Om bostadsbrist och kartläggning av dödsfall

Lästid: 4-7 minuter
Kategorier: JIBS

Det här blogginlägget bemöter den ledarkrönika av Gustav Juntti som publicerades i Jönköpings-Posten den 9 mars

Först vill jag bara säga att det är både roligt och positivt att media engagerar sig i den rapport jag har skrivit och som jag även har bloggat om tidigare här på Vertikals. Det gäller mitt förra blogginlägg, vilket bygger på en rapport som jag skrev för Jönköpings kommun i höstas, i min tidigare roll som utredare där. Rapporten gjordes därmed inom ramen för Jönköpings kommun, vilket framgår av blogginlägget, inte av högskolan på uppdrag av kommunen. Jag har dock förståelse för att detta kan leda till missförstånd, vilket Gustav Junttis ledare är ett exempel på. Jag tvivlar samtidigt på att Juntti har läst blogginlägget (vilket också är förståeligt) med tanke på de felaktigheter och långt dragna slutsatser som presenteras i ledaren. Nämnas kan även att P4 Jönköping gjorde ett kort nyhetsinslag om rapporten torsdagen den 5 mars, vilket även Juntti hänvisar till. 

Rapporten ifråga presenterar en kartläggning över hur många bostäder som uppskattas bli lediga till följd av dödsfall i Jönköpings kommun (i detta fall presenteras siffror för 2018). Som Juntti korrekt återger räknas antalet fram till 695, där dock ungefär hälften är specialbostäder, vilka inte per automatik ger en vakans på bostadsmarknaden. Genom att sätta de kvarvarande vakanserna i relation till antalet färdigställda bostäder genom nyproduktion dras slutsatsen i rapporten att betydelsen av dödsfall för friställda bostäder och flyttkedjor inte bör underskattas. Det läggs dock ingen värdering i huruvida vakanser till följd av dödsfall är bra eller dåligt och det påstås inte att fler dödsfall skulle lösa bostadsbristen. Det görs heller ingen koppling till bostadspolitiken, kanske med undantag av att jag i radiointervjun nämner att dödsfall kan vara något att ta i beaktande för kommuner som planerar för bostadsbeståndet. 

Många av de påståenden och slutsatser som presenteras i ledaren är inte alls kopplade till varken rapporten, blogginlägget eller radioinslaget, utan tycks vara Junttis egna tolkningar. Exempelvis skrivs att rapportens tes är ”…att dödsfall bidrar med fler bostäder än nyproduktionen i Jönköping”, vilket är ett felaktigt återgivande av rapporten. Rapporten har inte någon sådan tes, den påstår inte att dödsfall är viktigare än nyproduktion för att få fram lediga bostäder. Den visar helt enkelt, som beskrivits ovan, att antalet uppskattade vakanser till följd av dödsfall inte är en försumbar siffra. Siffran bygger på underlag från Statistiska Centralbyrån om dels antal dödsfall i kommunen under 2018, dels hur stor del av kommunens invånare som inte är sammanboende (där hänsyn tas till skillnader mellan kön, ålder, bostadsområde och boendeform). Även statistik om antal nyproducerade bostäder är hämtad från Statistiska Centralbyrån.

Juntti tar även upp delar som inte fick plats i mitt förra blogginlägg men som täcks i rapporten, nämligen att antalet uppskattade vakanser till följd av dödsfall skiljer sig mellan olika bostadsområden. Detta beror till stor del på skillnader i hushållssammansättning och boendeformer. Juntti menar att ”…i Jönköping och övriga Sverige får folk alltså tills vidare sätta hoppet till att andra dör i ”rätt” område.” I rapporten finns dock inte någon sådan slutsats. Det geografiska perspektivet i rapporten handlar snarare om att i vissa områden leder inte dödsfall till särskilt många vakanser, vilket kan bero på att området domineras av småhus (med hög andel sammanboende) eller att flertalet dödsfall sker på äldreboenden (specialbostäder), där det krävs ett biståndsbeslut från kommunen för att den lediga platsen ska kunna fyllas. 

Till sist vill jag bemöta Junttis beskrivning av radioinslaget, vilket avslutar ledaren, nämligen att ”… man den första torsdagen i mars 2020 kan höra på radion att döda människor kan vara en viktigare drivkraft för landets bostadsmarknad än politikerna i Rosenbad.” Om det inte redan framgått av det här blogginlägget vill jag vara tydlig med att någon sådan slutsats inte dras, varken i rapporten eller i radiointervjun (eller i det förra blogginlägget). Rapporten ger inte heller något underlag för ett sådant påstående. Om andra personer ändå väljer att dra egna långtgående slutsatser så får det stå för dem.

* Diagrammet ovan visar antal färdigställda lägenheter i flerbostadshus respektive småhus 1991–2019 (preliminära uppgifter för 2019). Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB)

Lämna en kommentar