Jönköping ”nyckeln till det övre landet”

2021-09-09

När Sverige fått nya regenter har det historiskt sett varit läge för dess grannländer att invadera landet. Kanske är Karl XII det bästa exemplet som var 18 år när Stora nordiska kriget utbröt.

Nu var Gustav II Adolf bara 17 år när Kristian IV förklarade krig mot Sverige och anföll 1611. Kristian IV hade länge talat sig för varm för att återuppliva unionstanken genom att invadera Sverige och göra sig till dess kung.[1] Attacken kom från två håll, öster och väster. I Jönköping med dess grymma minnen av krigets förödelse fruktade många att ett preventivt försvararbete inte var tillräckligt gjort inom Försvarsmakten, och man fick rätt. Gustav II Adolf kallade Jönköping för ”nyckeln till övre landet” och södra Vätterbygden och Huskvarna förvandlades till ett enda stort fältläger. Kristian IV själv anförde en stark armé mot Älvsborgs- och Gullbergs fästning och Gert Rantzaus armé anföll Kalmar slott.[2] Svenskarnas marsch mot Kalmar blev starkt försenad, vilket gjorde att Kalmar slott därmed lätt föll i danskarnas händer. Samtidigt intog danskarna även med lätthet Älvsborg och Gullbergs fästningar i väster. Återigen var kontakten med Västerhavet avskuren.

Målning föreställande Gustav II Adolf

Gustav II Adolf enligt en målning av Johann Walter.

Jönköping ödeläggs för fjärde gången

Under sommaren 1612 kom vidare order från Kristian IV att de båda danska arméerna skulle förenas och gå mot Stockholm. Gustav II Adolf anlände till Jönköping i juli. Han beslöt att först möta Rantzaus armé från Kalmar och gick därför mot Vetlanda. På väg söderut nåddes han av underrättelsen att danskarna bara var tre dagsmarscher bort. En kurir sändes omedelbart till Jönköping. Befälhavaren för Jönköpings slott framförde till kuriren att han ville bränna fästningen samt staden och i första hand rädda Jönköpingsborna till Visingsö. Gustav II Adolf vägrade och gav i stället order om att Jönköping skulle försvaras till varje pris. Det svenska motståndet sviktade och när danskarna trängt fram till Jönköping den 20 juli hade Jönköpingsborna själv bränt ner staden och flytt till Visingsö. Den danska huvudstyrkan med Kristian som kom från väster stod snart vid Dunkehalla. Fästningen var dock i högsta beredskap när den blev belägrad. Två dagar av spänd väntan följde där inget hände. Förklaringen var att Kristians armé inte hade medtagit något belägringsartilleri utan inväntade detta från Rantzaus armé efter belägringen av Kalmar. Därtill drabbades danskarna av mindre myterier. Eftersom Jönköping var nedbrunnet fanns ingen proviant att tillgå, vilket gjorde att man tvingades retirera till sin utgångsbas, danska Halmstad. Sittande på Visingsö såg Jönköpingsborna rökpelarna stiga mot skyn i Jönköping emedan Privilegiebrevet från 1284 var i tryggt förvar tack vare dessa.

Ödestugus invånare flyr till kyrkan

Tenhultsborna griper till vapen mot danskarna

Förklaringen till danskarnas reträtt berodde på flera orsaker, bland annat på urusla statsfinanser, men kanske framför allt på det småländska gerillakrig som inleddes mot danskarna i förbittring över dess ständigt återkommande invasioner där gårdar och byar plundrades och brändes. I Ödestugu flydde befolkningen till kyrkan för att ta skydd och än idag finns märken kvar av en dansk kula i den södra kyrkporten. Det fanns även enskilda väpnade grupper som vågade sig på ett motstånd mot danskarna. Dessa grupper utsatte danskarna för ständiga eldöverfall och därmed nedbrytande stridsmoral. Kanske var striden i Tenhult 1612 avgörande. Där hade skogvaktaren Mickel Jönsson med en snabbt ihopsamlad militär styrka av allmogekaraktär hejdat och delvis skingrat en dansk avdelning som kom på vägen från Ödestugu söndagen den 26 juli. De som överlevde attacken återsamlades på Myrstada slätt mellan Tenhult och Ingaryd. Där gick ”bönderna” till ny attack och nedgjorde de flesta av danskarna och endast några undkom. Flera av ”bönderna” fick sätta livet till mot den professionella danska militären. Bland annat stupade Mickel Jönssons egen son. Mickel själv fick medalj av kungen som tack för sin insats.

Foto föreställande Ödestugu kyrka

Ödestugu kyrka

Brott och straff i Jönköping

De flesta juridiska mål i Jönköping från denna tid var brottmål samt mindre civilmål som rörde fastighetsaffärer. De vanligaste brottmålen rörde dråp och rån samt slagsmål där ”blodvite” uppstod. Det senare var särskilt vanligt i samband med marknader då ölet flödade rikligt.[3] Ärekränkningar och åtal mot landsköp var den tredje vanligaste formen av brottmål. I slutet av 1500-talet dyker sexuella åtal upp i källmaterialet.

Borgmästaren och fogden slåss i Jönköping

I ett misshandelsmål från 1541 döms en adelsman för hemfridsbrott samt misshandel av en kvinna. Han hade åsamkat henne ”elva alvarliga slag och slitit en stor mängd hår från hennes huvud”. En annan gång hade ett våldsamt slagsmål ägt rum mellan borgmästaren och en före detta byfogde. Bråket gällde deras respektive barn som kommit ihop sig när de vaktade kor på allmänningen utanför staden. Fogden försökte ”vräka” en yxa i borgmästaren, men hindrades av en borgare i sista stund som kastade sig över fogden. Straffen var som alltid vid denna tid hårda och det var inget undantag för Jönköping. Det var hängning, halshuggning, stegling, stympningar och plågsamma kroppsstraff som spöslitningar. Väldigt sällan utmättes straffarbete eller förvisning från Jönköping. Ringa brott sonades med böter. Man kan tro att dråp skulle straffas hårdare än stöld, men det senare ledde regelmässigt till hängning medan dråp i allmänhet gav böter. Detta kan förklaras av gammal germansk rättsuppfattning där svek, falskhet och oärlighet var något ohyggligt.

På vatten och bröd

Fängelsestraff i längre mening förekom aldrig. Fängelse var något helt annat än vad vi tänker oss idag. Fängelsestraff belastade bara samhället ekonomiskt. Det gamla talesättet ”på vatten och bröd” låter mildare än grymma straff men ledde många gånger till döden. På 1700-talet låg den generella fängelsetiden för en man på 28 dagar och en kvinna 14 dagar. På grund av att fången fick begränsade mängder salt i födan men fritt intag av vatten rubbades elektrolytbalansen i kroppen med förvirring och medvetslöshet som följd. I detta utmärglade tillstånd blev fången mycket mer sårbar för infektioner som många gånger fick en dödlig utgång.

Bättre med böter

Domarna i Jönköping var ändå i förhållande till tidens sed förhållandevis skonsamma. Under åren 1456–1548 har i källorna inte hittats ett enda fall av dråp som gav dödsstraff. Hor har genomgående bestraffats med böter[4]

Vid stöld har rådstugurätten (tingsrätten) uppenbarligen försökt tillämpa mildast möjliga straff och förmildrande omständigheter framhölls gärna. Särskilt för ungdomar med tidigare straffrihet, vilket inte sällan gav villkorlig dom. Exempelvis fick två unga rånare 1528 villkorlig dom och en ”minderårig” hästtjuv fick prygel i stället för hängning. Anledningen till de ”mildare” domarna ska i första hand inte ses som ett humanitärt utslag utan ett ekonomiskt. Exempelvis hade en man stulit från en kvinna och det var fördelaktigare för staden att han fick böter som kom staden och kronan till del än kroppsstraff eller rent av avrättning. Vid avrättningar kunde inte sällan uppstå diskussion om vem som skulle stå för kostnaderna. Mästermannen ”Bödeln” skulle ha ersättning. I ett ärende finns i april 1588 noteringar om att rådstugurätten (tingsrätten) dömde en man till döden och att Jönköpings stad tog på sig kostnaden för avrättningen.

Ingen av hans släktingar bjöd något för hans liv

En mycket viktig del i rättsprocessen var om någon eller några kom med ”förböner” för den åtalade. År 1602 blev en rånare benådad från dödsstraff och med anledning av att en ”ung herre” gjort förbön för honom. Inte sällan hjälpte adelspersoner varandra med förböner. Landshövdingen Axel Leijonhuvud gjorde till exempel flera ”förböner”, eftersom det som länsansvarig var bättre att utdöma böter (ersättning) än att avliva folk. Men det fanns också ett högst egoistiskt motiv. En tjuv som blev dömd kom tack vare landshövdingen att dömas att böta en oxe. I den så kallade tänkeboken finns det emellertid noterat om oxen och böterna att ”den tog greven och inte staden”. Sämsta förutsättningar var det för den som befann sig längst ner på samhällsstegen och var utstött ur den sociala gemenskapen. År 1601 halshöggs en mördare i Jönköping, eftersom ” där var ingen av hans släkt som bjöd något för hans liv, ej heller begärde nåd antingen hos den dödes släktingar eller hos överheten”.

Böter om man var lite för het på det

Som vi konstaterat finns inga dödsdomar noterade mellan 1456–1548. Mellan åren 1570–1595 förekom dödsstraff. Åren 1595–1631 ser man en tydlig ökning av dödsdomar och då inte enbart för stöld utan även för dråp. Under den senare delen av denna period märks en klar skärpning mot sexual förbrytelser. Under Gustav Vasas tid utdömdes straff för våldtäkt, hor och jungfruskändning. På 1590-talet började man bötfälla alla typer av för- och utomäktenskapliga sexuella umgängen. Även den som var lite för het ”på det” och inte kunde vänta till efter bröllopet, fick böta fyra mark där beloppet gick till kyrkan. Om det sexuella umgänget hade förekommit och om bruden dessutom hade burit den berömda vittneskransen ”som ärliga pigor” bar vid vigslar, ja då var det än värre. Då hade kvinnan varit oärlig och falsk, vilket nästintill var värre än dråp Då fick hon betala ett betydligt högre bötesbelopp.

Ölförsäljning utanför kyrkan

Från 1590-talet kom nya brott i dagen, vilka inte förekom innan Gustav Vasa. Det var brott om eder, sabbatsbrott (arbeta på söndagen) och trolldom. År 1596 bötfälldes en man som sålt öl på en söndag. Han fick två mark i böter. De kunder som hann inhandla ölet och dessutom blev ”på örat”, fick mindre bötesförelägganden. År 1588 drevs den första trolldomsprocessen i Jönköping. Två kvinnor anklagade varandra för trolldom. Rätten beslöt att båda skulle dömas till vattenprov, vilket innebar att de bands och slängdes i vattnet. Den som sjönk ansågs oskyldig medan den som flöt var den skyldiga och dömdes till döden. Förklaringen till de äldre straffen och även till de senare typerna av straff, finner vi i reformationens och därmed teologernas syn på att man ansåg sig tvungen att skapa förnyad respekt för Guds lag främst genom att visa på de tio budorden.[5] Under denna tid kom svordomar till exempel att kriminaliseras.

Vaxljusen kastar sitt fladdrande ljus

Vi vet inte när första kyrkan byggdes i Jönköping, men den vi har någon kännedom om brändes ner vid danskarnas härjningar 1380. En ny kyrka byggdes upp på samma plats, ”Storgatans norra sida strax söder om torget”, således på öster i Jönköping. Även den brann ner under nordiska sjuårskriget, men reparerades, byggdes till och tjänade som församlingskyrka fram till att den brann ner 1612. Den var av natursten, en ”spåntäckt långhusanläggning, raksluten i öster utan särskild korbyggnad” och fick senare ett torn krönt med en spira. Kyrkan var tillägnad jungfru Maria och den helige Nikolaus, som var alla köpmäns skyddshelgon. Det finns några föremål bevarade från denna kyrka. Ett rökelsekar från 1200-talet, delar av en mässkjorta, övre delen av en gravsten samt tre hela gravstenar.[6] En av dessa gravstenar tillhör den tidigare nämnde Nils Guldsmed och hans hustru Anna.

Bild på en korkåpa, en del av en mässkjorta

Mässkjorta/korkåpa, del av besättning på mässkjorta, skänkt till Jönköpings stadskyrka av slottshövitsmannen Axel Nilsson Banér (död 1554) vid 1500-talets mitt. Foto: Jönköpings läns museum.

Bänkar förekom inte i kyrkan under medeltiden. Mässan skilde sig från dagens gudstjänst så till vida att den hölls för ”alla kristna själar, levande och döda […] för att Gud måtte dess hellre blidkas och synden minskas.” I denna tidiga stadskyrka fanns flera altare, ett för varje helgon. Den Heliga Birgitta hade ett sådant. Borgmästaren i Jönköping Unne Björnsson skänkte 1452 en hel gård till att förhärliga ”Birgittas altare” i kyrkan. Ett annat altare var tillägnat Sankt Erasmus. Besökarna fick stående bevittna mässan. Stämningen måste varit påtaglig när vaxljusen i mörkret kastade sitt fladdriga ljus på de många altaren med sina helgonbilder. Detta blandades med prästens sång och latinska mässande. Efter reformationen försvann allt detta och det blev tyst under gudstjänsterna förutom på söndagen då kyrkoklockorna ringde till gudstjänst och prästen förkunnade Guds ord och församlingsborna tog del i sången.

Bikta sig för en munk

Utöver denna tidiga stadskyrka fanns tre kapell i staden. Det var Heliga Peders, Heliga Gertruds och Heliga Görans kapell. Det sista låg på det obebyggda väster i Jönköping. Munkarna i Gråbrödraklostret var franciskaner. De var mycket sociala och rörde sig bland folksamlingar och på torgdagar, marknader och helgonfester. De tiggde och predikade, och besatt oftast en stor vältalighet, men de hade också en annan mycket viktig funktion. Vem som helst kunde nämligen gå fram till en munk och bikta sig. För många medborgare kändes det bättre att bikta sig inför en vandrande munk än att vända sig till den egna sockenprästen. De blev på så sätt folkets själasörjare. Mycket av detta ledde till att Gustav Vasa såg munkarna som ett stort hot vid reformationen då de stod på folkets sida och därmed hade ett stort folkligt stöd. Gråbrödraklostrets öde med dess jord beseglades i slutet av 1530-talet då det övertogs av staden. Klosterbyggnaden övertogs sedan av kronan (staten) och utgjorde grundstommen till Jönköpings slott.

Teckning föreställande Jönköpings slott.

På Hans Flemings ritning av Jönköpings slott från 1605 så ser man att byggnaderna ursprungligen tillhört ett kloster. Byggnaden längst upp var urprungligen klosterkyrkan.

Eleverna jobbade vid sidan av studierna

Som tidigare nämnts fanns under andra halvan av 1400-talet en skola i Jönköping. Redan 1462 kan vi notera att en elev (djäkne) Johannes Pauli, varit i inblandad i slagsmål. Frågan är hur seriöst studierna bedrevs? Eleverna gick runt vissa tider på året för att tigga ihop till sina studier, men enligt en befallningsman i Kronoberg Nils Birgersson Rosenkvist, drog de mest runt på landsbygden där de köpte upp skinn som sen såldes vidare.

Innanför klostrets murar fanns en klosterskola. Problemet med skolan var att den knappast utbildade för köpmannayrket eller åt kamerala uppgifter i rikets tjänst då eleverna uppvisade stora brister i ett ämne som matematik. Utantilläsning dominerade pedagogiken. När en elev lärt sig något utantill förklarade läraren därefter vad det betydde. Klarade man inte läxorna blev man till åtlöje genom att bära ett konstruerat åsnehuvud. Aga med spö och ris var vardag.

Drinkare och ölhundar…

Gustav Vasa klagade en gång över de elever som genomgått utbildningen och som fick tjänst vid hans kansli. De är ”drinkare och ölhundar, lösaktiga och plumpa bälgar, som bättre tjänar vid plogen än i rikets höga och vårdande saker.” Eleverna är ganska friskt representerade i stadens brottmålsregister och det var inga dåliga anklagelser utan det handlade om dråp och rån. År 1579 dömdes en elev till böter av två oxar för att slagit ner en bonde och dessutom fortsatt att misshandla honom så svårt att han bad för sitt liv. Varpå eleven brutalt rånade bonden på pengar.

Hustrur som förälskar sig i elever

Ett annat problem med eleverna i skolan var att de var inneboende hos borgarna, vilket ledde till att Jönköpings borgarhustrur lätt förälskade sig i de snygga eleverna med flera äktenskapsproblem som följd. Så blev det exempelvis 1588 när Simon Snikares hustru Kerstin blev så förälskad i den inneboende eleven Pelle Persson att hon försökte förgifta sin man. Dessa sexuella äventyr kunde även uppdagas långt senare som när prästen Bengt efter 23 år avslöjades med att ha haft sexuellt umgänge med en borgarhustru under sin skoltid i Jönköping.

Utlandsstudier

För borgarna var det annars vanligt förekommande att sända sina söner till Tyskland för att utbilda dessa till dugliga handelsmän. I första hand skickades de till Rostock, Lübeck och Hamburg där utbildningen var ettårig. Adelsmännens söner reste ut i Europa, men då till de olika universiteten. Runt år 1500 fanns 79 universitet i Europa så det fanns några lärosätten att välja på.

Jönköpingsborna Jödde Luns, Suden Torbjörn, Peder Träben, Kröcke Jon och Sisa Halt Ola

Socialvården i den mån man kan kalla den så, var enbart inriktad på uppenbar nöd. Man följde bibeln som sa ”rika och fattiga måste finnas jämte varandra; Herren har gjort dem båda”.[7] Det var i första hand släkten och familjens ansvar att vårda sjuka, åldringar och barn. Efter hand kom insikten att man som kristen även måste hjälpa dem som stod helt utan släktskap i någon form. Här kommer städernas betydelse in och detta i form av att hospitalen byggs som i någon mån tog hand om spetälska. Jönköping har med största sannolikhet haft ett spetälskt hospital som hade samröre med Heliga Görans kapell på väster. Hospitalet fick sina inkomster från egna egendomar. Hospitalen ägde och brukade jord i dess omedelbara närhet liksom de ägde flera arrendegårdar, hade eget fiske samt vattendrag med kvarn. För att de fattiga skulle klara ekonomin fick de gå runt och tigga hos adelsmän, präster eller andra som kunde tänkas förbarma sig över samhällets bottenskikt. I inskrivningsregisteringen i Jönköping finns formuleringar som, ”halta, gamla, galna, och blinda”. Namnen på dessa ”intagna” var Jödde Luns, Suden Torbjörn enhänding, Peder träben, Kröcke Jon, Sisa Halt Ola etc.

I Jönköping fanns 22 personer inskrivna på hospitalet 1570. Ibland blev hospitalet krigssjukhus som 1610 när 32 sjuka franska soldater inte klarade av att följa med sitt kompani utan blev inlagda på hospitalet i Jönköping.

Helgeandshusen stod öppna för fattiga med icke smittsamma sjukdomar samt för ”pensionärer” som kunde betala för sig. År 1445 fanns med all säkerhet ett helgeandshus i Jönköping. Tidigare fanns själagårdarna som utövade allmoseutdelning, erbjöd fria måltider och bad. Från 1570 finns noteringar om en själagårdstomt där det sannolikt långt tidigare funnits en själagård, troligen redan 1425. Själagårdar var en institution för vård av sjuka och äldre men de avvecklades efterhand på order av Gustav Vasa.

---

[1] Den primära krigsförklaringen och invasionen var unionstanken, men samtidigt var man diplomatiskt djupt oense om Sveriges rätt till norra Skandinavien och tillgången till Norra ishavet. Därtill retade sig danskarna på Sveriges inblandning i ryska tronföljdskriget där svenskarna nådde stora framgångar. I mars 1610 hade de marscherat in i Moskva. Samtidigt förde Sverige en stark expansionspolitik i södra Estland och norra Lettland (Livland), vilket Danmark såg med oro på. Detta var en början på inringningen av Östersjön. Under 1600-talet var Östersjön världens viktigaste handelshav. Man kan fundera på hur mycket gemene man i Jönköping och övriga riket förstod av och var insatt i detta storpolitiska spel. Den lilla människan fick bära bördan och många gånger lida något otroligt.

[2] Gullbergs fästning, Gullbergs hus och Gullbergs skans var namn på försvarsanläggningar på avsatserna av klippan Gullberg vid Göta älvs södra strand väster om Säveån.

[3] Det mest klassiska om slagsmål och marknader med alkohol finner vi i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga. När Emil var på marknad och iakttog slagskämpen ”Bulten” som drack starkare saker än sockerdricka.

[4] Hor var straffrättsligt term för utomäktenskapligt sexuellt umgänge. Både om en var gift eller båda. Kvinnan benämndes hora och mannen horkarl. Hor var straffbart i stora delar av Europa ända in på 1900-talet med olika länders lagstiftning i form av dödsstraff, fängelse eller böter.

[5] Vid Erik XIV kröning 1561 krävde ärkebiskopen Laurentius Petri i sin predikan att avgudadyrkan, trolldom, gudsförsmädelse, kätteri, mened och svordomar skulle kriminaliseras. Han krävde också att de tidigare domarna vid dråp som ”bara” gav böter omgående och alltid skulle leda till dödsstraff.

[6] Dessa finns idag i Kristina kyrkan.

[7] Ordspråksboken 22:2

Anders Dybelius

Visa alla mina bloggposter