Panem et circenses i det amerikanska presidentvalet

Mycket har sålunda redan skrivits om den amerikanska politiken. Om den djupa, och ständigt ökande, politiska polariseringen; om den snabbt accelererande klyftan mellan män och kvinnor liksom den mellan utbildade och outbildade; och om de olika etniska gruppernas alltmer heterogena politiska preferenser. (Det är anmärkningsvärt att ett land är så polariserat att inte ens två mordförsök på en av kandidaterna nämnvärt påverkar opinionen, eller för den delen, att samma kandidat fälls på 34 åtalspunkter av en enig jury i New York.) Med stor risk för upprepning: vi står återigen inför ett av de viktigaste politiska valen på länge, helt enkelt eftersom de olika kandidaterna står för två så radikalt skilda visioner om vad USA är – och bör vara – och för att den ena av dem, är allt annat än en ”normal” politisk kandidat. (Jag besparar er här en upprepning av alla de skandaler, rättsprocesser, rasistiska uttalande och den korruption som oundvikligen är förknippat med Donald Trump). När man betraktar valet på distans, från Sverige, så framstår det ofta som fullständigt osannolikt att valet kan vara så oerhört jämt som det faktiskt är (alla sju vågmästarstaterna befinner sig för närvarande helt inom felmarginalen i opinionsundersökningarna). Ändå är det där vi befinner oss: ingen seriös bedömare kan göra anspråk på att veta hur det kommer att gå, och allt tyder på att valet kommer att avgöras av några tusen röster i Pennsylvania, Michigan, Wisconsin, och kanske också, North Carolina, Georgia, Nevada och Arizona.

Detta främmandeskap för den politiska situationen i USA försvinner inte, åtminstone inte för mig, hur många böcker, reportage och analyser jag läser, eller för den delen hur många fokusgruppintervjuer med ”undecided voters” som jag lyssnar på. Det är kanske därför som det både är intressant, men också så skrämmande, att följa den amerikanska politiken för närvarande.

Amerikansk politik – ras, klass, religion

Men jag tror att det i alla fall finns några perspektiv kan hjälpa på vägen. Vid höstens nystartade – och nyligen avslutade – kurs, Amerikansk politik – ras, klass, religion, så talar jag med studenterna om tre aspekter som jag menar är grundläggande för att förstå varför valet i USA ser ut som det gör:

1. Elektorskollegiets roll. Att det totala antalet röster inte spelar någon roll, att det är elektorskollegiet som avgör och att detta kollegium traditionellt sett, ger republikanska kandidater stora strukturella fördelar. Till detta hör också frågan om ”gerrymandering”, dvs. de politiska gränsdragningar av valdistrikt, som görs av delstatspolitiker för att öka möjligheterna till seger för den egna sidan.
2. Den stora mängden pengar i politiken och megadonatorernas inflytande. Sedan Högsta domstolens beslut i Citizens United, 2010, som definierade donationer som ”yttrandefrihet”, har mängden pengar i politiska kampanjerna ökat lavinartat, och därmed också, ofrånkomligen, resursstarka personers inflytande över den förda politiken. För ett aktuellt exempel se Elon Musks enorma donationer till, och intima inblandning med, Trump-kampanjen. Ingen bör tro att han spenderar hundratals miljoner utan att förvänta sig något tillbaka.
3. Det lågavaldeltagandet och en relativt dåligt informerad väljarkår. Valdeltagandet i USA har stigit på senare år (en positiv effekt av fenomenet Trump), men ligger ofta runt ca 60%; unga väljare röstar dessutom i långt lägre utsträckning än äldre. I den mycket viktiga delstaten Texas så är andelen röstberättigade som inte röstar ungefär lika stor som andelen demokratiska och republikanska röster tillsammans. De oberoende väljare som båda kandidater nu fokuserar mycket på, hör ofta till den allra mest låginformerade delen av befolkningen, som inte ser på nyheter, inte ser på valdebatter, eller vet särskilt mycket om av vad de båda kandidaterna egentligen vill genomföra om de blir nästa president. Om du är en av dem som beskrivs i inledningen så är sannolikheten stor att du har följt valet mycket närmare än många av de som kommer att fälla avgörandet i vågmästarstaterna.

Valet är en karneval

Men, valet är framför allt en karneval: debatter, konvent, kampanjer – för att inte tala om desinformation, memes, mordförsök och makabra (och falska!) anklagelser om husdjursätande haitiska invandrare – som på ett effektivt sätt förskjuter vår uppmärksamhet från USA:s egentliga, och mycket mer djupgående, strukturella problem. Den kritik mot systemet – som Trump för många symboliserar – är på flera sätt väldigt legitim, även om kandidaten som får kanalisera denna kritik är alldeles särdeles illa vald, och de grupper som den riktas emot inte är de som bär skulden. Men faktum kvarstår att för många amerikaner så blir USA alltmer omöjligt att leva i, det politiska systemet alltmer dysfunktionellt, och drömmen om det goda livet alltmer illusorisk. Panem et circenses, med allt mindre bröd, och alltmer skådespel.

Detta syns inom en rad olika områden: de skyhöga kostnaderna för sjukvård och receptbelagd medicin, bristen på hus (och de radikalt stigande kostnaderna för boende), inflationen och matpriserna. DNs Björn af Kleen tecknade alldeles nyligen matbristen i detta fattiga USA i ett strålande reportage från Memphis, Tennessee. För många människor räcker det numera varken med ett eller två jobb för att kunna bo och leva.

Men problemen stannar inte vid privatekonomiska frågor även om dessa ofta upplevs mest direkt, och spelar en central roll för många väljares inför valet. Sedan Trump tillsatte tre konservativa domare till Högsta domstolen under sin förra mandatperiod har den federala rätten till abort avskaffats och många republikanska stater har instiftat en mycket restriktiv abortlagstiftning som inte ens gör undantag för våldtäkt eller incest. Detta är en direkt konsekvens av decenniers lobbyarbete från konservativa kristna grupper. Effekterna av Dobbs är lika tragiska som konkreta: kvinnor som avlider på grund av bristen på mödravård (eftersom läkare är rädda att dras inför rätta), ökande barnadödlighet, och naturligtvis långt fler tonårsgraviditeter med allt vad det innebär för unga människor. Allt detta drabbar allra mest de redan utsatta (eftersom människor med större inkomst, och större sociala nätverk, ofta kan resa till liberala delstater för att avsluta en oönskad graviditet).

Sen har vi demokratin. Det amerikanska politiska systemet har egentligen alltid varit trögt (vilket också var den ursprungliga tanken med konstitutionen och det som kallas för ”checks and balances” dvs. de olika instansernas inbyggda möjlighet att begränsa varandras makt. I takt med senare års polarisering har detta dock lett till att kongressen – som primär lagstiftande instans – alltmer sällan lyckas uppfylla sin roll, vilket innebär att reformer numera nästan enbart kan tillkomma via presidentens exekutiva order (och denna order kan direkt rivas upp direkt av efterföljande president). Alltmer lagstiftande makt förflyttas därför succesivt antingen till presidenten, eller till ett alltmer politiserat domstolsväsende. Det är också därför som vi ser mer och mer av politiken utspela sig i domstolarna, i stället för i kongressen där denna politik egentligen, enligt konstitutionen, hör hemma.

Man tycker kanske att denna ohållbara situation borde vara nog för politikerna – i båda partier – att sätta sig ner och fundera på politiska reformer som skulle kunna stärka demokratin, göra det enklare att nå blocköverskridande överenskommelser, och mer möjligt att regera effektivt. Men istället ser vi ständiga exempel motsatsen: kongressen ägnar sig åt politiska skådespel istället för lagstiftning, åtskilliga republikanska lagar har införts för att begränsa tillträde till röstning i olika delstater (i Georgia pågår ett långtgående försök att kapa valprocessen, vilket NY Times har rapporterat om), och även i frågor där det tycks finnas ett relativt långtgående konsensus (som t.ex. gällande migrationen) blockeras reformer för att neka den andra sidan en politisk seger.

Strukturella problem kommer att finnas kvar

Jag vill inte på något sätt låta påskina att båda sidorna är lika skyldiga till denna utveckling, eller att valet mellan dem är likgiltigt. Donald Trump är en unik figur (om än inte utan föregångare) i amerikansk politik, och den republikanska politiken har numera närmast fullständigt sammansmält med hans egenintresse och önskan att bestraffa sina motståndare. Hans fascism vädras nu fullständigt öppet.

Samtidigt så menar jag att oavsett vem som vinner i november (och vem som vinner de garanterat efterföljande rättsprocesserna) så kommer många av dessa strukturella problem oundvikligen att finnas kvar, helt enkelt eftersom polariseringen är så djup, och eftersom de konkreta möjligheterna att faktiskt lösa problemen är så kraftigt begränsade. Att verkligen ta itu med de strukturella problemen kräver både att ett parti styr kongressen såväl som den exekutiva makten, och dessutom en betydligt större politisk samarbetsvilja. (Ett exempel: Kamala Harris löfte att lagstifta om Roe v. Wade, vilket skulle återinföra den federalt skyddade rätten till abort, kräver med stor sannolikhet inte bara stöd i båda kamrar, utan dessutom stöd av republikanska senatorer, alternativt att man river upp ”filibustern”). I förlängningen krävs dessutom ett förändrat medieklimat som tar som sin uppgift att informera väljarna snarare än att bedriva polariserande underhållning; en avpolitisering, eller åtminstone en balansering av den juridiska makten och Högsta domstolen; och en kraftig begränsning av mammons, och lobbyisternas, inflytande i Washington. De reformer som USA skulle behöva genomföra för att säkra demokratin och ett mer jämställt och harmoniskt samhälle är inte nödvändigtvis så svåra att se i teorin, men de är desto svårare att genomföra i praktiken. Därför är risken, som alltid i USA, att när karnevalen väl har lämnat stan, så kommer de många problemen att fortsätta, och många väljare kommer att få fortsätta vara hungriga, sjuka, och missnöjda. Det är konsekvensen av för lite bröd, och för mycket skådespel.

Författare