Vad är egentligen normalt?

Lästid: 6-10 minuter
Kategorier: HLK

De människor som tillhör majoritetsgruppen i ett givet sammanhang lägger oftast inte märke till det som är normalt. Normaliteten är så pass närvarande att den brukar passera obemärkt, åtminstone för den som passerar enligt normen. När vi läser i tidningen att ”Arlanda är uppe på normal kapacitet” eller om ”normal sorg efter separation”, tror vi oss förstå andemeningen och ställer inga följdfrågor. I de flesta sammanhang används ”normalt” synonymt med det som anses vara typiskt, genomsnittligt, vanligt eller friskt. I viss mån ger ordet uttryck för en universell idé som alltid varit med oss samtidigt som den är historisk föränderligt.  Innan 1800-talet var det normalt att använda iglar för åderlåtning vid alla möjliga åkommor. Idag anses metoden som ett kuriosum.

Samtidigt präglas vår samtidskultur av en stark kritik av det normala. Sedan 1960-talet har nya sociala rörelser – vare sig det handlar om personer med funktionsnedsättning eller etniska och sexuella minoriteter – succesivt utmanat normalitetsidealet. Därutöver har normkritiken inte bara vunnit mark inom humaniora och socialvetenskap utan debatteras också flitigt på kultursidorna och inom konstvärlden. Därför är det av intresse att rekonstruera ordets moderna betydelse som kan föras tillbaka till 1800-talet.

Ordet normal har sitt ursprung i latinets norma som betecknar en vinkellinjal. Ordet var således länge begränsat till geometrin och beskrev två ”räta” linjer. Men ”normal” uttrycker nu för tiden inte bara hur saker är utan framförallt hur de bör vara, det som anses vara ”rätt” i etisk, och framförallt moralisk bemärkelse. I svenskan skiljer man mellan ”rät” och ”rätt” som är etymologiskt besläktade, medan tyskans recht eller grekiskans ὀρθός (orthós) inrymmer både en deskriptiv och normativ dimension:  Det innebär att en linje kan vara ortogonal dvs. rät mot en annan linje, men också att kristna kan kalla sig ortodoxa då de anser att deras kyrka representerar kristendomens ”rätta” lära.

Medicinsk vetenskap var den främsta arenan där den senare, normativa betydelsen utformades under 1800-talet. Den franska vetenskapsfilosofen Georges Canguilhem framhöll att förhållandet mellan ”normal” och ”patologisk”, som läkare började mejsla fram under den perioden, inte definierades som ett motsatsförhållande utan som en graduell skillnad. Läkare som François Broussais beskrev det patologiska som en excess eller brist och därmed som en gradvis avvikelse från ett givet normaltillstånd. För att åtgärda kroppens anomalier började ortopeder följaktligen ”tillrättalägga” ben och andra rörelseorgan, ortodontister började ”räta ut” tänder.

Positivismens upphovsman Auguste Comte överförde Broussais’ medicinska ansats till den sociala och politiska sfären. Enligt honom kom det normala inte enbart till uttryck i den friska och hälsosamma kroppen utan pekade även mot ett politiskt idealtillstånd som alla människor bör sträva efter. Comte förlänade begreppet därmed föreställningen om perfektion mot vilken människor bör utvecklas. Förhållandet mellan ”normala” och ”patologiska” sociala fenomen som brottslighet eller självmord togs även upp av sociologins grundargestalt Émile Durkheim.

Innan sekelskiftet 1900 inspirerades flertalet nyetablerade vetenskapsgrenar av denna tankefigur. Francis Galton, en av rasbiologins frontfigurer, lanserade sina eugeniska idéer om att ”förädla” människans ärftliga egenskaper genom att främja de ”bästa” och stävja de ”sämsta” arvsanlagen. Antropometriska metoder och fysiognomiska teorier var redan väletablerade bland Europas vetenskapsmän och inspirerade även Galton att studera påstådda samband mellan människans mentala förmågor och hennes fysiska egenskaper. Bland annat använde han sig av en fotografisk teknik som han kallade för sammansatt porträttfotografi (”composite portraiture”) och som gick ut på att lägga flera lager transparenta porträttbilder över varandra. De spöklika fotografierna som genererades på det viset skulle synliggöra de ”genomsnittliga” eller ”typiska” karaktärsdragen av olika människogrupper.

Picture 1

Galtons grupper bestod bland annat av elever vid den judiska friskolan i London (Jews’ Free School) och av interner i Londons fängelser, vars porträttbilder var tillräckligt standardiserade. I sin bok ”Inquiries into Human Faculty and Its Development” från 1883 argumenterade Galton att den

…fundamentala idén om människoraser består i en idealtypisk form […] kring vilken individers avkomlingar samlas. Den enklaste banan vilken en ras kan slå in för att förbättras är den mot den centrala typen. Det är bara nödvändigt att befrämja de avkomlingar som ligger närmast den centrala typen, och att hejda dem som avviker mest. Det finns knappast en lämpligare metod för att upptäcka rasens eller gruppens centrala fysiognomiska typ än genom den sammansatta porträttfotografin.

[min översättning].

1800-talets allmänna framstegstro satte också sin prägel på konceptet av det normala. Som filosofen Ian Hacking visade i ”The Taming of Chance”, fordrade inte bara de ekonomiska drivkrafterna under industrialiseringen en ökad standardisering. Normeringen av samhällslivet var också en produkt av den franska revolutionen. I dess kölvatten infördes bland annat decimaliseringen av måttenheterna, av valutan och till och med av tidräkningen. Inom utbildningsväsendet skulle ”normalskolan” (École normale) utvisa det nya idealet som alla andra skolor skulle rätta sig efter. Det normala erhöll därmed sin moderna betydelse och försöker fortfarande intala oss att det som är normalt också är det som är rätt och eftersträvansvärt.

I mitt nästa blogginlägg kommer jag att ge en inblick i hur historievetenskapen har börjat intressera sig för grupper som avvek från det som betraktades som normalt genom tiderna. Inlägget anknyter till ett nytt forskningsprojekt om funktionsnedsättning ur historiskt perspektiv där jag undersöker hur normalitet, avvikelse och stigma har förhandlats och omvärderats i olika politiska kontexter efter 1945. Vad innebar det t.ex. att avvika från normalitetsidealet under icke demokratiska förhållanden som kommunismen? 

Bildkällor.
Titelbild: Avhandling om fysiognomi, Nederländerna ca. 1790, (okänd författare). https://www.nlm.nih.gov/exhibition/historicalanatomies/dutch_home.html
Bild i artikel: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Galton_composite_photography_of_sisters.jpg)

Lämna en kommentar