Forskning om forskningskommunikation i Sverige

Lästid: 6-10 minuter
Kategorier: Bibliotek

Sammanfattning och kommentarer till Vetenskapsrådets rapport

En central fråga i dagens samhälle är på vilket sett forskningen bidrar till samhällets utveckling, inte minst kan vi se det utifrån den rådande Coronapandemin. Viktigt är då att beakta den forskning och kunskap som utvecklas inom området forskningskommunikation. Vetenskapsrådet tillsammans med Vetenskap & Allmänhet har anammat denna fråga och sammanställt en rapport med namnet Forskning om forskningskommunikation i Sverige: En kartläggning” (2020)

I denna bloggpost tänkte jag ge min sammanfattning av rapporten för er som inte hinner läsa hela samt fylla på med några egna tankar och funderingar. Jag inleder med sammanfattningen för att sedan sammanställa och utveckla mina egna funderingar.

I rapporten konstateras det att detta är ett ungt och ännu inte helt definierat forskningsområde. Området är samhällsvetenskapligt till sin karaktär men ofta sker utforskandet mellan flera andra ämnesområden till exempel medie- och kommunikationsvetenskap, ämnesdidaktik, psykologi med flera. Författarnas studie visar på att produktionen av vetenskapliga artiklar inom för området tre centrala tidskrifter ökar för varje år. Det land med störst andel publicerade artiklar är föga överraskande USA. På topp 10 listan finner vi också europeiska nationer såsom Storbritannien och Tyskland samt även Japan. Inte heller detta så överraskande då dessa fyra nationer enligt ”Forskningsbarometern 2019” (se tidigare blogg) tillhör de fem största aktörerna. Min reflektion blir att en nation av de fem största forskningsproducenterna, enligt ”Forskningsbarometern 2019”, helt saknas på listan för topp 10 och det är Kina.

Då forskningsområdet är diversifierat mellan olika områden hänvisades det till en visualisering genom analys av citeringsmönstret för att visa på förekommande nätverk. Denna studie genomfördes av Rauchfleisch och Schäfer (2018) och publicerades i Journal of Science Communication. De fyra största nätverken som framkom var:

  • Science debates and the role of journalism
  • From PuS (Public Understanding of Science) to PEST (Public Engagement with Science and Technology)
  • Dissemination of science via media
  • Scientist as communicators

Vidare kan man se en utveckling över tid från ett mer passivt informativt förhållningssätt till att se forskningskommunikation som en aktivitet med syfte att skapa delaktighet, integrering och samverkan med omgivningen.

För att undersöka hur forskningen om forskningskommunikation ser ut i Sverige har författarna till rapporten ett väl beskrivet tillvägagångssätt (vilket jag kommer att återkomma till senare). I varje fall så visare deras resultat, undersökningsperiod 2010 – november 2019, på att Sverige (forskare med affiliering vid ett svenskt lärosäte) vid jämförelse med det totala antalet författare står för 1,2%. Det fördelar sig på 23 artiklar med totalt 31 författarskap av 28 unika forskare. Vad som inte presenteras är relationen på artikelnivå vilken visar på ett resultat för Sverige på 2,2% av den totala produktionen. Att jag vill visa på detta är för att i rapportens sammanfattning uttrycker man det som att endast 23 artiklar är skrivna i Sverige. Jämför man med ”Forskningsbarometern 2019” där Sveriges andel av totalt antal publicerade vetenskapliga artiklar var 1 % så står Sverige alltså för en dubbelt så stor andel inom detta område, därför förvånas jag över formuleringen.

Vidare konstateras att de nordiska länderna har ett snarlikt antal publikationer och författare. Flest författare har Danmark (38) och minst Norge (25). Danmark och Sverige har lika många publikationer (23) medan Finland har minsta antal (15). 

Lärosäten i Sverige som hög representation av författare är universiteten i Linköping och Örebro. De äldre och större universiteten utmärker sig inte på något sätt mer än att man kanske skulle förvänta sig en högre produktion från dessa. När man undersöker de svenska författarnas primära forskningsområde ser man att det är sociologi, utbildningsvetenskap samt medie- och kommunikationsvetenskap har störst representation bland författarna vilket visar på den spridning inom olika ämnesområden som konstaterades i början av rapporten.  

Till sist skulle jag vilja kommentera själva studiens tillvägagångssätt. Det är ingen kritik mot studien i sig, den är konsekvent gjord utifrån de förutsättningar man beskriver. Att jag väljer att göra detta beror på att jag arbetar på ett bibliotek, området biblioteks- och informationsvetenskap, där jag vet att frågan om forskningskommunikation är frekvent och närvarande. Dock fann jag inget som tydde på det i själva studien. Därför beslutade jag mig för att testa ett eget tillvägagångssätt. 

Jag gjorde valet att inte basera mig på enbart dessa tre specifika tidskrifter då man konstaterar i rapporten att mycket av forskningen kommer ur andra ämnesområden. Istället använde jag den bibliografiska databasen SCOPUS sökte på samma tidsperiod (+ december månad 2019) men med söksträngen ”scholarly communic*” OR ”science communic*” AND article or review (vetenskapliga artiklar) samt med affiliering Sweden. Skillnaden blev då att jag fick fram 61 för studien relevanta artiklar. För att bedöma innehållet mer precist läste jag abstract och selekterade ut de artiklar som jag ansåg mer exakt svarade upp mot området. Jag plockade bort de artiklar som redan nämnts i rapporten och kvar hade jag 27 artiklar som inte nämnts i rapporten. För att exemplifiera med några titlar så fann jag till exempel; “Empirically supported out-of-the-box strategies for science communication by environmental scientist”, ”What is the problem? A literature review on challenges facing the communication of nanotechnology to the public”, “Visual forms of address in social media discourse: the case of a science communication website” men det fanns flera. Direkt tillämpligt inom mitt område (biblioteks- och informationsvetenskap), vilket jag saknade helt i studien kan som exempel nämnas artikeln ”How implementation of bibliometric practice affects the role of academic libraries”.

Avslutningsvis vill jag förtydliga att jag inte på något sätt är ute efter att misskreditera studien. Jag tror verkligen vi behöver forska mer om forskningskommunikation. Men situationen i Sverige kanske trots allt inte är så mörk som det målas upp. Mycket sker, det mesta kanske dessutom inom ”grå litteratur”, så skall man göra en kartläggning behöver man nog fundera på hur man kan identifiera och inkludera mer av den forskning som verkligen görs, vilken dessutom är relevant för diskussionen om ämnesområdets utveckling.

Jag har idag nåtts av det sorgliga beskedet att Ulf-Göran Nilsson, en kär före detta kollega och nära vän, hastigt har lämnat oss i en ålder av 63 år. Nu får jag aldrig berätta hur mycket du betytt för mig såväl i yrkesliv som privatliv. Du saknas mig, vila i frid!

Lämna en kommentar