Vad jag tar med mig från 250 möjligheter

Lästid: 4-6 minuter
Kategorier: Attraktivitet, Landsbygd, space / place, Urbanisering
250_26_7436

Vi har nu haft konferensen 250 möjligheter för tredje gången. Varje gång är en utmaning eftersom vi vill täcka så många områden som bara går och som kan vara av intresse för mindre och ofta krympande kommuner. Det innebär att vi varje år tvingas att välja bort många duktiga föreläsare, men det innebär också att de som vi faktiskt tar med är oerhört duktiga på det de gör. Vi blandar praktiker med akademiker och varje gång så lär jag mig så oerhört mycket nytt.

För även om jag har sysslat med regional utveckling i snart två decennier så är jag inte fullärd. Det främsta jag har lärt mig – framförallt de senaste åren – är att mindre platser för en ojämn kamp för sin livskvalitet och ibland till och med överlevnad. Kampen är ojämn eftersom marknaden är så oerhört effektiv då det gäller att dra viktiga funktioner och företag till större platser (till och med Hela Sverige ska leva har sitt huvudkontor i Stockholm). Det finns så många fördelar med närhet som uppstår i en större stad att mindre platser ofta lämnas helt bakom. De unga flyttar, företagen flyttar, de offentliga funktionerna flyttar…och kvar blir de som ändå tycker så mycket om sin plats.

Den här utvecklingen är inte rättvis och i mångt och mycket inte heller önskvärd eftersom det på sikt skapar en spänning mellan stad och land som är olycklig. Samtidigt ser jag inte urbaniseringen som en ond kraft – urbaniseringen skapar oerhört stora ekonomiska värden och bidrar till väldigt mycket gott i samhället. Men vi måste samtidigt börja tala om hur värdena som urbaniseringen skapar ska kunna tillfalla fler platser än vad som sker idag.

Jag tror att staten kan vara med och bidra till att göra platserna bättre än vad vi ser nu. Att ha en fungerande infrastruktur (inklusive bredband), god offentlig service och närvarande polis är grundläggande funktioner som varje plats behöver ha tillgång till. MEN—och det här är ett stort ”men” – det finns inga vägar i världen som kommer att vända utvecklingen på mindre platser. Det som får människor att vilja vara på en plats kommer från människorna själva på platsen. Det är eldsjälarna som driver alla de där projekten som gör att det är trivsamt och som ger känslan av att här händer något. Det är inte de lokala politikernas uppgift. Däremot har dessa en oerhört viktig uppgift då de är en förutsättning för att eldsjälarna ska stanna kvar. Man ska vara medveten om att det är oerhört mycket lättare att flytta från en plats till en annan plats som passar en bättre än att försöka ändra mentaliteten på den plats man befinner sig på. Inom ekonomin kallar vi det att vi röstar med fötterna.

Jane Jacobs – kvinnan vars teorier ligger till grund för all modern stadsutveckling idag – har sagt mycket klokt. Hon klargjorde bland annat varför vissa platser går så bra och andra går så dåligt, trots att de på pappret har samma förutsättningar. Jacobs sa att det beror på närvaron eller frånvaron av bromsklossar. Bromsklossar dödar nämligen alla former av initiativ och förr eller senare flyttar eldsjälarna från platser där bromsklossarna fått alltför stort utrymme. Här har politiken (och tjänstemännen också för den delen) en av sina viktigaste uppgifter: se till att sänka barriärerna för initiativtagarna till spännande projekt på platsen. Projekten kanske många gånger är galna (Somalia bandy från förra årets 250 möjligheter är ett gott sådant exempel) och kanske kommer de skapa debatt på platsen, men försök så långt det är möjligt att se mellan fingrarna. Försök att undvika alltför mycket regler. Försök att underlätta eldsjälarnas verksamhet. Då ska ni se att en hel del kan hända på platsen. För de ord som ringer i mina öron allra mest från årets 250 möjligheter är Birgitta Notlöfs ord. Birgitta driver det helt fantastiska integrationsprojektet Livstycket. Birgitta sa: ”De kallar mig eldsjäl och sedan skickar de hela brandkåren efter mig för att släcka”. Frågan är hur kan ni hålla eldsjälarnas eld vid liv?

Lämna en kommentar