Teckenspråkigt omsorgsteam ökade äldres livskvalitet

Äldre döva personer möter ofta betydande hinder i kontakten med vård och omsorg. När personal saknar teckenspråkskompetens blir det svårt att förstå information, uttrycka behov och vara delaktig i beslut. En ny studie ledd av Sofi Fristedt, docent vid Jönköping University (JU), visar hur ett mobilt omsorgsteam bestående av döva undersköterskor kan förändra situationen i grunden.

– Vår forskning visar att det här arbetssättet inte bara bör fortsätta, det borde skalas upp. Det handlar om jämlik omsorg, säger Sofi Fristedt.

Studien som genomförts av Hälsohögskolan vid JU är den första i Sverige som undersöker en insats av den här typen och den visar hur ett mobilt omsorgsteam bestående av döva undersköterskor kan förändra situationen för äldre döva till det bättre. Teamet, som utvecklats av en regional dövförening, besökte äldre döva personer i hemmet eller på boende och erbjöd stöd på svenskt teckenspråk. Forskargruppen genomförde 15 intervjuer med fyra deltagare över två års tid för att följa hur stödet upplevdes och vilken effekt det hade i vardagen.

Kommunikation på teckenspråk var en avgörande skillnad

Studien visar tydligt att möjligheten att kommunicera på teckenspråk var den faktor som hade störst påverkan. Deltagarna beskrev hur tidigare kontakt med ordinarie hemtjänst ofta skedde genom bristfällig läppläsning eller lappar, metoder som sällan räckte för att uttrycka nyanserade behov eller frågor.

–Vi kan inte överdriva betydelsen av att äldre döva får tillgång till professionellt stöd på sitt första språk. Det handlar inte bara om information, utan om att få tillbaka sin röst, säger Sofi Fristedt.

Genom teamet kunde de äldre för första gången föra djupare samtal, ställa frågor, förstå skriftlig information och göra aktiva val. Teamet hjälpte också till i dialog med myndigheter och vårdpersonal, vilket ytterligare stärkte delaktigheten.

Det mobila teamet utförde inte bara traditionella omsorgsuppgifter såsom städning, inköp och promenader. Teamet kunde även hjälpa till med aktiviteter som annars faller utanför ordinär omsorg, som att organisera hemmet, följa med ut i naturen, hjälpa till med hobbys eller sätta sig ner för ett samtal när behovet fanns.

Deltagarna förklarade att detta gjorde vardagen både mer meningsfull och hanterbar. Flera beskrev att de nu aktivt valde bort delar av den ordinarie hemtjänsten till förmån för teamet.

– För många av deltagarna blev teamet mer än omsorg, det blev en social och kulturell livlina, säger Sofi Fristedt.

Psykosociala effekter: mer glädje, trygghet och energi

En av studiens viktigaste slutsatser handlar om hur stödet påverkade deltagarnas psykiska välbefinnande. Många beskrev hur de kände sig mindre ensamma, gladare och mer energiska. De såg fram emot besöken och upplevde en ökad trygghet – i hemmet, i sociala situationer och i kontakter med vården.

Kontinuitet spelade en viktig roll: samma personal återkom varje gång, vilket gav stabilitet och relationsbyggande. Det var något som deltagarna saknade i den ordinarie omsorgen.

Forskarna menar att modellen kan användas av flera kommuner eller regioner tillsammans, eftersom målgruppen är liten men behoven stora. För att skapa verkligt personcentrerad omsorg för äldre döva krävs både språkkompetens, kulturell förståelse och tid att bygga relationer.