Mobiler i skolan – fostra istället för förbjud!

Lästid: 5-8 minuter
Kategorier: HLK, Okategoriserade

En av de första frågorna som lyfts när vi fått en ny regering på plats är den om att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Debatten har blossat upp med jämna mellanrum, inte minst efter förbudet i Frankrike nyligen. 

Äntligen – tänker många, men jag vill mana till eftertanke.

Också för många barn har mobiltelefonen blivit den vanligaste vägen för att dagligen nå internet. Mobilen är ett naturligt digitalt verktyg som också skolan måste kunna hantera, och hjälpa eleverna att förhålla sig till. 

För – även om våra unga föds in i en digital vardag, så föds ingen med digital kompetens.

Om vi ställer det omdiskuterade mobilförbudet i relation till skolans uppdrag stöter vi på problem. Skolan har ett tydligt uppdrag när det gäller elevers användning av digitala verktyg och deras digitala kompetens. Även om det formulerats på lite olika sätt i grundskolans läroplaner genom åren ska skolan förbereda eleverna för livet efterskolan och förbereda dem för att aktivtdelta i samhällslivet. Hur bra kan skolan lyckas med det om den förbjuder ett verktyg som är en naturlig del av vår vardag? 

Så här står det i läroplanen för grundskolan, Lgr 11:

Eleverna ska kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med stort informationsflöde, ökad digitalisering och snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska information, fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. 

Närmare bestämt ska skolan ansvara för att ”varje elev efter genomgången grundskola kan använda såväl digitala som andra verktyg och medier för kunskapssökande, informationsbearbetning, problemlösning, skapande, kommunikation och lärande”. Forskning visar samtidigt att den svenska skolan sedan länge har en marginell roll i utvecklingen av elevers digitala kompetens. Skolan har varit hyfsat bra på att tillhandahålla digital teknik i form av datorer och surfplattor, men ofta har det stannat där. Våra unga lär sig därför det mesta om digitala verktyg och internet av kompisar, syskon och föräldrar. Användningen, liksom kompetensen, blir då dels behovs- och intressestyrt och dels beroende av det sociala sammanhang som eleven befinner sig i. Skolan spelar här en viktig roll i att bidra till elevernas rätt till en likvärdig utbildning. 

Vän av ordning kommer nu att hänvisa till de problem som mobilerna ställer till i skolmiljön. De stör och de används på ”fel sätt” vilket bland annat resulterar i kränkning och mobbning. 

Och visst, det går inte att blunda för dessa problem, men det går heller inte att lösa dem genom allmänna förbud. Ett så komplext verktyg som en smart mobil har skolan aldrig behövt hantera tidigare. För vissa elever, och i vissa sammanhang, kan mobilen utgöra tryggheten som gör att skolan och vardagen fungerar. För andra elever, och i andra sammanhang, kan mobilen vara ett extremt störande inslag för så väl användaren som omgivningen. Eleverna behöver stöd och hjälp med att hantera denna komplexa situation, och generella förbud skapar varken kunskap eller insikt. Det som är förbjudet blir spännande, sker i det fördolda och ljugs om. 

Det lyfts även fram förslag på att skolan ska tillhandahålla alla de digitala verktyg som användsi undervisningen. Tanken är god, men frågan är om det är genomförbartnär det gäller mobiltelefoner. Det kanske viktigaste motargumentet till detta är att våra telefoner är väldigt personligt utformade, vi bygger upp dem med appar och inställningar efter egna behov och intressen – ingen är den andra lik. 

Det är även en kostnadsfråga och ingen skola lär köpa in en mobil per elev. Vi hamnar då tillbaka till hur det såg ut (och fortfarande ser ut på några ställen) när datorer i skolan enbart förekom i datasalar eller på mobila vagnar. Risken är stor att digital teknik som måste bokas och planeras i förväg leder till minimal eller ingen användning. Det som är tänkt att skapa likvärdighet skapar istället ojämlikhet på samma sätt som gått att se när det gäller datorsalar eller vagnar med datorer och surfplattor. Den enskilde lärarens intresse och kunskap spelar stor roll för vad eleverna får göra, och när de får göra det. Användningen blir något konstruerat som sker när läraren vill och inte när behovet finns. Detta leder inte till utveckling av digital kompetens hos eleverna.

Mobiler kommer inte heller att försvinna bara för att de inte syns i klassrummet eller på rasten. Elevers användning av mobiler och internet behöver istället lyftas fram i ljuset och pratas om, och då inte över huvudet på eleverna utan med eleverna. Det behövs inte heller några generella förbud för att en lärare ska ha rätt att be eleverna lägga undan mobilen, den möjligheten finns redan idag. I vissa situationer kan detta vara en lämplig begäran, i andra inte. Återigen, skolan ska utveckla elevers digitala kompetens. I det ingår att hjälpa eleverna att avväga när och hur mobilen ska användas istället för att förneka att den finns. I skolans uppdrag ingår också att stödja föräldrarna i barnens fostran och utveckling, i detta uppdrag finns det inget utrymme för generella förbud. 

Lämna en kommentar