”När fikade du ensam med mormor senast?”
En reflektion över hur olika vi har påverkats av coronarestriktionerna.
Jessika Rick är utbildad yrkeslärare mot transportsektorn, idrottspsykologisk rådgivare och studerar just nu för en kandidat i psykologi mot ledarskap och förändringsarbete inom arbete och organisation. Inom kursen Retorik – att skriva, vid Linköpings universitet, har hon reflekterat över i vilken mån livet har förändrats när vi ska hålla distans till varandra.
”När fikade du ensam med mormor senast?”
Pandemin slog i början av året sina klor i vårt jordklot och med följde alla dessa restriktioner som förändrat så många människors liv totalt.
Hur ser livet ut för den enskilde människan idag, i coronans Sverige? Är alla lika drabbade? Hur upplevs den sociala distanseringen och kommer det att komma något kvardröjande gott ur det här? Personligen sitter jag i en nästan oberörd bubbla, för mig har pandemin knappt skapat några förändringar alls. Jag har telefonkontakt med omvärlden som vanligt, jag pluggar på distans, har gjort det i ett år nu. Jag skulle haft en kurs med träffar men den har också blivit digital. Utifrån tidigare yrkesval så är det här en vardag jag är van vid och trivs i. Där jag interagerar med människor via telefon, mail och sociala media.
Min fritid ägnar jag åt mina hästar. I hästvärlden kan vi fortfarande mötas. Vi får inte ha tävlingar men vi får ha träningar och träningstävla. Själv är jag mest på hemmaplan, men när vi hästmänniskor ses så har vi redan sedan barnsben rutinen inne - håll en hästlängds avstånd till varandra. Nu behöver vi bara tänka att det gäller oavsett om våra fyrbenta vänner är med eller inte. Men det här är mitt liv. Hur ser livet ut för andra i pandemins tid? Låt oss kika in hos två av ytterligheterna som finns.
Jag sätter mig bekvämt i min kontorsstol och ringer upp Patrik Foung. Patrik arbetar på Siljan buss i dalarna. Han är dalmas. Eller nej, dalmas blir man inte förrän man är infödd i tredje generationen. Han är utflyttad stockholmare. Det är inte fy skam det heller, en udda fågel med hög intelligens och udda humor. Han kör buss. Han är massör, nästan sjukgymnast, språkfantast och en kameleont i yrkesvärlden. Han funderar på att skriva en bok, göra en film, men så dyker en fundering upp på om man kan nysa med ögonen öppna, han svävar iväg i ett naturnära projekt eller bara helt enkelt slumrar en stund på soffan.
Att köra buss
Patrik kör buss som sagt. Att köra buss är de korta mötenas yrke. Det kräver social kompetens utöver att hantera ett tyngre fordon. Du ska möta människor varje dag, släppa på, lösa biljetter och släppa av. Lösa stora och små problem inom loppet av en kortare eller längre resa. Här bidrar Patrik med sin sociala förmåga att våga möta alla människor som de är. Fyllot har sin plats, den hårdsminkade tonårstjejen har sin. Den blyga och den osynliga smyger ombord, de kaxiga grabbarna får kliva på och alla blir sedda där och då. Hur har det påverkats av pandemin?
När vi pratar om effekterna av pandemin så berättar han själv, ”Den korta kontakt som jag fått, kunna slänga käft i fyra, fem sekunder är nu borta”. Han berättar hur bussarna nu är avspärrade två stolsrader bakom föraren och alla får kliva in i bussen genom bakdörren. De vinkar lite försynt och man får lita på att varje person betalar sin biljett. Han berättar också om hur det finns några stammisar som sätter sig så långt fram de kan och försöker ropandes föra ett samtal. Det får mig som skriver detta att tänka att det är nog många som alltid uppskattar, och nu saknar, det här korta mötet där du blir sedd och mött.
Patrik berättar för mig om hans privatliv. När han flyttade upp till dalarna så minskade hans kontaktnät. I Stockholm var det mycket mer omfattande. Men Stockholm är också ett annat sätt att leva. Det finns alltid platser att mötas på och umgås, eller bara se andra människor. I den by som Patrik idag bor i så får han vara glad om det finns ett gympapass i grannbyn att kunna vara med på i veckan. Han berättar att hans privatliv är mest på sociala media då han valt bort familjeliv. Nu i pandemins tid är det ytterligare så. Innan pandemin tog han gärna sin ljusgula Citroën Berlingo och tuffade iväg till nära och kära över en helg. Idag går det inte att göra så på samma sätt. Idag är han extra tacksam för internet och för att sociala media finns för det gör ändå den här sociala distanseringen uthärdlig. På Facebook fortsätter livet som vanligt och större och mindre frågor och livsfunderingar fortsätter att stötas och blötas i alla de olika grupper som han är delaktig i: Hur mycket får man ändra i en limerick, vad är otrohet och får man stava precis på vilket sätt som helst?
Kommer det något gott med det här?
I Patriks vardag och arbete kan han inte se att något av dessa åtgärder kommer överleva till när restriktionerna släpps. Då kommer man ta bort avspärrningarna i bussen. Resenären kommer kliva på via framdörrarna och det korta småpratet om resebevis och häftiga frisyrer kan återupptas. Mannen som åker längst fram och berättar att om varje sten de passerar kommer återigen sätta sig längst fram. Men det finns ett par saker som Patrik tror och hoppas ska kvarstå. Att vi även fortsättningsvis ska stanna hemma när vi känner att vi är sjuka. Innan pandemin gick man till jobbet ändå, ”företaget behöver ju mig” och därmed spred smitta. Om människor stannar hemma tidigare så kommer de snabbare bli friska, färre bli smittade och vi i längden får lägre sjukdomskostnader tror Patrik. Han hoppas därmed också karensdagen inte ska komma tillbaka. Nu borde man kunna se att den gör mer skada än nytta såsom man sett i andra länder menar han.
Jag ringer även upp Sara Bref. Hon är en agronom som hamnat på Jönköping University som webbredaktör och koordinator. Hon flyttade till Jönköping för några år sedan. Jag skulle tro att även i den här landsänden så krävs det någon generation innan man är klassad som jönköpingsbo. Men det är nog tuffare att flytta till dalarna… Nåväl, hon är en bonnatös från Kristinehamn. Hon säger saker som att livet är ”gôtt” och hon ”tjôtar”, det vill säga småpratar, med andra människor. Hon uppvisar ett sådant välbehövligt lugn som alla kan behöva. Hon plirar lite på verkligheten, funderar över vad hon tror på, kikar lite på forskningen i sagda ämne och fattar därefter beslut som följer hennes övertygelse med forskningsresultat i ryggen. Det följer inte alltid, ganska sällan faktiskt, andra människors vanor och tro men det blir väldigt bra ändå. Sara har två härliga barn och en lika härlig särbo hon umgås med på fritiden. Saras arbete innebär att hon gör omvärldsbevakning och kunskapsspridning gällande forskningsresultat och erfarenheter kring vuxnas lärande, livslångt lärande och kompetensutveckling.
När jag ringer henne idag så är hon hemma. Hon arbetar vanligen inne på kontoret på högskolan men i slutet av mars blev alla anställda hemskickade. Idag vabbar hon, eller det är nog vobbar hon gör. Hon arbetar medan hon är hemma med sin dotter som var sjuk häromdagen. ”Nu ska man ju hålla barnen hemma två dagar efter att barnen varit sjuka så idag är Hanna hemma” , berättar hon. Det ger ju lite kreativa lösningar och intressanta arbetssituationer: ”Som just nu har jag en pigg tjej här som balanserar på armstödet på skrivbordsstolen medan jag pratar med dig.” Sara arbetar, som sagt, tillsammans med sina kollegor i högskolans lokaler till vardags. Hennes arbete generellt är vad hon kallar, en ”enmansshow”, hon arbetar mycket ensam och reser en hel del i jobbet för att hålla sig och vår nation uppdaterad om vad som händer inom hennes område. Det innebär att det hon saknar mer nu med kontorsfrånvaron är att inte träffa arbetskollegorna och slänga några ord mellan arbetsuppgifterna. Det som skapar extra stimulans och arbetsglädje.
Även positiva effekter
Trots att hon verkligen saknar samtalen och människorna på jobbet så finner hon att effekterna av alla restriktioner ändå är positiva i många stycken. Det går att genomföra möten digitalt på distans. Man måste inte ses. Det har i sig många miljövinster och ger minskade utgifter eftersom resorna minskat radikalt. Bara bilanvändandet har ju gått ner vilket märks tydligt på bränsleräkningen berättar hon. Sara tror att det kommer bli kvardröjande effekter när restriktionerna släpps och vi får gå tillbaka till jobbet igen. Hon säger ”Det här har ju tvingat fram andra sätt att mötas på. Man kan ju inte ställa in allt. Det är klart att man tappar en del med digitala träffar men det fungerar väl i vissa typer av möten, så är man en grupp som ses tämligen regelbundet så kan man även fortsättningsvis mötas så eller varva med träffar irl (in real life red anm.). Så jag tror att det kommer att fortsätta även efter corona, att man måste inte åka till Stockholm för ett möte utan att det går att ta på distans.”
Så här mitt under pandemins restriktioner så har Sara initierat en digital fikarast med kollegorna någon gång i veckan för att alla ska få chansen att mötas då och då och prata lite strunt en stund.
Privatlivet ställer om
Hon ser också fördelar och gör intressanta iakttagelser i privatlivet. Hon har normalt en tät kontakt med sin familj men nu när de inte kan träffas har de hittat andra sätt att ändå umgås, fira och ha de aktiviteter ihop som de vanligen skulle ha. Hon berättar om uppfinningsrikedomen inför födelsedagar med att till exempel engagera hela släkten att göra en film som klipps ihop där alla sjunger ja må hon leva för ett födelsedagsbarn så det blir en kör. Ett annat sätt att fira på nu är när mormor swischar fikapengar till sina större barnbarn. Då får barnet gå och köpa sitt favoritfika och därefter sitter mormor och barnbarnet och fikar tillsammans digitalt över internet. Ett av barnbarnet fick frågan av sin mamma: ”När fikade du ensam med mormor senast?” Det här nöjda barnbarnet svarade ”Det har aldrig hänt förut! Vi är ju alltid allihop när vi träffas.”
Själv sitter jag i mitt arbetsrum. Solen letar sig in mellan de fördragna gardinerna och gör det lite svårt att se texten på bildskärmen. Min vardag har inte ändrats nämnvärt men för dessa personer har det blivit mycket annorlunda.
Jessika Rick