Från forskningskommunikation till forskningssamverkan

2019-10-07

Dagens forskningskommunikation präglas i stor utsträckning av envägskommunikation. Det handlar främst om hur forskare skall kommunicera sina forskningsresultat till omgivningen, såväl externt mot det omgivande samhället som internt mot andra forskare. Länge har denna så kallade ”deficit model” varit förhärskande och är så än idag se ”Forskarens syn på forskningskommunikation och öppen vetenskap”, VA-rapport 2018:1 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Frågan är om det inte är tid att avveckla detta föråldrade synsätt på forskningskommunikation och utveckla en modell för tvåvägskommunikation som leder till samverkan istället?


alt

I min tidigare bloggpost Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. om utvärdering av forskning berörde jag denna problematik och ställde frågan om det kanske var dags att se en omvänd ”Sagan-effekt” inom forskarsamhället. Med införandet av öppen vetenskap finns möjligheten och förhoppningsvis även målsättningen att involvera det omgivande samhället (näringslivet, myndigheter och medborgarna) i större utsträckning.

I denna bloggpost tänkte jag ge mig på ett försök till ett förslag på hur forskare skulle kunna öka sitt genomslag genom att samverka i högre grad och då inte enbart kring sin egen forskningspublicering utan också genom själva forskningsprocessen.

Ett antagande jag gör är att forskarna är väl bevandrade med forskningens utveckling inom sitt ämnesområde. Forskarna är bekanta med de olika teorier och modeller som etablerats samt de för- och nackdelar dessa besitter. Forskarna har även god överblick över forskningsfronten och de olika ”spår” forskningen utvecklas inom. Slutligen är de informationskompetenta med tillgång till de forskningsresultat som publicerats såväl som till den pågående debatten som förs på internationella forskningskonferenser.

Detta är en mycket värdefull kompetens väl värd att utnyttja i större utsträckning inom exempelvis näringslivet som inte har möjlighet och resurser att i samma utsträckning upprätthålla denna kompetens. Enligt VA-rapport 2019:8 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. ”Jag vill, men hinner inte! Forskares syn på kommunikation och öppen vetenskap” är nio av tio forskare positivt inställda till att kommunicera sin forskning. Det viktigaste skälet som framförs är att forskningsresultat skall komma till användning i samhället, samma resultat framkommer för övrigt i flera andra internationella studier. Det vanligaste hindret som påvisats är bristen på tid, att det finns för många övriga uppgifter med högre prioritet, att det avsätts för lite resurser till kommunikationsarbete samt det låga meriteringsvärdet för forskningskommunikation. Om då resurser kunde omdisponeras genom att forskningskommunikationen lyfts in i ett större sammanhang tillsammans med samverkan så skulle dessa hinder kunna raseras.

Hur skall detta uppnås? Kort förklarat, vi tänker oss ett identifierat forskningsproblem, vilket kan vara formulerat av forskaren själv eller genererat externt, exempelvis på ett företag eller i en organisation. Forskare och praktiker möts, diskuterar ramar och avgränsningar samt definierar problemet i dess sammanhang. Därefter utnyttjar forskaren sin kunskap och kompetens för att granska tidigare forskning och erfarenheter på området kopplat mot den rådande forskningsfronten för att kunna presentera förslag på lösning. Ny diskussion vidtar för att slutligen mynna ut i en implementering, vilken beslutas av organisationen, att testa i ordinarie verksamhet. Avslutningsvis återkommer forskaren vid ett senare tillfälle för att i efterhand kunna utvärdera genomförandet och analysera vilka resultat som framkom. Alltså ny empirisk forskning har i samverkan genererats för att driva kunskapsnivån framåt.

Visst låter det enkelt. Fördelarna är många såsom återanvändning och spridning av tidigare forskning. Man uppnår även engagemang och fokus på evidensbaserat företagande motsvarande det förfarande som finns inom hälso- och sjukvården. Dock går inte svårigheterna att negligera. Hur skapar man en situation där forskare och praktiker blir bekväma och effektiva i sin samverkan? Resurstilldelning är fortfarande ett problem, åtminstone initialt tills alla parter ser fördelarna med samverkan. Likaså kravet på utvärdering samt mekanismer för meritvärdering där forskarna behöver och prioriterar att publicera sig i allt högre utsträckning i vetenskapliga tidskrifter. Det kan i och för sig vändas till något positivt om finansiärerna och de som utvärderar forskning ser samverkan som en positiv utveckling. Då kan man i högre utsträckning prioritera denna form av publicering. Jag kan till och med se framför mig att man utvecklar denna form av samverkan till en specifik publikationstyp (applied empirical research paper, applied research article, applied literature review, evidence based research article…) för publicering i tidskrifter.

Denna process stöds också av en studie genomförd av Vetenskap & Allmänhet som visar på att det finns en önskan från forskare om en dialog med omvärlden. Vidare visar den studien att forskarna föredrar ett ökat inslag av kommunikation/dialog i början samt i slutet av forskningsprocessen jämfört med under pågående forskning. Förslaget följer dessa önskemål om tidpunkt för samverkan.

Jag har utvecklat dessa tankar lite mer i detalj i en text som finns tillgänglig i fulltext via e-LIS (eprints in Library & Information Science) för den som vill fördjupa sig. Texten med titeln ”A framework for strict structured literature reviews within management research and management education: establishing a model for evidence-based management and increased scholarly interaction” finns tillgänglig här Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Tankarna är naturligtvis tillämpningsbara även inom andra ämnesområden.

För mig är det inte en fråga om vi skall ha forskningssamverkan utan när och hur det skall genomföras i större omfattning. I andan av öppen vetenskap, vilket inkluderar medborgarforskning, har jag svårt att se ett annat framtida scenario. Rådande modell för forskningskommunikation kan inte försvaras om Sverige skall utvecklas till en stark kunskapsnation. Då krävs det en uttalad inriktning mot samverkan och en tydlig värdering av densamma.

Daniel Gunnarsson

Civilekonom som arbetar som bibliotekarie med intresse för öppen vetenskap, vetenskaplig publicering samt forskningsdata.

Visa alla mina bloggposter

Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.