Så förändrades tillgång till hälso- och sjukvård år 2000-2015

Lästid: 4-6 minuter
Kategorier: Ekonomisk geografi
shutterstock_592165118

I min förra bloggpost tittade jag på hur antalet anställda inom skolsektorn förändrats i svenska kommuner mellan åren 2000 och 2015 och nu är det dags för hälso- och sjukvårdssektorn. Här räknar jag in både primärvård och sekundärvård. Jag väljer att titta på antalet anställda inom denna sektor, vilket innebär att jag ser till sektorn som helhet, inkl. administrativ personal, städpersonal, vaktmästare osv. (så länge som dessa har en anställning inom sjukvårdssektorn). Det innebär att siffrorna inte enbart inkluderar vårdpersonal såsom läkare, sjuksköterskor och undersköterskor utan samtliga som arbetar inom denna sektor.

Vi har i en tidigare bloggpost tittat på hur anställda inom denna sektor är klart överrepresenterad i större kommuner även om vi tar hänsyn till hur många som bor i kommunerna (dvs. anställda inom vårdsektorn per invånare). Nu tänkte jag istället titta på om denna skillnad ökat eller minskat mellan åren 2000 och 2015. Kartan nedan visar förändringen i antal anställda inom vårdsektorn mellan dessa år:

Färndring i antal anställda

Bland de kommuner som ökat mest hittar vi Landskrona, Järfälla, Trelleborg, Haninge och Nacka, medan de som tappat flest arbetstillfällen är Solna, Uppsala, Malmö, Stockholm och Umeå. Man ska komma ihåg att sjukvården inte är organiserad på kommunnivå och därför kan en region valt att omallokera resurser mellan kommuner under denna period. Siffrorna här är alltså förändringen i de till SCB inrapporterade siffrorna för antal anställda inom hälso- och sjukvårdssektorn per kommun mellan åren 2000 och 2015.

I vilken utsträckning korrelerar då den här förändringen med befolkningsstorleken? Korrelationen mellan befolkning och förändring i antal anställda inom hälso- och sjukvård är negativ och signifikant (-0,343) vilket innebär att mindre kommuner har fått fler arbetstillfällen inom denna sektor under dessa 15 år än vad större kommuner har fått.

Men hur ser förändringarna ut procentuellt sett, då vi vet från tidigare bloggposter att större kommuner faktiskt hade signifikant många fler anställda inom sektorn. Kartan nedan visar den procentuella förändringen:

Procentuell förändring antal anställda

Procentuellt sett ökade Nässjö, Landskrona, Järfälla, Enköping och Haninge antal anställda inom hälso- och sjukvårdssektorn medan Ödeshög, Boxholm, Högsby, Valdemarsvik och Sunne minskade allra mest procentuellt sett. Gör vi en korrelationsanalys över samtliga kommuner i Sverige så är den positiv och signifikant (0,274) vilket indikerar att större kommuner faktiskt haft en större procentuell ökning av antal anställda inom hälso- och sjukvårdssektorn mellan åren 2000 och 2015.

Samtidigt ska vi ha med i beräkningen att större kommuner faktiskt ökade markant i befolkning under samma år. Vi tittar därför även på hur den procentuella förändringen i antalet anställda per invånare ser ut i kartan nedan:

Procentuell förändring anställda per capita

Även då vi gör en sådan justering så ser vi att större kommuner fått en större ökning av antal anställda inom sjukvårdssektorn per invånare än vad mindre kommuner har fått. Korrelationen är 0,210 och signifikant. Allra mest ökade anställda per invånare i Nässjö, Landskrona, Lycksele, Järfälla och Enköping, medan minskningen var som störst i Ödeshög, Boxholm, Högsby, Valdemarsvik och Sunne.

Jag vill åter igen påminna om att vården faktiskt inte organiseras på kommunnivå och att en minskning/ökning inte nödvändigtvis behöver innebära att regionen fått fler/färre anställda inom hälso- och sjukvårdssektorn. Samtidigt indikerar resultaten på kommunnivå att hälso- och sjukvårdssektorn redan år 2000 hade signifikant många fler anställda per invånare i större kommuner och att denna skillnad har ökat med tiden – åtminstone procentuellt sett. På detta vis skiljer sig denna sektor från skolsektorn som vi tittade på i förra bloggposten och där mönstret var det motsatta. På många vis skiljer sig verksamheterna åt pga. att de organiseras på olika nivåer samt att hälso- och sjukvårdssektorn troligen är förknippad med mer omfattande fasta kostnader för utrustning vilket gör det mer fördelaktigt ur ett ekonomiskt perspektiv att i högre grad centralisera denna sektor.

Nästa gång ska vi titta på hur arbetstillfällena inom polis, brandkår och räddningstjänst har förändrats under samma tidsperiod.

*i samtliga dessa bloggposter låter jag Nykvarn ingå som en del av Södertälje och Knivsta som en del av Uppsala.

Lämna en kommentar