Ojämlik digital social inkludering för äldre

Lästid: 4-6 minuter
Kategorier: Covid-19, HLK

Som ett resultat av Covid-19 har det synliggjorts hur stor betydelse den digitala tekniken har för att kunna upprätthålla sociala kontakter. Oavsett om det handlar om begravningar, bröllop, påskfester eller enbart en After Work så kan vi träffas genom skärmen. Vi ser varandra och vi pratar med varandra som om vi satt runt samma bord eller i samma kyrka. Även om vi inte kan ta i hand, skåla med klirrande glas, ge en kram eller lägga en tröstande hand på någons axel så finns vi där i nuet.

Vilka möjligheter vi har att träffas digitalt varierar dock stort.

Det här fungerar i många fall bättre än förväntat, och den förändrade livssituationen har gjort att många ser nya möjligheter istället för svårigheter med den digitala tekniken. Det som blivit extra tydligt är behovet av att se varandra, och den extra dimension som det medför. Ett vanligt telefonsamtal skapar inte samma närhet eller upplevelse av närvaro. I media kan vi se bilder av anhöriga som ”träffar” sina äldre genom att stå utanför fönstret på äldreboendet. I ett reportage kunde vi se hur personalen på ett boende ordnade så att en äldre kvinna fick åka färdtjänst och stanna till utanför sin dotters bostad. Där kunde hon sedan vinka genom bilrutan. En känsla av att ha fått träffas kräver inte alltid mer än så i den unika situation som vi befinner oss i.

Vilka möjligheter vi har att träffas digitalt varierar dock stort. Den som inte har tillgång till internetuppkopplad teknik är fortfarande hänvisad till traditionella telefonsamtal. Mitt fokus som forskare ligger ofta på äldre personer och det också den grupp som på många sätt drabbats extra hårt av Covid-19. Att hålla sig isolerad, oavsett om den sker i hemmiljö eller på ett särskilt boende, är psykiskt påfrestande. Att vara äldre innebär inte med automatik att man inte är digitalt delaktig, men det digitala utanförskapet är som störst bland våra äldre och ökar med stigande ålder.

Det varierar även stort inom landet när det gäller vilka insatser som offentlig sektor gör för att skapa möjligheter till digital inkludering bland äldre. Det finns kommuner där samtliga äldreboenden har tillgång till wifi, även om det ibland kan vara begränsat till gemensamhetsutrymmen. Idag när vi delar både glädje och sorg digitalt kanske det inte är dagrummet på äldreboendet som är den bästa platsen för digitala möten, även om det är bättre än inget.

Det finns även äldreboenden där det går att få låna en surfplatta och få hjälp och stöd med att använda den, ett exempel på det är i Nässjö kommun. Allt fler kommuner meddelar också att de nu med anledning av Covid-19 snabbt sett till att få tekniken på plats för att digitala möten ska kunna ske även för de boende. Men det är endast en liten andel av våra äldre personer som bor på särskilda boenden, de flesta bor kvar hemma och där saknas dessa insatser. I Borås kommun har det dock beslutats att ett stort antal surfplattor ska köpas in som äldre personer ska kunna få låna. Men det finns ett problem, de flesta som inte redan har tillgång till en surfplatta, eller smart mobil av samma märke, behöver stöd och hjälp för att komma igång och använda den. För att komma igång krävs oftast att någon kan sitta bredvid och instruera, något som inte är möjligt just nu. 

Pandemin har satt fokus på den samhällsnytta som digitala lösningar kan innebära för både individen och samhället i stort. Genom digitala sociala kontakter kan vi bryta en del av den isolering som nu sker. Teknikens sociala sidor har kommit i fokus utan att det behöver innebära användning av sociala medier. Även om inte alla kan dra nytta av dessa möjligheter nu så kommer det en tid efter Covid-19. Det gäller att inte stanna av i den positiva utveckling som vi nu ser när det gäller att skapa digitala möjligheter för alla. Vi måste hitta fler vägar för att minska utanförskapet och våga tänka nytt och brett. Just nu kan vi säga att vi lägger rälsen samtidigt som tåget går och stoppas av att skenorna är olika långa!

Lämna en kommentar