Seriernas kunskapsrevolution

När Maus började väcka stor uppmärksamhet ställdes Spiegelman inför frågan i en intervju om det inte var ”osmakligt att göra en tecknad serie om Förintelsen?” Hans svar var: ”Nej. Det var Förintelsen som var osmaklig.”

Frågan till Spiegelman avslöjar hur genomgripande Maus hade utmanat rådande föreställningar, något som snart fick inflytelserika amerikanska kulturinstitutioner att ompröva vad som kan räknas som legitim historisk kunskap: New York Times såg sig tvungen att flytta boken från bästsäljarlistan för skönlitteratur till listan för fackböcker, eftersom Spiegelman framhöll att verket inte var en fiktiv framställning av Förintelsen utan byggde på tretton års minutiös dokumentation. År 1992 tilldelades Maus dessutom Pulitzer Prize, den första tecknade serien någonsin. Med sitt mästerverk aktualiserade Spiegelman dessutom frågan om hur Förintelsen, denna svårfattbara händelse som utmanar språkets och förståelsens gränser, över huvud taget kan skildras, en händelse ”at its limits” som förintelseöverlevaren och historikern Saul Friedländer har uttryckt det.

Den fråga som ställdes till Spiegelman fångar också den låga status som tecknade serier och grafiska romaner länge tillskrevs under 1900-talet. Detta gick så långt att det till och med utmynnade i moralpanik, något som fick ett tydligt uttryck hos psykiatrikern Fredric Wertham, vars numera kritiserade bok Seduction of the Innocent från 1954 i hög grad bidrog till att sprida en omfattande rädsla för serietidningars påverkan på ungdomar. Enligt honom kunde serier nämligen stimulera ”grymhet och bedrägeri”, “osunda fantasier” och “brottsliga eller sexuellt avvikande föreställningar.”

Klivit in i kulturens finrum

Den här synen har naturligtvis förändrats sedan dess. Under de senaste åren har vuxenserier nått en allt större publik och i Sverige har seriemediet klivit in i kulturens finrum, med nomineringar till både Augustpriset (När vi var samer – av Mats Jonsson) och Nordiska rådets litteraturpris (Ihågkom oss till liv – av Joanna Rubin Dranger). Men trots denna utveckling finns det fortfarande en viss beröringsskräck, särskilt inom utbildningssammanhang. Tecknade serier uppfattas nämligen ofta fortfarande som något lättviktigt, snarare än som bärare av ”seriös” kunskap på samma sätt som exempelvis en lärobok. Serieforskningen, eller comics studies, visar emellertid att seriemediet kan erbjuda betydligt mer än vad som ofta antas, inte minst när det gäller att gestalta och förmedla komplexa teman och problem. På ett liknande sätt har Nick Sousanis visat att forskning och abstrakta resonemang kan framställas visuellt när han 2014 publicerade sin doktorsavhandling Unflattening, första gången någonsin en doktorsavhandling publicerades i grafiskt format.

I forskningsprojektet EduComics, som jag genomförde tillsammans med mina kollegor Joakim Öberg, Ylva Lindberg och Stina-Karin Skillermark mellan 2024 och 2025, undersökte vi hur tecknade serier kan användas för att förmedla kunskap. Särskilt intresserade vi oss för hur tecknade serier kan belysa svåra ämnen som Förintelsen, rasism och personer med funktionsnedsättningars historiska erfarenheter, både som utsatta och som aktörer för samhällsförändring. Jag vill lyfta fram två delstudier som kommer att publiceras under 2026 och som speglar bredden i det arbete vi har genomfört.

I vår första delstudie[1] undersökte vi hur lärare faktiskt använder tecknade serier i undervisningen, och vad som händer när de gör det. Genom fokusgrupper med historie- och samhällskunskapslärare från Sverige, USA och Turkiet fick vi en ovanligt konkret bild av deras klassrumspraktiker. Det visade sig snabbt att serier fungerar som en slags brygga in i historien. Många lärare berättade att elever lättare förstår komplexa skeenden när skriftspråk kombineras med visuella uttryck. En annan viktig iakttagelse var att serier hjälper elever att inse att historia inte är en enda färdig eller slutgiltig berättelse.

När elever läser historiska serier börjar de ställa frågor, jämföra perspektiv och diskutera tolkningar. En lärare beskrev hur elever som inte var vana vid att läsa serier reagerade med positiv förvåning, som när en student utbrast: “I never thought that you could tell history this way!” (Jag trodde aldrig att man kunde berätta historia på det sättet!), ett citat som vi fann så talande att vi valde att använda det som titel för vår artikel. Samtidigt framkom en intressant spänning. Lärarna beskrev serier både som lättillgängliga och som krävande. Elever behöver ofta lära sig hur man läser en serie, hur text och bild samspelar och hur man tolkar symbolik och perspektiv. Med andra ord är serier inte enklare än klassiska texter, bara annorlunda. Vår viktigaste slutsats är därför att serier inte bör ses som en genväg eller ett komplement till andra läromedel, utan som ett eget kunskapsmedium. När de används genomtänkt kan de förändra hur elever förstår historia.

Utmana etablerade sätt att skriva historia

I en annan studie[2] undersökte vi två tecknade serier från Östeuropa som på olika sätt lyfter fram förbisedda historiska erfarenheter. Den ena, Becoming Eli av Dan Ungureanu, skildrar livet för en kvinna med intellektuell funktionsnedsättning som växte upp i rumänska barnhem före 1989 och senare blev aktivist. Den andra, Igor and the Time Machine: Holocaust av Tomasz Adam Świderski och Justyna Kieruzalska, berättar om döva judars erfarenheter under Förintelsen i Polen. Det som förenar verken är hur de placerar personer med funktionsnedsättningar i centrum som aktiva berättare snarare än passiva offer.

Genom seriemediets uttrycksform får läsaren uppleva historien ur deras perspektiv, vilket gör berättelserna mer omedelbara och närvarande än många traditionella historieböcker. Vår viktigaste slutsats är att serier kan fungera som kraftfulla redskap för att synliggöra marginaliserade erfarenheter och utmana etablerade sätt att skriva historia. De öppnar för möten med svåra ämnen på ett sätt som både engagerar och fördjupar förståelsen för historiska aktörer vars röster sällan hörs i dominerande historiekulturella sammanhang.

Projektet bekräftar i huvudsak de mönster som tidigare studier har identifierat: Tecknade serier visar att kunskap inte är bunden till skriftspråket, utan kan uppstå i ett dynamiskt samspel mellan bild, text och läsarens egen tolkning. I undervisningssammanhang framträder serier inte enbart som multimodala hjälpmedel, utan som självständiga bärare av kunskap med egna uttrycksmöjligheter. Särskilt i historieundervisningen kan de göra synligt hur historia formas, tolkas och ständigt omförhandlas, snarare än att framstå som något givet. Att arbeta med serier innebär därmed inte att förenkla historien, utan att fördjupa och nyansera vårt sätt att förstå och tänka kring den.

---

[2] Dinu, R. H., & Öberg, J. (under peer review). “I never thought history could be told this way”: Exploring teachers’ use of comics in history education. History Education Research Journal.

[3] Dinu, R.H, Lindberg, Y., and Olsza, M. (2026, I tryck), Comics, Disability, and Memory: Reclaiming Marginalized Histories from Central and Eastern Europe. European comic art, 20 (1).

Författare