Kan och bör urbanisering verkligen stoppas?

2016-03-27

I veckan var det bondeuppror länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönsteri Sverige. Längs med E4:an körde en kortege av traktorer som stoppade upp trafiken. ”Det är för att stoppa urbaniseringen. Sverige är större än storstan. Fortätter det så här har vi ingen landsbygd kvar.” sa en av bönderna.


alt

Detta är intressant för KAN urbaniseringen verkligen stoppas? Eller kanske ännu mer intressant: BÖR urbaniseringen stoppas? Efter att ha belyst frågan om krympande platser och landsbygdens utveckling så vet jag att det erbjuds en rad förslag på varför utvecklingen ser ut som den gör. En linje hävdar att det är den nationella politiken som driver på urbaniseringen och som gör det omöjligt att bo på landsbygden. En annan linje driver att det råder en urban norm som förskönar staden och porträtterar landsbygden som något problematiskt.

Till att börja med så håller jag med om att det görs väldigt lite från politiskt håll för att lyfta landsbygden. Jag håller även med om att det finns en urban norm som allt som oftast dyker upp, inte minst i media. MEN–jag tror inte att någon av dessa två aspekter verkligen driver urbaniseringen. Snarare ser jag det ekonomiska skifte som ägt rum – via industrialismen då många flyttade till städer för att jobba i fabriker, till en kunskapsbaserad tjänsteekonomi som i hög grad drivs av att högutbildade, kreativa och innovativa individer dras till större städer både p.g.a. en starkare arbetsmarknad men också p.g.a. ändrade preferenser och en strävan efter tillgång på de livsstilsfaktorer som städerna har att erbjuda.

Och urbaniseringen är långt ifrån ett svenskt fenomen. Kartan nedan visar förändring (uttryckt i antal procentenheter) i urban befolkning mellan åren 1980 och 2013 baserat på data från Världsbankens World Development Indicators:

World Urban Final
Vi tittar alltså på hur stor andel av befolkningen som var urban år 1980 och sedan hur stor andel av befolkningen som var urban 2013. Enbart de röda länderna minskade sin andel urbana befolkning mellan dessa år. Antalet länder som minskade sin urbana andel är lätträknade. Sverige är inte ens i toppen då det gäller förändring över tiden – tvärtom. Låt oss ta en titt på på hela listan av länder och hur stor andel som var urban 1980, 2013 samt förändringen uttryckt i procentenheter:

Urban share table

Sverige hamnar först på plats 35 då det gäller andel urban befolkning år 2013 och på plats 166 då det gäller förändringen över tiden. Urbaniseringen pågår alltså i hela världen och det är denna kraft vi har att tala om och förhålla oss till. Denna globala utveckling är varken påverkad av den urbana norm som med all sannolikhet existerar i Sverige och inte heller av svenska reformer som slår på landsbygden. Och möjligheterna att på svensk politisk väg stoppa denna utveckling just i Sverige är med all sannolikhet varken möjlig eller för den del önskvärd.

För låt oss ta en titt på vad andelen urban befolkning faktiskt korrelerar med (baserat på data som togs fram i samband med att vi skrev den senaste rapporten om The Global Creativity Indexlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster):

Urban GDP

Länder som har en högre andel urban befolkning har också en signifikant mycket högre BNP per capital.

Urban competitiveness

Länder med en högre andel urban befolkning har också en starkare konkurrenskraft (baserat på Michael Porters Competitiveness Indexlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster).

Urban Human Development

Länder mer en högre andel urban befolkning får också signifikant mycket högre värden på FNs framtagna index för Human Development länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönstersom tar med en rad hälso-, jämställdhets- och utbildningsaspekter.

Ju högre andel urban befolkning, desto högre grad av entreprenörskap länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, singifikant mycket högre nivåer av s.k. life satisfaction baserat på data från Galluplänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster, och till och med en signifikant lägre grad av ojämn inkomstfördelning baserat på en s.k. Gini-koefficient.

Urbaniseringen är alltså en positiv kraft för samhället som helhet. MEN–det är inte samma sak som att säga att urbaniseringen är positiv för alla. Framförallt så slår urbaniseringen hårt mot de som inte vill flytta till en större stad utan som trivs bäst på en mindre plats. Här märks urbaniseringens negativa konsekvenser ur en rad aspekter då den avtagande befolkningen gör att många mer eller mindre grundläggande rättigheter som skola, sjukvård, en närvarande polis, en fungerande infrastruktur i allt högre grad avtar. Detta är en verklig utmaning inför framtiden och inte något vi kan ignorera. Tvärtom är det dags att förstå vilka utmaningar många av landets mindre platser står inför och börja dra upp nya strategier för att bibehålla en god livskvalitet på dessa platser också på sikt.

Men lösningen kan aldrig vara att stoppa urbaniseringen och detta är inte heller önskvärt. Urbaniseringen är till stor del en positiv kraft, men det innebär inte att den inte kommer utan stora utmaningar. Och det är dessa utmaningar vi måste ta på allvar och jobba på att lösa på bästa möjliga sätt inför framtiden för att förhindra en tudelning av vårt land där enbart vissa delar av landet kan ta del av de fördelar som urbaniseringen medför medan resten av landet står för notan.

Charlotta Mellander

Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.

Visa alla mina bloggposter