Kris i forskningsfrågan – ett förslag

Lästid: 10-16 minuter
Kategorier: Forskning, Okategoriserade Etiketter: , , , ,

Hanne Kjöller gör i sin bok ”Kris i forskningsfrågan (eller: vad FAN får vi för pengarna?)” en granskning av den svenska forskningen. Vill man läsa mer om vad hon skriver och få en bakgrund till detta blogginlägg kan man gärna läsa min recension på LitteraturMagazinet. Här tänkte jag dock inte fördjupa mig i alla de problem som hon redan belyst. Istället skulle jag vilja delge en tanke jag haft i några år som berör publicering, forskningskommunikation och tillgängliggörande av forskningsresultat.

Redan nu inser jag att det kan bli en ganska lång bloggpost men jag skall försöka att fokusera och bara måla med stora penseldrag. Naturligtvis har jag inte kompetensen och förmågan att gå igenom alla aspekter utan översikten syftar till att förenkla själva tanken och göra den förhoppningsvis mer tillgänglig för er läsare. Därmed blir det säkert ganska lätt att ifrågasätta och sikta in sig på brister i detaljerna men jag hoppas ändå att de flesta väljer att se till helheten och fundera på innebörden och resultatet av det övergripande syftet med min tanke, speciellt i beaktande av rådande dagsläge och den kritik som Hanne Kjöller riktar mot svensk forskning. Jag väljer därför medvetet att se till möjligheterna.

Något som de flesta länder arbetar mot idag är öppen tillgång till forskningsresultat och forskningsdata. Man vill att forskningen skall driva på samhällets kunskapsutveckling och skapa innovationer, till syvende och sist blir målsättningen ökad ekonomisk tillväxt och ökat välbefinnande hos medborgarna. Sverige har länge varit en stormakt, i varje fall sett till sin storlek, inom forskning och utveckling. Tyvärr tappar vi mark trots att vi i jämförelse satsar allt mer. Något går fel. När nu dessa stora omdaningar står för dörren behöver vi kanske se över hur vi hanterar denna sektor. Vad finns det för fel, vilka brister finns det i systemet och hur kan vi möta framtiden?

Något jag har funderat mycket på är själva publiceringssystemet. Det är en källa för utvärdering och meritering såväl som medelstilldelning, dessutom på felaktiga grunder. Vidare så är det externa vinstdrivande aktörer som styr tillgången på forskning genom sin förlagsverksamhet. Allmänheten kommer därmed inte åt forskning som de finansierat och forskarna själva måste köpa tillbaka publikationerna genom sina lärosäten. Dessutom, granskningsprocessen är inte heller vad den borde vara enligt flera genomförda studier. Den granskning som sker måste göras av forskarna själva i kamp om tiden att bedriva forskning. Processen tar lång tid och forskningsresultat kan bli liggande, man kan bara skicka sin artikel till en tidskrift sedan får man helt sonika vänta tills man får svar. I många fall (de flesta) innebär det att även om det är en bra och intressant artikel så kanske den inte är lämplig för denna tidskrift och då får man helt sonika skicka artikeln vidare. Vill man publicera med öppen tillgång så får man betala en avgift för detta en så kallad APC (Article Processing Charge), vilken kan vara nog så hög, men i själva verket innebär det att kollegan längre ned i korridoren är den som granskar din artikel helt gratis för förlagets räkning. Samtidigt går pengarna till förlaget och aktieägarna. Naturligtvis är det en av de mest vinstdrivande branscherna (The Guardian) och i stort sett riskfritt under rådande förhållanden. Detta för att du och alla andra skall kunna ha tillgång till den forskning som från början finansierats med offentliga skattemedel. Jag tror det räcker så för att inse att det är något ruttet i konungariket.

Samtidigt går teknikutvecklingen framåt. Nya möjligheter till alternativa publiceringsformer och spridning av forskningsresultat erbjuds. Varför håller man då fast vid ett, skulle jag vilja säga, föråldrat system vilket dessutom används för utvärdering av forskningen utifrån föråldrade och obsoleta metoder. Att en artikel skall värderas inte utifrån dess egna kvalitet, utan ifrån tidskriftens så kallade impact factor, vilken bygger på hög användning av ett fåtal artiklar som publicerats långt tidigare, är svårt för mig att förstå. Finns det inte ett bättre sätt att styra över publiceringen och ta kontrollen över både kvaliteten, metadata samt lagring och tillgänglighet? För att ytterligare ge mervärde till den forskning som skall spridas, varför inte koppla ihop publikationen med den forskningsdata som ligger till grund för resultatet? Vidare vore det inte också intressant att ta del av flera olika typer av publikationer? Forskningskommunikation behöver inte enbart bygga på vetenskapliga artiklar främst på engelska. Kan man inte tillföra andra publikationer exempelvis forskningsrapporter, avhandlingar och populärvetenskapliga alster och då även på svenska? Att sedan göra dessa publikationer tillgängliga direkt vid publicering för såväl andra forskare som alla medborgare och näringslivet vore väl förtjänstfullt. Om så var fallet kunde även vetenskapsjournalister och övrig media lätt kunna ta del av och hjälpa till med att sprida forskningsresultat och sätta dessa i ett sammanhang.

Om man i detta system även kunde säkerställa en effektivare och snabbare publicering utan att ge avkall på kvalitetskontrollen då underliggande data finns tillgänglig (reproducerbarhetsfaktorn är en brist i dagens system då forskningsdata sällan granskas utan bara själva resultatet i artikeln) samt att de som granskar har en procedur och kompetens att bedöma själva forskningsmetoden och analysen. Att som idag vara helt beroende av vem som sätts att granska just min forskning och dessutom utifrån dennes kompetens, metod och utgångspunkt kanske med riktlinjer utformade för just denna tidskrift, känns inte det lite godtyckligt. Vore inte en kvalitetssäkring av processen ett stort steg framåt?

Friheten att dessutom kunna utrusta forskning med väl beskrivande metadata så den blir sökbar och därmed använd skulle enkelt kunna uppnås. Då skulle även analyser och utvärderingar av genomförd forskning underlättas avsevärt, exempelvis genom jämförbara citeringsdata. Även andra initiativ i sin forskning som väl hanterad och spridd forskningsdata kunde bli meriterande. Arbetet med att mer populärvetenskapligt sprida sin forskning skulle bli identifierbart och även möjligt att meritera. Slutligen, för finansiärer av forskning, skulle man överskådligt och mer enkelt kunna se vilken forskning som redan är gjord samt upptäcka luckor där mer forskning skulle behöva initieras.

Nu är inte detta en heltäckande bild utan några nedslag. Själv tror jag inte något av det ovan är helt obekant utan de flesta är införstådda med problematiken i det nuvarande system. Men mer intressant är kanske hur man skall kunna lösa detta? Här kommer vi till min tanke. Men innan jag kommer dit vill jag bara klargöra att jag inte tror att man löser hela denna fråga över en natt. Det tar tid att ställa om strukturer, i detta fall en struktur som bygger på en kultur som varit förhärskande under lång tid. Dessutom finns en internationell aspekt att ta hänsyn till. Därför tror jag inte att alla kommer möta min tanke med öppna armar. Men fundera lite, ge det tid. Inget system är perfekt, i varje fall inte från början. Utveckling måste ske löpande, lösningen måste vara skalbar och kunna utvecklas efterhand. Nya behov och önskemål måste mötas och beaktas annars hamnar vi i samma situation igen.  

Jag tänker mig helt enkelt ett nationellt publiceringshus. Med dagens teknik kan man smidigt starta tidskrifter med öppen och direkt tillgång för alla samt med löpande utgivning för att skynda på publiceringsprocessen. Dessa tidskrifter kan sedan ordnas utifrån till exempel vetenskapsområde. Inom varje område kan dessutom olika publikationsformer förekomma. En central infrastruktur tillsammans med ett repositorium för olika materialtyper (artiklar, böcker, kapitel, konferensmaterial, rapporter, forskningsdata) ger bättre effektivitet och låg kostnad samt förenklar spridning, exempelvis genom DOI (Digital Objekt Identifier). Spridning skulle lätt kunna ske genom publiceringshusets webbplats men även genom användande av sociala medier där forskarna själva kan sprida sin egen forskning och på så sätt få ökat genomslag. Allt behöver inte hanteras från början utan kan skalas upp efterhand. Jag kan tänka mig att även mer specifikt material som litteraturöversikter och fallstudier kan vara intressanta att hantera mer specifikt. Granskningsprocessen sköts utifrån gemensamma riktlinjer och skall hålla konsekvent hög standard. Granskning av såväl artikel, underliggande data och metod skall genomföras. De som granskar har det som uppdrag och pengar som idag finns i systemet, publicering genom APC eller som på annat sätt betalas, kan till viss del flyttas över och används som ersättning för uppdraget. Vetenskapsrådet kan vara övergripande ansvarig för att säkerställa processen.

Ytterligare en fördel är att mer nationell inriktad forskning också skulle kunna publiceras. Den kan idag vara svår att publicera bland annat beroende på olika förutsättningar i olika länder men även en språklig barriär då forskningen nästan uteslutande publiceras på engelska i de vetenskapliga tidskrifterna. Här kunde även publicering på svenska göras möjlig för att stärka den nationella mer tillämpade forskningen som idag har svårt att nå ut.

Jag vill inte att tvång skall vara moroten utan min förhoppning skulle vara att mer seniora forskare, som har lite att förlora, vill vara delaktiga och bidra med sin värdefulla forskning utifrån etiska aspekter och känslan av att vilja bidra och ge tillbaka till samhället som finansierat forskningen. Samtidigt skulle denna modell skapa en grund och förutsättning för de yngre forskarna att tidigt kunna komma igång med sin publicering då det kommer ske under kontrollerade former samt erbjuda stöd/mentorskap i publiceringsprocessen. Naturligtvis utan avkall på granskning och kvalitetskontroll men också utan negativ värdering med anledning utav avsaknaden på tidigare forskning eller tidigare publicering vilket naturligtvis alla forskare saknar från början. Det skulle kunna bli ett mer jämlikt och oberoende publiceringssystem än dagens föråldrade system.

Problemet är kopplingen mot omvärlden. Självklart skall det vara möjligt för forskare från andra länder att publicera sig. En svensk forskare som verkligen vill publicera sig via en annan tidskrift skall vara fri att göra så. Men jag tror att vi kan komma att se mer av denna utveckling och ett återtagande av kontrollen över forskningspublicering även på en internationell arena. Forskningen blir likväl direkt öppet tillgänglig för alla och det är ett krav som yrkas inte bara i Sverige utan över hela världen. Samtidigt finns kravet att ändra synen på ”impact” till att utvärdera den individuell artikeln istället för tidskriften vilket verkar för att bryta ned det nuvarande systemet. Här sker en stor förändring kring utvärderingsprocessen genom exempelvis DORA (San Francisco Declaration on Research Assessment) vilken många stora lärosäten ansluter sig till och där Stockholms universitet var först i Sverige med att underteckna.

Forskningsfinansiärerna behöver också få en bättre kontroll över genomförd forskning som finansierats med statliga medel. Då skulle resonemanget ovan kunna vara till stöd. De flesta känner säkert till regeringens målbild om öppen tillgång 2026. Hur skall man nå dit? Idag kräver redan flera statliga forskningsfinansiärer att man upprättar en datahanteringsplan och att publikationen samt tillhörande forskningsdata, i möjligaste mån, görs tillgänglig efter projektets slutförande. Att i denna situation kunna falla tillbaka på ett nationellt system där detta kan säkerställas borde vara önskvärt.

Som sagt, det är svårt att gå in i alla detaljer och en hel del finns kvar att fundera över och lösa. Det är inte rimligt att räkna med att en så stor förändring är perfekt och direkt genomförbar fullt ut, dessutom att så skulle ske helt utan missöden och problem. Men att bara avvakta och inte göra något alls åt situationen är inte heller en lösning. Varför inte inleda i mindre skala för att få lärdomar och erfarenheter för att sedan utveckla och skala upp det som fungerar och avveckla det som inte var så bra?

Lämna en kommentar