på DN debatt, men det finns all anledning att följa upp den igen. Som mannen i publiken noterade växte i princip alla svenska kommuner befolkningsmässigt under 2015 – många för första gången på länge. Men som jag och Sofia Wixe noterat i en tidigare bloggpost placerades en väsentligt större del av de som kom i kommuner som på många sätt hade sämre förutsättningar för integration. Eftersom det rörde sig om en stor mängd människor på kort tid och läget på många sätt blev akut placerades en stor del av de som kom i kommuner som hade tillgång till bostäder, men i många fall sämre tillgång till jobb.

På SCBs hemsida kan man nu ladda ner statistik som till viss del kan illustrera utfallet – i vart fall kortsiktigt. Jag har därför laddat ner statistik där jag tittar på hur det gick på arbetsmarknaden för de som kommit till landet med skälet att de är ”skyddsbehövande och dess anhöriga”. Jag tittar på år 2016, dvs. året därpå (och det senaste året som finns tillgängligt i dagsläget från SCB) och ser hur stor andel i denna grupp som var öppet arbetslös detta år. Det är dock viktigt att notera att siffrorna som nu presenteras inte enbart gäller bara de som kommit år 2015, utan det kan också gälla mottagande under tidigare år. Jag har även delat upp gruppen för de som har en eftergymnasial utbildning och de som enbart har en förgymnasial utbildning. Många mindre kommuner har argumenterat för att mottagandet skulle kunna vara ett sätt att motverka kompetensbrist i de fall där de som kommit haft en eftergymnasial utbildning.

Tittar vi på det genomsnittliga utfallet så är det också en viss skillnad mellan grupperna, men siffrorna är fortfarande höga. I genomsnitt var 50,4 procent av de med eftergymnasial utbildning öppet arbetslösa och hela 59,2 procent av de med förgymnasial utbildning. Men skillnaderna är stora mellan kommunerna. Som lägst var bara 13,3 procent av de med hög utbildning i denna grupp öppet arbetslösa och de med låg utbildning 28,2 procent. Som högst var siffrorna 87,8 procent för de högutbildade och 88,9 procent för de med låg utbildning.

Kartorna nedan illustrerar skillnaderna mellan svenska kommuner och i vilken grad de som immigrerat av skyddsskäl (och deras anhöriga) varit öppet arbetslösa år 2016 uppdelat baserat på deras utbildningsnivå (vissa kommuner saknas siffror för):

Eftergymnasial utbildning arbetslös andel

Förgymnasial utbildning arbetslös andel

Klart är också att de kommuner som varit framgångsrika i att integrera de som kommit till landet för skyddsbehov och varit högutbildade på arbetsmarknaden samtidigt varit mer framgångsrika i att integrera de lågutbildade individerna på arbetsmarknaden. De gröna områdena täcker ungefär samma geografiska ytor i båda kartorna, precis som de röda områdena gör. Samtidigt är det tydligt att de gröna områdena är klart överrepresenterade i storstadsregionerna samt i vissa mellanstora städer. Figuren nedan visar relationen mellan de två för de kommuner vi har uppgifter för:

scatter hög och låg utbildningOm vi sedan relaterar andelen arbetslösa i respektive grupp med flyktingmottagandet per invånare år 2015, dvs. det år som störst antal togs emot får vi en liknande relation:

scatter flyktingmottagande och hög utbildning

scatter flyktingmottagande och låg utbildning

De kommuner som tog emot flest flyktingar år 2015 var också de som året efter hade högst andel av de som kommit till landet av skyddsskäl i öppen arbetslöshet och så var fallet både för de som är hög- och lågutbildade. Men det är också värt att notera att det finns vissa kommuner som tagit emot en relativt hög andel som faktiskt har bland de lägre arbetslöshetsnivåerna  i landet för dessa grupper. En del kan i detta sammanhang lyfta att ett år (för många kom ju under 2015) är en väldigt kort tid och det är naturligtvis korrekt. Samtidigt så hade många av de kommuner som tog emot fler flyktingar per invånare redan platser med tuffa utmaningar på arbetsmarknaden, vilket med stor sannolikhet gör det svårt att hitta ett arbete där som nyanländ.

För att återknyta till där vi började – kommer flyktingvågen 2015 vara det som vänder trenden för krympande kommuner? Svaret är med stor sannolikhet nej. För med brist på integration på arbetsmarknaden kommer denna grupp ha få saker som håller dem kvar i de kommuner där de inte kan få jobb, utan med stor sannolikhet kommer många av dessa att lämna platserna bakom och flytta mot kommuner med bättre förutsättningar när möjlighet ges. Detta är också de mönster som Arena för tillväxt sett då det gäller ”sekundärflyttning” (dvs. när man får bestämma själv var man ska bo) hos invandrare som kommit till landet tidigare (se kartan på sid 12 i Arena för tillväxt rapport).

Och det finns tecken på att en liknande omförflyttning börjat ske även för de som kom 2015. SCB publicerade nyligen uppdaterade siffror på befolkningsutveckling i svenska kommuner och många av de kommuner som tog emot en stor mängd flyktingar per invånare och som 2015 därför ökade sin befolkningsmängd ordentligt har nu börjat krympa igen (i vissa fall med samma omfattning som ökningen 2015), Med andra ord finns andledning att tro att omförflyttningar i geografin till viss del kommer att pressa ner dessa höga arbetslöshetssiffror för de individer som kommit till landet. Men det innebär också att många av de kommuner som sett mottagandet som ett sätt att bryta den svaga utvecklingen i befolkningssiffrorna kommer att ha kvar samma tuffa utmaning framöver.

]]> 0
Jönköping och romarriket Fri, 22 Mar 2019 14:03:26 +0000 Anders Dybelius Fokus på besöksunderlaget och ekonomin har varit centrala delar i olika granskningar till varför gladiatorsutställningen blev ett fiasko. Om vi utgår från befolkningsunderlaget finns det flera lyckade mobila utställningar som genomförts i närtid och det är flera parametrar som gör en utställning lyckosam. Samma sommar som Gladiatorutställningen genomfördes i Jönköping satsade Skellefteå Kommun på utställningen Titanic med närmare 53 000 besökare. Ett annat exempel med samma utställning är Halmstad som lockade 40 000 besökare eller Örebro med 70 000 besökare.

Den inbyggda problematiken med Gladiator utställningen

I de följande blogginläggen ska jag därför visa på den inbyggda problematiken med Gladiatorutställningen som inte låter sig förstås och förklaras endast genom befolkningsunderlag, intäkter och kostnader. Det handlar om identifikation och igenkänning för att en utställning ska bli framgångsrik.

Gladiatorutställningen har med stor framgång visats på platser som har någon koppling till Romarriket. I vårt danska exempel Moesgård museum har man exempelvis funnit ett av världens största fynd från romersk järnålder. Fynden består av svärd, lansspetsar, spjutspetsar, sadlar, pilspetsar, sköldbrädor, beslag (sköldar, personlig utrustning, sadlar, bälten), svärdsknappar, sköldbucklor, svärdsskidor, textilier, mynt, rep & bälten, skärpstål, eldstenar, kammar, knivar, bältesspännen (järn, brons) eldstål, pincetter, påsar eller pungar, pärlor, Tandpetare etc.

Tongeren i Belgien var under romartiden huvudstad i det romerska området Civitas Tungrorum. I det tidiga romarriket befann sig staden i provinsen Gallia Belgica där det finns tydliga lämningar med den romerska stadsmuren samt en stor mängd andra arkeologiska fynd från romartiden.  

Het Valkofmuséet i Nijmegen i Nederländerna har en omfattande samling romersk arkeologi och ligger också på en historisk plats, ett romerskt arméläger, vilket skapar en naturlig koppling till en gladiatorutställning. 

En tillfällig utställning som Gladiatorer – Colosseums hjältar blir på så sätt ett komplement och en naturlig koppling till romersk arkeologi och arkitektur. Därtill också arkeologiska fynd som visas permanent på museerna. 

Saknas en sådan koppling till Romarriket uppstår en identifikations- och igenkänningsproblematik varför en utställning sätts upp, som var fallet i Jönköping.  

Vad har Jönköping med romarriket att göra? Men detta är inte hela förklaringen…. I de nästkommande bloggarna ska vi ytterligare visa på de verkliga förklaringarna varför det gick som det gick.

Tidigare inlägg av Anders Dybelius

]]> 0
En hockeyhall eller ett världsmuseum? Tue, 19 Mar 2019 07:40:10 +0000 Anders Dybelius Att räkna på ett relevant besöksunderlag är en utmaning i sig men vilken roll spelar lokalen? Tidigare arrangörsorter har varit väletablerade muséer med världskända utställningar i sitt program. Alla tidigare platser är också större till antalet invånare vilket utgör en större ekonomisk plattform för en framgångsrik utställning. Så hur såg platserna som varit framgångsrika ut?

Moesgaard Museum, Århus.

Framtidssatsningarna är stora i Århus. År 2015 öppnade Århus kulturhistoriska museum i helt nya lokaler och samma år, ”Den gamle by”, vilket är Århus svar på Skansen.  Siktet i Århus är inställt på att göra staden till kulturstad. Enbart stadens konstmuseum Aros hade 2015 550 000 besökare och till 2020 har de ambitionen att vara ett av de 20 mest betydande museerna för samtidskonst i världen.

I denna miljö ställdes Gladiatorutställningen ut i Moesgaard Museum i Århus. Muséet består av flera olika muséer och erbjuder ett större utbud av sidoutställningar. Moesgaard är redan idag en etablerad plattform med global exponering med exempelvis två stjärnor i Michelins attraktionsguide. Michelin delar ut 1, 2 eller tre stjärnor där 2 stjärnor är värt en omväg, tre stjärnor en helt egen resa. 

The Canadian War Museum, Ottawa

The Canadian War Museum utanför Ottawa är Kanadas nationalmuseum och ett av världens mest respekterade militärmuseum med 500 000 besökare årligen.

Queensland Museum, Australien

Brisbane är Australiens tredje största stad. Där finns Queensland Museum som är Australiens mest besökta med många utställningar. Där slogs besöksrekord 2017 med 2 310 000 besökare.  

Utmaningarna med Gladiatorutställningen var alltså flera.

  • Första gången som utställningen visades utanför ett etablerat museum.
  • En hockeyhall som inte erbjöd ett bredare utbud av kompletterande utställningar
  • För litet befolkningsunderlag i regionen. 

Kontrasten mellan tidigare arrangerande städer och Jönköping kan inte bli tydligare.

Tidigare bloggposter:

]]> 0
Nu växer vi igen…eller? Wed, 13 Mar 2019 10:59:33 +0000 Charlotta Mellander Jag är ofta ute och föreläser i svenska kommuner. Under de senaste åren har jag sett en trend bland de som under många år har krympt att man ofta talar om att man nu sett ett trendbrott och att man börjat växa igen. I samtliga fall har trendbrottet skett år 2015, dvs. det år då Sverige tog emot en mycket stor mängd flyktningar. Många av dessa placerades i krympande kommuner eftersom det fanns en större tillgång till bostäder här, men samtidigt ofta en svagare arbetsmarknad. Många av de kommuner som under många år krympt men som 2015 ser en ökning i befolkningssiffrorna har också börjat planera för en fortsatt starkare befolkningsutveckling. Men är det då realistiskt att faktiskt planera för att ökningen kommer att hålla i sig och är det realistiskt att tro att de som kom 2015 på sikt kommer att stanna kvar?

Men låt oss börja med att titta på hur mönstret såg ut under decenniet innan 2015. Kartan nedan är indelad i två kategorier där de röda hade en mindre befolkning 2015 än vad de hade 2005, medan de gröna hade ökat sin befolkning under samma tidsperiod:

Under denna tidsperiod var det 110 kommuner som hade krympt, medan 180 kommuner hade en större befolkning i slutet av perioden. Kartan vittnar också om hur det främst är storstadsregionerna samt de mellanstora svenska städerna som vuxit, medan en stor del av Norrland, Värmland, samt en korridor genom Småland och Östergötland har tappat.

Om vi sedan går vidare och ser på hur befolkningen förändrades i svenska kommuner efter år 2015 (till 2016), dvs. i hög grad till följd av flyktningmottagandet. Kartan nedan visar läget mellan dessa båda år:

Kartan visar en tydlig skillnad mot det mönster vi sett tidigare år. Mellan 2015-2016 är det enbart 19 som krymper och många av de kommuner som tidigare varit röda har nu blivit gröna. Det är också denna förändring som fått många mindre kommuner att känna framtidshopp och som gett dem en tro om ett trendbrott. Men hur realistiskt är egentligen denna tanke?

För att reda ut det behöver vi dels titta på hur det sett ut historiskt, men också analysera hur flyttmönster i allmänhet ser ut. Om vi börjar med det historiska perspektivet så har Arena för tillväxt tittat på flyttmönster för de flyktningar som kommit till Sverige tidigare år och konstaterat att ungefär 90 procent av dessa flyttar vidare i samma riktning som inrikes födda när de själva har möjlighet att välja boendekommun.

Och kanske är det inte så konstigt. Om vi ser hur inrikes födda flyttar omkring mellan svenska kommuner så ser vi att ca 90 procent av alla som byter boendekommun gör det i åldern 18-35 år. Anledningen till att det ser ut så är (något förenklat) flera: några flyttar för en utbildning, några flyttar för ett jobb, några för att man vill ha tillgång till ett bredare utbud och livsstil än vad hemmakommunen kan erbjuda och ibland samverkar alla dessa anledningar. Samtidigt finns det inte någon större kostnad för denna åldersgrupp att flytta omkring: inget hus ska säljas, inga barn som ska byta skola och inga nätverk som byggts upp under lång tid som försvinner. På många sätt påminner dessa karaktärsdrag även om de vi ser hos de utrikes födda som kommer hit. De har inte heller så mycket att förlora på att flytta vidare, samtidigt som de kan få en rad fördelar av att göra det.

Sammantaget gör det att vi, precis som Arena för tillväxt tidigare visat, kan anse det troligt att många av de utrikes födda som placerades i mindre kommuner under 2015 nu några år senare kommer att börja röra på sig. Och faktum är att det är precis vad vi nu börjar skönja i statistiken. Nyligen presenterade SCB siffror över befolkningen i svenska kommuner år 2018 och klart är att många av de kommuner som tillfälligt växte 2015-2016 nu börjat krympa igen. Kartan nedan visar befolkningsutvecklingen i kommunerna mellan åren 2017-2018:

De områden som i den översta kartan var röda har nu återfått sin röda färg vilket indikerar att man nu krymper igen. Hela 76 kommuner har färre invånare 2018 än vad de hade 2017 – en utveckling som faktiskt är helt väntad och som med hög sannolikhet kommer att fortgå framöver.

Så kanske finns det anledning att mana till försiktighet i många mindre kommuner innan man börjar göra omfattande investeringar för en framtid med befolkningstillväxt, enbart baserat på erfarenheterna under åren av omfattande flyktingmottagande. Istället skulle jag vilja se ett ökat fokus på hur man faktist säkrar den offentliga servicen och livskvaliteten för alla de invånare som bor och trivs i dessa kommuner för att säkra att så många som möjligt av dem kommer ha möjlighet att fortsätta bo kvar i framtiden.

]]> 0
Med historien som lärobok Tue, 12 Mar 2019 16:04:10 +0000 Radu Harald Dinu Det var kärleken som förde mig norrut och till Sverige där jag är verksam vid HLK sedan 2017. Som nybliven universitetslektor fortsätter jag att utveckla mitt stora intresse för Europa och vår historia. Nu blåser populistiska vindar igen och begrepp som fascism och rasism finns på allas läppar, men – debatten kring dessa fenomen är sällan nyanserad. Begreppshistoriskt är det problematiskt att utan vidare sätta likhetstecken mellan ganska skilda ideologier som nationalism och rasism, även om det finns vissa samband. Det finns en risk för inflation i språkbruket och att argumenten som demokratins försvarare är i behov av blir urvattnade.

Jag är övertygad om att det finns ett stort behov av humanister och samhällsvetare som kan hjälpa till med att förstå strömningarna i Europa, att göra historiska jämförelser och djupare analyser och dessutom ge oväntade perspektiv. Hur förklarar vi till exempel att högerpopulismen har vunnit mark i länder som befinner sig i högkonjunktur? Varför hade högerpopulistiska grupperingar ingen framgång i EU-länder som drabbades värst av finanskrisen 2008?  

Min egen forskning berör flera av dessa aktuella samhällsfrågor men mitt intresse väcktes långt tidigare av en rad personliga erfarenheter. Jag är född i Rumänien under den kommunistiska Ceausescu-regimen men flyttade 1985 till Västtyskland då en del av familjen tillhörde den tyskspråkiga minoriteten.

När Östeuropa öppnades efter Berlinmurens fall växte mitt intresse för regionen. Jag började studera östeuropeisk historia vid universitetet i Leipzig, en stad som har haft sina egna erfarenheter med två diktaturer under 1900-talet. I Leipzig har jag även varit verksam inom museivärlden. På ”Zeitgeschichtliches Forum” (Forum för samtida historia) jobbade jag som museipedagog och förmedlade samtidshistoria till olika målgrupper.

Mellan 2007 och 2012 var jag doktorand i forskarskolan ”Mänskliga rättigheter och människovärde”vidMax Weber Centre for Advanced Cultural and Social Studiesi Erfurt, Tyskland, där jag disputerade med en avhandling om fascism, religion och våld i sydöstra Europa. En av de centrala slutsatserna är att våldet och pseudo-religiösa uttrycksformer var centrala för den nya, fascistiska politikstilen under 1920 och 1930-talet vilket också förklarar varför många blev hänförda av denna rörelse.   

Som lektor i historia vid HLK är jag knuten till forskningsgruppen Plats, Identitet, Lärande (PIL). Just nu arbetar jag på ett nytt forskningsprojekt om funktionsnedsättning under kommunismen i Östeuropa. Handikapphistoria eller “Disability history” har generellt varit styvmoderligt behandlat av historievetenskapen. Medan nazisternas behandling av personer med funktionsnedsättning har beforskats de senaste årtionden, vet vi ännu väldigt lite om hur kommunistiska regimer hanterade frågan. Projektet passar väl in i Jönköping universitys forskning inom handikappvetenskap.

Utöver historie- och religionsvetenskapliga forskningspublikationer på engelska och tyska har jag skrivit flertalet populärvetenskapliga artiklar och essäer på svenska. Jag gillar att spela och lyssna på Americana och Jazz, och har studerat två terminer klassisk gitarr och stränginstrumentet viola da gamba vid musikhögskolan i Köln.

Genom Vertikals hoppas jag kunna ge mitt bidrag till en bättre idédebatt, där vår historia är en mycket viktig lärobok när vi formar framtiden.

]]> 0
Risk för digital skolklyfta Tue, 12 Mar 2019 08:31:01 +0000 Elisabet Sandblom Digitaliseringen pågår med stor kraft och förändrar samhället snabbt – även skolan, vårt specialområde. Just nu pågår en het debatt i Svenska Dagbladet om huruvida den mänskliga hjärnan är redo för alla möjligheter detta innebär. Kan eleverna t.ex. koncentrera sig när utbudet av valmöjligheter blir så stort? Andra menar att utvecklingen är omöjlig att bromsa. Vi tillhör dem som välkomnar digitaliseringen, men menar att en viktig fråga glöms bort i debatten.

Utmaningarna kopplade till digitalisering i skolan är inte begränsade till elevers hjärnfunktion eller att utvecklingen går fort.

Vi står inför en situation där risken är att klyftorna bland unga växer ytterligare, på grund av stora och oacceptabla skillnader i vilka digitala kunskaper eleverna rustas med.

Gymnasiets läroplan återspeglar skollagens krav när det gäller allas rätt till utbildning. Men redan när vi tittar på kraven på likvärdig utbildning i skolans läroplan, skiljer sig examensmålen för olika gymnasieprogram kraftigt åt ifråga om utveckling av digital kompetens. 

För en elev som går hotell- och turismprogrammet är examensmålet vagt formulerat. Eleven ska utveckla förmåga att använda digital teknik ”inom för utbildningen relevanta yrkesområden”, medan det för en elev som går teknikprogrammet skrivs fram mycket mer precist vad utbildningen ska ge på området digital kompetens.

Ett annat exempel är vård- och omsorgsprogrammet. Eleverna ska förberedas för att kunna använda IT och digitala hjälpmedel, men – tittar man närmare upptäcker man att begreppen ”digital” eller ”dator” inte ens nämns i planerna för de ämnen som är typiska för programmet, som hälsa, medicin och psykologi. 

I naturvetenskapsprogrammets examensmål däremot beskrivs vikten av digitala kunskaper återigen mycket detaljerat. ”God vana” utlovas, vilket följs upp och understryks i flera av karaktärsämnenas syftestexter.

Redan här kan vi alltså konstatera att svensk skola är klart ojämlik.

Många uppger sig sakna digital kompetens

För att göra bilden av skolans digitalisering ännu mer komplicerad ser vi variation på många olika nivåer. Det är ett demokratiskt problem att förutsättningarna verkar se väldigt olika ut för olika elever. 

I en pilotstudie med tre olika klasser där vi undersöker digital kommunikation i skolarbete på gymnasiet visar det sig exempelvis att vissa elever har god tillgång till support kring digitala resurser från olika håll, medan andra har svårt att få det stöd de behöver. Detta speglas också i hur kompetenta eleverna upplever sig vara. Skalan sträcker sig från elever som berättar att de ordnar egna servrar till sådana som beskriver sig som ”datakassa”.  

Det stöd som elever behöver för att uppnå digital kompetens kan vi inte utgå från att alla får på annat vis än i skolan; skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och ska, enligt skollagen, sträva efter att ”uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”.

För att elever ska kunna hantera sitt lärande med digitala resurser på ett bra sätt behöver skolan förse dem med en ”verktygslåda” innehållande förmågor som att kunna söka och kritiskt granska information, att kommunicera och att producera presentationer. En tredjedel av de elever som deltog i pilotstudien anser själva att de behöver mer utbildning i hur man använder digitala resurser i samband med skolarbete. 

Vi menar att skolans arbete måste ta hänsyn både till våra förutsättningar som människor, exempelvis när det gäller koncentration och arbetsminne, och som sociala varelser i ett demokratiskt samhälle. 

Skolan är en spegel av samhället- vi har inget annat val än att gilla läget men göra så gott vi kan för att arbeta med de utmaningar som digitaliseringen för med sig, även i skolan.

Ett steg på vägen vore ämnesplaner för samtliga ämnen i gymnasiet, där det tydligt framgår vad skolan ska bidra med av digital kompetens. Denna tydlighet ska gälla alla elever, oavsett vilket gymnasieprogram de väljer.

Fil.dr. Elisabet Sandblom
Högskolan för lärande och kommunikation

Fil.lic. Therése Haglind
Erik Dahlbergsgymnasiet, affilierad till Högskolan för lärande och kommunikation

]]> 0
Att räkna på ett relevant besöksunderlag Tue, 12 Mar 2019 08:14:17 +0000 Anders Dybelius Utgångspunkten för gladiatorutställningen var att använda en centralt belägen lokal nära E4:an. Valet föll på en av träningshallarna i Kinnarps arena och målet för antalet besökare sattes till 85 000.

I målet för de 85 000 besökarna räknades E4:an som en given strategisk blodåder. ”Alla som passerar under sommaren behöver en paus”. Var hundrade passerande bil skulle vara en potentiell besökare. Utöver möjligheten i antalet bilar räknade Destination Jönköping också med besökande skolklasser, en rad olika företagsevent och självklart också boende i Jönköpings Kommun.

Det går naturligtvis att räkna besöksunderlaget på flera olika sätt, men studerar man de platser där utställningen tidigare har arrangerats med stor framgång har befolkningsunderlaget varit mycket större. På alla orter som tidigare arrangerat gladiatorutställningen har 13 till 19 procent av befolkningsunderlaget besökt utställningen.

Med samma procentuella beräkning för Jönköpings Kommun innebär det att gladiatorutställningen i Jönköping skulle landat på mellan 18 000 – 26 000 besökare under mycket gynnsamma förutsättningar utifrån kommunens befolkning om ca 135 000 invånare. Destination Jönköpings beräkningsunderlag med 75 000 – 85 000 besökare skulle inneburit cirka 60 procent av kommunens invånare hade varit potentiella besökare. Vi vet att tanken var att turister skulle strömma till, men så blev det inte.

  • Breakeven om 71 000 besökare var en högoddsare i förhållande till befolkningsunderlaget
  • Jönköpings kommun uppfyller inte det procentuella befolkningsunderlaget som krävdes för gladiatorutställningen
  • 13-19 % för Jönköping skulle innebära cirka 18 000 – 26 000 besökare.
  • Nu blev det 9003 besökare, varför blev det så?

Fortsättning följer…

]]> 0
Mobiler i skolan – fostra istället för förbjud! Mon, 04 Mar 2019 12:46:28 +0000 Ulli Samuelsson En av de första frågorna som lyfts när vi fått en ny regering på plats är den om att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Debatten har blossat upp med jämna mellanrum, inte minst efter förbudet i Frankrike nyligen. 

Äntligen – tänker många, men jag vill mana till eftertanke.

Också för många barn har mobiltelefonen blivit den vanligaste vägen för att dagligen nå internet. Mobilen är ett naturligt digitalt verktyg som också skolan måste kunna hantera, och hjälpa eleverna att förhålla sig till. 

För – även om våra unga föds in i en digital vardag, så föds ingen med digital kompetens.

Om vi ställer det omdiskuterade mobilförbudet i relation till skolans uppdrag stöter vi på problem. Skolan har ett tydligt uppdrag när det gäller elevers användning av digitala verktyg och deras digitala kompetens. Även om det formulerats på lite olika sätt i grundskolans läroplaner genom åren ska skolan förbereda eleverna för livet efterskolan och förbereda dem för att aktivtdelta i samhällslivet. Hur bra kan skolan lyckas med det om den förbjuder ett verktyg som är en naturlig del av vår vardag? 

Så här står det i läroplanen för grundskolan, Lgr 11:

Eleverna ska kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med stort informationsflöde, ökad digitalisering och snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska information, fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. 

Närmare bestämt ska skolan ansvara för att ”varje elev efter genomgången grundskola kan använda såväl digitala som andra verktyg och medier för kunskapssökande, informationsbearbetning, problemlösning, skapande, kommunikation och lärande”. Forskning visar samtidigt att den svenska skolan sedan länge har en marginell roll i utvecklingen av elevers digitala kompetens. Skolan har varit hyfsat bra på att tillhandahålla digital teknik i form av datorer och surfplattor, men ofta har det stannat där. Våra unga lär sig därför det mesta om digitala verktyg och internet av kompisar, syskon och föräldrar. Användningen, liksom kompetensen, blir då dels behovs- och intressestyrt och dels beroende av det sociala sammanhang som eleven befinner sig i. Skolan spelar här en viktig roll i att bidra till elevernas rätt till en likvärdig utbildning. 

Vän av ordning kommer nu att hänvisa till de problem som mobilerna ställer till i skolmiljön. De stör och de används på ”fel sätt” vilket bland annat resulterar i kränkning och mobbning. 

Och visst, det går inte att blunda för dessa problem, men det går heller inte att lösa dem genom allmänna förbud. Ett så komplext verktyg som en smart mobil har skolan aldrig behövt hantera tidigare. För vissa elever, och i vissa sammanhang, kan mobilen utgöra tryggheten som gör att skolan och vardagen fungerar. För andra elever, och i andra sammanhang, kan mobilen vara ett extremt störande inslag för så väl användaren som omgivningen. Eleverna behöver stöd och hjälp med att hantera denna komplexa situation, och generella förbud skapar varken kunskap eller insikt. Det som är förbjudet blir spännande, sker i det fördolda och ljugs om. 

Det lyfts även fram förslag på att skolan ska tillhandahålla alla de digitala verktyg som användsi undervisningen. Tanken är god, men frågan är om det är genomförbartnär det gäller mobiltelefoner. Det kanske viktigaste motargumentet till detta är att våra telefoner är väldigt personligt utformade, vi bygger upp dem med appar och inställningar efter egna behov och intressen – ingen är den andra lik. 

Det är även en kostnadsfråga och ingen skola lär köpa in en mobil per elev. Vi hamnar då tillbaka till hur det såg ut (och fortfarande ser ut på några ställen) när datorer i skolan enbart förekom i datasalar eller på mobila vagnar. Risken är stor att digital teknik som måste bokas och planeras i förväg leder till minimal eller ingen användning. Det som är tänkt att skapa likvärdighet skapar istället ojämlikhet på samma sätt som gått att se när det gäller datorsalar eller vagnar med datorer och surfplattor. Den enskilde lärarens intresse och kunskap spelar stor roll för vad eleverna får göra, och när de får göra det. Användningen blir något konstruerat som sker när läraren vill och inte när behovet finns. Detta leder inte till utveckling av digital kompetens hos eleverna.

Mobiler kommer inte heller att försvinna bara för att de inte syns i klassrummet eller på rasten. Elevers användning av mobiler och internet behöver istället lyftas fram i ljuset och pratas om, och då inte över huvudet på eleverna utan med eleverna. Det behövs inte heller några generella förbud för att en lärare ska ha rätt att be eleverna lägga undan mobilen, den möjligheten finns redan idag. I vissa situationer kan detta vara en lämplig begäran, i andra inte. Återigen, skolan ska utveckla elevers digitala kompetens. I det ingår att hjälpa eleverna att avväga när och hur mobilen ska användas istället för att förneka att den finns. I skolans uppdrag ingår också att stödja föräldrarna i barnens fostran och utveckling, i detta uppdrag finns det inget utrymme för generella förbud. 

]]> 0
Gladiatorer i Jönköping en svår konstform Mon, 04 Mar 2019 08:23:08 +0000 Anders Dybelius Den internationella utställningen Heroes of the Colosseum (Gladiatoruställningen) i Jönköping som visades sommaren 2018 har i lokalpressen varit föremål för debatt. Att det blev så har sin naturliga förklaring i att bolaget Destination Jönköping som ansvarade för utställningen är ett helägt dotterbolag till kommunen och därmed finansieras av skattemedel.

Det ekonomiska resultatet av Gladiatoruställningen blev långt från den framgång som Destination Jönköping räknade med. I sin kalkyl budgeterades det med 75 000 besökare (85 000 är också en siffra som förekommit) och det kom 9003 besökare. Break even för hela utställningen låg på 71 000.

Det kostade 11,6 miljoner att få utställningen till Jönköping och besöksintäkterna landade på 1,6 miljoner. Det ska inledningsvis framhållas att Destination Jönköping gjorde ett ambitiöst arbete att fullfölja det som var deras uppdrag – ”att få fler tillfälliga besökare till Jönköpings kommun inom områdena turism, event och möten/kongresser”.

Upplägget med mobila utställningar är inte unikt och har i andra svenska städer varit en stor framgång, men det finns också exempel på fullständiga misslyckanden. Destination Norrköping är ett utmärkt exempel på detta med en lyckad utställning om Harry Potter 2014 men också med fiaskot Marvel Avengers 2018.

Följande inlägg är ett komprimerat resultat av en längre artikel av undertecknad där Gladiatoruställningen i Jönköping 2018 har analyserats. I denna bloggserie kommer jag att presentera ett antal faktorer under tio veckor som synliggör varför det gick som det gick.

]]> 0
Var sker ekonomisk tillväxt i Sverige? Fri, 01 Mar 2019 17:55:05 +0000 Lina Bjerke Förra veckan var jag på ett seminarium med professor Andrés Rodríguez-Pose som bland annat forskar om ekonomisk tillväxt i Europa och han visade ett antal kartor som var slående för hur pass koncentrerad ekonomisk tillväxt är till ett fåtal områden. Storstadsområden är de med starkast tillväxt över lång tid och det är ytterst få regioner som lyckas nå upp till den tillväxttakten.

Sveriges ekonomi visar god tillväxt och har en högre BNP-utveckling (bruttonationalprodukt) än genomsnittet för EU-länder. Det må vara hänt men frågan är var denna BNP-tillväxt sker inom Sverige? Vilka kommuner står bakom dessa stora tillväxtsiffror, så som vi sätter siffror på ekonomiskt välstånd?

Jag illustrerar här nedan hur det står till med fördelning av den ekonomiska tillväxten (bruttoregionalprodukt, BRP) i Sverige. De gröna kommunerna är de som har haft en tillväxt som är över genomsnittet i Sverige*. I kartan till vänster är det tillväxten mellan åren 1995 och 2015 medan den högra enbart fångar åren 2005 till 2015. I histogrammet nedanför kartorna ser vi antalet kommuner som har en högre tillväxt än genomsnittet det året (1996 är därmed tillväxt mellan 1995 och 1996). Sedan 2010 har antalet kommuner som har en högre tillväxt än genomsnittet sjunkit stadigt och är 2015 så få som 46 stycken.

I tabellen nedan har jag valt att summera detta så vi ser det ur ett stad-, och landsbygdsperspektiv **. Det är tre större kolumner indelade i två delar var, en för BRP-tillväxt och en för befolkningstillväxt och detta är alltså gjort för tre tidsperioder. Vi ser att det är storstadskommuner som har stark tillväxt ur båda perspektiven och att det, i denna aggregerade form inte är någon annan kommuntyp som har en tillväxt över ett nationellt genomsnitt. Vi ser också att de grupper av kommuner som har upplevt en negativ befolkningstillväxt under tidsperioder ändå har haft en relativt stark ekonomiskt tillväxt, även om den är mycket lägre än riksgenomsnittet.

Detta visar alltså var ekonomiskt tillväxt sker när vi mäter den som produktionsvärden, alltså ekonomisk aktivitet. Detta är ett perspektiv på tillväxt och det finns visserligen andra värden att ta med i beräkningarna. Däremot vet vi från tidigare forskning att det historiskt finns ett mycket starkt positivt samband mellan BNP per capita och olika mått på levnadsstandard och hälsa.

Jag har i tidigare bloggposter visat fördelning av BRP per dagbefolkning och lönesummor per nattbefolkning. Där såg vi att produktionsvärdena tenderar att vara relativt höga i landsbygdskommunerna men lönesummorna per nattbefolkning är relativt låga. I tabellen ovan ser vi samma sak, dvs att industrin lyfter tillväxten men färre individer bor där. Det finns helt enkelt färre människor där som kan knapra in gapet upp till storstadskommunernas ekonomiska tillväxt.

*Beräknat som en procentuell indexerad tillväxt med basår 1995 respektive 2005

** Utifrån hur politiken kategoriserar kommuner just nu, se SOU 2017:01

]]> 0
Digital tillgänglighet för digitalt exkluderade Mon, 25 Feb 2019 08:54:29 +0000 Ulli Samuelsson Asta 81 år är en kvinna som van är vid att klara sig själv. Hon bor sedan länge ensam kvar i villan efter makens bortgång. Men nu börjar åldern ta ut sin rätt, nu har synen försämrats så kraftigt så att hon inte längre får köra bil. I och med detta känner hon att det kanske är dags att flytta från huset på landet in till en lägenhet i kommunens centralort.  

Efter mycket funderande fram och tillbaka ringer till slut Asta till kommunens bostadsbolag för att ställa sig i kö till en lägenhet. Hon blir trevligt bemött men får snabbt besked om att hennes önskemål inte går att uppfylla. Man ställer sig nämligen i kö till bostäderna via en hemsida, inte via telefon. Asta uppger förtvivlat att hon inte har någon dator men får då som svar att hon får be någon vän om hjälp.  

Viola är 87 år och varit en aktiv kvinna fram till för ett par år sedan då kroppen började säga ifrån. Precis som Asta är hon änka och bor själv kvar i sitt hus, ett litet radhus beläget i en större stad. Efter en knäoperation och en fallolycka har hon svårt att både gå och stå, men tiden på korttidsboendet är över och hon ska nu flytta tillbaka hem. Kommunens biståndshandläggare konstaterar att viss anpassning av bostaden behöver ske. Bland annat måste trösklar måste bort så att Viola kan ta sig fram med rullstol mellan rummen. Det fixar kommunen, även om det inte kan ske förrän flera veckor efter att hon flyttat hem. 

Sedan har vi det här med hygienutrymmen. Som tur är finns det ett badrum på bottenvåningen där badkaret kan lyftas ut. Istället för badkar behöver Viola ha en duschstol. Men det är inga problem berättar biståndshandläggaren glatt, den beställer du själv via nätet. Viola får ett papper med webb-adresser till olika återförsäljare av duschstolar. Även Viola påtalar att hon inte har möjlighet att beställa detta själv – men får också till svar att hon får be någon om hjälp. 

Det här är två autentiska berättelser från två olika kommuner. I kölvattnet av en digitalisering som skapar smidiga lösningar för många, skapas utanförskap och beroende hos andra. I fallet med det kommunala bostadsbolaget räcker det inte med att kunna gå in på deras hemsida för att ställa sig i kö, ett konto måste registreras och en e-postadress anges. Vid en närmare koll på duschstolar visar det sig dock att det går att beställa via telefon från minst en av leverantörerna, men det upplystes inte om av biståndshandläggaren. 

Digitaliseringen av samhällstjänster skapar i många fall både mervärde och effektivitet, för den som kan ta del av den. Från den 1 januari 2019 gäller lagen om tillgänglighet till digital offentlig service, men den blir inte heltäckande då de som inte kan ta del av den digitala offentliga servicen fortfarande står utanför. Anpassade och lättillgängliga e-lösningar kräver fortfarande tillgång till tjänsten och det kommer alltid att finnas personer som saknar den tillgången. Att be om hjälp med att ställa sig i bostadskö, eller köpa en duschstol, är för många troligtvis inga problem. Satsningar på så kallade DigidelCenter, dit invånare kan vända sig för att få hjälp med digitala tjänster och öka sin digitala kompetens, kan vara ett sätt att få denna hjälp. Men det måste finnas alternativ till digitala lösningar eftersom alla aldrig kommer att vara digitalt inkluderade. 

Vi ser i vår forskning om äldre och IT att det troligtvis alltid kommer att finnas människor som är digitalt exkluderade, det är inget övergående problem. Den digitala exkluderingen är bland annat kopplad till ekonomiska förutsättningar, förmågan att utveckla/behålla sin digitala kompetens samt tillgången till stöd och support. Det innebär att även yngre medborgare av olika skäl kan hamna i ett digitalt utanförskap. Även om regeringen har haft ”Digitalt först” som mål, så får det inte innebära ”digitalt enbart”. Den offentliga verksamhet som erbjuder, eller hänvisar till, digitala tjänster måste också hjälpa dem som inte är digitalt inkluderade. Det går inte att förutsätta att det finns anhöriga eller vänner som kan ställa upp och hjälpa till.

]]> 0
Om stad och land – del 4 Mon, 25 Feb 2019 08:26:31 +0000 Charlotta Mellander Jag har under några veckor tittat på demografin i svenska kommuner och hur den har förändrats med tiden. Jag har även tittat på hur flyttströmmar formar den och hur det påverkar både befolkningstillväxt och medelålder. Medelåldern är mer än ”bara en siffra”. I den speglas också barnafödandet. För i takt med att medelåldern ökar så är det en allt lägre andel som fortfarande föder barn. Samtidigt är det en allt högre andel som bor i kommunen som blir allt äldre. I denna bloggpost tänkte jag därför titta närmare på födelsesiffror kontra dödstal. Jag tar kvoten mellan dessa båda siffror. Det innebär att en siffra lägre än 0 visar att det dör fler än det föds i kommunen, medan ett värde över 1 visar att det föds fler än det dör i kommunen.

Födda döda 1968


Det är alltså enbart i de gröna kommunerna som det föddes fler än det dog år 1968. Då rörde det sig om 208 kommuner, dvs. cirka två tredjedelar av landets kommuner. De allra högsta siffrorna hittade man i förortskommuner till Stockholm, som exempelvis Järfälla, Tyresö, Haninge, Salem och Täby, där det föddes 5-6 gånger fler personer än de som gick bort. I en rad andra kommuner gick det bort dubbelt så många individer som det tillkom nyfödda, såsom i Torsby, Årjäng och Torsås.

Låt oss nu titta på hur situationen ser ut nu, 50 år senare. För att enklare kunna jämföra mellan åren så behåller jag samma färgindelning/gruppindelning:

Födda döda 2017Idag är det enbart i 131 kommuner som det föds fler individer än vad det går bort (vilket kan jämföras med 208 kommuner 1968). Det högsta värdet är idag 2,75 jämfört med det tidigare 6,62. Men fortfarande hittar vi de högsta talen i Stockholm med omnejd. Sundbyberg, Knivsta, Solna, Botkyrka och Stockholm ligger i toppen av listan. I botten av listan dominerar kommuner i Norrland: Dorotea, Övertorneå, Ånge, Överkalix och Härjedalen, med värden mellan 0,2-0,5. Det innebär att det i det mest extrema fallet dör fem personer för varje nyfödd.

Den här utvecklingen hänger i hög grad ihop med migrationsmönstret och den förhöjda medelåldern i vissa kommuner. Figuren nedan visar på sambandet mellan födda/döda 2017 och medelåldern:

Födda döda och medelålder 2017

Korrelationen mellan dessa båda variabler är cirka -0,9 vilket innebär att i takt med att medelåldern ökar så föds det allt färre barn i relation till antalet barn som föds i kommunen. Korrelationen mellan medelåldern och nettomigrationen de senaste decennierna är -0,4, dvs. ju mindre kommunen ökar i befolkning desto högre blir medelåldern. Korrelationen är också 0,4 mellan nettomigrationen och födda/döda 2017, dvs. kvoten avtar och blir lägre när kommunerna inte längre växer i samma takt.

Jag har ofta bemötts i debatten från landsbygdsrörelsen att den avtagande befolkningen inte alls har att göra med att unga lämnar kommunen utan att det föds så få barn här jämför med i större städer. Men när man säger det har man missat helheten. För när de unga försvinner så höjs medelåldern och då föds det färre barn. Framförallt föds det inte längre lika många barn som det avlider personer i kommunen. Med andra ord är det bara en förlängning av det första problemet.

Utmaningarna med en minskande befolkning har jag tagit upp i en rad bloggposter sedan tidigare, men får kanske anledning att återkomma till ändå framöver.


]]> 0
Cautionary tales: How the tax office benefits from celebrity tax evaders Mon, 28 Jan 2019 14:42:27 +0000 Guest blogger Tax authorities obviously gain when they detect tax evasion and collect taxes due, be it from celebrities or ordinary citizens. However, pursuing prominent tax evaders also has an indirect – potentially even larger – effect on tax revenues.

The reason is that media outlets are usually quite eager to report about celebrities with tax problems. Recent examples include football stars Cristiano Ronaldo and Lionel Messi, politicians Silvio Berlusconi and Yulia Tymoshenko, or singers Shakira and Marc Anthony. A newly published study shows that this kind of media coverage increases the compliance of ordinary tax payers, especially when celebrities have to stand trial for tax evasion. For example, photos of a celebrity being brought into court in handcuffs or pictures of a prison cell are powerful images that catch the attention of the public.

The aforementioned study analyzed reports about celebrity tax evaders, published by 60 German regional and national newspapers between 2010 and 2016. The authors linked this information to data on participation in Germany’s tax amnesty program: Under certain conditions, tax evaders have the possibility to come clean in exchange for impunity. The study shows that the amount of these self-denunciations increases when (and where) newspapers cover court trials involving prominent tax evaders.

The size of the effect is substantial: News coverage in the amount of an average trial increases the quarterly number of self-denunciations by 23%. Thus celebrity trials can be cautionary tales for other unlawful citizens. Using a phrase that guides the activities at JIBS, the news coverage animates tax payers to be more “responsible in action”.

In the language of economists, the study “identifies” the causal effect of the news coverage by using a so-called instrumental-variable approach. This approach allows to mimic the conditions of randomized controlled experiments, but outside the laboratory.

The way courts, authorities, and the press handle prominent delinquents can be crucial for the actions of ordinary citizens. On the one hand, celebrities should not be granted a bonus when they are pursued; or else, tax evasion might be encouraged. On the other hand, the authorities should resist penalizing prominent tax evaders more severely than other citizens, as democratic societies rely on the equal treatment of their constituents.

Links to the study version) access working paper version)



Marcel Garz
Assistant Professor, Economics




]]> 0
Varför har Sverige så många aktiebolag? Thu, 24 Jan 2019 08:17:15 +0000 CeFEO Nytt år – nya möjligheter. Och nya siffror från våra myndigheter. Bolagsverket rapporterar att numera har Sverige 590 000 aktiebolag. Det är en hög siffra för ett land med 10 miljoner invånare. I t.ex. Danmark är motsvarande siffra knappt 270 000, inräknat både aktieselskaber och anpartsselskaber, med en befolkning på 5,8 miljoner.


Siffran har dessutom ökat dramatiskt de senaste åren. År 2000 fanns det 275 000 aktiebolag i Sverige, 2005 fanns det 300 000 och år 2008 hade siffran ökat till 340 000 aktiebolag. När kravet på minsta aktiekapital sänktes från 100 000 kr till 50 000 kr och senare samma år revisorkravet avskaffades för uppskattningsvis 72 % av alla aktiebolag tog ökningen ordentlig fart. År 2011 var det drygt 400 000 bolag och antalet passerade en halv miljon år 2015. Och nu alltså snart 600 000 aktiebolag.


Men betyder detta att Sveriges har dubblerat företagandet de senaste 20 åren? Troligtvis inte. Exempelvis har antalet handelsbolag och kommanditbolag halverats under samma period. Men ökningen av antal aktiebolag beror förmodligen till stor del på att varje företagare numera har fler än ett aktiebolag och att privatpersoner bolagiserar sitt ägande. Idag har alltså en förtagare inte bara ett aktiebolag, utan ofta ett ägarbolag och ett eller flera verksamhetsbolag.


I ett forskningsprojekt om juridisk rådgivning vid förändringar i ägarkretsen har vi i intervjuer med advokater, skattejurister och andra juridiska rådgivare frågat hur ofta de föreslår omstruktureringar i form av etablering av s.k. holdingbolag eller ägarbolag, dvs. aktiebolag som inte driver någon egentlig verksamhet, utan vars enda syfte är att äga aktier i andra bolag. De absolut flesta rådgivare svarar att de alltid föreslår sina kunder detta, och den huvudsakliga anledningen är skatteskäl. Detta gäller även små verksamheter med få ägare, familjeägda aktiebolag eller till och med enmansföretag. (De rådgivare som svarar att de inte regelbundet föreslår holdingbolagsstrukturer betonar gärna att det handlar om skattedrivna frågor och att de inte är experter på just skatt.)


Att bygga sitt företagande som en mini-koncern har flera fördelar, varav skattefördelarna är tongivande. Exempelvis vid beräkning av det s.k. löneunderlaget som påverkar hur mycket pengar som kan tas ut som utdelning jämfört med lön eller om verksamheten säljs vidare till ny ägare. Fördelar uppnås även när företaget växer genom uppköp och målbolag läggs som dotterbolag eller omvänt när verksamhetsbolag säljs. Fastigheter paketeras oftast i egna aktiebolag, vilket innebär att företag köper och säljer aktier i ett fastighetsbolag i stället för fastigheten direkt. Andra skäl till ökad bolagisering än skattemässiga är exempelvis ekonomisk riskspridning eller för att underlätta finansiering inom koncernen.


Allt tyder på att 2019 fortsätter i samma riktig och i så fall kan vi se fram emot ett nytt rekordår. Hur många aktiebolag kommer du att registrera i år?


Vertikals. Foto Anna Hållams

Hanna Almlöf, lektor i affärsrätt

]]> 0