Vi måste göra nytta – en professors självrannsakan

Lästid: 5-8 minuter
Kategorier: JIBS
JIBS_Jerker

Vilken är egentligen universitetens och högskolornas roll i samhället? Frågan har debatterats flitigt de senaste åren och är något jag själv funderar mycket över som vd för Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Inte minst gäller det relationen till staten och hur den finansierar utbildning och forskning. Regeringens senaste forskningsproposition för ett drygt år sedan andas starka förväntningar på att akademi och samhälle ska samverka och tillsammans skapa nytta. En ambition som har väckt starka känslor, framförallt inom de stora och traditionstyngda universiteten, där man tolkar budskapet som att akademins oberoende och frihet är hotad.

Jag var själv länge en del av ett gammalt och traditionstyngt universitet. Med tiden kände jag mig allt mindre bekväm i den kostymen. En tilltagande känsla av tvivel drabbade mig i takt med att jag klättrade i hierarkin. Jag började grubbla över vad jag egentligen ägnade mina dagar och någon annans miljoner åt. ”Vem får nytta av detta?”, och ”hur lång är ledtiden mellan investering och avkastning?”, var frågor jag ställde mig.

Missförstå mig inte. Jag är inte alls en förespråkare av starkare kontroll och styrning av forskning. Jag har ägnat större delen av mitt yrkesliv åt att undersöka, tänka, skriva och prata om sådant jag själv tycker är inspirerande och viktigt. Jag har, tillsammans med duktiga kollegor, drivit projekt primärt utifrån vad vi bedömt varit vetenskapligt motiverat, utan att tänka så mycket på vem som betalar. Detta är mycket viktigt. Det är på grund av detta oberoende som vi har kunnat verka som forskare, långsiktigt och med kvalitet som främsta ledstjärna.

Samtidigt är jag medveten om att mina bidrag till samhällets kunskapsförsörjning har varit ganska små i ett större sammanhang, och det är anledningen till att jag skriver denna text. En sorts självrannsakan.  Jag tycker nämligen att det – med lite perspektiv på regeringsförslaget som trots allt innebär större anslag till universitet och högskolor – finns anledning till eftertanke hos oss som arbetar i branschen. Vi värnar gärna och högljutt vår frihet och vårt oberoende, men vi måste också komma ihåg att sådan frihet och oberoende inte är detsamma som frånvaro av förväntningar och krav.

Vi är inga fria konstnärer. Vår arena, om vi ändå ska jämföra oss med konstnärerna, kan på sin höjd beskrivas som en liten byteater, oavsett hur stor uppmärksamhet och uppskattning vi får av våra kollegor. Sett i ett sådant ljus blir det oberoende vi värnar en exklusiv lyx som vi kanske inte riktigt förtjänar, och som vi nog innerst inne inte riktigt vill ha heller. För vi vill ju göra skillnad på riktigt, inte bara på den lilla teaterscenen.

Det är därför enligt min mening lätt att försvara kravet på nyttiggörande inom akademin. Universitet och högskolor är till stor del skattefinansierade. Vi får visserligen också en del donationer från privata filantroper och från aktörer med någon form av särintresse för just det vi är bra på; men oavsett om vi lever på allmänna forskningsanslag från staten eller på sådana som kanaliseras genom någon stiftelse, så finns det alltid någon på andra sidan plånboken som har förväntningar och rätt att få ta del av våra resultat. Oftast saknar denna någon en prenumeration på våra vetenskapliga tidskrifter, och dessutom kan de texter som publiceras där kan knappast läsas med behållning av någon som inte själv har vetenskaplig skolning inom just detta eller närliggande fält. Vi har därför en skyldighet att dela med oss av våra resultat till en bredare krets. Vi har också en skyldighet att lyssna på samhällets behov och, i en eller annan form, ta hänsyn till dessa. Och, ännu viktigare, det är faktiskt i vårt intresse att göra så.

Det finns inom samhällsvetenskapen ingen motsättning mellan vetenskaplig kvalitet och samhällelig nytta. Tvärtom. Samhällsvetenskaplig forskning av hög kvalitet är samhällsnyttig. De bästa forskarna är ofta även de bästa lärarna, och ibland också framgångsrika entreprenörer. Problemet är att akademin under århundraden har byggt strukturer där detta inte uppmärksammas och belönas. Detta måste vi göra något åt.

Mitt förra lärosäte var så gammalt att de där pratade latin om sammanhanget var tillräckligt högtidligt. Det motto som universitetet satt på sitt sigill löd ”Ad utrumque paratus”. På svenska betyder det ”beredd till bådadera” och syftade på att studenterna och professorerna skulle vara beredda att ta till både böcker och vapen i rikets tjänst. I modern fredstid har detta motto omtolkats för att symbolisera såväl bildning som samhällsutveckling. Trots detta valspråk syntes ganska lite av det senare under de drygt 15 år jag var verksam där som forskare och lärare. Det startades visserligen samverkansenheter med syfte att främja innovation, men i slutet av dagen var det alltid så att ett anslag från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond trumfade ett från Vinnova.

Vid JIBS har vi under året som gått arbetat fram en förnyad strategi med långsiktiga mål som pekar ut i vilken riktning vi vill gå och hur vi vill bidra till såväl bildning som samhällsutveckling. Vi arbetar på en internationell arena och har därför formulerat vårt uppdrag på engelska: ”to advance the theory and practice of business, with specific focus on entrepreneurship, ownership and renewal”. Vi har fördelen att vara specialiserade, det gör det lite lättare för oss än för det fullskaliga universitetet att med trovärdighet hävda att det för oss inte finns någon motsättning mellan teori och praktik, mellan grundforskning och tillämpad forskning, eller mellan vetenskaplig kvalitet och samhällsnytta. Vi behöver därför inte vara ”beredd till bådadera” eftersom bildning och utveckling i den värld vi verkar är verkligt integrerade.

 

Den som vill fördjupa sig i vår strategi finner mer information här:

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Kommentarer inaktiverade.