Richard Florida ber inte om ursäkt

Lästid: 2-4 minuter
Kategorier: Ekonomisk geografi, Kreativa klassen, Regional utveckling, Segregation, space / place, Städer, Urbanisering
Richard Florida foto

Foto: Creative Class Group

I förra vecka skrev jag en bloggpost om hur innehållet i min kollega Richard Floridas nya bok “The New Urban Crisis” förvanskats i media genom att ingen läser boken utan enbart refererar till vad man tror den säger. Den här veckan tänkte jag reda ut vad boken verkligen säger genom att ställa frågorna direkt till Richard, och samtidigt reda ut några av de påståenden som florerat i media:

CM: So what IS the new book about?

RF: It’s the logical extension of Rise of the Creative Class. It is about the New Urban Crisis of success of cities and the urban revival. Basically the same clustering force of talent and economic assets that drives innovation and economic growth also carves the deep divides in our society that drive us apart, and generate the political backlash of populism that threatens the preconditions of success for those cities and the economy broadly.

CM: Is the new book contradicting your earlier theories?

RF: No, not at all. I am not contradicting myself. And I am not sorry. Those are silly memes created by people who want to create a straw man, not understand the way cities and the world are evolving. The new book is the extension of my earlier work. The only thing I will say is that I under-predicted the tidal wave of the urban revival. The creative class urban revival ended up being a whole lot stronger than I thought.

CM: Are you sorry about what your theories may have caused in terms of regional development (and not the least related to how policy makers adopted them)?

RF: Not at all. I think my theory was and is pretty spot on. I argued that the world was going to a knowledge economy driven by ideas and talent and diversity. I identified the new creative class using occupational data, a technique that is now widely accepted. I said openness and amenities as well as jobs attract this class to the cities. Also now widely accepted and confirmed. I said that the world is increasingly organized around cities; that it is spiky not flat. I said the creative class and knowledge workers were coming back to cities to innovate and be more productive. Turns out I was more right than I thought.  The urban revival was so powerful it has divided us, made us more unequal, made housing less affordable and caused a new kind of urban crisis. We talk a lot about economic inequality but spatial or geographic inequality is an even bigger issue.

My new work is about solving the new urban crisis and creating more inclusive cities and suburbs and rural areas – to shift from “winner-take-all” urbanism to urbanism-for-all.  I think we can do it. It took 10, 15 20 years to spur the urban revival. My book and other work gave city leaders and community groups the understanding the narrative and the tools to revive cities and urban areas. The new next step is to change the narrative and give cities and city leaders the tools they need to generate more inclusive prosperity. That is what I am working on now.

Lämna en kommentar

  • http://www.calaicia.se/ Jan Bergman

    Jag har läst den nya boken liksom(tror jag) samtliga tidigare böcker av Richard Florida. Den kritik ur ett svenskt perspektiv som framkommit är inte att teorierna är felaktiga utan att de gäller för USA. Redan i ”The Creative Class Goes Global” skrev nordiska forskare att teorin inte hade så stor bäring på nordiska förhållanden. Dels är våra länder befolkningsmässigt små varför huvudstadsregionen är enda eller främsta arbetsmarknadsregion som har intressanta tjänster för den ”kreativa klassen”. Vår nordiska välfärdspolitik gör dessutom att de flesta städer eller orter har liknande nivå av basutbud avseende kommunal service inklusive bibliotek, kulturskola, simhallar och andra ”amenities”. Den populärversion av Floridas teorier om kreativa klassen som anammats av svenska kämpande kommuner har upplevts utlova goda förutsättningar att attrahera dessa genom satsningar på kultur, toleransprojekt(med koppling till de s k gay- & bohemindex) och platsvarumärkeskampanjer för att långsiktigt bygga en positiv image hos denna eftersträvansvärda befolkningsgrupp. Då du Charlotta kanske med din nära koppling till Richard Florida är den främste portalfiguren för teorin i den svenska kontexten vore det intressant att höra hur du tycker teorin ska vägleda t ex de 250 kommuner i landet som grovt räknat har en utmaning med stagnerade eller vikande invånarantal.

    • Charlotta_M

      Tack för inlägget. Jag var med som editor av boken The Creative Class Goes Global och tyckte att detta kapitel av Hansen skulle vara med i sammanhanget.

      Utifrån mitt sätt att se på det så är det helt självklart att inte alla kommuner kan vara ett Stockholm…eller ett Göteborg…eller ett Malmö. Men det betyder inte att de faktorer som tycks ha en påverkan på hur vi flyttar mellan platser inte också har ett värde på mindre platser. Även om vi tar bort Stockholm, Göteborg och Malmö så finns det en relation mellan många av de faktorer som Florida säger har en påverkan på hur vi flyttar (amenities, openness, diversity osv) och hur vi de facto flyttar även då det gäller mindre orter (vi har t ex publicerat forskning på Sverige här: https://link.springer.com/article/10.1007/s00168-009-0354-z). Det finns t ex en anledning till varför Åre klarar sig så pass bra trots att andra platser av samma storlek på avstånd från en större stad klarar sig sämre. En relaterad diskussion har jag tagit upp tidigare på bloggen då jag istället använde Bäst att bo-indexet för att visa att variationen också gäller i jämförelser med bara mindre kommuner och inte bara då vi jämför stora och små: http://vertikals.se/charlotta/2016/10/14/bast-att-bo-skonhetstavling-eller-vansinnighetsskattning/

      Den tuffa utmaningen här är att säga vad mindre platser borde göra och vad de faktiskt kan göra. Man ska ha med sig att ca 90 procent av alla flyttar som sker över en kommungräns gör det i åldern 18-35 år. Denna rörlighet är alltså som allra störst när vi är unga och ofta innan barnen kommer. De platser som dessa individer i hög grad flyttar mot är just platser som uppfyller många av de här kriterierna (amenties, openness, mångfald i konsumtionen,många mötesplatser osv.). Det ÄR väldigt svårt för mindre platser att hävda sig i konkurrensen med det utbud som de större platserna har att erbjuda. Men det är inte detsamma som att säga att teorin är fel. Det innebär att många mindre platser har det tufft pga att utvecklingen ser ut som den gör (och som Richard Florida beskriver i sitt arbete).

      Om man har följt Floridas arbete på nära håll så vet man att det också finns ett 4:e T: territorial assets. Med det avses att man också måste bygga på platsens egna förutsättningar. När det gäller små, minskande kommuner tror jag att detta T blir än mer viktigt. Jag tror även att mindre platser måste samla de viktigaste aktörerna på platsen såsom politik, tjänstemän, fastighetsägare, näringsliv osv. och gemensamt börja sätta strategier för vart man ska ta sig. Det är även viktigt att lyssna av andra grupper – speciellt den yngre generationen – och se vad de vill ha från sin plats. Det är också viktigt för den mindre platsen att koppla upp sig infrastrukturmässigt mot en större stad så att man kan låna det som finns där – samtidigt som man är den absolut bästa platsen att bo på för alla de som inte vill bo i en stad (för det vill långt ifrån alla göra).

      Vi vet från vår forskning (bl a den som jag och Lina Bjerke gjort ihop) att de som är allra mest sannolika att flytta tillbaka till en mindre plats efter det att de skaffat en högre utbildning är de som skaffar barn inom fem år efter avslutat examen. Kan man kanske följa upp de som flyttar iväg för att utbilda sig och erbjuda bra möjlighet för en tillbakaflytt för hela familjen, istället för att försöka attrahera alla på en gång?

      Jag och Lina sitter just också med ny forskning som inte är riktigt klar ännu där vi ser vilka som är mest sannolika att flytta iväg från en mindre kommun och ser att arbetsmarknad har en väldigt liten påverkan (exempelvis påverkar arbetslöshet inte alls), medan om man är singel påverkar mycket. Kanske kan man se över sin plats om man är från en mindre kommun och fundera på vilka mötesplatser som finns tillgängliga? Hur stor chans är det att träffa någon på platsen givet tillgängliga mötespunkter? Och här är vi ju tillbaka på det här med mötesplatser igen.

      Men för att gå tillbaka till Richards nya bok så lyfter ju den att även större städer har SINA utmaningar. Där har vi högre nivåer av segregation och inkomstfördelning. Den starka urbaniseringen har kommit med stora värden men även med stora utmaningar. Det är främst dessa utmaningar som lyfts i boken men också en rad tankar kring hur man skulle kunna göra situationen bättre.

    • Charlotta_M

      Hej och tack för ditt inlägg. Jag känner väl till det arbete du hänvisar till eftersom jag var editor till boken The Creative Class Goes Global och vi som var med på det arbetet tyckte att det borde finnas med i sammanhanget.

      Och frågan du ställer är naturligtvis väldigt relevant. Kan mindre kommuner ha något att lära av dessa teorier? Min tanke är att teorierna som sådana är lika relevanta oavsett storlek, eftersom teorierna förklarar varför en stor mängd unga och högutbildade flyttar mot större städer. Det är det som mindre kommuner har att förhålla sig till. Men det är inte samma sak som att säga att mindre kommuner borde jobba på samma sätt som de större. Förutsättningarna är ju helt olika. Men jag tror att mindre kommuner inte kan bortse från att platser som kombinerar en bra arbetsmarknad med ett helt livsstilspaket ligger bättre till än de som inte gör det. Det finns t ex en anledning till att Åre går bra – trots att det är en mindre ort långt borta från en ekonomisk motor.

      Och tittar man t ex på vårt Bäst att bo-index (som på många sätt fångar flera av de faktorer som lyfts inom dessa teorier) så varierar befolkningsutvecklingen även inom olika kommunstorleksgrupper: http://vertikals.se/charlotta/2016/10/14/bast-att-bo-skonhetstavling-eller-vansinnighetsskattning/

      Men detta är inte detsamma som att säga att mindre kommuner borde satsa massor av skattemedel i projekt relaterade till denna utveckling. Jag tror att det bästa man kan göra är att underlätta för de invånare som faktiskt vill utveckla sina platser och ge dem mycket spelutrymme. Jag tror också att näringsliv och fastighetsägare på mindre platser bör bjudas in av politik och tjänstemän för att vara med och utforma strategier inför framtiden. Här är det också självfallet viktigt att lyssna av olika grupper som bor på platsen – inte minst de som är yngre.

      De som har följt Floridas teorier på nära håll vet också att det finns ett fjärde T: territorial assets. Detta är ofta bortglömt och innebär att man bör identifiera platsens styrkor och i såg hög grad som möjligt bygga på dessa. Det finns nämligen ingen enda universallösning för platsers utveckling (tyvärr) utan i hög grad handlar det om hårt arbete. Och ju mindre och längre bort från en större ekonomisk motor, desto hårdare måste man arbeta. Detta är inte rättvist men regional utveckling är tyvärr inte rättvis alla gånger.

      Hälsningar

      Charlotta

      • Tormod Knutsen

        Vi har også hatt besøk av ”guruen” Florida i min mellomstore hjemby Larvik. Larvik har ca 45.000 innbyggere, ligger ca 140 km fra Oslo mot sydvest, i Vestfold fylke som har 4-5 mellomstore byer og ca 200.000 innbyggere. Vi har 4-felts motorvei og om noen år dobbeltsporet jernbane med reisetid litt over en time til Oslo. Likeså flyplass på Torp med mange internasjonale og nasjonale flyruter samt fergeforbindelser til Strømstad og Hirtshals. Dette er infrastruktur som gjør det mulig både å drive næringsliv her og bo her med arbeidsplass i en av byene eller (noen dager i uka?) i Oslo-området.
        Noen her mener vi skal konkurrere med Oslo om ”den kreative klassen”, og vi har også enkelte kompetansebedrifter som vokser (f.eks. Abax og Jotron innen IT, også globalt) og mange kompetente arbeidstakere og noen gründere. Vi har en del urbane kvaliteter og arbeider med sentrumsutvikling. Likevel er det nok våre ”naturgitte og menneskeskapte fortrinn” vi må videreutvikle. Vi har en spesielt vakker og verneverdig kystnatur, jordbruk, skogbruk og foredlingsindustri (snart også annengenerasjons biodrivstoff), men snart ikke noe igjen av annen tradisjonell industri. Dette gir grunnlag for gamle og nye ”grønne” næringer i ”det grønne skiftet” som vi er på vei inn i. Vi har også moderate boligpriser, som frister unge familier som er ”trangbodde” i Oslo-området. Derfor bør vi heller satse på å bli ”verdens beste Larvik” enn å konkurrere med Oslo på Oslos premisser. Vi bør nok ikke gå til den andre ytterkanten og bli ”slow city”, men satse på livskvaliteter som ikke er så lette å realisere i en storby.
        Jeg har ikke lest mye av Florida, men oppfatter at han i den omtalte nye boka er opptatt av forskjeller som oppstår økonomisk, geografisk og kulturelt, og skaper grobunn for populisme og kløfter mellom elite og ”grasrot”. Diversity kan være et stikkord, Territorial assets et annet. Vi må skape samfunn, distrikter, byer og næringsliv der også ”folk flest” kan skape seg en meningsfylt tilværelse, som vel også Charlotta poengterer.