När klanen möter staten

Lästid: 5-8 minuter
Kategorier: HLK

Situationen med Sveriges så kallade utanförskapsområden är en mycket omdiskuterad fråga, och i samband med riksdagsvalet i höstas hettade det till kring ett av begreppen som kopplas till segregationen – klanröstning. Dagen efter att Valmyndigheten hade fastställt valresultatet korade Språktidningen ”klanröstning” genast till veckans nyord. Termen har dock framför allt använts i polemiska syften mot partier som blev överproportionellt starka i socioekonomisk utsatta områden. Man menade att vissa grupper skulle ha röstat ”med” sin familj eller etniska grupp snarare än efter sin egenövertygelse. 

Som alltid när den politiska debatten förgrovas blir jag som historiker manad att dyka djupare och se bakom förment enkla sakförhållanden. Oftast uppenbaras en mer komplex bild av samhällsfenomen än vad offentliga debatter förmår att åstadkomma. För trots att klanen har debatterats flitigt och en färsk antologi har behandlat ämnet, saknas det fortfarande empirisk forskning om hur intakt klaner förblir i mötet med stats- och individbaserade samhällsmodeller som i Sverige. 

Ofta associeras klanen med kulturer i Mellanöstern och Afrika, men ordet har ett synnerligen europeiskt ursprung: Det gaeliska ordet clannanvändes i medeltida Irland för släktgrupperingar med en föreställd gemensam anfader. Liknande släktskapsbaserade sammanslutningar återfanns även i andra europeiska länder. I Norden utgjorde ätter den viktigaste sociala enheten under medeltiden och i Skottland klarade sig klanväsendet till mitten av 1700-talet. Inte förrän den moderna statens uppkomst har sådana strukturer undanträngts. 

Redan i mitten av 1800-talet beskrev den engelske rättshistorikern Henry S. Maine utvecklingen från traditionella till liberala samhällen som en rörelse ”från status till kontrakt”. I statussamhällen utgör släktgrupperingar fundamentet för social organisation, där en individs rättsliga status bestäms av hennes ställning inom släktgruppen. I kontraktssamhällen däremot utgör individen rättsordningens främsta princip vilket hänger ihop med framväxten av statliga institutioner.

Juridikforskare som Mark S Weiner har byggt vidare på denna ansats. Tvärtemot den klassiska liberalismen, enligt vilken individuell frihet endast växer fram där staten är frånvarande eller svag, betonar Weiner statens avgörande roll för individuell frihet: Enbart en effektiv, demokratisk statsmakt garanterar individens starka rättsliga status. Detta, menar Weiner, är individualismens förmenta paradox. När staten saknas krävs andra former av social och rättslig organisering, som under större delen av människans historia utgjordes av storfamiljer eller klaner. Men det behöver inte vara en fråga om antingen eller: Moderna, offentliga institutioner kan ingå i en symbios med befintliga klanstrukturer.

I länder som Somalia eller Albanien bygger partipolitiken på klanlojaliteter. Styrelseskicket i Khaddafis Libyen är ett annat exempel där makten fördelades till folkkommittéer, som i praktiken utgjordes av olika stammar och släktenheter. Trots dessa mellanformer står klansamhällen och kontraktsamhällen i princip för konkurrerande samhällsmodeller. Medan staten bygger på legalitet, baseras klanväldet på sedvanerätt och lojalitet bland dem som ingår i klanen, ofta genom verkliga eller fiktiva blodsband. Staten medför en hierarkisk modell av myndigheter och opersonliga beslutsprocesser medan klansamhällen är segmenterade i grupper som existerar bredvid varandra och utan byråkratisk överbyggnad. Men trots att individens handlingsutrymme och autonomi begränsas kan klanväldet medföra ett antal positiva effekter. Framför allt är det klanens förmåga att skapa närhet och sammanhållning, värden som är svårare att upprätthålla i liberala samhällen där släktband har tappat betydelse.

Den brännande frågan är emellertid vad som händer när människor som socialiserats i klaner möter en stats- och individbaserad samhällsmodell som har präglat länder som Sverige? Lars Trägårdh är en av de forskare som har undersökt det svenska samhällskontraktet i ett historiskt och jämförande perspektiv. I boken Är svensken människa och i en nyutkommen antologi resonerar han på ett övertygande sätt om relationen mellan individ, familj och stat i Sverige och hur den skiljer sig från andra samhällen. I länder där offentliga institutioner är frånvarande, dysfunktionella eller förtryckande är misstro gentemot staten – på goda grunder – den rådande meningen.

I det hänseendet intar de nordeuropeiska länderna en särställning. I synnerhet Sverige tillhör de länder i världen där medborgare har utomordentligt stark tillit för offentliga institutioner. Denna ovanliga typ av samhällskontrakt som Trägårdh kallar för statsindividualism kommer till uttryck i handfasta lagar, varav skattelagstiftningen är det mest påtagliga exemplet. De flesta i Sverige tar för givet att beskattas för sin egen inkomst, men redan ur ett europeiskt perspektiv är Sveriges (och Finlands) individuella beskattning ett undantag. Även studiestödet i Sverige, som i andra länder prövas mot föräldrarnas eller makes/makas inkomst, ger uttryck för en individfokuserad välfärdspolitik.

Hittills saknas det representativa studier om hur klaners sendvanerätt förhåller sig i mötet med den svenska rättsstaten. Vi vet inte i vilken utsträckning människor som socialiserats i så kallade klansamhällen anammar det svenska samhällskontraktet. Kanske utövar den svenska modellen en sådan stark dragningskraft att klantillhörigheten så småningom tappar betydelse? Forskningen får utvisa. Klart är att språktidningens nyord efter valet berör en fråga där det svenska samhället har ganska små kunskaper – och de behöver bli större!

Texten bygger på en längre essä som publicerades i Jönköpings Posten, 18 jan. 2019

Lämna en kommentar