Kommunstorlek och offentlig service

2017-07-12

Jag har i två bloggposter visa på hur befolkningen och antalet skolbarn förändrats i svenska kommuner mellan åren 2000 och 2015. Bloggposterna ingår i en rad bloggposter som jag kommer att publicera under sommaren som visar på hur den offentliga servicen har förändrats inom tre huvudområden:


alt

– skola: här kommer jag titta på grundskola och gymnasieskola kombinerat

– polis, brandtjänst och räddningstjänst

– hälso- och sjukvård: här kommer jag att inkludera både primär- och sekundärvård

Dessa områden representerar i hög grad det offentliga uppdraget att tillhandahålla skola, vård och trygghet. Jag kommer att visa hur dessa förändrats under dessa femton år. Det är viktigt att poängera att jag räknar in alla som jobbar i dessa sektorer. Med andra ord räknar jag inte bara in läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser osv. utan även de som jobbar runt omkring och som är nödvändiga för att dessa sektorer ska fungera såsom administrativ personal, vaktmästare osv.

I de två tidigare bloggposterna såg vi att det skett en mycket stor omfördelning av människor och inte minst skolbarn mellan svenska kommuner under dessa femton år. En del inom landsbygdsdebatten skulle hävda att en primär anledning är att det är svårt att bo i en mindre kommun eftersom den service som erbjuds är så pass begränsad. Så låt oss därför i denna bloggpost se hur läget såg ut år 2000. Samtliga beräkningar är gjorda i proportion till antalet invånare som bodde i kommunerna detta år. Vi börjar med antal skolbarn per anställd inom skolsektorn i kommunen:

Skolbarn per anställd år 2000

Här ser vi ett väldigt tydligt mönster där framförallt kommunerna i norra delarna av landet år 2000 hade väsentligt färre skolbarn per anställd, medan storstadsregionerna hade många fler skolbarn per anställd. De kommuner som hade minst antal barn per anställd inom skolsektorn var Vingåker, Storfors, Ludvika, Torsby, Rättvik och Fagersta. De kommuner som hade flest skolbarn per anställd inom skolsektorn var Mölndal, Båstad, Vaxholm, Trosa, Skinnskatteberg, Boxholm och Perstorp. Den kommun som hade flest anställda per skolbarn hade 6 gånger fler skolbarn per anställd i skolsektorn än den som hade minst antal per anställd.

Klart är att kommunerna i Norrland inte nödvändigtvis hade färre resurser investerade i skolan om vi tar hänsyn till antalet skolbarn. Snarare är troligen grundproblemet att skolbarnen bor så pass glest att de – trots resurser – fortfarande har långt till skolan. En annan utmaning i många av dessa kommuner skulle kunna vara att det trots resurser per skolbarn är så pass få skolbarn att man inte kommer upp i en kritisk massa för en rad funktioner.

Låt oss därefter titta på hälso- och sjukvårdssektorn. Kartan nedan visar hur läget såg ut per 1000 invånare år 2000:

Hälso och sjukvård

Allra flest anställda inom sjukvårdssektorn per invånare hittar vi i Solna, Danderyd, Eksjö, Huddinge, Lund, Uddevalla, Skövde, Falun, Umeå och Sollefteå. Flera av dessa är hem till universitetsjukhus (t ex Solna, Lund och Umeå) men vi hittar också mindre orter som exempelvis Eksjö där en stor del av den lokala arbetsmarknaden består av arbetstillfällen vid sjukhuset. De kommuner som år 2000 hade minst antal anställda inom sjukvårdssektorn per invånare är: Lekeberg, Ydre, Staffanstorp, Skinnskatteberg, Svalöv, Lessebo, Håbo och Boxholm – samtliga mindre kommuner. Den kommun som hade flest antal anställda inom denna sektor per invånare hade 9,3 gånger fler anställda än den kommun som hade lägst antal anställda per invånare.

När vi tittar på korrelationen mellan befolkningsstorlek och antal anställda inom sjukvårdssektorn per invånare så är den positiv och signifikant (0,462) vilket innebär att större kommuner hade signifikant många fler anställda inom sjukvårdssektorn per invånare än mindre kommuner. Det innebär också att sjukvårdssektorns mönster skiljer sig åt från skolsektorn (som ju hade fler anställda per skolbarn i mindre kommuner). Det är viktigt att komma ihåg här att hälso- och sjukvårdssektorn organiseras på regionnivå och inte på kommunnivå, vilket innebär att regionen kan erbjuda mer än vad dessa kommunala siffror visar.

Hur såg det då ut för den sektor jag kallar trygghet/säkerhet och som består av anställda inom sektorerna polis, räddningstjänst och brandkår? Kartan nedan visar läget år 2000:

Trygghet

Allra flest anställda per invånare hittade vi i Solna, Helsingborg, Sigtuna, Ystad, Huddinge, Malmö, Stockholm, Gällivare och Sollentuna – dvs. dels i våra storstadskommuner men också till viss del andra svenska kärnkommuner som säkert fungerar som knutpunkt inom sina respektive arbetsmarknadsregioner. De kommuner som hade minst antal anställda inom räddning och säkerhet per invånare var Vingåker, Mullsjö (båda utan någon anställd vid detta tillfälle och som pga. det inte är ifyllda på kartan), följt av Karlsborg, Grästorp, Ödeshög, Boxholm, Götene, Tranemo, Hjo och Essunga. Det är viktigt att poängtera här att siffrorna baseras på antal anställda per kommun rapporterade till SCB detta år. I vissa fall kan det vara så att man av organisatoriska skäl väljer att lägga en större mängd anställda i kärnkommunen formellt men att samma personer har ansvar för en annan kommun).

Dock hittar vi ett signikant samband mellan befolkningsstorleken och antal anställda inom säkerhet/trygghet per invånare för år 2000 som är positiv och signifikant (0,536) vilket indikerar att större platser hade fler anställda inom trygghet och säkerhet per invånare än vad mindre platser hade. Den kommun som hade flest antal anställda per invånare hade 88 gånger fler anställda än den kommun som hade minst antal anställda per invånare.

Sammantaget kan man säga att startpunkten för denna analys ser lite olika ut. Medan både hälso- och sjukvårdssektorn och trygghet/säkerhetssektorn var klart överrepresenterade i större kommuner så var mönstret för skolan det motsatta. Detta kan vara en effekt av att exempelvis sjukvårdssektorn är förknippat med högre fasta kostnader t ex i form av utrustning vilket gör att den kräver en större mängd människor för att den ekonomiska investeringen som ju görs med skattemedel ska vara försvarbar.

Framöver kommer jag att titta på i vilken utsträckning antal anställda i relation till antalet skolbarn eller befolkning faktiskt ökade eller minskade under de kommande 15 åren.

*i samtliga dessa bloggposter låter jag Nykvarn ingå som en del av Södertälje och Knivsta som en del av Uppsala.

Charlotta Mellander

Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.

Visa alla mina bloggposter

Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.