Att misslyckas – vägen till framgång?

Lästid: 8-14 minuter
Kategorier: Ägarfrågor, Entreprenör/entreprenörskap, Familjeföretag, Företagsledning

När företagsmisslyckande porträtteras i media är det inte misslyckandet i sig som är av intresse utan hur misslyckandet ledde till framgång. Det framhålls att lyckade företagare ser positivt på motgångar och har en förmåga att resa sig upp efter ett misslyckande, lämna det bakom sig och försöka igen. Uppmaningen är att man aldrig ska ge upp. Är det verkligen så lätt och varför bagatelliseras så ofta misslyckanden?

Årligen investeras mångmiljonbelopp i starta-eget-bidrag (dvs. stöd till start av näringsverksamhet). Under det senaste decenniet har den totala kostnaden för staten minskat, men i snitt har de årliga investeringarna uppgått till 616 miljoner kronor mellan 2003 och 2011, se Figur 1 nedan. Det saknas dock starka belägg för att starta-eget-bidraget de facto bidrar till att skapa mer kvalitativt företagande . Det råder förvisso inga tvivel om att det finns flera nyföretagare som vågat ta steget in i nyföretagande tack vare bidragets varande.

Starta_eget_bidrag

Figur 1 Statligt stöd i form av starta eget bidrag, baserat på information framtagen av Tillväxtanalys.

Förutom starta-eget-bidrag finns det många aktörer att vända sig till för rådgivning i uppstartsfasen och antal nystartade företag ses som ett mått på en regions konkurrenskraft. Samtidigt visar forskning att många företag har en relativt låg överlevnadsgrad. Siffrorna varierar mellan olika studier men enligt en uppföljning genomförd av Tillväxtanalys överlever 68% av företagen de tre första åren, men endast hälften av dessa anser att lönsamheten är god. Under senare år har antalet konkurser i Sverige ökat även om siffrorna för de senaste månaderna ser mer positiva ut, se Figur 2. Figur 3 visar hur många som dessa företag sysselsatte före konkursen.

totalt_antal_konkurser_per_månad

 

 

 

 

 

 

 

Figur 2 Antal registrerade konkurser (information hämtad från SCB).

Antal_företagskonkurser_001

 

 

 

 

 

Figur 3 Antal anställda i företag som genomgår konkurser (information hämtad från SCB).

Det finns ett stort utbud av råd och stöd till blivande företagare, men det finns inte mycket att hämta om man önskar få råd och stöd vid en företagsnedläggning. Inte heller är nedläggning något som betonas i startprocessen. Trots antalet konkurser och företagsnedläggningar är det förvånande att det saknas motsvarande stöd till företagare som önskar avsluta sina företag. Detta resulterar i att många företagare försöker rädda sin verksamhet in i det sista. När nedläggningen är ett faktum står företagaren i många fall med personliga skulder, låg eller ingen ersättningsgrundande inkomst och ibland med en respektive som inte känt till situationen.

På aggregerad nivå finns det förvisso belägg för att företagsstarter och nedläggningar är en del av den dynamik som är viktig för ett lands ekonomi och utveckling. Detta må vara sant, men varje observation i statistiken representerar en reell människa. Den mediala bilden av misslyckande är att det är något positivt och att framgångsrika entreprenörer har upplevt flera motgångar och misslyckanden. Även om detta stämmer väl in på många framgångsrika företagare, är det långt ifrån alla som känner igen sig i den bilden och för varje framgångssaga finns det en rad mindre ljusa berättelser.

I en studie genomförd av Professor Saras Sarasvathy (2001) jämförs beslutsfattandeprocessen hos framgångsrika entreprenörer och noviser, dvs. människor utan eller med begränsad entreprenörskaps- och företagarerfarenhet. Hon finner att erfarna entreprenörer i mycket större utsträckning använder en princip som hon kallar ”affordable loss,” vilket innebär att man inte investerar mer än man kan förlora. Enligt henne leder detta inte nödvändigtvis till ett mer framgångsrikt företag. Däremot, om satsningen misslyckas, står man bättre rustad att försöka sig på företagande igen. Något som i sin tur kan öka sannolikheten att lyckas på sikt. Även om man i startfasen reflekterar över eventuella risker är det ofta något man förtränger eller glömmer av längs vägen. På samma sätt som de flesta inte diskuterar skilsmässa när de planerar sina bröllop.

Något paradoxalt finns det en mängd råd om hur man lyckas med ett misslyckande. Det vanligaste rådet är att man ska ”fail fast and fail right.” Klassisk nationalekonomisk teori stärker detta argument genom att betona vikten av att bortse från redan realiserade kostnader (s.k. ”sunk costs”). Vid beslut om huruvida man ska fortsätta enligt en inslagen väg bör man inte beakta de pengar och den tid man redan lagt ner utan hur mycket mer investeringar i tid och pengar som krävs framöver (s.k. ”prospective costs”). Om de framtida beräknade kostnaderna inte står i paritet till förväntad avkastning bör man avstå att fortsätta sitt företagande. I teorin låter detta naturligtvis logiskt. Men, som människor är vi oftast inte helt rationella och fria från känslor i vårt beslutsfattande. Något förenklat har forskning visat att vi tvärtemot tenderar att eskalera vårt engagemang baserat på hur mycket vi redan investerat (Arkes & Blumer, 1985; 2000; Staw, 1976; Sleesman et al., 2012). Ju mer vi investerat desto mer engagerade blir vi. Dessutom finns det belägg för att vi hanterar risk olika beroende på om vi står inför en potentiell vinst eller förlust. Generellt sett är vi inte särskilt benägna att ta risker i situationer där vi står inför en vinst. Om vi däremot riskerar att förlora mycket ökar vår vilja att ta stora risker. På poker-språk är det då vi går ”all-in.” Som företagare innebär det att när företaget går bra och man står inför ett investeringsbeslut är man inte lika villig att belåna sitt hus som när man riskerar att behöva lägga ner sitt företag. Detta har beskrivits som att vår vilja att ta risk är asymmetrisk. Med andra ord kan rationella argument tala för att en person bör lägga ned sitt företag samtidigt som emotionella och psykologiska mekanismer ökar sannolikheten att man riskerar ännu mer.

Jag och min kollega Anna Jenkins har nyligen genomfört ett antal intervjuer med såväl entreprenörer som behövt försätta sina företag i konkurs som med representanter från arbetslöshetskassan för företagare. Återkommande i dessa intervjuer är berättelser om företagare som gjort ytterligare investeringar precis innan konkursen blivit ett faktum i desperata försök att rädda företaget. I många fall är även den nära familjen omedveten om företagets obestånd trots att de också drabbas hårt av en företagsnedläggning. Detta visar att många drabbas hårt av en företagsnedläggning konkurser och det är inte ”bara” att ställa sig upp, borsta bort dammet, och försöka igen. Dessa företagare har i många fall förlorat betydande finansiella investeringar, har ofta personliga skulder, och påverkas även emotionellt och socialt av ett företagsmisslyckande (Cope, 2003). Personernas välbefinnande påverkas med stor sannolikhet på många plan om än i olika utsträckning.

Det är ingen tvekan om att många, men långt ifrån alla, mår dåligt av ett företagsmisslyckande. Men det är även något som kan ha effekt på samhället i vidare mening. Främst genom att andra kan avskräckas från att driva eget om de upplever att kostnaderna kopplade till företagsmisslyckanden är för stora. Således ses inte egenföretagande som ett attraktivt alternativ till anställning. I rapporten The Global Entrepreneurship Monitor (GEM) framgår att Sverige i jämförelse med andra länder har en relativt låg nivå av nyföretagande (s.k ”nascent entrepreneurship”). Däremot ligger vi i topp det gäller anställdas entrerprenöriella aktiviteter. Med andra ord har vi många entreprenörer i Sverige men de förefaller föredra tryggheten som en anställning innebär.

Jag är övertygad om att ett rättvisande mått på en regions framgång gällande företagaranda och företagsklimat även borde inbegripa kostnader för företagsnedläggningar och konkurser, såväl ekonomiska som emotionella. Det är också hög tid att vi utvecklar ett bättre stöd för företagare före, under och efter en konkurs.

För närvarande bedriver jag två forskningsprojekt tillsammans med Anna Jenkins, Mattias Nordqvist och Pia Nilsson. Tack vare finansiering från HUR och Ragnar Söderbergs stiftelse kommer vi inom ramen för dessa projekt studera de kortsiktiga effekterna av ett företagsmisslyckande på företagare inom handeln samt effekterna på företagaren och dennes familj (inom samtliga branscher). Vi hoppas kunna bidra med insikter som kan hjälpa företagare och även leda till ett bättre företagarklimat där företagsnedläggning ses som en naturlig del av entreprenörskapsprocessen. I framtida bloggar kommer jag diskutera olika aspekter kopplat till dessa projekt.

Referenser:

Arkes, H. R. and C. Blumer (1985). The psychology of sunk cost. Organizational Behavior and Human Decision Processes. 35(1): 124-140.

Arkes, H. R. and L. Hutzel (2000). The role of probability of success estimates in the sunk cost effect. Journal of Behavioral Decision Making. 13(3): 295-306.

Cope, J. (2003). Entrepreneurial Learning and Critical Reflection: Discontinuous Events as Triggers for ‘Higher-level’ Learning. Management Learning, 34(4): 429-450.

Sarasvathy, S. D. (2001). Causation and effectuation: toward a theoretical shift from economic inevitability to entrepreneurial contingency.” Academy of Management Review 26(2): 243-263.

Sleesman, D.J., Conlon, D., McNamara, G. & Miles, J.E. (2012). Cleaning up the big muddy: a meta-analytic review of the determinants of escalation of commitment. The Academy of Management Journal, 55(3), 541-562.

Staw, Barry M. 1976. Knee-deep in the big muddy: A study of escalating commitment to a chosen course of action. Organizational Behavior and Human Performance. 16:27-44.

 

divider

Vill du veta mer?

Kontakta Emil Danielsson på 0704-210400 alt. email: emil.danielsson@jibs.hj.se

Lämna en kommentar