Egna erfarenheter sprids fortare än (corona) virus?

Lästid: 5-8 minuter
Kategorier: Covid-19, HLK

Vi omger oss med vänner som vi känner gemenskap med på Facebook och Twitter. I hög utsträckning är det personer med liknande bakgrund, erfarenheter och åsikter. Ofta återspeglar det även hur vårt sociala umgänge ser ut utanför den digitala världen. Det här är i sig inget nytt, vi umgås med de vi tycker om och trivs tillsammans med! Det som har blivit nytt är att nästan alla nu på ett enkelt sätt kan sprida personliga erfarenheter och åsikter snabbt och stort. ”Likes” och delningar av våra inlägg ger oss en bild av att vi har rätt och att det vi skriver är sant.

Inte minst i dessa covid19 – tider med ett stort allmänintresse för virusspridning blir det tydligt att personliga erfarenheter och åsikter kan vägra tyngre än forskning och systematisk kunskap. Nu är det inte så enkelt som att en forskare alltid sitter inne med en absolut sanning, men en forskare söker hela tiden den för tillfället bäst rådande sanningen och omvärderar den när den blir motbevisad. Den faktaresistenta medborgaren skapar en egen sanning och vägrar att överge den hur verkligheten än ter sig. Eller med andra ord ”om kartan inte stämmer överens med verkligheten är det verkligheten som det är fel på”!

I min roll som forskare uppstår ingen akut katastrof om jag blir misstrodd, det tar kanske bara lite längre tid innan olika samhällsaktörer förstår vad ett digitalt utanförskap kan innebära och hur det kan motverkas. Det är värre när misstroende riktas mot experter och forskare i det läge som vi befinner oss i nu. Alla forskare och experter är inte överens om hur samhället bäst ska hantera spridningen av covid-19. Men de argumenterar utifrån vetenskaplig kunskap och bidrar på så sätt till att öka kunskapen ytterligare i situation som är unik i det svenska samhället. Nya fakta analyseras mot tidigare kända fakta, utan inblandning av personliga åsikter, känslor eller likes på sociala medier.

Som forskare tänker jag ibland att det vore skönt att studera något som inte intresserar människor som jag möter och som de inte heller har någon egen erfarenhet av. 

Flertalet yrkesgrupper är ”drabbade” av omgivningens intresse och erfarenhetsbaserade kunskap, det är inte bara forskare som råkar ut för detta. Jag tänker på läkaren som får ställa diagnos under middagsbjudningen, tandläkaren som befinner sig stirrandes in i en vidöppen mun i en bar på solsemestern. Inte minst lärare får höra hur illa ställt det i dagens skola och att det minsann var bättre förr. I det sistnämnda fallet är det inte ovanligt att den intresserade vet exakt vad som är problemet och hur det ska lösas!

Min forskarkarriär har byggt på studier av människan i det allt mer digitaliserade samhället. De första åren undersökte jag hur det stod till med den digitala kompetensen bland våra elever på högstadiet och gymnasiet. Det jag fann var vetenskapliga bevis för att alla unga människor faktiskt inte är så digitalt kompetenta. Jag fann också att skolan inte tar sitt ansvar för att ge elever likvärdiga möjligheter att utveckla sin digitala kompetens. 

De senaste åren har jag studerat det digitala utanförskapet bland våra äldre personer i samhället och vad som behövs för att fler ska kunna ta del av de fördelar digital delaktighet skapar. Med andra ord ägnar jag min forskning åt två områden som de flesta människor jag möter har egna erfarenheter av och åsikter om. Det innebär att jag ofta får höra hur fantastiskt duktiga deras barn eller barnbarn är på att hantera mobiler, surfplattor och datorer. Bilden av unga människors digitala kompetens är ofta rätt samstämmig i de skildringar som ges – de unga kan och de förstår! Det innebär som en följd att jag ibland får höra att min forskning inte kan stämma, grundat i deras personliga erfarenhet.

När det handlar om äldre personers digitala kompetens och delaktighet brukar bilden vara mer splittrad. Antingen får jag höra berättelser om otroligt digitalt kompetenta äldre släktingar och vänner, eller så beskrivs en person som står helt eller delvis utanför det digitala samhället. Det finns inte alltid något rätt eller fel, vi uttalar oss alla utifrån den erfarenhet som vi själva har. Skillnaden är att min ”erfarenhet” som forskare bygger på systematiskt insamlade fakta utifrån ett så kallat representativt urval.

Det blir problem när vi utgår från att vår egen omgivning är representativ för samhället i stort. Ytterligare ett problem är att vi alltid ser vad som händer runt omkring oss utifrån vår egen kunskap och förförståelse. För den som själv har en begränsad kunskap om den digitala tekniken, eller grundar sin bild i vad de ser att de unga gör,  framstår den yngre generationen som tekniska genier. Detta trots att de ungas kunskap kanske är begränsad till det som de själva valt att använda tekniken till i vardagen. Inte det som vi förväntar oss att de ska kunna när de påbörjar en högskolutbildning, eller kommer till sitt första jobb.

När det gäller de äldre personernas digitala kompetens blir det problematiskt när någon säger att ”det här borde alla kunna lära sig, för det kunde till och med min mamma”. Den som säger det har all rätt att tänka och tycka så. Men jag som forskare inom området kan troligtvis identifiera vad som ligger till grund för att just hon har lyckats med detta. Jag kan utifrån insamlade data från närmare 1 300 svenskar, och andras forskning, rätt så säkert uttala mig om vad som kan påverka möjligheterna till digital delaktighet bland äldre personer.

Vart vill jag då komma med denna text? Jo, sociala medier skapar att stora möjligheter att sprida åsikter och erfarenheter som sedan blir oreflekterade sanningar. Sanningar som ofta bekräftar våra egna åsikter och erfarenheter, för så fungerar de sociala medierna. 

Lämna en kommentar