Öppen vetenskap och universitetens resurstilldelning

Lästid: 7-12 minuter
Kategorier: Bibliotek

Målet med Sveriges forskningspolitik är att vi skall vara en ledande kunskapsnation. Det uppnås genom högkvalitativ forskning och utbildning samt innovationsutveckling. Syftet är att öka vår konkurrenskraft vilket leder till en ökad välfärd. För att uppnå målet ges ökade anslag till universitet och högskolor 2017–2020 samtidigt som en utredning har tillsats för att se över dess styrning och resurstilldelning, den populärt kallade ”struten”. Vidare har Universitets­kanslersämbetet fått i uppgift att kvalitetssäkra universiteten och högskolornas forskning. Ett annat område är infrastrukturen för forskning där satsningar nu görs med särskilt fokus på datadriven forskning. Eftersom forskning och innovation av högsta kvalitet kräver hög grad av samarbete, ofta utanför Sveriges gränser, vidtas även åtgärder för att aktivt öka internationaliseringen av den svenska forskningen.

Vad innebär då öppen vetenskap i detta sammanhang? Enkelt uttryck är det på vilket sätt man skall uppnå kunskapsspridning till det omgivande samhället genom att dela med sig av forskningsresultat/-material. Här kan till exempel nämnas öppen och direkt tillgång till forskningspublikationer, öppna forskningsdata, öppen källkod samt tillgång till öppna lärresurser. Hur ställer sig då detta mot universiteten och högskolornas uppdrag? Enkelt kan man säga att dessa institutioner har tre uppgifter. För det första att bedriva utbildning, för det andra att bedriva forskning samt slutligen den tredje uppgiften att bedriva samverka med omgivande samhället genom att sprida kännedom och kunskap om den forskning och det utvecklingsarbete som genomförs. Tredje uppgiften blir med andra ord en förlängning av de båda första uppgifterna. 

För uppgiften utbildning är samverkan högst tydlig och påtaglig. Studenter skall utbildas för hög anställbarhet utifrån samhällets behov. När de inträder i yrkeslivet blir studenterna en viktig resurs för kunskapsspridning, kritisk värdering och utvecklingsarbete. Därför är det av stor vikt att de senaste forskningsrönen förs över från forskningen och integreras i undervisningen. En annan typ av samverkan kan även vara att det omgivande samhället utnyttjar universiteten och högskolorna för mer riktad kompetensutveckling eller uppdragsutbildning.

Mer intressant blir det hur just öppen vetenskap blir tillämplig för uppfyllandet av den tredje uppgiften för forskningen. För tydlighetens skull kommer jag här fokusera på vetenskapliga publikationer och ber att få återkomma i en annan bloggpost mer specifikt kring frågan om forskningsdata.

Jag börjar med publikationstypen avhandlingar. Avhandlingar kan oftast publiceras direkt och bli öppet tillgängliga för alla genom lärosätenas digitala arkiv. Ett problem är att med hänsyn till vikten av att inleda sin forskarkarriär tidigt, så väljer många att publicera så kallade sammanläggningsavhandlingar. Det innebär att man skriver en kappa bestående av det gemensamma innehållet (metod, teori och slutsatser) och sedan består själva avhandlingen av tre till fyra publicerade vetenskapliga artiklar vilka oftast inte kan göras tillgängliga på samma sätt. Jag har undersökt statistik för antalet sammanläggningsavhandlingar jämfört med monografier och den första formen ökar markant och är nu dominerande (79% år 2015). Det får naturligtvis följdverkningar på spridningen av doktorandernas forskningsresultat till det omgivande samhället.

Rapporter i olika former kan lättare göras tillgängliga öppet och direkt i ett digitalt arkiv. Lite är det beroende på finansieringsform och uppdragsgivare i vilken mån de går att göra öppet tillgängliga. En kritik mot denna publiceringstyp kan dock vara att granskningen och omfattningen av forskningen inte är lika rigorös. Konferensrapporter kan vara en annan form. Där presenteras oftast idéer och tankar om ny forskning vilken sedan ges ut i så kallade ”proceedings”. Dessa borde kunna göras mer tillgängliga än de görs idag men tyvärr blir de oftast endast tillgängliga för de forskare som varit med på själva konferensen samt de som är medlemmar i organisationen som anordnat densamma. I vissa fall går även rätten till materialet över till ett vetenskapligt förlag och publiceras som en bok som måste köpas för att få tillgång till materialet.

Sedan kommer vi till den kanske viktigaste och mest centrala publikationstypen, den vetenskapliga artikeln. Det är de artiklar som forskarna skriver om sitt forskningsresultat för att sprida ny kunskap bland andra forskare inom sitt ämnesområde. Här söker forskare gärna publicering i en högt ansedd tidskrift med erkänt bra granskningsprocess. Ur ett öppet vetenskapsperspektiv framträder då flera olika publiceringsmodeller. En modell är att materialet förblir låst och inte tillgängligt med mindre än att du har prenumeration på tidskriften, eller tjänsten/databasen, alternativt att du online köper den specifika artikeln direkt av förlaget. En annan modell är att tidskriften är av typen ”Open Access”, vilket innebär att alla artiklar som publiceras är direkt öppet tillgängliga för alla att läsa. Ytterligare en modell är att låsta artiklar görs öppet tillgängliga efter en embargoperiod. Då finns möjligheten för ett lärosäte att lägga in dessa artiklar i sitt digitala arkiv med en tidsspärr som släpper just den dag då embargoperioden är över och artiklarna kan göras tillgängliga. 

Ett av problemen med denna publicering är att den blir väldigt dyr då det är kommersiella förlag som sköter publiceringen och sedan tar betalt för tillgången. Forskaren som skriver får inget betalt, forskaren som deltar i granskningsprocessen får inget betalt. Det är med andra ord skattemedel som finansierar processen. Sedan blir det återigen skattemedel, som genom forskningsbibliotekens avtal med förlagen, köper tillbaka publikationen så forskarna själva samt studenterna får tillgång till materialet. Övriga samhället har då inte tillgång till dessa avtal. Än mer komplicerat blir det i och med de nya hybridtidskrifterna där man med hjälp från lärosätet eller forskningsfinansiären kan betala en författaravgift för att få en artikel publicerad, efter granskningsprocessen är genomförd. Därmed blir artikeln publicerad direkt och med öppen tillgång. Det gör att när biblioteken sedan betalar för läsrättigheten genom sina avtal så betalar man en gång till, så kallad ”double dipping”. Naturligtvis gör de vetenskapliga förlagen enorma vinster på skattebetalarnas bekostnad, vilka dessutom inte ens kommer åt det material de varit med och finansierat. Plan S är ett europeiskt initiativ, inte helt oomtvistat, som nu arbetar skyndsamt för att motverka denna utveckling. Jag hoppas kunna återkomma till detta i en kommande bloggpost.

Ett annat problem som kan vara värt att lyfta fram i sammanhanget är för vem man publicerar sin forskning. Ett problem med publiceringen i vetenskapliga tidskrifter är att den oftast är noga preciserad samt skriven på ett sätt att målgruppen av läsare är begränsad. Vad jag vill säga är att forskare skriver för forskare och då inom samma ämnesområde. När vi pratar om tillgång och öppen vetenskap så finns det alltså från början ingen tanke på att det skall läsas och användas av gemene man. På stora företag finns det säkert personer som kan ta till sig av materialet men många små- och medelstora företag kanske inte besitter den kompetensen, för att inte tala om de som utövar medborgarforskning. Här finns det en inneboende konflikt; dels mellan medelstilldelning och utvärdering av forskning vilken baseras till stor utsträckning specifikt på denna publicering, dels att man från statens sida även vill uppnå något helt annat genom den tredje uppgiften. Här behövs som jag ser det en översyn av incitamentsstrukturen, medelstilldelningen samt utvärdering av forskningen. Andra publikationstyper behövs, mer populärvetenskapliga, men vilken forskare tar sig tid till det om det inte värderas och meriteras? 

Jag kan inte ge svar på hur man skall lösa dessa frågor. Visst har jag några tankar, exempelvis skulle man i större utsträckning än idag även kunna starta forskningsprojekt i nära samarbete med det omgivande samhället för att identifiera aktuella problem. Därmed bidrar man till samverkan och ökar samhällets involvering i forskningen. Vidare skapas nya forskningsfrågor som man sedan påskyndar tillgängliggörandets av genom att skapa nya publiceringsformer anpassade efter målgruppen och helt utanför den fördröjande och fördyrande vetenskapliga publiceringen. Direkt tillgång kan säkerställas genom omedelbar publicering i fria digitala arkiv på lärosätena eller nationellt. Men detta arbetssätt kräver att utvecklingen går från vetenskaplig kommunikation till vetenskaplig interaktion, vilket ställer nya krav på främst den tillämpade forskningen. Återigen om detta skall bli aktuellt krävs det nya incitamentsstrukturer och nya former för meritering och utvärdering av forskarens arbete. Även det en fråga som jag hoppas kunna återvända till i en framtida bloggpost. 

Lämna en kommentar